Praktiska kläder och mystiska skivor.

Någonstans mellan himmel och helvete var det en person som satte agendan för hur man klär sig på scen. Inte direkt några lagar utan mer små tips för hur man gör förr att det skall bli rätt.
Jag är emot "tips", lagar och regler när det gäller musik eller att stå på scen, men igår insåg jag hur mycket det där faktiskt gör.
Surrounded från Växjö spelade på Storan igår. Lite drömsk rock med viskande sång. Inget man retar upp sig på och inget man flyger upp i det blå för. Duktiga killar helt enkelt.


Byxorna...

Det roligaste var ändå kilarnas kläder. Gitarristen hade dagen till ära, det är förmodligen bandets enda Sverigekonsert innan de åker till Europa igen, dragit på sig ett par friluftsbrallor! En beige byxa med dragkedja på benet så man snabbt och enkelt kan göra om dem till kortbyxor... Men ärligt alltså! Var kom den idéen från?
Praktiska kläder gör sig INTE på en scen om man skall ha någon som helst trovärdighet i min bok. Beige brallor har man möjligtvis på sig på kalfjället, inte på en klubbscen!
Snyggare var då basisten med ett par fina ratpack-dojjor och svart skjorta med tillhörande svart slips. Stiligt!

Men nu var det ju egentligen inte kläderna som vi skulle tala om, utan vad jag tyckte om musiken.
Tyvärr Surrounded, ni är för tråkiga! Det står liksom helt still. Världen stannar upp när ni spelar, inte på det där bra sättet utan på det dåliga. Allt är så praktiskt och slipat. Det är gubbrockigt till max och jag undrar vad européerna har för smak.
Ni som missade spelningen, bry er inte.


Populär klubb...

Desto bättre är då klubben i sig, Klubb Populär. Anders och gänget fixar bra stämning med blandade pophits i högtalarna. Typ låtarna som jag själv spelar hemma. Alla är trevliga (förutom den flicka som tyckte jag var egoistisk när jag förklarade att jag bara skrev om musik jag tyckte om. Fast det kanske bara handlade om missförstånd och alkohol. Hon var nog snäll innerst inne och jag var otydlig/dum)
Det är skönt att Storan numera har fyllt den stora lokalen med bord, soffor och orientaliska mattor. Härligt!
Var annan lördag är det obligatorisk närvaro på Storateaterns baksida, nästa gång exploderar vi över Sibirias framträdande. Oj oj det kommer bli så bra.


Mystisk skiva på mattan...

Tillsist:

När jag kom hem sent i fredags kväll låg det ett brev på min hallmatta. Däri hittade jag ett papper som det stod "Hej" på. I pappret fanns en svartskiva med någon som kallar sig Island on the living.
Jag har ingen aning om vem det är och varför jag har fått den skivan hem till mig, men den är bra! Det verkar vara en kille som spelar själv och det låter ibland lite som Antony and the Johnsons. Man måste stå på tå och vara väldigt tyst när man lyssnar på låtarna.
Hemsidan ger inte många svar så nu undrar jag om det är någon som kan hjälpa mig att lösa mysteriet. Vem är det som sjunger på skivan och var kommer han/de ifrån?
Skicka ett brev till jerry.boman@tv4.se eller svara i bland kommentarerna.


Kan ni påminna mig om att jag skall gå in till min granne och säga till honom att om han inte slutar spela sina förbannade skalor på elgitarren så klipper jag strängarna!

Jerry Boman

Melodilera till alla!

Okej, hjälp mig att kolla av listan.

Handklapp? Ja.
Tamburin? Japp.
Koklocka? Visst!
Korta låtar? Kan du ge dig på!
Gillar jag det? Klart!

Någonstans där inne i mig så förstår jag att grabbarna och tjejen i Irene inte har någon distans till sig själva. Det finns liksom ingen som kollar efter utifrån. Som hejdar dem när det brakar iväg på pophistoriens slirigaste väg.
När det skvätter melodilera ända upp till knäna.
Skulle det komma någon sådan, som skall kolla allt en extra gång, vore jag den förste att mota personen i grind. Bort, bort, bort! Låt Irene ha sitt roliga, så kommer alla vi andra stå där och fånle tillsammans med dem. För det är lätt att den där leran skvätter på dig och mig också.

Tobias och folket går ut med en klackspark. Pang, rakt in i oss med singel låten "To be with you". Det är en monoton, makalös och fartig popsång. Som en väderkvarn i konstant rörelse. På något sätt har de bevarat känslan av det där första intrycket i replokalen. Det där som säger meddetsamma: Den tar vi!
Därefter kommer radiofavoriten "Baby I love your way". Låten som aldrig skrevs på 1960-talet, konstigt nog. På något sätt har den glömts bort i en sanddyn och konserverats vackert. Bara för Irene att plocka upp och förvalta.

Det är festligt, folkligt och "fan så bra"! Det är lite som när man lyssnar på någon av Gessles soloutflykter. Det är alltid något igenkännande fast man inte riktigt kan sätta fingret på vad. Men det är något bra, de kan sin historia och leker med den.
Bandet går över igenkännings-gränsen med låten "Baby Blue". Lite väl mycket "Wild thing" ekar plötsligt på Jazzhuset...
Men jag har faktiskt överseende med det. Irene tar mig till min pophimmel vilken sekund som helst av det typ 20 minuter långa setet. Det är så otroligt charmigt att jag bara vill kramas!


Jazzhuset förresten, för några år sedan skulle kön sträckt sig gatan fram runt halv tolv. Nu är det kanske 40 personer framför scen.
Det är märkligt hur trenden går.
För visst är det löjligt egentligen, den bra popmusiken har aldrig flyttat ut från Gump. Bara de människor som är livrädda för att vara "fel".
Så nästa gång du ser att det kommer ett bra band så våga vara modig, våga vara "fel" med mig på Erik Dahlbergsgatan!

Tillsist:

En dag under våren kommer det släppas en singel med ett band som ni hört förrut, They live by night.
Den singeln kommer att ta dig fram och tillbaka till sjutiotalet. Mest kommer den att ta dig till körerna under samma årtionde.
Jag har tjuvlyssnat.
Tro mig när jag säger det: du kommer inte sluta nynna.


Jerry Boman

Popen som jag väntat på.

(Skivan på bilden ser inte ut som i verkligheten...)


Tänk dig att du tappade rösten.
En dag var den bara borta. Hela din identitet. Allt du sagt var plötsligt historia och minnen. Du skulle få svårt att förklara vad du kände och tyckte.
Spelade du samtidigt i ett band, kanske var du sångaren, så blev det hela en total katastrof.
Det kan man ju tro.


Jag tror att det var i Röda Rummet klubben Hot Topics gästbok (bra klubb, numera borta..) som jag såg det för första gången, kan ha varit en kväll för typ ett år sedan. Någon var så upp över öronen förbannad på Hemstad.
Bandet Hemstad borde dra något gammalt över sig och sticka hem tyckte personen.
Jag började iallafall leta efter det där kassa bandet.
Det visade sig att gästboks skribenten hade väldigt fel. Hemstad var nämligen en popsensation som bara väntat på mig!
Alltså, handklapp och tamburiner vet ni att jag gillar. Här var det tusentalet handklapp och tamburiner OCH en sjungande orgel!
Vid den tiden hade inläggen i gästboken svängt och Hemstad var allas älsklingar. (du med minsta möjliga konspirations teorier kan ju fundera på om det hela inte bara var en smart PR kupp...)

I mars kommer så Hemstads första skiva, "Hemstad vinner alla matcher", ut på Catbirdrecords. Samma bolag som get ut fenomenala Pet Politics.
Jag tror skivan heter så, för jag har fått ett ex som inte ser likadant ut som på skivbolagets hemsida men det spelar ju ändå ingen roll.


Uppdaterat: Skivan heter INTE "Hemstad vinner alla matcher". Enligt en talesman för bandet så är det bara en slogan...


Vissa av låtarna har länge funnits på bandets hemsida, men nu är det så att säga "in full upplösning" på cd. Det gör det hela bara gott, mer nyanser åt folket.
För er som inte hajjat det än så är Hemstad ett instrumentalt band. Rösten i det här bandet utgörs mestadels av en orgel.

Hur låter det då? Ja, hur låter Göteborg? Hur luktar nålfiltsmattor?
Det är svårt att förklara hur de här 10 unga männen låter. Jag tror faktiskt du inte hört något liknade. Det kan ju vara en klyscha men jag kommer inte på något. Det är på sina håll galet sväng och lekfulla melodier. Trummorna hammar på och tamburinerna skakar så det skvätter blod. Mest ler man bara, och har svårt att sitta still. Ibland kommer det in något litet vokalt inslag, typ Bappa Bappa Ba, så rösterna är mest använda som ett annat instrument.

Trots avsaknade av röster så lyckas Hemstad verkligen förmedla känslor. Eller är det kanske tack vare?
"Som en B-sida om sommaren" är precis som namnet antyder en tragisk historia om övergivenhet och bortstötande. Känslan när ens älskade kastat ut alla ens saker på gatan och handgripligen slängt en åt gamarna... och så kommer natten. Väldigt vackert men ack så ensamt.
"Partik Sjöberg" är en fartfylld historia om killen som kanske är för tuff för sitt eget bästa. Han sprätter gatan fram och inser inte att folket skrattar bakom ryggen. Det är en scen ur en pilsnerfilm, där huvudpersonen tror sig veta allt men inte fattat något.
Hemstad har valt ut en bunt bra låtar till skivan, men personligen saknar jag "Speedway på Arendal". Fast det har jag överseende med, för skivor som denna kommer bara en gång i livet! För hur de än vänder sig, Chris, Emanuel, Karl, Viktor, Åke, David, Jonas, John, Stefan och Antonio, så kan de bara lyckas!

Hemstad är bokat till Emmabodafestivalen. Så nu kan vi ju enas om att vi ses där i sommar eller hur?


Tillsist:

Kollade på Eminem igår i "8 mile". Jag måste säga att jag fick lite mer respekt för den killen. Nu vet jag ju inte exakt hur mycket som är självupplevt men hur som förstår man varför han tog sig upp från de små klubbarna och till de stora scenerna. I slutet på filmen visar han verkligen hur genialisk han var.
Synd bara att han på senare tid hängivit sig åt hiphop-buskis...

Ikväll skall jag kolla in "Walk the line". Kan bli minnesvärt.

Jerry Boman

Bakmaskinen och Jens en kväll i februari.

Man kan aldrig vara säker. Inget är för evigt eller ens i någon minut. Det dras ifrån och det läggs till. Närheten mellan tragik och geni är mindre än ett hårstrå. Så det krävs stort mod för att springa på det där hårstråt.

Jens Lekman lyckas. Såklart han gör det. "RÖSTEN" från Kortedala återuppfinner sig själv och sin musik varje gång han står på scen. Den här kvällen uppbackas han av fyra flickor på blås (80-tals saxofonen är tillbaka på riktigt!) och så Compute-Ulrika på elpiano.
Resultatet blir som vanligt väldigt vackert och vi får höra nya låtar i ännu nyare arrangemang. Någon klagar på att det ibland låter like likt och jag håller med. Jens väljer den här kvällen att köra många låtar i Charlston tappning, och då blir det likheter.

Bäst är den lilla historien om en resa till Berlin där han får spela pojkvän för att flickan inte vågar säga till sina föräldrar att hon är kär i en flicka. Jag hörde den första gången under den magiska kväll som Jens hade på Pustervik för några veckor sedan. Då med endast ukulele. Jag tyckte nog att den var bättre då, men det är en väldigt finurlig Jens Lekman saga. Den blir bra i alla väder och med alla instrument, även saxofon.

Sista sången hade kunnat bli en klassiker. Men kanske var det vi i publiken det var fel på. Jens sjunger "Black cab" helt allena. Han sjunger den för de frusna som inte kommit in i tältet och som nu trycker sina ansikten mot fönsterrutorna.
Det är svaga handklapp och så "RÖSTEN" från Kortedala. Väldigt väldigt vackert. Men det framkallar ingen gåshud. Den här gången.
Kanske är det bara så att han aldrig kommer bli bättre än den där kvällen på Pustervik. Jag har nog helt enkelt för höga krav på Lekman numera. Men med en sådan lägstanivå borde Jens få Nobelpris i musik.


I baren i tältet hörde jag följande konversation mellan "Nöjesskribenten" och den sköna gröna krogens "Bartender":

Bartendern: - Ja, jag har ju försökt att få "Taxi, Taxi" att spela hos oss.
Nöjesskribenten: -Det vore ju jättekul!
Bartendern: -Men de kan ju aldrig... för att de måste gå i skolan och så.
Nöjesskribenten: -Ja, de är ju inte gamla.

Rockbranchen står tydligen inför ett mångt mycket större problem än piratkopiering...folks behov av utbildning.



Tillsist:

På vägen hem hittar jag följande bakmaskin (!!!) på en parkeringsruta i Vasastan.



Texten på maskinen lyder:

GBGs kommun
Tack för alla p-böter.
Fortsättning följer...


Kanske är det bara några Valandelever som är ovanligt kreativa. Eller en over the top förbannad bilägare, numera utan bakmaskin.
Tål att funderas på.

----------------------------
Extra insatt 4 jan:

Kvällen efter att jag skrev det här så spärrade polisen av Vasastan. De hade fått tips på något som kunde vara en bomb låg på Storgatan.
Inte kunde väl jag tro att det var samma bakmaskin som jag hittade med skum text på som skulle ställa till sånt rabalder. Men, men tur för alla att det inte var någon "bomb"...
----------------------------

Jerry Boman

Mer filmsvenne i mig tack!

Det är ju själva f-n också. Varför kan inte jag vara lite mer: "Hej, tjäna jag är lite svennekulturell en vecka om året och går på massa små filmer som jag hävdar att jag gillar". Bara få hänga runt där i tältet på torget och snacka om "den djuplodande innebörden av förhållande mellan hans far och honom själv i valet av färger". Mer sånt i mig tack.
Då skulle jag nämligen tyckt att Joel Alme igår var bra. Förmodligen. Jag skulle stått där med min flaska öl och nickat lite på huvudet och sagt "Det här var ju trevligt...och så rolig bild de har på Paggan oxå!"

Nu står jag där och gillar faktiskt inte Joel alls. Han försöker verkligen beröra mig. Han försöker beröra alla oss där inne. Men det blir bara yviga gester och skådespeleri i division 5. Som om han inte riktigt tror på det han sjunger.
Det slirar betänkligt.
Är du nervös Joel? Det är helt okej. Det skulle betyda att du faktiskt tog musiken på allvar och det du skulle säga var viktigt. Jag gillar när artister är lite nervösa.
Är du full Joel? Nej, det tror jag inte att du var men musiken lät som en lite berusad filmkritiker på Filmfestivalens efterfest.
Det var iallafall inte bra. Någonstans tror jag att du kan så mycket mer Joel. Du och dit band kan nog spela mer inlevelsefullt än så. Ni kan nog göra det här utan att slinta på fingrarna.

För det rör sig i utkanten av Hellström land. Och då måste man ge av hela sitt hjärta. Gör man det så kan det bli helt fantastiskt.

"Jaha... den där Joel eller vad han hette var ju bra. Lite indiependent och så, lite som han den där Håkan eller vad han heter...bra, bra...och på tal om det, jag så en så djup film nu i eftermiddags. Den handlade om en kille och en tjej som liksom kom från olika världar och blev förälskade. Hennes föräldrar gillade det inte........."

Tillsist:
Vågar jag gå och kolla på Jens idag? Jag kanske blir djupt besviken. Han var ju så bra förragången...

Jerry Boman

Musik man kan skära sig på.

Den fyrkantiga tegellådan har noll/zipp/nada utsmyckning. Röda sten är bara rakt och pang på verkligheten. Som en smocka utan teknik.
My darling YOU! är lika våldsamt raka. Klas och Chistoffer slår till en mitt i nyllet. Ramlar rak ner i realiteten. Inga konstigheter helt enkelt. En gitarr, en bas och så lite sköna förinspelade trummor och stålsågs synthar. Det är musik man kan skära sig på.

Det är släppfest för My darling YOU!:s nya skiva "The winter will take us all". Utanför har vintern tagit över bron, älven och alla på väg till eller från. Innanför är det välkända ansikten och jackan på.
De korta korta setet, med korta korta låtar, är riktig trevligt. Killarna har tagit sitt sätt en nivå högre. Det är säkrare, bättre och extra allt. Eller kanske extra avskalat delux.



Klas sjunger mycket om fester. Saker vi kan känna samröre med. Om den där kvällen som skall bli så bra men slutar med en skadad skalle och trasiga drömmar. Det är väldigt känslosamt. Man trycks ner samtidigt som någon håller en hårt, hårt i armen.
Alltihop slirar runt som en nybliven femtonåring på en moped i färd med att förstöra traktens bästa golfbana. Det gäller för de rika att inte känna sig säkra. Med MdY! kan ingen känna sig säker, närsomhelt kommer den perfekta melodin. För att i samma sekund försvinna in i ett "Blablablaaa". Att försvinna är popens innersta väsen. Inte stå still och aldrig stelna.



Tillsist:
De nya nattvagnarna som skulle vara precis som på dagen blir jag inte riktigt klok på. Någon tänkte tanken men kom inte riktigt hela vägen. De går ju precis som man villa att de skall gå...en stund. Sedan är allt som vanligt igen och vagnen stannar för att man skall tvingas byta.
Jaja, det motverkar alla som tänkte sova på vägen hem.

Jerry Boman