Först ett väldigt stort tack till Johan och Fredrik som fixade en makalöst trevlig festival. I all sin enkelhet och med små medel lyckas dessa killar ordna en helt perfekt festival. Bra band, bra område och alla jag mötte som hade med festivalen att göra var trevliga. Jag blir alldeles varm i magen när jag tänker på det. Men det kanske är enkelt att fixa festival när man faktiskt älskar musik.
Jag drar på med de saker jag såg, och tänk på att jag på intet sätt kritiserar valet av artister. Killar arrangörer har bara valt de artister som de själva ville se. Det skulle fler festivalfixare följa...
Nåväl, hur mycket än musikjournalistiken må vara död, så här tyckte jag:
The Sunny Street.
Delphine och Remi är ett par som gör musik tillsammans. Det är ju en vacker tanke och de verkar vara sympatiska. Tyvärr går det 15 liknade här band på ett dussin, och de här är inte ett av de som fastnar. Luftig pop som väger lite för lätt i vinden. Charmigt att lyssna om man är bakfull en söndag...
Strawberry Fair
Jag gillar enkla saker som har en dansant känsla, små bagateller som man bara vill plocka fram tamburinen till. Jenny Franzén har med sig fem pers på scen och tillsammans gör de helt underbar musik. Nu kanske ni undrar varför jag gillar SF och inte så fullt ut gillar TSS. Det ligger i låtarna, SF är mycket mer direkta. Det svävar inte runt och mesar till det i onödan. Varenda låt är i det närmaste klockren.
Liechtenstein
Så fick jag då äntligen se det här bandet som stan pratat sig varm om. Och inte en sekund att de gjorde mig besviken! En fin fin popblandning av hat och älska på en gång. Vackert och fult med hårda kanter. Det är konstrasternas band, ibland låter det som ljudet av vitt. Ibland är det ljudet av totalt mörker, i en och samma låt. Och det svängde... fast det kanske man inte får säga om band som dessa?
St. Christopher
Nä, jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Inget märkvärdigt. Inte ett år som detta, inte i tider som dessa. Visst, det är ju inte nytt det här, saker och ting hände ju för St Christopher redan under sent 80-tal men då kanske det är dags att släppa stolpen och upptäcka nått nytt?
Days
Ytterligare ett band som hela stan pratat om och som jag vet Irene-Tobbe förmodligen skulle gå till sängs med...och ja det är strålande bra! Det är helt rätt allting, poptalibanderna som snöat in på brittiskpop alá 80-90 tal går ju ner i splitt. Days gör det hela med klass och stil. Detta är ett band jag vill se igen!
The Honydrips
Mikael Carlsson är en profil i hela världen, eller ja det beror ju på vad man menar med världen men jag tror några där ute fattar. Musiken är snygg, framtid och dåtid. Jo, det är ju saker från samma tidsepok som de flesta banden på Rip It Up. Skillnaden är att Mikael har lagt till nutid och gjort det hela till sitt eget. Så skall det låta!
Tyvärr öppnade sig himmelen precis just här så någon bild blir det inte. Fast mest synd var det ju om publiken som förmodligen skulle varit ännu fler om det som sagt inte regnat...
TTA
Det bästa under hela konserten är när vakterna lyckas putta ner Henning och Eric från scen. Mycket roligt! Tack.
Något mer av värde hände inte under TTAs framträdande.
Dag 2
Lovejoy
Richard Preece är ju en skön snubbe, han skulle man vilja ha som roommate typ. Bara det att han öppnar med en Television Personalitiess cover, Someone to share my life with, är ju väldigt fint. Resten är skönt gungande och väldigt bra att vakna upp till. Om mjukgörade sköljmedel hade ett ljudspår skulle det vara Lovejoy.
My Darling You!
Jag har förstått att det finns personer som inte alls förstår sig på MDY!. Märkligt. Det finns ju inte så mycket att vare sig förstår eller missförstå. Klas och Christoffer är ju bara killarna man vill släppa lös i överklassens salonger, och låta dem hänga runt i kristalkronorna och riva ner guldramar. Det är snabba skisser och rakt i nyllet låtar, verkligen uppfriskade när ordet för året är "slickt". MDY! så bandet som gör den bästa popen just nu och just här!
Duetten i slutet är ett ögonblick jag inte kommer glömma, Last4ever har aldrig varit bättre! Så vackert...så tragiskt...så bra! Och kyssen, Klas kysser Christoffer, är inte det minsta fel!
Fattar man inte hur bra MDY! är kan man ta och käka innehållet i en micropopkornspåse och sätta sig i bastun.
Action Biker
Sarah Nyberg Pergament gör galet mjuk musik. Men samtidigt är ljudbilden hård. Det är en ekvation som inte borde gå ihop men det är just det som får Action Biker att bli så spännade. Vid första lyssningen, och när Sarah går upp på scen, så är det här bara frotté. Efter en stund kommer det grova sandpappret fram och river i våra hjärnor.
Tyvärr verkar folk framför scen mer intresserade av att diskutera ölsorter än att lyssna...
Kissing Mirrors
Nä, det här blev bara en för stor soppa av olika influenser för att vara så bra som det kunde vara...Jag säger inget mer än att det var roligt med Action Biker-Sarah och Honydrips-Mikael på sen.
Cats On Fire
Japp, då var det klart: Cats On Fire gjorde festivalens bästa spelning. Kanske årets spelning? Mattias slingrar sig mer än vanligt och Higher Grounds har aldrig, aldrig, låtit bättre. Själva fördelen med COF är att de är bättre live än på skiva, något som är rätt ovanligt. Och här handlar det inte om delux shower som gör det bättre utan att de faktiskt är musikaliskt bättre.
I The Smell of an Artist blir det riktigt bra tryck i allsången, särskilt i raderna:
But you know it's a shameless piece of shit Still you love yourself in many different ways tonight Because you know they can't really get you You and your art is sacred and they don't like you, that's why you do itAtt Mattias sedan hälsar oss välkomna till "The Whitest Festival Alive" är ju bara för roligt...och en väldig skarp analys som man borde fundera mer över. För var var banden med invandrarbakgrund?
Everyday Mistakes
Om COF är bättre live än inspelat är EM tvärt om... Det verkar vara lite snurr på linan, som om bandet inte åkt med samma bil hit, som om de bråkat likt syskon. Jag får en olustig känsla i hela kroppen...
Dock är Walking About precis så mörk som den skall vara.
Fosca
Jag hymmlar inte: Jag hade inte en susning om vilka Fosca var innan Rip It up bokade in dem. De hade helt gått mig förbi. Men nu är jag upplyst och har hittat nya favoriter! Jag har köpt två skivor via Itunes och älskade konserten. Så underbar inställning och vilket band! Superlåtar och sköna ljud.
Bara Secret Crush On Third Tambourine var värt varenda regndroppe under det här året!
Jag dansade mig trött!
Jag gillar det med bra festivaler, alltid lär man sig något.
Television Personalities
Fy fan för Daniel Treacy! Så jävla elakt och så jävla respeklöst mot publik och arragörener.
Alltså, Daniel går upp på scen och är full/hög. Riktigt snordum. En kille i publiken, jag tror de var en i Acid House Kings, fick hoppa upp på scen för att förklara vad Daniel gjorde för fel med gittaren när den inte lät... Treacy är för övrigt svinsur på ljudkillen som försöker sitt bästa.
Daniel kan knappt spela och många låtar får vi bara höra början på eftersom han sen glömmer bort texten och börjar fånle eller skälla på publiken. Jag och de flesta runt mig tycker det hela är pinsamt men mest blir vi förbannade. Vi lider med de andra musikerna på scen, speciellt med nya svenska körsångerskan (om jag fattade det rätt heter hon Therese). Hon försöker göra ett bra framträdande med Daniel förstör ALLT. Trummisen sitter tillslut bara och skrattar åt alltihop.
Treacy är mest arg på publiken. Han skäller på oss för att vi skriker men samtidigt klarar idiotkillen inte av att spela piano. Inte ens i närheten.
Det här är den sämsta konsert jag varit på! Jag är så uppröd när jag kör hem att jag nästa funderar på att polisanmäla Treacy för något. Ett stort kok stryk skulle han i allafall ha. Det är så elakt gjort mot sina fans och inte det minsta coolt. Det sista jag hör är Daniel som skriker: "_Thats a fucking gaypick!" när någon vänlig själ ger honom ett nytt plekrum...Fy fan!
På det stora hela: En väldigt lyckad festival och all heder åt dem som satte ihop det hela! Jag kommer gärna tillbaka till Säffle.
Lite roligt var det ändå att det förmodligen var mer vettiga göteborgare i Säffle i helgen än vad det var vettiga göteborgare i Göteborg under samma tid...
Tillsist:
Nyckeln finns någonstans mellan staketet och sjön...Jag hoppas så att killen som tappade sin bilnyckel någonstans på ett fält (som var stort som tre fotbollsplaner) hittade den innan söndag. Och jag tänker på hur snälla poliserna var som hjälpte till att leta.
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
