Hårt slag mot Cat5-landet.

Emma Nylén är en av Sveriges coolaste människor. Både när hon frontar Paris eller kör solo som Emmon. Jag säger det med värme i rösten, hon är cool på riktigt. Att hon sedan gör musik som är finurligt dansant elektronika kanske sätter henne överst.
Under släppkalaset på Respekt igår blev både jag och den söta helt över öronen förälskade.
Emma, var var du när vi var 17 år?

Emma är uppenbarligen väldigt upprymd den här kvällen. Skönt att se! Att skrika "Fan va härligt!" precis när man avslutat en mörk synthlåt kan bli buskis. Men nu är ju då Emma så skön att det funkar det också.
Senast jag såg Emmon var på Storan, då som förband till Universal Poplab. Den gången var jag övertygad.
Allt var liksom för stort.

Den här kvällen, på Respekt, är allt perfekt. UP-Christer får finna sig i att stå i publiken och Emmon på en helt lagom scen. DÅ händer det grejer!
Redan i andra låten, "Frenzy Eyes", är det kalasstämning! Visserligen är det inte på långa vägar fullt med folk, man kan ju gissa att den dåliga smaken som sänds ut från en idrottshall i Jönköping ändå fick folk att stanna hemma, men de som är på plats är med! Dansa, hoppa gör vad du vill men stå aldrig still!
Helt klart bäst blir det senare med "Discoperkele", en i mina ögon medveten ironisk danslåt men satan så bra! (Du hittar den som "b-spår" på Emmons singel.)
Det är kaos och konst i samma andetag, en stenhård vind i ett land där Cat5 tycks stå för "elektroniskdansmusik". Emmon har humor men är för den skull inte mindre allvarlig eller skojar till det. Det här är ingen maskerad, det är allvar och viktigast just nu. Skit i om du får gratis öl eller om du står med på någons innelista imorgon. Bra med någon som tar tillbaka konsten i musiken, som faktiskt trycker sig mot repen och vill en bit utanför.



En annan låt som verkligen blev mycket bättre live var "Rock dámour". Även om jag hör Stereo Totals version på "Push it" i början. Men det är nog bara jag. (Så där ja, nu var jag en riktigt musikkritiker som drog paralleller mellan olika band...)

Om man berättar att man skall gå på en konsert där skall sjunga till för inspelat material och samtidigt ha helt svarta kläder kan jag lova dig att inte många följer med, hur bra musiken än är. Emma har fattat det här med underhållning och "Publiken gör som jag gör. Det är jag som för". Med andra ord hon dansar skiten ur oss! Vilket får oss andra att dansa med. Detta toppar hon med svinsnygga visuella projektioner på väggen bakom. Det är så arty! På det bra sättet...

Det enda som jag verkligen saknar är "Friends". En monoton skräcklåt i Joy Divisions anda. Fast lite mer disco.



Först ut den här kvällen var Karin My Andresson, eller Synth-Karin som vissa känner henne som. Jag har typat lite om henne förr, hon är väldigt bra och det är verkligen sköna versioner av synthlåtar Karin gör....men den här kvällen funkade det inte. Att bli insprängd mellan ett svängande dansgolv och Emmons nytechno blir helt enkelt en lite för stor partybroms. Synd och nästan lite elakt.
Men jag gillar de där låtarna...

Sen måste jag ju bara tacka för det fina paketet man fick av Wonderlandrecords. De 50 första gästerna fick ett litet metallisk blått paket innehållande diverse skivor. Jag blir varm varje gång det händer på olika klubbar och konserter! Tack Sebastian!

Tillsist:
Joserusåatt man har ju fått nya idoler. Frida och Karin heter de och kommer från Eskilstuna. Tillsammans blir det Tikkle Me och deras "Butterflies in my tummy" har gjort mig frisk igen! Den låten är en alldeles alldeles perfekt marängswisspopbomb! Visst är det underbart med låtar som man hör 30 sekunder av och faller pladask!

Nu undrar jag vem som blir först med att boka dem till Göteborg, själva säger de att de skall åka en turné vända i typ maj... men visst borde de komma till oss tidigare om vi alla ställer oss upp och skriker "Kom hit och spela nu!"

Tillsist2:
Gå till Konstmuseet! Det är en order!

Jerry Boman

Nu är det el i gitarren!

Bilden kommer från Universals hemsida, hoppas det är meningen att man skall använda den som pressbild? Jag vet att det är superfotografen Emma Svensson på Rockfoto som tagit bilden i allafall...

Jag har precis hört Sahara Hotnights nya låt "Cheek to Cheek" på Grammisgalan i TV4.
Me like!

Det där gitarrljudet! Elektriskt! Ja, jag vet att alla elgitarrer är elektriska men det där LÄT elektriskt. Typ en säkring som går. Eller en minblixt rakt ner i förstärkaren.
Eftersom jag tycker att SH under några år gått neråt så hade jag inte speciellt höga förväntningar.Nu sitter jag faktiskt och väntar på skivan som kommer i april... Vem kunde tro det?
Elgitarren är plötsligt elektrisk på riktigt!
Enda minuset var att Josephine Forsman inte spelade trummor som hon brukade. Hennes karakteristiska vevande var borta... tråkigt.

Annars är Grammisgalan en rätt såsig tillställning. Det roligaste var Salem Al Fakir, han är en skön snubbe helt enkelt.

-Från en narr till en annan: Här är årets artist!

Skönt och han var lagom nervös...

Sen tycker jag att The Knife gör helt rätt som bojkottar allt vad musikgalor heter. För när man tänker efter: Vad gör ett pris för musiken? Inte ett skit!
En prisutdelning är mest ett sätt för "branschen" att försöka sätta marknadsmässiga siffror på konst. Som musiken i sig var något börsnoterat. Att känslor kan redovisa röda siffror, att det kan bli nyemission i andra versen eller att ett riskkapitalbolag står för höjningen i slutet.

Nä, nästa år ber jag er, alla artister som är nominerade, stanna hemma. Spela in en video där ni tackar någon okänd.

För övrigt skall ni veta att Henrik Schyffert höll Grammishistoriens bästa tacktal 1994, när han var med och tog emot pris för Hassanskivorna.

-Bla bla blaaaa. Bla bllaaa BLA. Bla bla bla bla blaaa. Bla bla! Bla bla blaaa osv osv

Så där höll han på en låååång stund.
Det sammanfattar rätt mycket av alla andras tacktal...

Tillsist:
Fredag: Navid och Gudarna på Hagabion eller Sultans Of Ping FC på Sticky (Ni vet: Dancing in the disco, bumper to bumper. Wait a minute: Where's me jumper? Where's me jumper? Where's me jumper?)

Lördag: Emmon på Respekt (hennes nya skiva innehåller väldigt snygga, knarriga synthljud, även om jag inte var helt övertydad på Storan senast), Klubb Populär med Ingenting och Juvelen på Storan eller Pluxus i det där filmtältet... Eller Koloni på Galleri Oro vid Vagnhallarna i Majorna (galleriet som har den finaste dörren jag skådat!)

Jerry Boman

Jag borde vara nöjd.

Agenten är ju alltid Agenten. Man kan alltså räkna med att det blir handklappsvänliga låtar, mycket folk och allmänt trevligt. Det vill säga att Jerry brukar vara nöjd direkt.
Men vad var det då som hände i lördags?

Ännu en ny lokal. Nu var ju inte det här något "klubb" arrangemang men ryktet går att det är i just den här lokalen som Cosy Den kan komma att resa sig ur askan. Det tror jag kommer bli helt superbra!
Bara att hålla tummarna för att det inte finns några sura paragrafryttare eller ännu surare grannar som ytterligare en gång skall försöka ta död på Göteborgs kulturliv.
Det enda som kan snurra till det i den här lokalen borde vara bristen på toaletter... Det verkar bara finnas en.

Nåväl, nu var det ju för Agent Simpel vi var där, en ny EP skulle firas och lite nya låtar skulle spelas. Utropet gick att man skulle komma i tid. Något som de flesta faktiskt gjorde.

Ah, vad tråkig nu måste jag vara lite Bad Cop. För trots att ALLA var där så väntade bandet med att spela i en evinnerlighet. Och det kan ju bara sluta på ett sätt, folk blir lite för fulla för sitt eget bästa. Alltså för fulla för att lyssna på musik. Det är något som inte blir kul för någon...

Men Agenten med band gör en bra spelning, även om ljudet inte riktigt ville sig. Vi fick höra några nya låtar och så en del gamla favoriter.
Jag, jag är nog rätt nöjd ändå, men det var inte det bästa jag hört med Kungälvs store popstjärna. Det verkade lite ofocuserat.
Men skit samma egentligen. de där låtarna han sitter inne på kan fan i mig framföras genom en sprucken saxofon och ändå vara bra! Så vad håller jag på och skriver en massa negativa saker för?
Agent Simple i en lokal nära Stigbergstorget var jättebra!

Tillsist:
Jag fick en våldsam kindpuss av den där killen som spelar trummor i det där bandet som är så bra, han som ibland spelar i det där andra bandet som är ett av Göteborgs bästa popband, han som alla flickor tycker är så snygg. Han överföll mig och gav mig en kindpuss.
Det var trevligt ändå.

Tillsist2:


Det är sött på något vis...


Jerry Boman

Ljudet av småkakor.

Min farmor bjöd alltid mig på småkakor.
Speciellt en som såg ut som ett schackbräde i miniatyr. Fyra rutor, två bruna och två gula. Det smakade choklad och vanilj.
Jag tyckte att den där kakan var så smart, att farmor var smart för att hon bakat den där kakan. Själv fattade jag inte riktigt då hur man fick till rutorna. Om det var någon form av ätbart lim mellan rutorna.
Men den där tudelade smaken i munnen sitter kvar, den rutiga småkakan är alla småkakors Gud. Själva moderskeppet, drottningen i bikupan och tuppen på stallbacken. Fast i småkakornas värld då.

När jag lyssnar på Bobby Baby, som står i fönstret på Majornas Ground Zero Café Stanna, så kommer jag att tänka på den där lilla rutiga smaksensationen.
Liknelsen är total, det är en perfekt blandning av söt och mörker.
Vanilj och choklad.
Ella Blixt och hennes tyska vän, som jag aldrig uppfattade namnet på men han hade en fin björndräkt, är så söta. Väldigt näpna. Ella bor alltså i Tyskland men är från Sverige.
De sjunger fint om snö och om att dansa. Björnen spelar tysta trummor och dockhuspiano. Det är socker upp i halsen...om det inte vore för att musiken i bland är rätt mörk. Inte svart utan mer ... brun. Det är lite nostalgiska toner som, förutom vackra, är skrämmande.



Mest av allt är det organiska ljud från alla möjliga och omöjliga håll. Men sen kommer något skrämmande och motverkar allt.
Det är väldigt bra! Sorgsenhet. Som i låten som kan heta "What does she now", där kommer mörka röster plötsligt. Tänk The Knife i par med en ung Nina Persson, som hade smak. Riktigt bra! Riktigt skrämmande.

När de sedan Ella presenterar sin enda cover med orden: "Nu kommer en låt som ett band hade en hit med för länge sedan, och nu gör jag den så jag också får en hit" och låten visar sig vara vara insomnade Le Sports "Tell No One About Tonight" är det ju bara så....smart.
Typ lika smart som när min farmor fick till de rutiga småkakorna.



Band nummer två den här kvällen är Saving blue.
Och här blir kontrasten total.
Om Bobby Baby står för något bra står SB för något...trist. De enda de fyra killarna bevisar och understöder är tesen att det borde vara mer jämlikt i alla band. Fyra snubbar borde förbjudas repa själva och försöka grotta ner sig i känslor som de inte har.
Hela halvtimmen känns som Coldplay, vilka jag avskyr, på halvfart. Då kan ni ju tänka er... Det är ingen komplimang det här.

Tillsist:
Det är underhållande med statistik!
Ta till exempel den statistik som visar hur ni, mina kära läsare, hittar hit. Vad ni söker på i tex Google för att länkas hit.

Långt upp på toplistan hittar man frasen "jens lekman + flickvän".
Om du läser det här Jens så kan du ju dra dina egna slutsatser om vad flickorna och pojkarna försöker ta reda på.
Och bara så ni vet, något "kändisskvaller" kommer den här bloggen inte innehålla.
Jag är inte intresserad och det bör inte ni vara heller.

Ännu roligare är ni tre som senaste veckan sökt på "pagefrisyrer" och hittat Musik enligt Jerry!

Sen undrar jag varför besöks antalet plötsligt blev sju gånger så stort i måndags. Ett jättekliv! Trevligt, jag hälsar er alla hjärtligt välkommna.
Hoppas ni hittar något vettigt att läsa och inte bara är ute efter Kortedalas finest.

Tillsist2:
Imorgon väntar nytt material från Agenten.

Jerry Boman

Allt på en kväll.

Oj oj alla dessa val! Alla dessa scener!
Den den här torsdagen har du/ni väldigt mycket att välja på i stan:

Smal, liten och bedårade vacker elektronisk musik med Bobby Baby på Café Stanna.

Ett av 2006 års bästa band Bonnie & Clyde på Svanen (Jazzhuset). Innan hösten är här lär B&C varit överallt och på allas läppar.

Ida Olsson får mig glad. Hon spelar på Pustervik denna torsdag. Med sig har hon Mirva som passar på att släppa en miljövänlig skiva.

Sen kan man kolla en grymt svängiga jätteorkestern Pickadoll på Sticky.

Det får räcka så. Där har du något att välja bland.
Lördag blir inte lättare...eller söndagen...

Tillsist:
Moa har släppt nya låtar! Lyssna på IAMMOA och tappa hakan av välbehag. Frankrike 2007 ligger i Malmö!
Nu ställer alla sig frågan: Vem bokar Moa till Göteborg först?
Kom igen nu!

Tillsist2:
Den som gissar rätt var bilden överst är tagen är inte dålig!

Jerry Boman

Färgen på party.

Det är ändå så att Universal Poplab är, om inte Sveriges, så Göteborgs ödmjukaste band. Christer tackar flera gånger för att vi kommit till Pustervik den här kvällen. (fast han räknat ut att det här var den fattigaste dagen på hela året) Paul ser snäll ut när han presenteras och får galet mycket applåder, och efteråt kommer Hans fram och frågar om jag VERKLIGEN tyckte de var bra.
Jag svarade att det gjorde jag. För den här kvällen var synthpopen verkligen på topp!

Om man skall ha till en bra konsert så får man som publik bjuda till lite, faktiskt inte låta bandet dra hela lasset. På nyrenoverade Pustervik igår bjussade en hel hög verkligen till och skapade den där härliga svettiga partystämningen som man kan uppleva när man dansar själv till Poplabbet i hemmets vrå. Det var riktigt skönt att vara där, förra gången på Storan var det tyvärr lite för lite folk och för stor scen.
Nu var det närvaro och Hans, Christer och Paul håller sig så där skönt på samma nivå som alla oss andra. Det är familjärt och hemtrevligt utan att tappa fokus och bli internt.

Numera har UP två skivor att ta låtar från, det blir väldigt tydligt hur olika de skivorna är. Den första står för kalaset och den andra för allvaret. Men aldrig blir det tråkigt! Det är sing-a-long och vissel vänligt hela tiden. Klart folk skall stagediva då!
Och så det faktum att nästan alla låtar har små enkla rörelser som alla kan haka på, ibland fingrar i luften ibland luftritande. Det är väldigt charmigt! Rörelserna man själv skulle vara för feg att erkänna att man faktiskt gör där hemma framför stereon...



Bäst under kvällen är en cover. Morrissys "We hate it when our friends become successful" blir i UPs kostym ett makalöst kalas som inleds med pyroteknik: Partybomber! Det kanske inte är hundra tydligt på bilden ovan men Christer delade ut små bomber innehållande serpentiner som vi sköt av precis när låten började.
Vilken början på den låten! Efter det är hela haket på fötter och försöker riva ner allt det nya!
Och alla gör sitt bästa för att fylla Hellströms körande från skivan med sina egna röster. Publik och band hjälps åt! Bättre blir det liksom inte.
Bästa egna låten var utan tvekan "I could say I'm sorry". Där snackar vi hård och smart text.

Om det finns något svart i det här färglada musikpartyt så skulle det vara att några av de nya låtarna inte riktigt har samma kalas känsla som de äldre. Där texten har blivit viktigare har dansen lite försvunnit. fast det är ju egentligen inte ett problem, jag orkar fan inte dansa en hel konsert och lite viktiga budskap har ju ingen dött av.
Äh, nu kände jag att det var onödigt att skriva så, men ja man skall ju "balansera" och vara så otroligt "objektiv" när man skriver. Men oss emellan, du kan hoppa att läsa det här sista stycket.

Hans, Christer och Paul ni är sköna snubbar, som inte alls behöver bli förvånade längre när människor går man ur huse trots att pengarna är slut!


Tillsist:


Kvällens snackis var annars färg. Är laxrosa bra eller anus?
Japp du läser rätt, en jättevägg på "nya" renoverade Pustervik är målat i just den blekta rosa/orange kullör som går under namnet laxrosa.
Jag gillar det! Samtidigt som jag gillar alla de andra färgerna, det är ärtgrönt, kärleksrött och mjukgult överallt! Jag tror att det kommer bli super med några tavlor och grejjer på väggarna. Nu är det lite kalt.
En annan sa som faktiskt är fint är att det inte blev överrenoverat. Pustervik skall vara ett finger i ögat på det ytliga Avenyn. Här känner man sig hemma och det är OK att sitta var man vill, och det är fritidsgård för vuxna känsla. Tack!

Att de äntligen flyttade scenen gjorde gott. Kanske stans bästa konsertlokal för medellstora gig? Och att man numera kan komma fram till baren samtidigt som det spelas på scen är ett jätteplus.
Jag tror det kommer bli många besök under 2007... speciellt som man numera vågar gå på toaletten utan att riskera sitt liv.

Och som alltid när The Ark är i stan, så dyker de upp på Pustervik.

Tillsist2:
Ikväll bär jag vit nylonskjorta, smal röd skinslips, myggjagare och spelar ukulele.

Jerry Boman