Så var då den första Popadelica över. (fler bilder längst ner)
Jag är väldigt nöjd...så när som på några få saker. Kanske mer om den längre ner.
Det var skön stämning på festivalen, som hölls i Huskvarna Folkets Park. Inget bråk, inga överförfriskade kids och bara trevligt. Tack för det!
Efter att vi installerat oss på hotellens motsvarighet till Galne Gunnar så åkte vi till grindarna.
Fösta band för mig blev Pascal. Jag gillar verkligen dem. Det är så stenhårt men utlämnade så jag vet inte vad. Karl P Dahl-covern "Jonny" är fanimig det bästa som någon snott just nu! Skönt att någon gräver lite längre när det skall göras "kopia" låtar. Tyvärr fick väl gotlänningarna spela väl tidigt för att det skulle bli riktig fest framför scen.
Nästa akt ut Kristian Anttila. Jag förstår inte varför han inte tar över hela världen, eller Sverige iallfall. Han har allt! Två superskivor, låtar som många skulle dö för att få skriva, dansvänliga takter, ett fördelaktigt yttre och så ett skönt sätt rent allmänt. Visst han kanske kan uppfattas som svår men i jämförelse med många andra folkkära artister så vet jag inte... Pop in the key of svart blir inte bättre än det här kära vänner. Texterna är personliga och väldigt smarta. Politik blandas med eftertanke och kärlek. Lyssna mer på Kristian uppmanar jag!
Sen blev jag väldig emotionell i Teaterladan. Annika Norlin är Hello Saferide, jag har sett henne förut och då var det bra men inte bättre. Nu var det helt magnifikt vackert. Bland annat duetten med Martin Hamberg (Vapnet/Sibiria/Hospitalet) i "I thought you said summer is going to take the pain away" blev så vacker så vacker. Jag fick svårt att svälja mina tårar. Alltså, jag kan bli väldigt blödig ibland när det presenteras fin musik. Tack Annika det där behövde jag. Det var fan på allvar.
Sen undrar jag om en kille hade kunnat sjunga låten "My best friend" och då önska att han kunde bli bög och kär i sin polare. Annika sjunger att hon vill bli lespisk och kär i sin bästis.
Inte mig emot om en kille sjungit samma sak men jag undrar verkligen om den låten, i fördomarnas Sverige, hade hamnat i radio? Jag vill tro det, men innerst inne tror jag det inte tyvärr. Tråkigt.
Tog de få stegen tillbaka till huvudbyggnaden och Deltahead. Jag såg dem för inte så länge sedan på Storan i Göteborg och älskade allt från första stund. Deras hårdrocksblues och teatraliska utspel gör mig glad! Inledande "My mama was to lazy to pray" är lofi-tekno från förra seklets början. Stompet får alla i svänglänge och sedan bär det av uppåt.
Tyvärr så orkar man inte med hur mycket som helst, det blir lite uttjatat efter tio låtar... Ibland kan en uppåt trend gå fort ner. Men i lagom doser är det här det bästa du skall lyssna på när du åker till kneget måndag morgon.
Efter dessa konserter var jag rätt matt och blev insmugglad backstage. Billig öl och trevligt sällskap av Rockfoto-Pauline och They live by night pojkarna lockade oxå. Vi funderade kring varför det var så svårt för killar att lira rock i en kvinnodominerad musikbransch. Men svaret på det var helt enkelt att vika ut sig för att få större publik. En naken man med bara cymbaler skulle locka massorna till manlig rock. Ta det för en sanning!
Le Sport blev till en början mest kända för sitt bråk med den stora sportkanalen. De ville inte att de skulle heta som dem och hotade med stämning. Jaja all publicitet är bra publicitet.
Nu klarar sig bandet, de har växt från två till sex man på scen, helt klart själva. Men även här blir det lite urvattnat eftersom materialet är väldigt likt. Man lånar från sig själv och har man hittat ett ljud på synten så använder man det in absurdum. Men publiken verkar gilla det och det är ju gott nog.
Men snälla Le Sport låt inte den där store killen sjunga mer, han var riktigt kass. Typ musikuppvisning i aulan klass 8b. Bort!
Över till den gamle i ladan. Jim Reid är en hjälte för många, han har lirat/sjungit i Jesus and Mary Chain. Men tiden har gjort sitt och den har inte varit nådig i Jims fall. Skit tråkig gubbe på scen skulle man kunna kalla det. Mest var det äldre gubbar, både fysiskt och mentalt, som diggade lite sakta på huvudet i ladan. Jim själv var så oinspirerad ut att popsnörena gick av på mitten.
Ta höger till pensionat Svalan nästa gång Mr Reid!
Desto bättre och mer vitalare är de unga i Taxi, Taxi!. Superhypade javisst med belive the hype någongång då!
Systrar som gör soundtracket till din dag på verandan. Solen håller på och gå ner, men värmer än och du känner att allt är bra bra bra.
Med en inlevelse och en närvaro som gör dit eget "jag" fundersamt. Jag vet faktiskt inte om systrarna vet att vi är där ibland, de är ett med sin musik. På ett bra sätt! Miriam och Johanna är socker för öronen. "Old big trees"med ukulele vill jag höra om och om igen! Och allt det andra oxå! Ge mig mer!
Gick över till Robert Johnson & Punchdrunks.
Varje festival måste ha en total missbedömning. En artist eller ett band som blir festivalens fiasko. Robert, den här gången blev du utsedd. Gratis!
Lite folk och jäkligt tråkig musik. Lita kul som blöt masonit.
Plötsligt blev det mer kö utanför Teaterladan än en solig dag utanför GeKås i Ullared. Alla skulle se hemmalaget I´m from Barcelona. Fast bandet ville inte sluta soundchecka... Kan det berott på att den gräddfil man får när man är inblandad i festivalens arrangemang?
Skitsamma, in kom vi tillslut och det ångar man ju aldrig. Yohoo, nära i klass med spelningen i Göteborg i höstas! Fast frågan är om det går att misslyckas när man har tjugoelva personer på scen som sjunger och dansar. Eller om det går att misslyckas när man slänger in textrader från Madonnas "Like a prayer"? Nä skulle inte tro det, speciellt som man har hemmaplan och publiken i ryggen...
Nu låter det som att jag tycker att IFB inte har bra material, men det är fel. De här kollektivet trycker upp dig i himlen var än de framträder, så det så!
Tyvärr gick IFB soundchecks frenesi ut över They Live By Night som fick försöka förhala sin spelning, alla var på IFB. På festivaler gäller det att tänka på sin nästa väldigt mycket.
Tillslut kom det en del folk men inte tillräckligt för att blåsa liv i bandet, orken att övertyga dog efter en stund och det blev bara "bra". Hitlåten i slutet "Truth or Dare" vispade i allafall igång publiken, och bandet, men annars var det rätt dött...om man skall vara ärlig och det skall man ju.
Gick in en sväng på Radio Dept. men fick bara mina minnen från Emmaboda bekräftade. De är lika roliga på scen som en nykter radiohandlare utan rea. "Pinne i aslet" är en underdrift.
In i bilen och till det "glamorösa" hotellet. Så var festivalen till ända.
Sammanfattningsvis så var det ett bra arrangemang som de knåpat ihop smålänningarna. Får det fortsätta så kan det ta sig. Riktigt rolig oxå att de lagt ner så mycket tid och energi på att försöka göra en trist folkpark kul. Det var ljus och grejjer överallt som gjorde de föga skojiga lokalerna lite mindre trista. Bra jobbat!
Roligast var ändå den vakt som kollade allas leg på väg in till baren. Han var i övre medelåldern och väldigt uttråkad, jag tror att han stod och sov emellanåt! Tragiskt men magiskt!
Nu skall jag snabbsova lite och sedan ta 11:an ut till Gamlestan och Cosyden/Kolonis fest. Las Palmas och Agent Simple lockar mest, men även alla kompisar som jag känner (och inte känner än).
Trevlig Valborg och Grattis på 60-års dagen "Tjabo"!
Jerry Boman
I väntan på They Live By Night-wagon
Arbetsdagen börjar här.
"Praktiskt" var ledord på hotellet. Men det var billigt...
De är många och de är bra.
På hemmaplan.
Systrar sjunger fint.
Lofi-tekno.
Jag börjar gråta.
Rockfotograf och pojkband.
Tråkig gubbe.
(mer bilder kan komma upp..)
