Väntan.

Onsdag innebär väntan och åter väntan på Hultsfred. De enda som gör något är de som bygger scener och annat. Ja undrar om de blir klara…

Jag tog kameran med mig och gick ut på område för att kolla VAD alla väntar på.




Jerry Boman

Nu är jag på plats!

27 grader och vindstilla.

Jag och TLBN-Joel trixade in husvagnen på en bra plats, fick upp förtältet rekordsnabbt och avnjuter nu vår första nästan kalla öl.
Inte så mycket folk här än men några grannar har vi. Till vänster en bit bort alla festivalers tråkigaste element, fotbollskillar som spelar The Kristet Utseende tokhögt. Samtidigt som den hånar människor via megafon. Phu.
Till vänster något lugnare men tyvärr kass musiksmak i form av Boten Anna.

Dagens höjdpunkt kom på köpcentret Samarkand i Växjö. Vi hittade wasabinötter!
I snart ett och ett halvt år har vi letat, enda sedan vi blev fast för de starka, gröna nötterna i Beijing. Nu vet vi att the real nötter kommit till Sverige!
Wasabinötter!
Kom ihåg var du läste det först.

Nu tänker vi sitta här och vänta in halva Borås och Rockfotogänget som kommer i morgon.
Natten är ung.

Tillsist:
För er som undrar så: JA husvagnen har pimpas med silverfärg. Väldigt vackeret!

Jerry Boman

Hultsfred, husvagn och tv på bloggen.

På tisdag sätter jag och TLBN-Joel oss i den silverfärgade medelklassbilen, hakar på husvagnen och åker till Hultsfred. Väl där ansluter bland annat superfotografen Pauline och enligt uppgift massa folk från Borås. Ett husvagns-hood skall upprättas helt enkelt.
Årets festival är kanske inte den bästa på hundra år, man kan säga att ett "Vi låter som Limp bizkit"-sound överskuggar allt annat.
Men man kan även i den största höstack hitta nålar att sticka sig på.

Jag ser väldigt mycket fram emot Henrik Berggren. På Popaganda började jag lipa, och dubbelt så mycket folk som idkar indieallsång bör bli fyrdubbet bättre.

Zeigeist skall jag se nu! Så är det bara, jag var tyvärr så uppe i Universal Poplab på Respekt häromsistens att jag missade Zeigeist. Också fin sjungade Ane Brun som skall köra alla duetterna live, dvs det kommer bytas sidekick på löpande band.

Så låter elektroniska hopkoket Hässleholm som något spännande.
Och Maia Hirasawa, som man brukar se/höra bredvid Hello Saferide, är väldigt mysig att lyssna på.

Solen kommer konstigt nog att vara grå i år. The Gray Brigade, med sin fjorton medlemmar, låter varm ost och sand mellan tårna.

Jag kan fortsätta räkna upp saker som verkar bli bra: Most Valuable Players, Datarock, Dick Tiger, The paper faces och så Blind Terry.

Det blir mycket häng framför Rookiescenen...som vanligt.



EXTRA!
För er som är hemma kan jag glädja er med en nyhet här på bloggen! Om tekniken är med mig så kommer det att komma några små intervjuer med rörlig bild här. Jajamensan, nu kommer tven inte längre ha monopol på rörliga bilder!

Du kommer bla få se/höra ett snack med Östersunds bästa band, Gotländska grottrockare och eventuellt den snälle popkillen från Göteborg. Mer än så säger jag inte...
Håll dig hemma och tryck på uppdatera ofta! (och håll tummarna för att allt funkar)

Som vanligt kommer jag skriva om allt det andra också.
Eller allt som jag tycker är viktigt.


Tillsist:
För er som är hemma i stan så kommer här ett tips om aktivitet nästa lördag:
Jens Lekman och Joel Gibb på samma scen i Gamlestan!
Jag är verkligen avundsjuk på er som har möjlighet att ta er dit! För hade du som jag sett Hidden Cameras konsert på Hultsfred förra året, med Jens i duett med Joel, så hade du förstått att detta är en av årets bästa konserter under uppseglande!
Lördagen den 17 juni tar du dig till Underjorden och njuter.

Jag fick en skiva i crepskön på Linnégatan igår. Backslick kallar de sig. Hyffast bra, men nu är jag jäkligt trött på alla som låter Göteborg!
Fast låttitlen "Dancing Queen as we know her in the year of 2006" är ju grym!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Hultsfred, husvagn, festival

Min kvinnliga förebild.

För er som inte visste det så finns det en liten scen strax bredvid den stora farliga jättescenen på Liseberg.
Några träbänkar, lite blomkrukor och massa oansade buskar. Sittplatserna är sedan länge nerslitna av seniorlandslaget här i stan. Längst bak står en mer än nöjd Curt-Eric Holmqvist och myser.
Soundtracket består av skrik från berg och dal-banan och någon gnällig unge som blev utan sockervadd...
Det hela är så Sverige att det svämmar över.

Marit Bergman gick från indie till kommersiell till...indie igen? För det är väldigt litet när hon tar plats i Musikpaviljongen på Liseberg. Det är väldigt nära.
Nu kanske man inte blir indie så där huxflux igen, men den här försommarkvällen blir allt väldigt, väldigt nära. Så nära som bara små artister brukar förhålla sig till sin publik.
Marit charmar alla. Hon är skönt fnittrig och fumlar upp/ner på den rangliga barstolen. Vi får höra en massa nya och gamla sånger, endast ackompanjerade av Åsa Jacobsson piano och en ståbas. Det är väldigt fint.

Ni vet alla hur en såpbubbla ser ut. Rund, färgglad, tunn och väldigt vacker.
Men bubblan har också en svartare sida. Kommer man för nära får man såpa i ögat.

Marit Bergmans musik funkar ungefär likadant. När man lyssnar och lallar med.
Så tar man sig lite närmare. Då blir det genast mycket svartare.
Hon blandar det vackra med desperation. Det gör ont ibland.

Ta en sång som vi får höra, från senaste skivan, Can I Keep Him?.
En mysig låt men där texten är desperat från tårna. Om allt man mest är rädd för, att någon skall lämna en precis när man hittat dem.
Den här junikvällen växer låten ytterligare i mina öron, det är kolsvart och rädsla. Småstenar flyger ur Marits mun och perforerar våra hjärtan. Samtidigt är stenarna inlindade i pianobommul. Man märker inte att det gör ont förrän det träffar på mitten.
Det blir inte mer riktigt än så här.
Det blir inte närmare än så här.

Tillsist:
Okej, nu finns jag där också. På Myspace.
Någon sa att man skulle vara där annars fanns man liksom inte.
Hoppa dit: Musik enligt Jerry på Myspace och bli min vän.

Och så kan ni lyssna på Kristian Antilla i TV4 Göteborgs Nyhetsmorgon imorgon fredag! Programmet börjar som alltid kvart över nio på morgonen. Inte missa!

Jerry Boman

Många, många viktiga ord.

Navid Modiri har mycket att säga. Väldigt mycket.
Orden kommer som skott från en turbotrimmad automatkabin från göteborgsonen. Han skriver texter som kanske i genomsitt innehåller typ 30000 ord eller fler.
Men aldrig att han springer vilse bland alla bokstäverna. För med en kompass som kallas smart humor och med solen i blick kommer han alltid ut på andra sidan. Hel, ren och vi andra har lärt oss något.

Varje ord är viktigt under Navid Modiri och Gudarnas konsert på Musikens Hus. Det gäller att vara skärpt när den nyaste reggaen i stan börjar. Man kan lätt ryckas med och bara dansa.
Då missar man många poänger. För det är i texten som NM&G lever. Det är där all näring finns. Dansant nyraggae kan många göra, och det kan göras dåligt, men att verkligen säga något gör inte många.



Jag kan ta exemplet "Min ofödde bror". Snart kommer ni höra den på varenda radio som står på, ni kommer se videon på tv och bandet kommer lira den överallt.

Min ofödde bror bor kvar i Iran
van vid att flygplanen sjunger om dan
själv är jag sen vareviga dag
i min stad

Det är ju förstås en väldigt rolig text och en hoppa/studsa/dansa låt av gudsnåde. Men det som gör att jag vill höra den igen och igen är texten. Det är så smart att man blir knäsvag.
För vem har inte någon gång tänk hur det skulle vara om man växt upp någon annanstans? Om man tex bott i Tyskland, Peru eller Sollentuna? Hade man varit samma person då, man hade kanske sett likadan ut, men hade man tänkt på samma saker?
För mig handlar "Min ofödde bror" om just det. Att faktiskt konkretisera vad som är viktigt i livet, det som verkligen gör en till den man är.
Då kanske inte det gör så mycket att vagnen är sex minuter sen.


(klicka för större bild)

Men även större ämnen än så ger sig Navid på. I "Dags för slagsmål" kommer tankarna om västvärdens sätt att se på sig själv som herre på täppan fram. Hur jäkla dumt hela det tänkesättet faktiskt är.
För vem var det som bestämde att det var vi som var skapelsens krona?
Nu kanske ni tycker att "-Den där Navid låter som en pretto-snubbe".
Men det är där som humor kommer in. Han använder humorn som budbärare och låter oss skratta en stund innan han sätter in stöten när vi är som mest sårbara. Då går buskapet in, det är inga pekpinnar. Man fattar hur dum man var som skrattade.



Innan Navid står på scen så har Kung Kodum från Helsingborg värmt upp. Och visst det blir varmt som en bastu av deras skånska reggae....men där Navid med Gudar tar stilen vidare sitter Kung Kodum fast i klichéer och larviga måsten. Det är ett blandat band men kvinnorna bli bara bifigurer när Nicolas Rodriguez jiddrar på om sin bakfullhet och annat oviktigt. Riktigt idiot grabbigt! Ojämnstäldheten lyser igenom.
Och där Navid staplar viktiga saker på varandra utan att tappa bort sig gör Kung Kodum tvärt emot. Det blir bara en enda röra av ideologier och gammal mossig baktakt.
Jag tröttnar efter några låtar men lider mig igenom hela konserten.
Idag ångrar jag mig.
För till och med en sväng runt kvarteret utan skor och på glassplitter beströdda trottoarer hade känts bättre.


Tillsist:
Ja, men grattis Sverige på typ födelsedagen! Eller hur det nu var...

Jerry Boman

Andra bloggar om: Musik, Göteborg, Navid Modiri, Kung Kodum

Sekunden när allt är.

Jag har skrivit det förr. Att det finns en sekund i livet när en artist eller ett band är helt självlysande. När de förstår att allt de kämpat med går vägen, att hela publiken är ett med dem. De svävar över marken och vill aldrig landa. "Sekunden" kan vara längre än normal sekund, men ofta går den i bitar framför våra ögon. Var man inte där, var man inte med, är den för evigt borta.
Jag önska att alla band får den där "Sekunden" någon gång i karriären. Att alla band runt om i replokaler, källare och garage får den där "Sekunden" av totallycka med en publik.

Universal Poplab har visserligen släpp en skiva innan, och en massa singlar, men nu är det nytt och man vet aldrig hur det skall gå. Två har blivit tre och nya låtar har hoppat fram.
De börjar lite trevande...i en vers eller så.

Sen kommer "Sekunden". Universal Poplab med Christer Lundberg i front är ett med oss. De är ett överelektrifierat lysrör. Emotionella proppar går och det sprakar skönt i huvudet. Varenda svindlande ledning i kroppen rusar motorn och kör mot gränsen för explosion. Paul, Hans och Christer lyfter hela publiken och skakar om. Den dansanta synthpopen är gyllene lätt i den där "Sekunden". Det finns inte något annat.

Det fantastiska händer att "Sekunden" varar länge. Christer är synthpopensens Håkan Hellström, med en scennärvaro och ett mål att se alla i publiken springer han runt och vevar med armarna. Pekar med mikrofonen och låter alla vara med. Paul och Hans ser ut som barn på nyårsafton, just när de får smälla av sin första raket på egen hand. Jag älskar er! Det är så fint med artister ler och är ärligt glada att vara där!

Vi får höra några nya låtar, singelaktuella "I could say I'm sorry” och vegankampsången "Vampire in you", och de funkar direkt. Det går inte att värja sig, pang på näsan. I gamla favoriten "New Baby Boom” kommer Kitty fram. Hon tar Nina Natris plats. Först gillar jag det inte alls, eller det är ju väldigt dumt att försöka jämföra de två. Kitty gör det faktiskt väldigt bra och är ju bara sig själv, så det var nog bara att jag inte var riktigt van. Och Kitty är ju en skön människa så jag hinner ändra mig innan låten är inne på andra versen, det är superbra!

Som allt bra är det slut väldigt fort. Sista låten blir Morrissey-covern ”We hate it when our friends become successful”. Hela hallen sjunger med och överröstar bandet med allsång. Väldigt fint och känslosamt.

Jag hoppas alla får se mer av Universal Poplab, de har både den musikaliska och mänskliga förmågan att charma brallorna av dig och dig...och du där borta med armarna i kors. Man känner sig upplyft efter en stund med Hans, Paul och Christer. Om den sistnämnde tycker att de tre numera är "en gubbfamilj" så ropar jag "-Gubbar är det nya!"



Tillsist:
Som vanligt hade GS2H vikt sig dubbla för att fixa till lokalen. Det började redan på utsidan, där de bland annat klätt in hela "affischkuben" med silverpapper och banderoller med rosor på. Väldigt stiligt!
Silverpapperstilen fortsatte innomhus och allt som innan var platt och vitt hade nu en glänsande yta.
Ta nu inte detta som en anledning för att kalla mig pryd, men jag gillade inte bilderna på killarnas toalett. De var inte fina alls, mest tråkiga faktiskt.

Imorgon är det Navid på Musikenshus, mitt i Majorna Förra gången var ju en helt magiskt överraskningskväll på Jord, så jag har förväntningar i klass med månfärder. Smarta texter rumlar runt i värmen.

Jerry Boman

Andra bloggar om: musik, universal poplab, göteborg