Popadelica, första bladet.

Så var då den första Popadelica över. (fler bilder längst ner)
Jag är väldigt nöjd...så när som på några få saker. Kanske mer om den längre ner.
Det var skön stämning på festivalen, som hölls i Huskvarna Folkets Park. Inget bråk, inga överförfriskade kids och bara trevligt. Tack för det!

Efter att vi installerat oss på hotellens motsvarighet till Galne Gunnar så åkte vi till grindarna.
Fösta band för mig blev Pascal. Jag gillar verkligen dem. Det är så stenhårt men utlämnade så jag vet inte vad. Karl P Dahl-covern "Jonny" är fanimig det bästa som någon snott just nu! Skönt att någon gräver lite längre när det skall göras "kopia" låtar. Tyvärr fick väl gotlänningarna spela väl tidigt för att det skulle bli riktig fest framför scen.
Nästa akt ut Kristian Anttila. Jag förstår inte varför han inte tar över hela världen, eller Sverige iallfall. Han har allt! Två superskivor, låtar som många skulle dö för att få skriva, dansvänliga takter, ett fördelaktigt yttre och så ett skönt sätt rent allmänt. Visst han kanske kan uppfattas som svår men i jämförelse med många andra folkkära artister så vet jag inte... Pop in the key of svart blir inte bättre än det här kära vänner. Texterna är personliga och väldigt smarta. Politik blandas med eftertanke och kärlek. Lyssna mer på Kristian uppmanar jag!

Sen blev jag väldig emotionell i Teaterladan. Annika Norlin är Hello Saferide, jag har sett henne förut och då var det bra men inte bättre. Nu var det helt magnifikt vackert. Bland annat duetten med Martin Hamberg (Vapnet/Sibiria/Hospitalet) i "I thought you said summer is going to take the pain away" blev så vacker så vacker. Jag fick svårt att svälja mina tårar. Alltså, jag kan bli väldigt blödig ibland när det presenteras fin musik. Tack Annika det där behövde jag. Det var fan på allvar.
Sen undrar jag om en kille hade kunnat sjunga låten "My best friend" och då önska att han kunde bli bög och kär i sin polare. Annika sjunger att hon vill bli lespisk och kär i sin bästis.
Inte mig emot om en kille sjungit samma sak men jag undrar verkligen om den låten, i fördomarnas Sverige, hade hamnat i radio? Jag vill tro det, men innerst inne tror jag det inte tyvärr. Tråkigt.

Tog de få stegen tillbaka till huvudbyggnaden och Deltahead. Jag såg dem för inte så länge sedan på Storan i Göteborg och älskade allt från första stund. Deras hårdrocksblues och teatraliska utspel gör mig glad! Inledande "My mama was to lazy to pray" är lofi-tekno från förra seklets början. Stompet får alla i svänglänge och sedan bär det av uppåt.
Tyvärr så orkar man inte med hur mycket som helst, det blir lite uttjatat efter tio låtar... Ibland kan en uppåt trend gå fort ner. Men i lagom doser är det här det bästa du skall lyssna på när du åker till kneget måndag morgon.

Efter dessa konserter var jag rätt matt och blev insmugglad backstage. Billig öl och trevligt sällskap av Rockfoto-Pauline och They live by night pojkarna lockade oxå. Vi funderade kring varför det var så svårt för killar att lira rock i en kvinnodominerad musikbransch. Men svaret på det var helt enkelt att vika ut sig för att få större publik. En naken man med bara cymbaler skulle locka massorna till manlig rock. Ta det för en sanning!

Le Sport blev till en början mest kända för sitt bråk med den stora sportkanalen. De ville inte att de skulle heta som dem och hotade med stämning. Jaja all publicitet är bra publicitet.
Nu klarar sig bandet, de har växt från två till sex man på scen, helt klart själva. Men även här blir det lite urvattnat eftersom materialet är väldigt likt. Man lånar från sig själv och har man hittat ett ljud på synten så använder man det in absurdum. Men publiken verkar gilla det och det är ju gott nog.
Men snälla Le Sport låt inte den där store killen sjunga mer, han var riktigt kass. Typ musikuppvisning i aulan klass 8b. Bort!

Över till den gamle i ladan. Jim Reid är en hjälte för många, han har lirat/sjungit i Jesus and Mary Chain. Men tiden har gjort sitt och den har inte varit nådig i Jims fall. Skit tråkig gubbe på scen skulle man kunna kalla det. Mest var det äldre gubbar, både fysiskt och mentalt, som diggade lite sakta på huvudet i ladan. Jim själv var så oinspirerad ut att popsnörena gick av på mitten.
Ta höger till pensionat Svalan nästa gång Mr Reid!

Desto bättre och mer vitalare är de unga i Taxi, Taxi!. Superhypade javisst med belive the hype någongång då!
Systrar som gör soundtracket till din dag på verandan. Solen håller på och gå ner, men värmer än och du känner att allt är bra bra bra.
Med en inlevelse och en närvaro som gör dit eget "jag" fundersamt. Jag vet faktiskt inte om systrarna vet att vi är där ibland, de är ett med sin musik. På ett bra sätt! Miriam och Johanna är socker för öronen. "Old big trees"med ukulele vill jag höra om och om igen! Och allt det andra oxå! Ge mig mer!

Gick över till Robert Johnson & Punchdrunks.
Varje festival måste ha en total missbedömning. En artist eller ett band som blir festivalens fiasko. Robert, den här gången blev du utsedd. Gratis!
Lite folk och jäkligt tråkig musik. Lita kul som blöt masonit.

Plötsligt blev det mer kö utanför Teaterladan än en solig dag utanför GeKås i Ullared. Alla skulle se hemmalaget I´m from Barcelona. Fast bandet ville inte sluta soundchecka... Kan det berott på att den gräddfil man får när man är inblandad i festivalens arrangemang?
Skitsamma, in kom vi tillslut och det ångar man ju aldrig. Yohoo, nära i klass med spelningen i Göteborg i höstas! Fast frågan är om det går att misslyckas när man har tjugoelva personer på scen som sjunger och dansar. Eller om det går att misslyckas när man slänger in textrader från Madonnas "Like a prayer"? Nä skulle inte tro det, speciellt som man har hemmaplan och publiken i ryggen...
Nu låter det som att jag tycker att IFB inte har bra material, men det är fel. De här kollektivet trycker upp dig i himlen var än de framträder, så det så!

Tyvärr gick IFB soundchecks frenesi ut över They Live By Night som fick försöka förhala sin spelning, alla var på IFB. På festivaler gäller det att tänka på sin nästa väldigt mycket.
Tillslut kom det en del folk men inte tillräckligt för att blåsa liv i bandet, orken att övertyga dog efter en stund och det blev bara "bra". Hitlåten i slutet "Truth or Dare" vispade i allafall igång publiken, och bandet, men annars var det rätt dött...om man skall vara ärlig och det skall man ju.

Gick in en sväng på Radio Dept. men fick bara mina minnen från Emmaboda bekräftade. De är lika roliga på scen som en nykter radiohandlare utan rea. "Pinne i aslet" är en underdrift.

In i bilen och till det "glamorösa" hotellet. Så var festivalen till ända.

Sammanfattningsvis så var det ett bra arrangemang som de knåpat ihop smålänningarna. Får det fortsätta så kan det ta sig. Riktigt rolig oxå att de lagt ner så mycket tid och energi på att försöka göra en trist folkpark kul. Det var ljus och grejjer överallt som gjorde de föga skojiga lokalerna lite mindre trista. Bra jobbat!

Roligast var ändå den vakt som kollade allas leg på väg in till baren. Han var i övre medelåldern och väldigt uttråkad, jag tror att han stod och sov emellanåt! Tragiskt men magiskt!

Nu skall jag snabbsova lite och sedan ta 11:an ut till Gamlestan och Cosyden/Kolonis fest. Las Palmas och Agent Simple lockar mest, men även alla kompisar som jag känner (och inte känner än).

Trevlig Valborg och Grattis på 60-års dagen "Tjabo"!

Jerry Boman


I väntan på They Live By Night-wagon


Arbetsdagen börjar här.


"Praktiskt" var ledord på hotellet. Men det var billigt...


De är många och de är bra.


På hemmaplan.


Systrar sjunger fint.


Lofi-tekno.


Jag börjar gråta.



Rockfotograf och pojkband.


Tråkig gubbe.

(mer bilder kan komma upp..)

Död under diamanten.

Man kan lira punk på många sätt. Det verkar rätt enkelt. Brassa på från tårna och skrik lite obscena saker samtidigt som dina polare mal på med två powerackord. Lätt som en plätt att få en scen att stå på då.
Trodde du ja...

Ja, jag tänkte ju stilla nyfikenheten och faktiskt göra något ovanligt. De hade ju mig på tråden och jag tog vagnen upp på det obehagliga Chalmersberget. Det är en annan värld där vänner. Jag är rädd för den världen. Samtidigt som jag inte förstår den.
Asta Kask skulle spela och jag var verkligen nyfiken på vad polarna såg i det där bandet.
Nu blev det inte så. Min avsky och mitt förakt för människor i vita, illasittande, smutsiga rockar med könsord på tog överhanden. Tyvärr, ni Chalmerister, ni må vara smarta på vissa sätt men i min värld är ni dumma.
Jag åkte ner i den riktiga världen i stället. Jag hoppas ni inte kommer efter vitarockmänniskor!

Tur att stan alltid bjuder på något annat.
CAarmé har bytt ut stora delar av laget. Nu är det bara idel ädel adel bakom skin och strängar. Man hittar mannnen med håret Herr Herrström längst bak. På gitarren skivbolagskungen Håkansson. Bas är Lagerlöf och så längst fram, alltid lika skrämmande Jessie Garon.
Men skit i alla titlar nu så kör vi!



CAarmé är en graciös bulldozer. De kör över oss med stil och finnes. Som att bli krossad av en tolvtons diamant. Först kommer en låt som mest innehåller "Fuck you!". Kunde blivit pannkaka men Herrström levererar ett sjuhelvetes sväng! Det blir danspunk!
Det är väldigt frustrerat och skrämmande. Ett tag är jag rädd att Jessie skall komma ner från scen och klippa till mig, han är inte personen man vill möta en mörk natt. Han verkar ha fått det där okontrollerade humöret som killar i tonåren kan få. Man har ingen som helst koll på vad som skall hända... Men detta är ju bara när det liras, mellan låtarna är han väldigt ödmjuk. Närmast blyg ser det ut som. Stor artist!

Musiken som serveras är inget nytt på det sättet. Men det som adderats är sväng. Benen rör på sig själv och mina skoskavsfötter vill flytta sig. Det dansas en del i den för kvällen fint inredda lokalen. (Det är släppfest för nya albumet Vita, då bjuder man på vita ballonger i taket och super-Kitty serverar gratis mjölkdrink när man kommer. Stiligt!)



Det jag kommer bära med mig från den här kvällen är inte en positiv sak.
Jessie, det är bara fånigt att spotta på publiken. Även om andra gör det, på senare år Franke och Surferosa, så är det bara löjligt. Lägg av va?!



Tillsist:
Så tar vi då nattens taxikvitto. 69 kronor från Järntorget upp på berget. Rätt okej.
För er som inte följt med så kollar jag vad "det stora bolaget" tar för min lilla lata resa från Järntorget och hem. Man kan ju tycka att det borde hålla sig inom samma pris väldigt ofta men just nu ligger det på mellan 53 och 83 kronor. Vi snackar alltså en taxiresa som tar ca 5 min och som utspelar sig fredags eller lördagsnätter. Med samma bolag.

Okej vänner, nu kommer They live by night wagon snart och hämtar mig. Så bär det av mot Popadelica! Kommer bli kul!

Jerry Boman

Någon frågade om helgen.

Lång helg och en jäkla massa kul att göra!

Fredag är det Chalmers och Asta Kask. Jag har ingen aning om hur det gick till men jag skall dit…Jaja antingen är det dumt eller som blir jag nedslagen av lycka, vem vet.

Lördag bär det av med They Live By Nights wagon till Husqvarna och festivalen Popadelica. Mest ser jag fram emot att se Pascal igen…jag ryser när jag tänker på senast.

Söndag tar jag vagnen ut till Gamlestan och CosyDen/Kolonis lilla minifestival. Las Palmas in da hood igen och på köpet får man Kirunas största Fibi Frap!

Måndag…tar jag igen mig. Kan någon köpa yoghurt?

Räkna med en del att läsa här under och efter helgen!

Jerry Boman

Tråkigt...bara tråkigt.

Han gjorde musiknörden trendig och förnyade dj:andet genom att ta en massa plats. Jättebrillorna från Bergen, Erlend Öye, verkar aldrig stå still. Han dyker upp både här och där mest hela tiden. Och det ända som är säkert är att inget är säkert. Ja eller han har ju alltid sin röst, denna magiska röst med inbyggd viskande dist.

Det är väldigt fullt på Respekt. I denna lokal som en gång var arbetarrörelsens journalistiska hjärta är det nu trendigt upp över öronen. Fast det är en rätt bra lokal för musik. Scenen står bra och det finns plats för avskilda raggförsök en bit från larmet om man vill det.
Denna kväll står Erlend Öyes nya band The Whitest Boy Alive på scen. Det är norrmanens Berlinbaserade tremannaband.



De säger att de vill få oss att dansa...Nej det gör inte jag för TWBA är väldigt tråkiga, som ett Kings Of Convenience i slowmotion och bara det sämsta är kvar. Indiepoppen som var bra -94 är det inte nu. Det är väldigt intetsägande faktiskt. Låtarna är som brunsås, alla vet vad det är men ingen vet vad det innehåller. Klafs klafs...
Erlend har som sagt en väldigt fin röst men thats it i det här bandet. Allt annat runt den är bara trist.
Det tar sig lite i slutet när killarna plockar fram housepärlan "Music sounds better with you". Då blir det faktiskt rejält med dans, men jag tröttnade långt innan det.

Tillsist:
Jag kör på med folklighet och kör en liten tävling. Kors i taket!
Det enda du behöver göra är att gissa vad bilden föreställer, vinnaren får ett fint limiterat ex av "Musik enligt Jerrys" samlingsplatta.



Har du en gissning eller sitter du på sanningen om vad bilden föreställer så bränn iväg ett ebrev till jerry.boman@tv4.se

Jerry Boman

Vin, kvinnor och sång.

Okej, det är testat. Nu har L bevisat att det går att ta in en flaska vin även på Pustervik.
Tricket är att helt enkelt ha en väska som är så liten så ingen misstänker att du kan ha en flaska där. Sen beställer man en vatten i baren och smyger in på toaletten. Ja ni vet hur det går till och nu vet ni att det funkar på Pustervik också.

Tyvärr var tilltaget med smuggelvin det som var mest punk under kvällen. Hets (som ni kan läsa mer om här) är punk...på skiva. Igår på scen blev det aldrig riktigt drag. Visst, Markus och killarna försökte men det ville sig inte riktigt, vi i publiken var inte riktigt med.
Men man kan aldrig skylla på en dålig publik så det gör jag inte. Jag tryckte helt enkelt att Hets inte riktigt satt sig. Det var inte ett band. Fyra duktiga musiker, men rätt attityd, men som grupp var de inte på samma scen. Synd för låtarna är verkligen helt fantastiska. Markus har kanske ibland lånat väl mycket från sitt andra band Laakso, fast det är mer en känsla än toner och melodier. Skivan kan vara årets platta redan nu!
Jag är övertygad om att det kommer fixa sig till sommaren och jag kommer ha fuktiga drömmar om hur bra det blir i augusti i Emmaboda. Då kommer Hets att döda oss!



Hets lockade annars rätt mycket folk, än har inte nätterna blivit så varma att vi bara vill hänga ute. Bland andra så smög sig The Ark och Whyte Seeds till Järntorget efter sina spelningar på Liseberg. Trevliga killar i The Ark, speciellt min gamla kollega Jepson som alltid är en go gubbe. Fast han får ju aldrig till håret.

Tillsist:

Hospitalles låt "Black Heart" är verkligen alla nätters soundtrack. Den smyger sig på och blir så stor så stor.

Så här ser det ut i min trappuppgång just nu:


När bläddrade du i en sån här senast?
Nä, jag kommer inte ihåg det heller.
Gula sidorna på internet någon?

Ikväll tänkte jag lyssna lite på Erlend Öyes nya band Whitest boy alive. Fast först blir det kalas på Linnégatan.
Ses på Respekt vänner!

Jerry Boman

Hets inför fredag

Vissa personer är bara för mycket.
De skall inte bara vara bra, de skall vara bäst…på allt. Överallt. Med en gång.

Någon gång i vintras föddes en idé i några personers hjärnor. En suddig idé om musik och band. Det var Markus Krunegård (från allas våra favoriter Laakso), Henrik Svensson (som brukar lira med både Doktor Kosmos och Anders ”Moneybrother” Wendin), Christoffer Roth (som också lirat med Wendin fast mer i Monster) och Per Nordmark (japp, från Fireside).
Det pratades och pratades och pratades…
Tillslut, i januari, hittade de en dag när alla kunde gå in i studion och lira lite.

Det som hände där och då kan bli svensk historia…eller det är svensk historia. För in gick några duktiga killar och ut kom ett band som kommer så dig på käften. Hårt och länge.
Hets.

Jag blev helt till mig när jag hörde låtarna som de spelat in! Matti Alkberg kändes faktiskt lite trött just då. Hets är helt och hållet väldigt mycket mer krispigare och mer.…mer…punk.
Jag ringde upp gitarristen Henrik Svensson och kollade upp hur det här egentligen gick till.

-Vi märkte ganska snabbt, då i januari, att vi alla var inne på samma linje. Efter typ en halvtimme i studion tänkte vi allihopa ”Det här gick ju smidigt”.

En skiva spelades in med rekordfart och gav ut på egna bolaget ”Etikett HETS” och så började telefonerna ringa. Bandet är numera inbokat typ överallt, på festivaler och klubbar i hela landet. (Pustervik på fredag 21/4 tex)

-Allt kan bli väldigt roligt! Pustervik är ju ett fantastiskt ställe! (illa dolt fjäsk Jerrys anm.). Blir det bara hälften så roligt som jag tror det blir så blir det jättekul!
Festivaler är ju väldigt roliga ,om det inte regnar. Men allt kommer bli kul!

Hets är punk. På svenska. En hård hand med finurliga tankar. Markus säregna och vingliga röst är än mer utpräglad här än på engelska i Laakso.
Det är ett driv, man nästan kan höra hur det fladdrade i tapeterna när låtarna fastnade på skiva.

-Många av Sveriges musiker i min ålder har nog en punkperiod i livet, vi är ju uppväxa med punken. Jag kom själv på det när vi började spela in, att det var något som jag saknat att få göra. Och det är nog inget unikt för mig.

En av låtarna som spelades heter världsrekordnamnet ”Hasses Brossas Låsaskompis Syrras Fest”. En annan ”Napalm på Östermalm”. Titlar som gör mig nyfiken.
Fast mest nyfiken blir jag på ”Ulf”.
Den handlar om indiehatobjektet nummer ett Ulf Lundell och ställer frågan du varit för rädd att ställa: Varför är Lundell så speciell?

-Mitt förhållande till Lundell är ganska bra tycker jag. Honom har jag också växt upp med (skratt)

Varför låter ni inte ”Uffe-rock” då?

-Det handlar nog om att Lundell mer var mina föräldrars musik. Jag hade punken. Sen är det ju inte lika roligt att spela den sortens musik helt enkelt (skratt).

Är låten en hyllning till Ulf eller vill ni bara vara elaka?

-Vi vill absolut inte vara elaka mot Ulf, med risken för att låta feg, vi vill inte vara elaka alls. Låten är mer som ett öppet brev. Eller som en fråga: ”Hur kommer det sig att Lundell är så extremt populär i Sverige?”

I låten diskuteras det omkring varför Ulf är bitter, om det är Dylans fel. Man frågar runt bland fans och Janne Bark.

- Låten är även en undran varför de yngre och äldre männen i hans musiktradition funkar så otroligt bra. Det går ju hela vägen från Bruce, till Ulf till Winnerbäck och Marit Bergman, det där som är rätt bredbent, varför funkar det så otroligt bra? Jag gillar ju Bruce men jag undrar ändå varför han är så populär.

-Fast låten är helt klart en hyllning till Lundell, han var ju först och han gör det bäst! Och han är så in i helvetes produktiv!

Något svar kommer man kanske inte fram till men nu är frågan ställd, Varför är Lundell så speciell?
Ni som har svaret kan ju e-posta eller nått.

Om man tar en titt på Hets hemsida så hittar man förutom det vanliga dravlet med gästböcker som polarna skriver i också några bilder som skall laddas ner, läggas på en tröja, stryckas på och vips har man sin egen Hets-tröja.
Jag undrar om nästa steg är att man helt enkelt gör sin egen Hets låt, om nu bandet är så slöa att de inte orkar trycka tröjor till fansen?

-Det är faktiskt på planeringsstadiet. Vi vet inte riktigt hur det skall gå till men vi funderar på det. Visst vore det häftigt! !

Och när vi ändå är inne på kläder. Musik enligt Jerrys sedvanliga fråga inför en konsert:

Vad skall man ha för kläder när man kollar in er?

-Ta oömma kläder, i läder med hål för munnen!

Jag tror nog jag trycker en egen tröja ändå Henrik. Och låter bandet fortsätta göra musiken själv.

Tillsist:
Är det bara jag som känner mig gammal när jag går in i en skivaffär? Jag är urkass på det här med att ladda ner, men i affärerna är det bara gubbar och gummor numera.

Då ses vi på fredag på Pustervik och eventuellt på Respekt på lördag (Erlend är i stan igen).

Jerry Boman