Mild ängel med stenvacker röst.

Ulrika.

I ett avsnitt av den fantastiska engelska tvserien Hemma väst/The Young Ones stirrar alla rakt in i en tvapparat som bara visar en vit prick.
Nigel, Rik och Vyvyan kan bara inte slita sig från där där pricken. "The white dot on the tellie!".
Daniel Mass och co-ed är min vita prick under långfredagsens Cosy den. Jag kan inte slita mig. Det är så väldigt vackert men samtidigt uppfuckat trasigt. Sönder hackade beats och små slingor som vrider sig runt mina ben. Knaster och kicks till benvärmare.
Sedan skall det ju sägas, ni får ursäkta Mikaela, Nina Natri (alltså förstå Nina Natri!) och ni andra som sjöng, kvällens stora stjärna är Ulrika Mild (Compute). Liten på jorden men väldigt väldigt stor i orden. Jag blir helt förtrollad av hennes röst. Hon sjunger likt en ängel som käkat sten. Det finaste sandpappret bara slipar och slipar.
Bäst är det när det sjungs på svenska. En låt om hur man är människa är nästan hypnotisk.


Nina och Mikaela.


Dialog.

Innan Daniel och Mikaela börjar är det Dialog som hoppar upp på den lilla scenen. Marcus Johansson och Johan Ericsson studsar och krumbuktar. De är kvällens upplevelse! Det blir hejarklacks allsång och snälla luftsmockor. Det låter väldigt internationellt. Visst, kanske med övervikt på någon hård förort till London.
Jag blir så glad när jag får vara med om sånt här! Bättre än alla droger jag testat, new music is my boyfriend o.s.v!
Killarna lirar grime som får mig att må bra. Inte så "hårt och hulligan"-ish, mer "GAIS-fans sjunger med och är glad". TTA med det platta bränndbollsracket i handen och tjejkast. Hoiii!


En bra bar.

Under kvällen spelar diverse människor fina låtar i baren, bäst och alltid bäst är Johan Borgerts "Smal". Leta upp den, nä bränn inte ner olagligt folk, och lyssna noga. Så smart den killen är!



Ikväll kan det bli post-SAMA på Trädgårn. Men in black is back. Alla brukar vara trevliga på synthställen så jag kan nog vara lugn ändå...


Tillsist:
Solen gör mig helt snurrig, jag är inne i en väldigt bra spiral just nu! Du som gjort det så vet vem du är...
Och Computes senste skiva lyfter mig om möjligt ännu högre! 2006 är det min tur!

Jerry Boman

Daniel Mass & co-ed inför fredag.

På fredag är det dax igen. Då skall vi fira långfredag med att hoppa på vagnen ut mot Göteborgs mysigaste musikförort Kortedala igen. Cosy den kör ännu en gång i Hemliga
klubbens lokaler.
Två band blir det, "Dialog" och "Daniel Mass & co-ed".

När jag lyssnade på nätet på de sistnämnda blev jag fruktansvärt nyfiken! Rent av sprallig till de elektroniska tonerna! Så vackert och så jävla skitigt!
Jag överförde mina hoppande tankar till fingrarna och slängde iväg några frågor till Daniel Mass och Mikaela Robsahm (som co-ed heter i statens databaser).
Det hela funkade så att jag skickade mina frågor till de båda och de svarade var för sig. Jag kan ju inte gå i god för att det fina paret tjuvtittade på varandras svar....
Hursomhelst.
Här har ni den Musik enligt Jerrys första e-post intervju!
(M står för Mikaela och D för Daniel och J står för mig...men det fattade ni nog...)


J: -Till att börja med, kan ni reda ut hur ert samarbete fungerar.

M: -Själva samarbetet började på Internationella Kvinnodagen för 2 år sedan. Daniel har ju pulat med elektronisk musik nästan hela tiden sedan vi träffades, då för fyra år sedan. på den tiden lyssnade jag knappt på elektronisk musik alls, så mitt intresse är helt fött tack vare honom.

D: -Mikaela spelade cello i ett par popkonstellationer och jag gjorde helt oseriösa ljudexperiment när vi började hänga med varandra. Vi har varit älskare i fyra år nu. Efter något år bad jag henne lägga en slinga på en av mina låtar och det blev något slags startskott; det var en kul kväll och vi började planera.

M: -När jag väl hade lyssnat in mig och prylarna dessutom fanns framför nosen på mig så ar det inte så konstigt att testa. Efter ett par egna låtar så började vi göra grejjer ihop i ett göra-låtar-tillsammans-med-andra-trummaskinsnördar-på-internet-projekt på www.99musik.com som släpptes på gnashed.org. Det vi märkte var att vi gör bättre musik tillsammans än var för sig.


J: -Vem är då co-ed och vem i hela friden är Thick Dick?

D: -"Thick Dick" är en relik. Jag kallar mig för vad jag heter sedan en tid, det vill säga Daniel Mass.

M: - Det är jag som är co-ed, och vi har var sitt artistnamn eftersom vi gör lite olika grejjer. Ibland har vi egna musikaliska projekt, jag dj:ar osv.


J: - Vad skall man då kalla er när ni båda är på scen?

M: -Det där med namnet har vi diskuterat nyligen och avfärdat idén på ett gemensamt namn. Jag gillar att behålla våra individuella artistnamn, även om det då inte blir något kort catchy namn som folk lätt lägger på minnet.

D: - På scen (och i alla andra sammanhang) blir det alltså Daniel Mass & co-ed när vi jobbar ihop. Vi har funderat på att hitta på ett gemensamt bandnamn men det känns dumt eftersom vi spelar var för sig med gemensamma låtar ibland.


J: -Hur funkar det när ni gör musik?

D: -Mm. Såhär ser det ut nästan varje gång: Vi har bokat in en och en halv dag för musikmakande. När det väl är dags så sätter vi oss i fem minuter för att komma överens om en riktning (tempo, ton, dansigt eller introvert osv). Därefter går jag ut ur studion och sätter mig framför TV:n samtidigt som Mikaela börjar jobba på en ackordföljd (hon är klassiskt skolad och kan en massa om harmonilära och shit).
Tjugo minuter senare får jag höra ett utkast som vanligtvis avfärdas med någon slags kommentar av typen "jobbar du på en Elton John-cover?" eller dylikt. På ungefär fem minuter, full av harm, skriver Mikaela en ny, markant mindre Disney-aktig ackordföljd som vi båda blir nöjda med.

I steg två sätter vi oss framför var sin trummaskin och jobbar på ett passande beat. Mikaela gör mest knäpp, knaster och blirr-grejer medan jag lägger ut fjärdedelspulsen, virveln på tvåan och fyran samt hi-haten (stängd i verserna och öppen i refrängen) i baktakt. Typ. Detta beat rullar sedan i bakgrunden mest hela dagen varvid den som känner sig sugen lägger på eller plockar bort något element tills summan är precis som den ska.

I steg tre gör vi en slaskinspelning där uppbyggnaden arbetas fram live. Denna inspelning skickas sedan,tillsammans med en text som jag lägligt författat dagarna innan, till någon sångare som vi är förtjusta i. Alternativt sjunger Mikaela in texten.

Steg fyra ska vara att finproducera låtarna och vi arbetar just nu på att delegera den uppgiften men tills vidare sitter vi på ett par nävar oputsade låtar.


J: - I skapandet, vem är diktatorn och vem är demokraten?

M: - Den som är minst diktatorisk av oss båda är nog jag, jag kan gå med på många fler sunkiga musikaliska moves än Daniel. Lägre musikalisk stolthet kanske, trots min klassiska skolning?
Jag håller med Daniel i det han skriver om hur det går till när vi gör en låt.


Lyssnar man på Daniel och Mikaelas musik så slås man hur lätt och luftigt det är. Det bara rinner på över stock och sten, man vet inte riktigt alltid var det tar vägen. Det verkar vara väldigt spontant. Samtidigt som det absolut inte är något slarv.

M: -Oh, spontant till tusen är det när vi som nu jobbar med hårdvara. När vi väl sätter oss går det snabbt, vi hittar låten och känslan i de ackord jag gjort snabbt.
Jag gillar inte att älta och värka på saker, då blir det aldrig klart, jag är lite otålig. Mina sånginsatser görs också snabbt, ofta samma dag som låten gjorts. Det som värks mest är väl texterna, och det är till största delen Daniels avdelning.


J: -Tänker ni på någon när ni gör musik, en tänkt lyssnar/mottagare?

D: -Nej, jag tänker inte på någon. Musiken bygger på idéer. Däremot tänker jag ofta på den potentiella publiken mellan kompositionssessionerna. Jag vill att alla ska se vad jag ser i min musik.

M: -Tyvärr inte, lite av en egogrej på ett sätt måste jag medge. Jag gör sånt JAG tycker är coolt (varav en del ibland kompromissas bort i det gemensamma arbetet), och kan faktiskt bli lätt rörd om det visar sig att någon annan också gillar det. Det blir rätt knepigt det där, att tänka på någon annans preferenser när man gör musik. Jag är inte så jätteintresserad av att tillfredsställa någon bred massa eller av att följa subgenre-regler för att skapa nån form av image.


De båda figurerar lite varstans i Göteborgs musikliv. Mikaela brukar spela med Jens Lekman och Daniel är bland annat med i bandet Kontraband. Och detta tar de vara på när det ställer sig på scen under Cosy den. För med sig kommer de ha en hel bunt kompisar, några kända och några mindre kända. Man hittar bland annat en bror, en lo-fi synthdrotting, en av de coolaste röster jag vet och medlemmar från andra band.


J: -Berätta lite om vännerna ni har med er på fredag.

M: -Tja, den som är mest speciell för mig i gänget är André på bas som är min gode vän och bror. Han är fortfarande gymnasist, men en lysande basist och adderar sväng till vår stundtals stiffa musik.
Ulrika Mild aka Compute, har jag turnérat mycket tillsammans med i Jens Lekmans band, så vi har grundat gött med galna äventyr i Strömstad såväl som Berlin, och det känns självklart att jobba ihop.
Nina Natri (Fidget, Homey) är tjejen som jag kan hänga med i timmar, prata om blommor och politik och dricka kaffe med liksom. Och så råkar hon ju vara värsta artisten, så det betyder mycket för mig att hon vill vara med!
Peter och Jörgen är från början nätpolare som vi nu jobbar med i olika sammanhang. De spelar i postpunkbandet Kontraband tillsammans med Daniel, André spelar med Jörgen i Dr Arthur Krause och Peter var med på vår förra EP.

D: -Ulrikas sångstil/röst har jag varit helt förälskad i sedan jag hörde henne med Jens första gången. Dessutom arbetar hon effektivt och säkert. Allt i ett. Hon borde få något slags kulturbidrag.
Nina är en smärre legend, som bekant. Jag känner henne inte så värst ännu men det lär inte vara något problem så trevlig som hon är. Någon gång ska jag våga berätta att jag sågade en Fidget-spelning i Jönköpingsposten för en mängd år sedan.

M: -Alla tillför sådant som vi omöjligt fixar på egen hand, de gör musiken sjukt mycket bättre, faktiskt. Vi är inte heller stora revir-pinkare, det är helt okej att andra kliver in och förändrar låtar, lägger till egna grejjer utan att konsultera oss osv.


J: -Vad betyder vänner när man gör musik? Speciellt de som inte spelar.

D: -De betyder ingenting. Jag har inga vänner som uppskattar min musik. De säger "jaha, vad kul" när något nytt hänt men de bryr sig inte och jag kräver inte att de ska bry sig.

M: -Mja, vänner i största allmänhet är de som ringer den där söndageftermiddagen, som man måste säga "Sorry, jag är mitt inne i en låt" till.. ;)

D: -Mina föräldrar spelar större roll, särskilt min far. Det är lite jobbigt för han brukar mest säga sådant som "du borde låta mer som Robbie Williams". Jag håller i och för sig med men det är en uns påfrestande att han, på grund av den nämnvärda kvarvarande distansen, inte kan se de steg vi faktiskt tagit.

M: -I övrigt så betyder en viss person en hel del, bl a i rollen som en alltjämt idog och välklädd publik: Göteborgs bäste klubbarrangör, direktör Johan Helmstad på Join our Club.

Musik enligt Jerry ger sig på det här med att vara populistisk ett slag.
Och listor är ju alltid popis.
Så här kommer Daniel och Mikaelas listor över vad som inspirerar dem. Och som inte har med musik att göra.
Daniel först.

D: -Hm. Musiken är helt oberoende av allt annat i mitt fall. De idéer som jag jobbar efter har ingen koppling till något annat än min musikaliska ram. Meeen, jag kan lista inspirerande saker ändå.

1. Språk.. jag älskar att man kan uttrycka samma sak på så många vis. Att uttrycka någonting helt begripligt fast på att nytt vis gör mig småkär. Ordvitsar är upplyftande också. Frivilliga eller ofrivilliga. Typ: "Analsex känner jag mig kluven inför... av princip känns det fel samtidigt som jag tänder på skiten."

2. Att skämtsamt påpeka brister hos de jag tycker om... jag vet inte varför men det är uppfyllande.

3. Mikaelas mål och planer... hon är en driven politiker, organisatör och musiker som siktar högt. Det är vackert.

4. Att håna TV:n... det finns ingen bättre söndagssyssla. Det tänder gnistor när vi i tag team massakrerar något av våra favoritprogram (CSI, mest).

5. Månskenspromenader i skogen.. nä, nu ljög jag.

Och så tar vi Mikaelas lista.

1. Våra trummaskiner. Själva utformningen av maskinerna och känslan av rattandet är gött.

2. Vår relation. Det betyder mycket att jobba ihop som en del av vår vardag, att ha en gemensam studio i lägenheten.

3. Konceptet som vi arbetar efter, där vi gör låtar till hälften och sedan låter någon annan sångare slutföra det och utveckla den i en helt annan riktning än vad vi skulle gjort. Det är grymt inspirerande att bli positivt överraskad gång på gång.

4. Att bryta med min klassiska skolning och tidigare halvtorra elitism är i sig en inspiration för att göra skum, ful eller simply enkel musik.

5. Mysiga hemmakvällar.



Resultatet av alla dessa källor till inspiration kan man alltså se och höra på Cosy den goes Hemlig på fredag.

Själv har jag bara en fråga till:

J: -Vad skall man ha för kläder på sig på fredag när ni spelar? Jag är väldigt rådvill....

Daniel: -Något färgglatt. Inget svart eller vitt.

Mikaela: -Tänk tweed.



Ja, ni som är på plats kan ju kolla på fredag om jag följer de råden.
Jag är iallafall grymt förväntansfull inför konserten.
Det bör du också vara...och du...och du där borta!


Tillsist:
Blev det plötsligt höst nu?


Jerry Boman

Som ni aldrig hört den förut.

Förra måndagen var jag i Gamlestan och lyssnade på De Vahl, Lekman och Maher Shalal Hash Baz. Nu har den snälle Jens lagt upp en liten fil på sin hemsida, från konserten i Gamlestan, där man kan se sistnämda band spela "Black Cab".
Makalöst är bara förnamnet!

Jag förstår att Jens säger sig pinkat i brallorna!

Svaret på gåtan.

Tänk er att du sitter på en fest. Du känner inte alla som är där, men alla är på samma våglängd. Alla vill ha kul utan att prestera något. Utan att känna någon press, nästan all musik kan man lägga på.
Klubb Populär är verkligen allt det där. Efter flertalet besök börjar jag nu komma närmare svaret om varför det är så bra och skönt där på baksidan.
För det första så försöker Anders, Mattias och gänget inte skapa någon uppdiktad stämning. De vet att det är folket i en lokal som gör festen. De ger oss bara verktygen för att ha det bra. Det är inga tomma luftslott till inredningsdesign. Inga upphypade metahits i högtalarna. Här går man på känsla. Och som de gör det!
Att gång på gång dra på en Håkan låt efter bandet är ju bara så himla skönt! Alla är direkt med! Säg vad ni vill men vi gillar ju Håkan. Och Timos senaste är en riktig explosion på golvet.



Ja just det det var ett band igår med, Le Mans.
Jag vet inte ens om jag skall slösa några rader på dem, de var riktigt dåliga. En påse attityd men inget bakom. Det lät gammal kass gothrock med vassröst. Jag såg badet 2004 och minns faktiskt inte att de var så här dåliga. Fast Kris Le Mans har en bra röst.
Anders förklarade att det inte var hans bokning, tydligen hade Storan någon gång lovat bandet en spelning och Anders är en för snäll kille. Var inte så snäll något mer! Le Mans var ett lågvattensmärke.
Tillbaka till musiken igen. Kvällen slutar alltid med det klassiska fenomenet "tryckare". Denna kväll med magnifika "Shoreline" i Anna Ternheims tappning. Makalöst härligt och jag blev helt varm. Hoppas men dansparter blev det samma.

Annars var det en rätt konstig kväll igår. Jag blev påhoppad från både höger och vänster, folk verkar ha retat sig på vad jag skrivit och sagt. Men jag tror nog att vi alla redde ut allt och ni skall veta att jag verkligen inte vill såra eller skada någon.
Jag kan sammanfatta det så här: Jag tycker Hemliga klubben är en toppen tillställning och wresling kanske ändå inte handlar om våld.

Finast var surfpoparen och flickvän som firade 6 månader tillsammans under kvällen. De mötes där på baksidan. Kanske hjälpte musiken till den gången.

Det största var ändå att jag lärde känna en av nattens prinsessor. Kanske hjälpte musiken till denna gången med.


Tillsist:
Hur kommer det sig att taxi från Järntorget upp på berget ena kvällen kostar runt 60 spänn och nästa över 80? Med samma bolag!
Jag tror inte bolaget med den klämmige gubben på sidan är så ärliga som de vill få oss att tro. Nästa gång tar jag svarttaxi, då vet jag iallafall att man blir lurad.

Killen med gitarren hos killen med frisyren.

Smått absurt men:
Mitt i natten i kväll kan man, hör och häpna, lyssna och se på José González i "Conan O´Brien". Det hela händer i TV4 Plus klockan 00.00.
Så det är bara att gå hem tidigt ikväll. Eller så håller du dig och ser allt sist av alla på måndag klockan 16.20 i samma kanal.

Tänk vad en reklamfilm kan göra.

Jerry Boman

Vad tar ni för låten där i fönstret?

Förändrar ditt sätt att se på musik.

Just nu håller auktionshuset Bukowskis vårvisning av prylar som skall krängas. Det är högt och lågt men mest är det svindyrt. Bland det dyraste är en blå tavla av Lucio Fontana. Där är utgångsbudet mellan åtta och tio miljoner. Vi snackar om en blå tavla som han har skurit sönder. Men den har sin charm den där tavlan, den väcker tankar. Om den inte var så herrans dyr skulle jag gärna ha den hemma.
Men frågan är om den är värld bort emot tio stora lakan?

Om man nu skulle kunna ropa in musik på Bukowskis, vad skulle det kosta då? Jag pratar inte om nerladdning utan att verkligen köpa en låt. Att hela tiden ha den hemma och visa upp den. Det är ju inte fysiskt möjligt men om det var det, vad skulle man betala? Och hur skulle man prissätta?
Om man skall gå efter hur det kluras inom auktionsvärlden när det gäller konst så borde musik som är banbrytande, nyskapande, väldigt egen och särpräglad kosta mest. Låten bör vara först med något nytt och artisten skall tänka i helt nya banor. Att det låter bra/ser bra ut spelar faktiskt inte någon jätteroll. För smaken är olika och den är svår att sätta pris på eller hur?

Om jag nu verkligen tänker efter på hur japanska Maher Shalal Hash Baz konsert, på gamla Göteborgs Arbetarteater (numera Kulturhuset Underjorden), var igår så skulle den helt klart kvala in i ”kostar många stora lakan” kategorin. För det som Maher Shalal Hash Baz gör har du garanterat inte sett/hört/känt förut.
De första minuterna drar publiken mest efter andan. Det går inte att förhålla sig på något annat sätt än tystnad och…förundran. Ett organiserat kaos med toner för miljoner som suger in all luft i lokalen. Jag blir helt överrumplad. Det hade jag inte väntat mig alls, det gick inte att vara förberedd.
Efter en stund har man sakta börjat filtrera intrycken. Och så börjar man skratta. Inte som man skrattar åt en gammal Nils Poppe rulle utan mer det där ”-Va fan” skrattet. Fast i skrattet finns också ”Det gör ju allt rätt ändå, så skönt”.

För Maher Shalal Hash Baz låter som ditt första band i replokalen. Just precis när ni lärt er lite grann men fortfarande blir helt lyckliga om riffet sitter där det ska. Det går inte att klappa takten till er musik för den rinner er ur händerna just som den uppstår. Det är otight och väldigt obehagligt att lyssna på.
Fast japanerna är inte ditt första band. De har ändå något mer där inne. För ibland glimmar det till och då som ljuset av tusentals diamanter. När plötsligt den där lilla melodin sitter. När alla , melodikan/trummorna/gitarren/trumpeten/saxofonen/fagotten/sången spelar i samma lag. Om så än bara för tjugo sekunder. Då är Maher Shalal Hash Baz det bästa du hört i livet. Det är sångerna från dina innersta drömmer.

Tyvärr så uppenbarar sig de här diamanterna alldeles för sällan. Mellan det bländade ljuset är det inte ens svart, det är helt grått. Eller genomskinligt.
Men om jag skulle köpa det japanska gänget skulle jag nog få pynta väldigt väldigt mycket. Fast det skall jag inte. För jag kan inte ta det till mig. På samma sätt som en massa människor aldrig kommer att förstå sig på fantastiska Khonnor. Men en sak vet jag, Maher Shalal Hash Baz förändrar ditt sätt att se på musik.
Efter konserten sitter jag bara och tänker på hur de fick ur sig allt det där. De lirade säkert 40 låtar, några bara 20 sekunder långa. Men alla var helt egna och du har aldrig hört dem förut.

Jo, förresten en låt hade vi alla hört förut. Black Cab. Visst, japanerna gav sig på Jens Lekmans fantastiska pärla. Fast mest blev det bara humor på riktigt just då, men Jens så ut att spricka av stolthet där han stod vid sidan av scenen. För även om det blev lite humoristiskt så var det rätt bra tolkning. Och den fysiska liknelsen av Lekman på scen var klockren!
Bäst var en låt som verkade heta ”Kidney”. Galet rolig text! Och så extranumret med ljud effekter till människa, lejon, tjur och örn från gitarren. Hur det lät? Det går inte att förklara…


En röst man vill ha.

Just Jens Lekman fick denna kväll agera förband. Som vanligt gör han det väldigt bra. Med några nya låtar och sin röst som är Göteborgs bästa. Jag har innan sagt att jag vill ligga med Irene-Bobbys röst men jag vill jag nog gifta mig med Lekmans röst. Jag tröttnar aldrig. Den är så stor, så stor. Mycket större än hela Kortedala.


Fyller allt det svarta.

Innan Lekman stod på scen fick jag mig en bra dos Erik De Vahl igen. Väldigt, väldigt fint. Fast om jag skall vara ärlig så var det bättre i fredags. Vi i publiken kanske inte var den bästa på att en måndagskväll ta tillvara på De Vahls stämningar. Och vad du än säger Erik, jag tänker på Lennon när jag hör dig. Ta det som en komplimang.


Tillsist:
Jag läser att det fixas med en film om Kurt Cobain. Denna gång skall det bygga på en mängd intervjuer som gjordes fram till bara ett år innan han tog sitt liv. Man utlovar att filmen skall skildra Cobains liv som han själv såg det.
Jag vet inte om jag vill se det livet.

Och så ett meddelande till de personer som pratade dumt bakom min rygg. Jag hörde er och jag försökte inte alls se dryg ut. Om det var meningen att jag skulle känna igen er, så gjorde jag det tyvärr inte. (jag är väldigt, väldigt dålig på ansikten) Jag var bara lite trött och tyckte det tog väl lång tid innan konserterna började. Istället för att prata om mig, så prata med mig. Det blir så mycket roligare då.


PS Det är vår vid Masthuggstorget! DS

Jerry Boman