Fredag började med succé direkt!
Som ni vet hade jag som mål att annordna någon eller några konserter vi husvagnen under namnet ”Indiedagis!”. Halv ett på fredagen var det världspremiär, med fin fina bandet Irene.
Jag hoppades på kanske tre-fyra ur bandet som skulle spela lite gitarr. Kanske tre –fyra låtar.
Resultatet överskred mina förväntningar med råge!
Irene kommer med full sättning, inklusive blås och allt! Publiken strömmade till och var nog som mest runt 50 personer. Roligt!
Bandet gjorde en helt makalöst fin spelning, det trummades på lådor och skakades med ägg. Stämsången satt där den skulle och trumpeterna lät som aldrig förr. Publiken njöt och bandet blev helt saliga. Efteråt uttalades meningar som ”Det här var roligare än på den stora scenen igår!”
Sammanlagt blev det runt tio låtar varav en de aldrig spelat inför publik förr.
Total succé ! Jag gick runt och log fånigt under hela spelningen.
Kanske att jag tar med mig det här konceptet hem, akustiska spelningar med fina band. Håll ögonen öppna.
Ni kan läsa mer om Indiedagis! i dagens Borås Tidning. Med fin bild på mig också.
På den riktiga festivalen började jag med favoriterna i Billie The Vision And The Dancers.
Jag älskar glad musik från hjärtat! Och med roliga saker att berätta.
En sång handlar om Erled Öje (jag vet inte hur man får fram ett norskt ö…), en annan om bandets turné med The Pipetts. Det är hela tiden med kärlek. Och väldigt uppåt uppåt framåt framåt känsla.
Det är endast på Emmaboda man ta med sig en öl och sin stol framför scen. Vi gick och satte oss på Ängen när Hello Saferide var på gång.
Men ljudet vänner, ljudet. Det började med att bara monitorerna på scen hördes. Sen hördes bara basen i PA:t. Ljudtekniker-Anna tröttnade oc sprang för att hjälpa, dagens hjälte!
Jag vet inte hennes del i det hela men efter typ halva konserten fixade sig ljudet hjälpligt. Då kom också publiken igång. Radiohitarna sitter där de ska.
Annika avslutade med en helt underbart bitter sång om ett ex nya flickvän. En smocka!
Jag tror fröken Norlin är standupkomiker på nätterna! Att skriva så underhållande och samtidigt så surt. Underbart!
Terrorkaoset (veckans ord) i England gjorde att flere band tvingades ställa in. Men fram kommer andra och tar deras plats. Jag gick och kollade på Tar…Feathers.
De var tråkiga och överdrivet konstig. Ni vet såna där snubbar som ska sjunga så jävla speciellt…HELA tiden. Det blev väldigt tråkigt. De flesta låtarna var uppbygda på samma sätt: Lite svårsång och bara gitarr sen massa bröll och avslutande med diverse stop-start partier.
Jag gick och ”vilade” i husvagnen.
En av förra årets roligaste upptäckter i Emmaboda var The Pipetts. De tre engelska flickorna som fastnat i 60-talet men kryddat till hela härligheten med subtila sexanspelningar. Och så väldigt fina danser.
I år var det tillbaka. Samma klänningar och en flicka för varje poppojkes drömmar. En blond, en brunett och en med glasögon.
Men eftersom jag bara gillar saker för stunden och musik dör väldigt fort i mitt huvud har jag redan tröttnat. De kan vara så att de kör precis samma set i år, skillnaden är i alla fall minimal.
Dansen i publiken uteblir.
Men sista låten, ”Uniform”, är i allfall som vanligt det bästa sen ”Be my baby”! Ni skulle gjort som förra året och kört den två gånger.
Sista bandet jag såg igår var Chicks on Speed. Ja du…Mer världsfrånvända flickor får man leta efter. Euro-track-fasion-riotgirrr-electronicka.
Ja, de kanske säger något viktigt men de skiter i publiken. Jag tröttnade och gick hem.
Jag vill också tillägga att jag förkastar recensenter som skall vara så svåra och hårda när de kollar på musik. Dagens objekt är Håkan Steen. Han klappade inte någon gång, vad jag såg, under Te Pipetts. Det är bara löjligt att inte göra det, och kom inte och snacka om objektivitet.
Musik handlar om känslor. Antingen känner man eller så gör man det inte. Då är det oviktigt med låtlistor och namedroping. Och klappar gör man för de där personerna som står på scen gör alltid en uppoffring i sig själva. De behöver dina händer.
Skärp till dig Håkan Steen!
Idag väcktes vi av syndafloden. Skönt med husvagn.
Nu väntar vi på They Live By Night…Joel har sjungit upp och fixat luggen hela morgonen.
Tillsist:
Refusedhoppet.
Jerry Boman
