Tre skivor.

Eftersom det är lite tunt med konserter nu så kan jag ju dela med mig av saker som ni säkert inte vill veta men jag skriver om dem ändå.

Jag köpte tre skivor idag. Fantastiska skivor allihop och jag har en historia till alla tre. Vill du höra?

Ingen av skivorna är på något sätt nya, ni har dem nog allihopa. Annars kan ni ju köpa dem, eller ladda ner dem (lagligt).

Skiva ett: In the Aeroplane over the Sea - Neutral Milk Hotel.
Jag hörde den skivan på en fest för en herrans massa år sedan. Det kan ha varit 2001. Jag levde och dog på samma gång.
Sedan försökte jag komma över skivan, vilket inte var helt lätt då den i alla register inte heter någonting (??). Något skumt var det för de fick upp NMH men ingen titel på skivan, jag kolade både här och där. Tillslut så lyckades Cdspecialisten på Kungsgatan beställa skivan. Jag fick lägga 50 spänn i förväg.
Jag väntade. Och väntade. Och väntade.
Efter typ sex veckor hörde jag av mig och undrade var skivan var.
Då var beställningen borta eftersom de inte stod något i fältet "Skivans namn"!
Ny beställning. Ny väntan. I typ två månader.
Jag gick in i affären och undrade vad de höll på med. De visste inte.
Jag väntade lite till, men tillslut fick jag nog. Jag krävde pengarna tillbaka.
Det var inte helt lätt, för de sa att skivan låg i "pipeline", dvs var på väg! Kors i taket!
Efter att jag inte fått skivan på ytterligare två månader så krävde jag på skarpen pengarna tillbaka. Det fick jag.
Jag hade då redan bränt skivan av en kompis.
Nu gillar jag inte att bränna saker så därför köpte jag skivan idag och gjorde rätt för mig.
Den är underbar!

Skiva två: Soviet Kitsch - Regina Spektor.
En natt förra våren var jag ensam och sömnlös.
Jag satte på tven och slötittade lite på Conan O´brien. Då plötsligt sitter där en väldigt vacker kvinna vid världens största röd flygel. Hon har en röst som väcker mig ur dvalan och en sång som fastnar på huvudet direkt.
Det var mitt första möte med Regina Spector.
Eftersom jag är så slö när det gäller att köpa skivor så köpte jag den först idag.
"Us" är en av världens bästa låtar alla veckor till tidens slut!
Och nu kommer hon till Göteborg!

Skiva tre: The Magnetic Fields - 69 love songs.
Var eviga festival som jag och TLBN-Joel varit på tillsammans har han spelat ALLA 69 låtarna för mig. Varje sen natt har jag sagt:
"-Det är här fanimej det bästa jag hört, vad är det?"
Joel har börjat tröttna på att förklara.

Men nu har jag köpt skivan, så på Emmaboda skall jag med stolthet säga dig Joel:
"-Ah Det här är ju The Magnetic Fields, typ en av världens bästa band! Stephin Merritt är den bästa textförfattaren jag känner till och "Papa was a rodeo" är en makalöst bra låt!"

Tillsist:
Nu skall jag njuta en öl och försöka undgå fotbollen.
Ingen som har bra tips på konserter i närheten?
Men ok, heja Sverige!

Jerry Boman

Äntligen!

Nu kan du äntligen se intervjun med Pascal. Som du har väntat!



Själv har jag knappt landat, gruset är kvar i håret och ögonen skvallrar om lite sömn.

Tillsist:
Ni som snodde våra stolar från husvagnen i lördagsnatt: Hoppas ni har användning för dem. Alla fyra stolarna kostade runt 40 spänn så ni måste verkligen vara fattiga och usla ni som tog dem.

Jerry Boman

Ett "nytt" Kent.

Det är få stora band som kan överraska mig. Ofta vet man precis vad man får, det kan vara ungdoms nostalgi eller ”samma sak som innan men med större ljud”. Man står där och känner sig lagom glad och allt är lagom trevligt.
Jag trodde Kent hade slutat överraska. När jag gick på senaste megastora tältturnén kändes allt bara så uträknat och platt. Inget som skakade om.

Eftersom ni är smarta, kära läsare av denna blogg, så förstår ni vart jag vill komma.
Kent slog mig om inte till golvet så ryckte de min axel ur led ikväll! Plötsligt är alla fjantiga discoflörtar och mjuktisljus borta. Kent plockar fram grottljudet igen! Eller igen och igen, de har faktiskt aldrig riktigt haft det där maffiga soundet. Men jag tror att så som det lät ikväll vid Hulingen, så har det låtigt i Berg och Co:s hjärnor hela tiden.

Det är bra tryck hela vägen, utan att dumflörta med hårdrocken. Det är för att använde lite Kent-iska :”Svintungt med stil”. Sami Sirviös gitarr har fått sig en välbehövlig genomgång i ett gjuteri. Plåt mot plåt har han hasat runt med gitarren. Det är laserskuret och väldigt smart.



Det blir lite överraskningar även i låtvalet. In på scen kommer en gammal orginalmedlem, numera manager för Kent, Martin Roos. Han får lira akgitarr i en ännu äldre Havsänglar låt, Vintervilla. Även den blytung.
Efter det kommer kvällens topp. Den låt som först visade vägen från Eskilstuna och hela biten till allas hjärta. Och Blåjeans har aldrig låtigt bättre! Jag har hört den några gånger nu, varje gång har den blivigt mer och mer nostalgi, mer och mer trött. Ikväll var den pånyttfödd och väldigt vital.
Byxor på Viagra med ett slagträ i näven! Phu, en riktig pärs!

Men det fanns mörka moln på sommarhimmelen över Kent.
Alltså, Jocke Berg, det finns inget försvar för att du inte kan texten på några låtar! Du har en, EN, spelning i år och då är det fanimej dit jobb att lära dig det hela! Skärpning! Kom inte dragandes med grejer att du är gammal, det bli bara löjligt.
I minst tre låtar fick Berg huka sig ner och bläddra i sin pärm för att kolla av texten. Dumt och väldigt onödigt.

Jag trodde verkligen att Kent var uträknat efter Vapen och Ammunition. Skivan var platt men radiovänlig. Gick som åt som vatten i en öken på Statoil.
Sen kom Du och jag Döden. Den visade på en ny riktning, tyvärr så blev konserterna inte riktigt lika svarta som skivan.
Och så nu då. Det var ett ”nytt” Kent som skapades här ikväll, ett band som faktiskt visar att det går att låta ”mer” även om man redan är störst. Tack för det Kent!



Efter Kentmangel gick jag för att se The Gray Brigade på lilla Rookiescenen. Bandet som är ”nästan” lika många på scen som Jönköpings-Jesus och hans klass.
Avslutningen på min festival blev i solens tecken, TGB gör solskenssoul med pop i blick. Riktigt bra!
Bli inte förvånade om de dyker upp nästa år på riktig scen.



Tidigare i dag gick jag in i Teaterladan en stund för att kolla in The Gossip. Det ångar jag inte! Skön girrrlriot-soul-blues med en väldigt ”fin” attityd. Beth Ditto har begåvats med en stor röst, en stark röst som hon använder fullt ut. Rösten tar över hela rummet! Det är fullt pådrag från början.
Skönt att för en gångs skull lyssna på någon som på riktigt kan ta ifrån tårna.

Tillsist:
Nu har solen gått ner över årets festival, det börjar glida mot slutet. Allt skall rivas ner och packas undan. Det är lite tråkigt men ändå skönt.
Det har varit den varmaste festivalen jag någonsin upplevt, inte en enda molntuss och runt 30 hiskeliga grader. Samtidigt var det ett väldigt svagt startfält i år. Inget att skriva i historieböckerna om.



Men jag har haft några bra dagar, stundtals fått höra en herrans massa bra musik. Nu väntar resan hem imorgon.

Hoppas ni som läst mina som inlägg från Småland har haft någon form av glädje av det. Jag gillar er alla var och en skall ni veta!

Nu återgår jag till Göteborgs musikscen och kommer jaga livet ur mig för att hitta den bästa nya musiken, och allt kommer jag att tjata håll i huvudet på er om.

Jerry Boman

Gud steg från himmlen ner.

Nog har han en liten självlysande aura runt sig?

1973 upptäde Elvis på Hawaii. Showen sändes via sattelit till en hel värld.
Elvis popularitet peakade och han visste om det. Han visste att han och ingen annan var The King. Det räckte med att han lyfte armen så skrek folk.

2006 händer ungefär samma sak på Pampas i Hultsfred. Henrik Berggren (Broder Daniel) är hela världens indieikon och när han ställer sig på scen räcker det med att han lyfter på armen för att alla skall skrika. Han är Gud och han vet om det.
Nu skall jag inte på något sätt likna Henrik vid Elvis. För där The King fläskade på med stråkar och grejjer så kör Henrik den här kvällen avskalat.

Med bara en svart gitarr drar han igenom en hel drös odödliga poplåtar från Broder Daniel. Det är som vanligt väldigt vackert.
Fast den här gången är Berggren tyvärr lite för full och slinter ofta på strängarna. Det är väldigt tråkigt.
Han försöker sig också på lite omarrade versioner av låtarna, vilket gör att trycket i allsången avtar.

Men som vanligt älskar jag honom ändå! Det är så vackert och svart att man glömmer solen en stund. Han sjunger om sin mamma i When we were winning och mina ögon tåras. Det gör så ont.
I Shoreline, kanske det bästa han någonsin skrivit, kommer allsången igång och når himmelska höjder.

Broder Daniels saga kanske är slut, men deras låtar kommer för alltid tala om saker för mig.
De handlar om mig.
Men de handlar om dig också.

Ett bevis på Broder Daniel och Henriks storhet: Just nu sitter minst fem personer i presstältet runt mig och nynnar på låtarna. Det har inte hänt efter någon annan konsert…


Tillsist:
Tro det eller ej, men ert eget lilla indiepoppretto ser faktiskt fram emot Kent. Jo, för jag kommer ihåg hur galet bra det var förra gången på Hawaii.


Bara så ni vet försöker jag som en galning att få upp Pascal snacket här på bloggen… Den som väntar på något gott och så vidare…


Jerry Boman

Uppför.

Nu är det uppför här.
Först var det Datarock, norrmän från Bergen.
Dansant rock med datorer och gitarr. Lite likt det Quit Your Dayjob gör.
På mig fastnade det inte. Det var liksom inte roligt alls. Inget heller gripande. Det var inget alls faktiskt.
Men Ane Brun stod i publiken och verkade digga det.



Nästa flopp var Tupelo Honeys. Det utlovades handklapp och tamburiner, me like a lot!
Men kocken kunde inte leva upp till menyn, det blev mer ”för” perfekt pop. Som ett band på en TBV-festival.
In i replokalen och börja om!
Fast tjejen sjöng bra och var söt som Cardigans-Nina.

Grej tre som är tråkig är att jag inte få upp videon med Pascal intervjun. Jag fattar inte varför, men det verkar vara nätverket som kopplar ner…

Som för att toppa det här har jag fått sås på min byxa….


Men snart är det Gud på Pampas!


Jerry Boman

Snart blir det Pascal.

Jag tog en snabbkoll på The Strokes. Det var tråkigt kan man säga.
Märktes väldigt tydligt hur mycket bättre första skivan var jämfört med den nya. Inte bara för att man känner igen de gamla låtarna utan för att de nya är förutsägbara och kassa. Tråkig rock med andra ord.

Fast det är ju fantastiskt roligt att sångaren ser ut som min granne!
Fast lite äldre då.

Extra:
Snart kommer det upp ett samtal med Pascal. Vi pratar religion och sprit.
Håll muspekaren på uppdatera och lämna inte din stol!
UPPDATERAT: Ja det strular med internet uppkopplingen här så det tar nog ett tag...

Tillsist:
På tal om religion: Idag spelar Gud. Alltså den riktige Gud.
På Pampas klockan 17.30 stannar världen.

Jerry Boman