Nyhet: Nu lite tråkigare!

Det är väldigt trevlig stämning på GayStraight2Hell. Det börjar redan när man betalar. Trevlig och snällt. Sedan fortsätter det, från bartenders till musiken. Även själva inredningen är trevlig (eller den del av inredningen som GS2H har adderat) ... Men de där seriestripparna är väl meningen att man skall vara cool och gilla men mig sa de inget.

Nåväl nu var det ju inte serier vi var här för utan musiken.
Lo-Fi FNK har sedan jag först såg dem i demotältet på Hultsfred 2004 varit favoriter i min hjärna. Smarta låtar och snygga analogljud. Nu har första stora skivan kommit, "Boylife", och så har då Leo Drougge (ja pappa är Mats och bossar på hattidingen Slitz...) August Hellsing förändrats lite. Det är mer funk och mindre lo-fi. Mer polerat och det där snygga ljuden är om inte borta som utbytta till snyggare.

Jag säger inte att de är dåliga men de är sämre. Jag gillar det inte lika mycket längre. Visst konserten är väldigt underhållande och Leo och Augusts sprittande glädje smittar av sig, men det är väldigt mer clean nu.
Historien skulle kunnat handla om ett hopsatt band som någon penninghungrig skivbolagssnubbe hittat på. Han som hört att "den däringa electropoppen is da new shit". Det jag menar är att det här känns lite tråkigt och förra årets grej.

Förra skivan EPn "...and the JFG?" är så mycket mer modern och nu. Både när den kom och nu i efterhand. Känns som en skön dusch. Det nya materialet är mest stillastående vatten som man själv får hälla.
Ibland är det bättre att smida medan järnet är varmt, det skulle ju såklart fixat skivan direkt efter EP:n. Nu är det för mycket tänkt och utlurat istället för att gå på känsla.


Lolo spelade låtarna man ville höra utan att man visste om det.

Tillsist:
Studenterna som bor bakom GP-huset har stans bästa terass! Herregud vilken utsikt och vilket läge! Kom inte och klaga på lite CSN pengar efter det!


Jerry Boman

Ditt nya favoritband.

Alltså, rent objektivt är Broder Daniels "Forever" den bästa skiva jag äger. Lika bra nu som när den kom. En helt fulländad produktion som man kan slänga på närsom man vill starta en fest. Eller få igång en insomnad efterfest.
Dreams End gör samma sak med mig.




Hemliga klubben höll möte igår igen. I en replokal i Kortedala samlades vi för att umgås. Lite mer städat än förra gången men fortfarande skönt virrigt. Det är mp3 djs och skivspelare som går sönder. Billig öl och snälla människor. Opretto ända upp till taket. Me like! Enda negativa är väl att håret luktar rök igen när man vaknar...
När ridån föll, eller rättare sagt togs ner, stod ditt ny-gamla favorit band på scen.

Dreams End är mycket som jag saknat. Ett stort ljud, väggar av ljud, ljudet av svart och en ylande sångare. Broder Daniel utan Pop-Lars och Lite mer stiligt än Frölundas största. Känslan finns där, känslan av att Ian Curtis är där i skuggorna och övervakar allt.
Allt är nattsvart.



De säger att de inspireras av alkohol. Det skulle kunna vara löjligt men jag förstår vad de menar. Klart hårda drycker har gjort denna musik. För att kunna ta tillvara den känsla och den energi som man få av alkohol, trycka fram den efteråt, krävs smarta människor. De flesta av oss kanske inte gör vårt bästa under rusdryckes inverkan, men det är klart Dreams End handlar om alkohol. Det där fina i att vara lite packad.

Jag blundar flera gånger.
Det är då det händer magiska ting.
Jag inser att det här är bättre än livet.
Jag vill ha Dreams End på min begravning.
Komihåg det.



Tillsist:
Nattens taxiresa slutade på 80 spänn jämt. Därmed lägger sig den bland de top-5 dyraste resorna upp på berget från Järntorget. Samma bolag som vanligt. Och en förare som hade svårt att hitta...

Jerry Boman

Vaggar jetplan till söms.

Winter Took His Life

Ibland kan det vara små saker som gör att man fastnar.
Känslor och vibrationer i luften.
Ingen annan uppfattar samma sak men själv är man som förtrollad.
När Håkan sjunger att han är kär i den fulaste flickan i världen. Det är bara han, och bara han, som just då känner en massa saker. Ingen annan. Och ingen annan flicka kan få honom att känna samma sak, och ingen annan kan bli kär i hans flicka.
Det jag vill komma till är att det är små små nyanser som gör att man fastnar för olika saker. Samma små små saker som gör att annat bara rinner av.

Cafe Publik har Göteborg suraste öl. Ja, jag vet att man kanske inte går dit för att dricka öl, men igår slog det alla rekord. Smakade som tältljummen festivalöl, den där man dricker bara för att. Jag hoppas att det var ett tillfälligt fel på apparaturen.
Som ni förstår valde jag We are soldiers We have guns/Winter Took His Life istället för Peejay and The Bohemian in the heart of Majorna.

Det är väldigt nära på Publik. Scenen är nära golvet ca 5 centimeter. Bandet är nära varandra ca 7 centimeter och publiken är nära bandet ca 1 centimeter. Den här försommar kvällen är även publiken nära publiken, det är packat och alla transpirerar.

Först kommer Winter took his life. Det är Susanna Brandin som tar hjälp av Oskar Erlandsson. Om man lyssnar lite med ett halvt öra är det Ternheim, det är sorgsna sagor för sorgsna barn. Fast tyvärr blir det inte mer än så, Susannas musik griper inte tag i mig. Andra i lokalen är helt förhäxade. Det är härligt att se, det är knäpptyst så när som på några unga bratzflickor som tvunget skall ut på gården mitt i en fin låt.
Själv börjar jag tänka på annat, det är synd. För Wthl har några väldig välskrivna texter, men det saknas det där som gör mig förhäxad. Det är väldigt bra med känsla och allt det där, fast något saknas.
Kanske är det bara jag som är i vårchock för att det är varmt.


We are soldiers We have guns

Något som däremot får hela min tid att stanna upp är Malin Dahlberg (Doglas heart, Laurel music). Denna röst! Så långt borta i horisonten samtidigt som den är på varje närbelägna fiber. Musiken är som haiku, varje ton är noga uträknad. Bara det som krävs för att skapa expansion vidare till något större.
Det är en tystad explosion som blixtrar till framför mina ögon. En öronbedövande tystnad som får björnar att gå i ide, vaggar jetplan till söms och fångar ett luftombyte i en ask. Malin håller texterna i stypkoppel, de är vackert hårda och frustrerade.
Jag skrev igår att det kanske inte är ljudet av vår som We are soldiers We have guns förmedlar, men våren 06 kommer jag bära med mig den här kvällen.

Varför blir det såhär, att jag helt faller för det ena och blir stenstod till det andra?
Jag är människa. Det är inte knepigare än så. Och det jag gillar, gillar kanske inte du.
Men ett är säkert.
Vi växer båda av samma sak.
Känslor.
Både de bra och de dåliga.


Tillsist:
Ikväll tar jag mig ner i källaren igen. Under Kortedala torg.
Dreams End kommer bli fantastiskt!
Imorgon tar jag mig upp på övervåningen. Ovanför Järntorget.
Lo-Fi FNK kommer bli fantastiskt!

Sist en bild, en bild från idag:


Yes!

Ses i stan på natten vänner!

Jerry Boman

Malin eller Peejay och helt säkert Loa.

Ahaaa jag kan inte bestämma mig!
Skall jag gå till Kafé Stanna och lyssna på Peejay and The Bohemian eller skall jag gå till Cafe Publik och lyssna på We are soldiers we have guns?
Jag kan ju välja som när jag väljer vin, snyggast etikett vinner. I detta fall borde det bli "We are soldiers we have guns" eftersom namnet är det bästa sen "One minute panda".
Fast det är ju trevligt på Kafé Stanna.
Och så serverar de öl på Café Publik.
Så är det ju lite tråkig lyssning på män med gitarr.
Och kanske är inte Malins musik så mycket vår.

Tillsist:
I morgon är det stor premiär på Kungliga Operan på nätet! Då drar nämligen "Hela Sverige Sjunger" igång. En operaskola på internet med ingen mindre än hjälten Loa Falkman...Nio lektioner kommer det att bli, gratis, två nya varje fredag.

Alltså, meningen är då att man skall lära sig sjunga opera.
Jag gillar idén för nu blir det äntligen möjligt att skrika sig igenom en karaokeversion av "Symfoni" med hedern i behåll. Som jag har väntat!
Jag återkommer högljutt om nio veckor hur det lät...

Jerry Boman

Snöpop, knaster och medeltid.

På Valborg gjorde Cosyden och Koloni gemensam sak i den gamla arbetarteatern i Gamlestan. Två rätt olika "system" slogs ihop, Cosyden med sin inriktning på pop och Koloni med sin aldrig svikande känsla för elektroniskmusik.
På pappret kunde det blivit väldigt märkligt.
Men när alla dessa människor som vars enda mål är musiken samlas under samma paraply blev det en superhjälte kväll!

Det är så fint ordnat. Levande ljus i entrén, billig dricka i baren, billig mat och alla dessa människor som bara älskar varandra. Om jag fick välja personer som skulle bo i ett kollektiv skulle jag välja er! Allihop!
Först på scen är Agent Simple aka Stefan Strömberg. Det är fint med sittplats och en tysk fulöl i handen när "the agent of good popsongs" sätter igång. Vi blir serverade fem låtar, med "Make A Right at Jordfallsmotet" som total höjdpunkt. Låtarna funkar väldigt bra med bara Stefan och en gitarr på scen. Stämningen blir väldigt nära och varm med en gång. Kram.



Tvåa fram i det röda ljuset är numera göteborgaren Brommander. Han är serietecknare men eftersom det förmodligen är svårt att omvandla till framträdande har han med sig en novell. Ja ni läste rätt, han ställer sig på teaterns mittpunkt och drar av en novell...i en kvart. Det kunde varit ett sänke för hela kvällen men Henrik har skrivit en verkligt rolig OCH tänkvärd historia som utspelar sig bland homosexuella muslimska terror soldater. Först skrattar man sen blir man tyst. Han bevisar verkligen att humor kan vara allvar och allvar kan vara humor. Jag är glad att jag fick den här stunden!



Dwayne Sodahberk har ett bord fullt med teknik. Han är helt inne på sina rattar och sina sladdar. Det brusar och klickar till en början skönt och någongång får han dit en riktigt skön melodi. Men men 90 procent av tiden blir det bara stämningsbyggande utan poäng. Bit för bit faller konceptet ihop. Även J verkar falla ihop i stolen, han hävdar dock att han njuter av musiken...ja vet inte.
Jag gillar Khonnor och då borde jag ju gilla det här med. Men där Khonnor är pop är Dwayne nere i telefonledningsbrus. Attans, du skulle ju låtit någon lyssna innan du öppnade dörren...



Om man går runt i Kiruna en vinterkväll kan man slinka in på 3-nd baren (uttalas Tre-nd baren) eller ta en burgare vid simhallen. Eller försöka hitta på något nytt ord för snö. Thats it.
Från den miljön kommer Fibi Frap. Två tjejer denna kväll men tydligen skall det vara en kille med också någonstans. Madde och Sarah spelar på gitarr, diverse synthar och trummaskiner. Fast deras viktigaste instrument är basen. För likt Peter Hook liras det melodibas så fingrarna knäcks. Slits i strängar på liv och död. Trummaskinen är tunn som en tyllgardin. För att inte glömma dessa röster, vackert är i underkant. Detta tillsammans med känsla för pop gör att jag faller direkt. Det är så fint! Norrland är det nya svart!
Förlåt men jag förstår verkligen inte hur ni gjort. Att göra denna musik i en stad som stavas G R U V A är ett under! Det är så mycket "högsommar-ständigt-sol" i låtarna. Gruv-12:an, LKAB och Luossabacken får flytta på sig för nu är det Fibi Fraps tur! Och Lars Thörnman är faktiskt inte i närheten.



Okej, jag försökte ta det till mig. Flera gånger. Gick fram och tillbaka, runt i lokalen. Stod där bak, satt där fram och jag softade till höger.
Men Ovo från Milano biter inte. Jag kan inte hjälpa det, jag försökte verkligen. Deras aggressiva medeltidsljudande metall är bara jobbig. Som barn som vill ha uppmärksamhet till varje pris, införda munkkläder och guldmasker. Det kan vara så här det låter på en avlägsen planet i solsystemet. Hoppas de inte invaderar jorden.



Efter kaos i toakön och indieallsång i foajén gick beatmaskinen igång. Las Palmas! Hiphop buskis från Södern med Simon och Calle. De två snubbarna ställer sig på den högsta scen jag någonsin sett, de svävar fem meter över våra huvuden. Men alla är på benen och tillbeder våra nya gudar. Förra sommarens soundtrack nu i live version!
Skitsamma om du är född igår eller på sextiotalet, det här tilltalar alla. Absurditeten blandas med små ögonblicksbilder från allas liv. Lekfullt och på allvar, mjuka smockor i myllan. Alla vi som så ofta håller på våra musikaliska principer behöver bli omskakade.
Toksången "Missbruk beivras" avslutar en hel cementerad kväll, utan frusna fötter i Slottskogen.



Tillsist:
Nu får ni ge er! Jag talar direkt till alla stans taxi förare: Skärp till er! Ni har en GPS i bilen och vet knappt hur den funkar, och nu är det andra gången en förare inte lyckas följa de enkla instruktioner som en GPS ger. Jag menar, en röst som säger "Sväng höger om 300 meter" kan väl fan inte vara så svårt att förstå va! Eller den STORA pil som blinkar på din display, den visar dig vägen och är inget bling bling. Skärp till er!
Jag läste någonstans att många som kör taxi gör det för att de inte får några andra jobb trots att de är högutbildade. Det har inte jag märkt iallafall...

Jerry Boman

Popadelica, första bladet.

Så var då den första Popadelica över. (fler bilder längst ner)
Jag är väldigt nöjd...så när som på några få saker. Kanske mer om den längre ner.
Det var skön stämning på festivalen, som hölls i Huskvarna Folkets Park. Inget bråk, inga överförfriskade kids och bara trevligt. Tack för det!

Efter att vi installerat oss på hotellens motsvarighet till Galne Gunnar så åkte vi till grindarna.
Fösta band för mig blev Pascal. Jag gillar verkligen dem. Det är så stenhårt men utlämnade så jag vet inte vad. Karl P Dahl-covern "Jonny" är fanimig det bästa som någon snott just nu! Skönt att någon gräver lite längre när det skall göras "kopia" låtar. Tyvärr fick väl gotlänningarna spela väl tidigt för att det skulle bli riktig fest framför scen.
Nästa akt ut Kristian Anttila. Jag förstår inte varför han inte tar över hela världen, eller Sverige iallfall. Han har allt! Två superskivor, låtar som många skulle dö för att få skriva, dansvänliga takter, ett fördelaktigt yttre och så ett skönt sätt rent allmänt. Visst han kanske kan uppfattas som svår men i jämförelse med många andra folkkära artister så vet jag inte... Pop in the key of svart blir inte bättre än det här kära vänner. Texterna är personliga och väldigt smarta. Politik blandas med eftertanke och kärlek. Lyssna mer på Kristian uppmanar jag!

Sen blev jag väldig emotionell i Teaterladan. Annika Norlin är Hello Saferide, jag har sett henne förut och då var det bra men inte bättre. Nu var det helt magnifikt vackert. Bland annat duetten med Martin Hamberg (Vapnet/Sibiria/Hospitalet) i "I thought you said summer is going to take the pain away" blev så vacker så vacker. Jag fick svårt att svälja mina tårar. Alltså, jag kan bli väldigt blödig ibland när det presenteras fin musik. Tack Annika det där behövde jag. Det var fan på allvar.
Sen undrar jag om en kille hade kunnat sjunga låten "My best friend" och då önska att han kunde bli bög och kär i sin polare. Annika sjunger att hon vill bli lespisk och kär i sin bästis.
Inte mig emot om en kille sjungit samma sak men jag undrar verkligen om den låten, i fördomarnas Sverige, hade hamnat i radio? Jag vill tro det, men innerst inne tror jag det inte tyvärr. Tråkigt.

Tog de få stegen tillbaka till huvudbyggnaden och Deltahead. Jag såg dem för inte så länge sedan på Storan i Göteborg och älskade allt från första stund. Deras hårdrocksblues och teatraliska utspel gör mig glad! Inledande "My mama was to lazy to pray" är lofi-tekno från förra seklets början. Stompet får alla i svänglänge och sedan bär det av uppåt.
Tyvärr så orkar man inte med hur mycket som helst, det blir lite uttjatat efter tio låtar... Ibland kan en uppåt trend gå fort ner. Men i lagom doser är det här det bästa du skall lyssna på när du åker till kneget måndag morgon.

Efter dessa konserter var jag rätt matt och blev insmugglad backstage. Billig öl och trevligt sällskap av Rockfoto-Pauline och They live by night pojkarna lockade oxå. Vi funderade kring varför det var så svårt för killar att lira rock i en kvinnodominerad musikbransch. Men svaret på det var helt enkelt att vika ut sig för att få större publik. En naken man med bara cymbaler skulle locka massorna till manlig rock. Ta det för en sanning!

Le Sport blev till en början mest kända för sitt bråk med den stora sportkanalen. De ville inte att de skulle heta som dem och hotade med stämning. Jaja all publicitet är bra publicitet.
Nu klarar sig bandet, de har växt från två till sex man på scen, helt klart själva. Men även här blir det lite urvattnat eftersom materialet är väldigt likt. Man lånar från sig själv och har man hittat ett ljud på synten så använder man det in absurdum. Men publiken verkar gilla det och det är ju gott nog.
Men snälla Le Sport låt inte den där store killen sjunga mer, han var riktigt kass. Typ musikuppvisning i aulan klass 8b. Bort!

Över till den gamle i ladan. Jim Reid är en hjälte för många, han har lirat/sjungit i Jesus and Mary Chain. Men tiden har gjort sitt och den har inte varit nådig i Jims fall. Skit tråkig gubbe på scen skulle man kunna kalla det. Mest var det äldre gubbar, både fysiskt och mentalt, som diggade lite sakta på huvudet i ladan. Jim själv var så oinspirerad ut att popsnörena gick av på mitten.
Ta höger till pensionat Svalan nästa gång Mr Reid!

Desto bättre och mer vitalare är de unga i Taxi, Taxi!. Superhypade javisst med belive the hype någongång då!
Systrar som gör soundtracket till din dag på verandan. Solen håller på och gå ner, men värmer än och du känner att allt är bra bra bra.
Med en inlevelse och en närvaro som gör dit eget "jag" fundersamt. Jag vet faktiskt inte om systrarna vet att vi är där ibland, de är ett med sin musik. På ett bra sätt! Miriam och Johanna är socker för öronen. "Old big trees"med ukulele vill jag höra om och om igen! Och allt det andra oxå! Ge mig mer!

Gick över till Robert Johnson & Punchdrunks.
Varje festival måste ha en total missbedömning. En artist eller ett band som blir festivalens fiasko. Robert, den här gången blev du utsedd. Gratis!
Lite folk och jäkligt tråkig musik. Lita kul som blöt masonit.

Plötsligt blev det mer kö utanför Teaterladan än en solig dag utanför GeKås i Ullared. Alla skulle se hemmalaget I´m from Barcelona. Fast bandet ville inte sluta soundchecka... Kan det berott på att den gräddfil man får när man är inblandad i festivalens arrangemang?
Skitsamma, in kom vi tillslut och det ångar man ju aldrig. Yohoo, nära i klass med spelningen i Göteborg i höstas! Fast frågan är om det går att misslyckas när man har tjugoelva personer på scen som sjunger och dansar. Eller om det går att misslyckas när man slänger in textrader från Madonnas "Like a prayer"? Nä skulle inte tro det, speciellt som man har hemmaplan och publiken i ryggen...
Nu låter det som att jag tycker att IFB inte har bra material, men det är fel. De här kollektivet trycker upp dig i himlen var än de framträder, så det så!

Tyvärr gick IFB soundchecks frenesi ut över They Live By Night som fick försöka förhala sin spelning, alla var på IFB. På festivaler gäller det att tänka på sin nästa väldigt mycket.
Tillslut kom det en del folk men inte tillräckligt för att blåsa liv i bandet, orken att övertyga dog efter en stund och det blev bara "bra". Hitlåten i slutet "Truth or Dare" vispade i allafall igång publiken, och bandet, men annars var det rätt dött...om man skall vara ärlig och det skall man ju.

Gick in en sväng på Radio Dept. men fick bara mina minnen från Emmaboda bekräftade. De är lika roliga på scen som en nykter radiohandlare utan rea. "Pinne i aslet" är en underdrift.

In i bilen och till det "glamorösa" hotellet. Så var festivalen till ända.

Sammanfattningsvis så var det ett bra arrangemang som de knåpat ihop smålänningarna. Får det fortsätta så kan det ta sig. Riktigt rolig oxå att de lagt ner så mycket tid och energi på att försöka göra en trist folkpark kul. Det var ljus och grejjer överallt som gjorde de föga skojiga lokalerna lite mindre trista. Bra jobbat!

Roligast var ändå den vakt som kollade allas leg på väg in till baren. Han var i övre medelåldern och väldigt uttråkad, jag tror att han stod och sov emellanåt! Tragiskt men magiskt!

Nu skall jag snabbsova lite och sedan ta 11:an ut till Gamlestan och Cosyden/Kolonis fest. Las Palmas och Agent Simple lockar mest, men även alla kompisar som jag känner (och inte känner än).

Trevlig Valborg och Grattis på 60-års dagen "Tjabo"!

Jerry Boman


I väntan på They Live By Night-wagon


Arbetsdagen börjar här.


"Praktiskt" var ledord på hotellet. Men det var billigt...


De är många och de är bra.


På hemmaplan.


Systrar sjunger fint.


Lofi-tekno.


Jag börjar gråta.



Rockfotograf och pojkband.


Tråkig gubbe.

(mer bilder kan komma upp..)