foto:Beatrice Törnros (c)
De är enerverat larviga, killarna i Slagsmålsklubben. Från att de testar ljudet till sista låten. Berättar bland annat om hur de haft sten-sax-påse maraton på tåget, i hela 47 minuter. Samtidigt så lyser det av kärlek från de till Berlin emigrerade SMK. De är ödmjuka och gör sig inte till. Då är det helt OK i min bok att vara hur larvig som helst.
Jag vet egentligen inte när jag såg dem första gången. Det kan ha varit i Emmaboda 2002. Ett vet jag iallafall, jag blev slagen till marken av deras musik och framträdande. De var fulla på scen och hoppade runt, samtidigt som den ena tokiga bitpoplåten efter den andra pumpades ut i natten.
Då som nu är det helt omöjligt att stå på samma ställe längre än några sekunder. Även om låtarna numera liknar varandra mer och mer så är det stor glädje och sprittade energi från scen att man blir glad.
Frej är den store underhållaren och självklare ledaren. Ibland funderar jag på om han överhuvudtaget spelar något under konserten, han hoppar mest runt och gör roliga danser. Någon gång springer han tillbaka till de andra, bara för att skruva på någon knapp. Men det gör inte så mycket för utan Frej tror jag inte det skulle vara så mycket med SMK. Han håller ihop laget och pekar framåt.
foto:Beatrice Törnros (c)
Musiken har tagit det gladaste trudelutterna från tvspelesbarndom och skruvat upp hastigheten. På med en matta av dansanta basgångar och du har en hit ingen kan säga nej till. Det blir fruktansvärt hett inne i tältet redan efter några minuter. Allas händer är uppe och folk dansar sig tokiga. Någon blir utslängd för han dansar lite väl mycket. Men han blir utslängd med ett leende. Som att dö mitt i ett gapflabb.
Tyvärr har jag nog tröttnat på SMK. Låtarna flyter in i varandra och den stora behållningen är mellansacket. Bo Kaspers Orkester blir offentligt hånade och deras nya låt har inte Frej speciellt mycket till övers för. Men även här blir det aldrig elakt. Mer lite mjuka, kärleksfulla sugpropps pilar de skjuter omkring sig.
foto:Beatrice Törnros (c)
Sen ger sig SMK in i rappensvärld. Big mistake! Det blir bara tråkigt och inte ens publiken är med. Tur då att det blir lite extranummer som ger oss den där fina känslan tillbaka.
Slagsmålsklubben kommer för alltid vara en liten, mysig, lustig parantes i Sveriges musikliv. Men det kan vara den roligaste parentesen du kommer stöta på.
Tillsist:
Henriksberg på onsdag. För alla er som inte är i Emmaboda. Slut på meddelandet.
Jerry Boman
Andra bloggar om: Slagsmålsklubben, Göteborg, Musik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar