Huvudsaken är väl att det rör sig.

Detektivbyrån igår.
Det får räcka så för nu.

Ikväll:



Imorgon.


Jerry Boman

En hemlis och intervju med Detektivbyrån.

Det fanns en tid när jag kunde sätta mig i en biloch köra de dryga 20 milen mellan Växjö och Malmö, genom skogar och över fält, bara för att se The Ark. Körde hem igen samma kväll genom kolsvarta, tysta skogar.
Det kan ha varit år 2000 och de småländska pojkarna var störst i världen.
Sanningen är den att de fortfarande har någon form av lyskraft, men ljuset bländar inte längre. När de var i Göteborg nyss så orkade jag inte ens cykla ner till Trägårn för att se dem...

Trots det här tappet önskar jag hela gänget lycka till i morgon. Jag håller faktiskt en liten extra tumme för killarna, om inte annat för att Ola var så snäll den där gången jag skulle intervjua honom och kom kånkande på all tvutrustning själv. Gentleman som killen är så erbjuder han sig att bära alla sakerna med orden: "-Du jobbar för att min karriär skall bli bra, utan att jag betalar dig. Då är det inte mer än rätt att jag hjälper till".

Resten av Göteborg står inte still på grund av den där tävlingen. Det händer en del spännande här med:
Idag spelar Detektivbyrån på Pustervik. Tre killar som utvandrat från Värmland till Göteborg. Deras Ep Hemvägen har snurrat länge och mycket hemma hos mig. Det är de bästa ljuden när som helst på dygnet.

Jag ringde upp Anders Flanders när han åkte bil mellan Malmö och Göteborg tidigare idag. Bandet spelade i Malmö igår, som föråkare till Shout Out Louds.
Vi snackade om skogen, om skogens betydelse och om den bästa skogen.
Skogen är ständigt närvarande i Detektivbyråns låtar.



Läs här vad jag tyckte när Detektivbyrån spelade på Kellys.

Tillsist:
På lördag ställer lilla skivbolaget Fridlyst till med fest. Med och arrangerar är också AgentSimple-Stefan. En bunt bra band, och billiga drycker. Läs mer här.
Utan att säga för mycket kan jag meddela att det hemliga bandet är något att springa benen av sig för. Att just de spelar i en så liten lokal kan bli hur bra som helst. Hemligt är bra, hemligt är bra...

Och på söndag är det dax för The Circus igen. Wonderlandrecords president Sebastian fixar bra band som spelar akustiskt och alla pengarna går till tidningen Faktum, och till de hemlösa.
Jord är platsen och du är där i tid.

Jerry Boman

Allt är inte guld som låter.

Bengans är en dinosaurie som på något magiskt vis överlevt sig själv. Det är stort som få kvarvarande skivaffärer och här kan hugade fortfarande hitta plattor.
På det hela taget känns det märkligt att gå runt därinne, som ett museum. Det gick så fort, plötsligt var musiken någon annanstans. Bläddra bland skivor bytes mot bläddra bland filer.
I ljuset av det här är det fint och bra att just Bengans (tillsammans med NBV) bjuder på matinéspelningar med nya band. Tiden kanske inte är den mest optimala, klockan fem på eftermiddagen, men det är inte det viktigaste. För tänk den galna tanke om alla kvarvarande skivaffärer gjorde samma, ställde lite band på en scen och lät besökarna/kunderna komma ihåg vad musik egentligen handlar om, att uppleva saker på riktigt.



Nu skall jag var snäll. Jag har den här gången inte mage att vara elak, killarna i Softer Ride är så unga, så unga.
Vi bjuds på lite rock, lite pop och lite "nästan" punk. Inget mer med det. Det kan säker bli något av de här killarna. Om några år.
MEN jag vill ändå ge ett råd.
Tänk på att man aldrig kan köpa talang. Det spelar ingen roll om man, som i det här fallet, har femtiotolv effektpedaler och de snajsigaste gitarrerna. Det är ju klart att man kan få fram en herrans massa snygga ljud med de där pedalerna, men tillsist handlar det bara om tråkig övning, att lära sig ett hantverk. Pengar och saker är ingen genväg till musiken. Det är viktigare med ett stort hjärta.
Ett råd i all välmening.



David Andréas skriver att han influeras av Bruce. Helt i onödan.
Det framgår med all tydlighet när han ställer sig på scen och drar iväg en bunt låtar.
Springsteen har nog aldrig varit mer närvarande i Majorna än den här tisdagseftermiddagen. Jag är nästan säker på att Springstenen tog en kaffe på Zenit...

Nu skriver David att han tar in saker från så många fler men det är spöket av Bruce som solkar ner varenda låt. Det är som vanligt när det gäller personer gått upp i BS, den store från Amerika tar över ALLT. Ofta är det duktiga musiker, så även här, men det blir...bara tråkigt. Det är för snabbt för att vara ballader och för långsamt för dans. För stort för avskalat och för tunt för bombastiskt.

En grej dock, sist kör David låten YesNo.
Nämen hallå! Live är det mer Gyllene tider än gubbrock. Då snackar jag GT i början av åttiotalet. Tänk Gessle goes skönrock.
Den låten gillade jag!
Plötsligt ställs allt på ända, hur tycker jag egentligen? Är det bredbent gubbrock eller är det snärtig pop?
Äh, kolla in killen själv nästa onsdag på Uppåt framåt. En sak är säker, den där sista låten har något...

Tillsist:

Skönaste killen i hela stan!

Kolla in killen som är längst ner till vänster på den här bilden. Han var inne på Bengans för att köpa skivor, plötsligt skulle ett band spela.Killen ville fortsätta handla skivor.
Han tryckte helt enkelt in de gula propparna i öronen och botaniserade vidare som inget hänt!
Mer av honom i alla! Så skönt med människor som vågar gå sin egen väg! Hurra!
Du killen, du är min nya idol!
(bara så ingen missförstår, jag skriver detta helt sant och utan ironi)

Tillsist2:
Baddaren är tillbaka! Förra sommarens klubb är här igen... på nytt ställe!
För att återknyta till David Andréas så kommer det alltså bli mer Simon Ljungman, han spelar gitarr med David och gör det samma när det blir Baddaren igen. Om allt nu blir som förr, man kan aldrig veta...
Hursomhelst: I sommars var jag kanske lite elak mot Simon, att det var han som fick mig att tycka att Augustifamiljen inte var något annat än afterski.
Nu tänker jag annorlunda. Det är jäkligt skönt att se en artist som bara älskar det han gör och går in för det 100%! Det verkar inte finnas någon dold agenda, för Simon ler lita mycket vare sig han spelar med Daniel Lemma, Magnus Carlson, Håkan, Ida Olsson eller David Andréas. Jag blir på bra humör av den killen! En snubbe med sin gitarr som är makalöst glad för att få spela just gitarr.

Jerry Boman

Storhet kommer inifrån.

Det finns ingen återvändo. Pen Expers kommer ta över hela skiten.
Det slutar i proportionerna "vi är myran, ni är luftballongen".



1 juni på Henriksberg är dagen som gäller.Nyfavoriterna Pen Expers och gamlafavoriterna Bonnie and Clyde på scen.
Samma kväll på Pustervik: They Live By Night.
Kan man bli kär i ett datum?

Så här tyckte jag om Pen Expers när de spelade på Henriksberg förra gången.
Och här hittar du en intervju med Bonnie and Clyde, samt saker om hur det gick till när de hade sin premiär spelning på Join our Club.

Jerry Boman

Popadelica andra gången.

Ta en titt på bilden ovan.
SÅ gör en stad som förstår att hjälpa engagerade människor!
Har faktiskt aldrig sett någon annan popfestival som fått ta så mycket plats i det offentliga rummet. All heder åt Jönköping/Huskvarna!
Resten av stan var tapetserad med planscher om festivalen, inte fåniga små som festivalarbetare får klistra upp själv utan stora saker inom glas och ram. Tänk busskurer.
Det här är något för Sveriges andra städer som har smakfulla festivaler att ta efter, inte bara stora skyltar för den obligatoriska "Stadsfestivalen".

Förra året var jag väldigt glad att jag tog mig till Popadelica. Festivalen firade sin födelse och ordande upp allting väldigt bra. Läs mer om det här.
I år hade man överträffat sig själv!
Trevligare ölservering (utomhus i solen!), smartare uppställning av den "stora" scenen och ännu bättre pyntat. Mycket bra jobbat! Till och med vakterna in i ölserveringen verkade trevligare.
Det enda "hur tänkte ni här då" var maten...att ta 60 svettiga riksdaler för en dåligt stekt veggoburgare i bröd med två blaskiga salladsblad, en liten stimma rödlök och en skrovlig tomat är i saftigaste laget. Riktigt riktigt dålig att inte ha bättre alternativ, Popadelica är även om det är en endagsfestival en tillställning som håller på i drygt tolv timmar...



Nu var det ju inte maten jag var där för, utan musiken.
Först fram blev Klassresan.
Det kan ju sägas med en gång: Klassresan är INTE Jönköpings svar på Vapnet. Även om nu alla verkar tagit fasta på likheterna. Men det är bara elakt, mod alla inblandade.
Klassresan live är inte en speciellt bra upplevelse. Uttrycket "allt överallt" passar fint, det grötar ihop sig och sången, som för det här bandet är viktigt, hörs typ inte alls. Det beror inte på dåligt ljud utan brist på luft. Bandet saknar live helt känsla för luft mellan ljuden, det slutar med en svajade vägg av ljud.
Märkligt. På deras Myspacesida är det riktigt njutbart att hänga. Fan, det borde vara förbjudet att spela in sina första låtar på något annat sätt än live i studion!



Alla talar om Koop. Jag vet inte hur många jag stött på som skall dilla om bandet förträfflighet. Om att allt är så snyggt, så vackert och slickt.
Om ni läser mellan raderna i meningarna ovan så fattar ni vad jag tycker...Koop var väldigt tråkiga. Alltså, vad har de gjort egentligen? Jag kanske bara inte fattar men det där gick inte hem hos mig. Koop är inte mycket roligare än en bananprovsmakning på Coop Backaplan. Bara en massa improvisationsjazz style, typ det som gamla gubbar håller på med på Jazzå.
Gäsp.
Men ett pris vinner Koop: Mest felaktiga känsla i bandfotot.
Fast det är ju klart, utan den roliga bilden hade det varit HELT tomt framför scen. Makrknadsföring är de i allafall duktiga på.



Någon gång under förhösten sprang jag på Miss Li på Myspace. Fastande direkt!
Lyckan blev stor när jag såg att vakna Popadelica bokade in henne som första akt till festivalen. Härligt!
Efter det har mycket hänt, Miss Li har exploderat runt om i Sverige. Varit på en herrans massa platser, jag har alltid lyckats missa henne.
När jag nu står där i en folkpark i Huskvarna ångar jag att jag inte sett henne hundra gånger, det är som att få vitamin rakt in i hjärnan! Linda Carlssons pianospel släpper alla fördämningar och trots att hon är mer än lovligt hes sjunger hon helt saligt bra! Det blir inte mer pianorock än så här! Ett maniskt sväng, som en hissdörr på speed. Som en fallskärm i okontrollerad spinn, rakt ner mot avgrunden.
De "tidiga" låtarna funkar bäst, det är burleskt och vasst. Senare alster når inte riktigt lika långt. Kanske har man bara vant sig vid det spretiga. Visst, det är inte något unikt med hennes musik. Inte alls. Men just nu är det fantastiskt, och det är det som räknas. Så fortsätt att tjata om att hon bara kopierar andra kvinnor vid pianon. Jag levde där och då, i en folkpark. Inte igår utan idag.



Det band som kreti och pleti surrat om mest innan fastivalen var I was a cub scout. Mer tjat än om Koop.
Två små snubbar från England som spelar sig runt Europa, popmusik från hjärtat.
Allt infriades! Tänk dig My darling You! med lite mer elektroniska ljud, pang på bara. Rakt på ögat och in i huvudet. Likt en bil i 200 knyck utan ratt! Tjohoo!
Det är inte snyggt någonstans, sten mot sten i grovt slipade melodier. Gitarr, spiktrummor och en åbäke till elapparatrigg skapar mer än man kan ana. Trots att det larmar på blir det drömskt, svävar fram med släggor. Det är klubb, det är svettigt och det är förbannat bra.



Ibland glömmer man bort vad man har när man har det. För att komma på hur bra det var när det är borta och dyker upp i annat sammanhang. Jag snackar om Martin Elissons röst.
Killen som varit en del av Göteborgs uteliv sedan han gick på dagis, mannen som sägs vara stor del i Jazzhusets omsättning och killen som alltid sjungit låtar som fått mig att knyta näven, höja armen och skrika "Ahhhaaaa!"

Det här med rösten är både Family Romance fördel och nakdel. Fördelen är uppenbar, det är svinbra. Martin lyfter hela skeppet långt ovan vågorna. Det är desperation och gå mot strömmen.
Nackdelen är att men förknippar det väldigt mycket med Bad Cash Quartet. FR är egentligen inte så mycket annat än BCQ med annat kompband. Nu låter det där ju dumt och elakt mot de båda banden, men jag fattar plötsligt hur mycket Martins röst är förknippat med en viss musik. Det är ungefär som man alltid förknippar Michael Richards med Kramer. Han har svårt att spela andra roller, och Martin kommer ha svårt att spela annan musik. Speciellt när FR ibland låter som ett trött BCQ. Ett band som saknar gnista. Må vara att alla är bra musiker och hela den biten, men det enda som hindrar mig från att gå är Martins röst och person.
Men jag är väldigt nöjd ändå, Martin får göra väldigt mycket fel om jag inte skall gilla.

Efter det blev det tragik. Stor tragik. Barbara Morgenstern åkte från Berlin med sina datorer och synthar...bara för att upptäcka att de inte alls ville funka. Den lilla låt jag lyckas höra blir därför mer eller mindre "akustisk".
Synd, så synd. Jag orkade inte vänta längre så jag vet faktiskt inte om hon fick igång sina apparater.



Hur vet man att man gillar ett speciellt band? Hur vet man att de ändrar en liv och uppfattning?
Kårar på ryggen, vänner. Kårar på ryggen.
Laakso ger mig kårar på ryggen, behagliga illningar av lycka över att det är så enkelt att vara så bra!
Till att börja med, gör man en duett med Peter Jöback är men ta mig fan det största popgeni Sverige skådat! Det är en allt igenom underbar gränsöverskridande handling och visar precis på den känslan som jag önskar att fler artister skulle ha.
Med det sagt kan man ju konstatera att konserten var helt underbar. Alltså, varenda låt vibbrerar, Marcus Krunegård slirar runt, är ärlig med humor och hela härligheten har känsla för pop. Det kan vara vårens topp fem det här!

Rösten går högt, lågt. Det spelas snabbt, sakta. Det trycker på alla sinnen, glädje, sorg, melankoli, nostalgi och ren tokotur. Trots att bandet blandar behåller de råvararna sin krispighet. Det här är matlagning med känsla!
Vi får följa med i hisnade historier och där ligger mycket av Laaksos styrka, de kan berätta en historia bra. När andra krånglar till det berättar Marcus precis hur det var. Inget märkvärdigt språk utan bara en vilja att nå fram.
Kårarna på ryggen blev fler och fler.

Ja just det: Eftersom Peter Jöback inte kunde komma fick Adam Olenius (Shout out louds) hoppa in. En galet otacksam uppgift men han fixade det, även om den riktiga känslan och glöden saknades.

Sen var det då meningen att vi skulle se Ida Maria... Men nehepp, istället står numera tråkiga Mixtapes & Cellmates på scen...Ridå.

Popadelica är en alltigenom underbar festival som jag tror och hoppas lever länge. De verkar ha den så viktiga "staden" bakom sig, och folkparken är helt perfekt.
Nu längtar jag till nästa år...om ni fixar till maten.

Tillsist:
I Piteå sitter de tydligen och trycker på underbar musik! Jag vill dansa!
Tjonga in på den här sidan så fattar du.

Tillsist2:
Det här var inlägg 300! Hoppas ni följer med på de följande 300 inläggen...

Jerry Boman

Småstadsglans.

Jag trodde det var slut med att kalla nya band för "demoband" och tycka det är något suspekt över människor som inte är "signade".
Den tiden ÄR över! I min bok är lika mycket värda, och vad är egentligen ett "signat" band när klubbarrangörer släpper skivpärlor mest hela tiden? Vad är ett "demoband" i tider när folk ger ut skivor som är inspelade i sovrummet?

Om man tänker på det här så är "100% osignat" ett väldigt konstigt namn på en minifestival. Jag menar, Cosy Den borde ju heta det nästan varenda gång i så fall. "100% osignat och öl för 20 spänn!"
Jag tycker det är ett förnedrande namn. Tanken är ju god, väldigt god faktiskt, att ge band spelvana på bra ställen. Men snälla, byt namn om ni vill visa att ni tar banden på allvar.



För er som följer med här, så är ni bekanta med Spring Johnny. Läs här och här om du är ny.
Bandet har ett fantastiskt sväng och Olle har en väldigt speciell röst, jäkligt märklig, som gjord för småstads/kärleks/livet-ångest texter.

Lyssna på "Maria, du måste höra", live är det ett jävla sväng och skönt staccato. Ett magiskt orgeldriv, benen rör sig.
Eller "Riksväg 45 blues" som är en av senare tids bästa förlorarlåtar.
Det är enkelt, call-n-response körer och en upp till armhålan naiv text, men det är närvaro!

Spring Johnny har så mycket som jag gillar hos ett band, de drar sig inte för att ställa sin musik på en nålspets. Det får bära eller brista, antingen blir det patetiskt som fan eller så vinner de hela tävlingen.
Trollhättan har inte känts större än så här, den enda stora gatan rymmer plötsligt lika mycket svek och dekadens som hela Vasastan, som hela Västra Götaland. Olle ber inte ursäkt för sin stad, det låter inte som han vill därifrån. Samtidigt är det precis det han vill.



Med skräckblandad fascination han beskriver kärleksresor i det lilla samhället. Och egentligen spelar det ju ingen roll var man bor eller verkar, hjärtat kan blöda lika mycket överallt. Det är inte alltid som storstaden skadar en mer även om vissa försöker få det att låta så. Sanningen är nog närmare i en liten stad, att visa sig på den där gatan efter att själen brunnit upp svider nog mer än att bara byta klubb i storstaden och gå vidare.

Spring Johnny tar tillbaka småstadens svarta glans. De behöver inga Magasinsgator eller svartklubbar i varje hörn. I det ljuset är Spring Johnny större än sin stad. Samtidigt som de lever i symbios, den här musiken kan inte komma någonstans ifrån.
Trollhättans nätter är just nu våta drömmar hos storstadens katter och hundar.



Det går undan efter att Spring Johnny spelat klart, springer tillsammans med stora tidningens klubbkolls redaktör upp till Stickys Topflor. Möts av en massiv stillastående människovägg.
Tänker för en sekund att Shout out louds inte börjat än...
Men det har dem, de kör på med lite utfyllnads låtar från senaste skivan. Folk gungar försiktigt med.

Annat är det när forna tiders indiehitts brakar ner, 100 degrees (kan inte göra tecknet för grader..) och Please Please Please. Då blir det fart och allt är så så klart.
SOL höll en sommar, nu är det höst och man vill gömma sig. Folk säger att de utvecklats, inte tagit den enkla vägen. Hos mig tog de precis närmaste vägen rätt ut genom dörren.
Ajöss...

Tillsist:
Join our club spärrar upp dörrarna på Henriksberg och därinne spelar Fibi Frap och Swissair. De förstnämda är egna favoriter, "Catherine" räddar vilken dag som helst!
Läs vad jag tycker om dem här.

Själv åker jag till Popadelica.
För andra året i rad.
Snart lika stort som julafton.

Tillsist2:
Opps, glömde ju lite sköna musiktips så här mitt i pollensäsongen:

Kyte. Så mycket fint handklapp att man blir tårögd. Lyssna på "Sexy Sexy Thing" och klappa med!

Société des Admirateurs. Så mycket sval röst på svenska att man blir tårögd. Lyssna "Paa Disco" och skratta med!

Salut!machaut. Så mycket glädje att man blir tårögd. Lyssna på "Tom and Johanna" och hoppa med!

Hey Lover. Så mycket energi att man blir tårögd. Lyssna på "She´s in the city" och slå sönder hela huset!!

Jerry Boman