Peter, Irene och jag.

Göteborgs klubbar är ohälsosamt segregerade. Popsnörena på sitt ställe, rockers på sitt och så syntfolket på övervåningen. Klubben Killing Music har hela tiden försökt sudda ut de här gränserna. Ibland har man blivigt serverad tillbakalutad pop, ibland hård men glad maskinmusik. Anders och Co har verkligen kämpat för att få oss att må bra.
Det har lyckats. Jag har varit glad.
Men tyvärr har publiken skiftat beroende på band. Det är synd och väldigt tråkigt. Jag tror många skulle upptäckt nya världar om de bara vågade.

Igår var det tydligen sista Killing Music. Man kanske inte skall ta till ord som ”en epok går i graven”, men något i den divisionen är det.
Just denna sista självande klubbkväll blev det mycket maskinmusik. Och såklart inte ett popsnöre i publiken. Eller i alla fall inte fler än fem.
Jag kan då berätta vad ni missade:


Peter Sjöholm.

Las Palmas känner de flesta till numera. De skojjiga killarna som gör hiphop med båda fötterna i komedin.
När Las Palmas först började göra sig hörda visste man inte riktigt hur man skulle ställa sig.
-E dom på riktigt?
-Driver dom med oss?
-Äh dom bara larmar och gör sig till…
Sen gick det ett tag och man förstod att Simon och Calle ville säga något, att de förmodligen var smartare än oss med gapande munnar i publiken.
Peter Sjöholm gör samma sak med syntmusiken. Det är tillspetsat och med en skön självdistans. Han dricker mjölk på scen och gör taffliga robotdanser.
Han gör synten folklig. En, och detta säger jag på det bra sättet, mogen synt.
Det hade kunnat bli buskis, men Peter är för stilsäker. Han vet vad han driver med. Allvarliga män med stora luggar och svarta hängslen. Som kanske kunde slappna av lite ibland.
Och han charmar brallorna av oss allihopa! Det är Peter Sjöholm som får kvällen största aplåder, kvällens högsta allsång.
När han går in för extranummer blir det Sabrinas ”Boys (Summertime Love)”. Den såg man aldrig komma! Men vi tar, på Peters uppmaning, i så det hörs ända till pastor Åke Green.
Bäst är nog ändå ”Kärlek”. Om att försöka få till det. Om drömmar i blyga pojkars hjärnor.
Jag lyckas komma över en skiva med Peter. För tjugolappen får man tio sånger serverade ur en plastkasse som sångaren själv går runt med efteråt.


Sapporo.

Disco Digitale försöker göra om Peters bravader. Man försöker med självdistans. Glad syntpop. Det går sådär. Som Thermostatic utan kryddor. Det hoppas runt med glada tillrop och leende munnar. Men landar bara i sina egna klichéer. Även publiken börjar tröttna efter en stund och går och dricker öl.
Men kvällen blir värre. Mycket värre vänner.
Sapporo 72 är på skiva slickat, thight och vackert. Minns ”Space Age Baby Jane”.
På scen är det uppenbarelsen av aluminium.
Förädlat och bortskalat. Ett superämne utan skavanker.
Det blir så in i h-vete tråkigt. Golvet töms fort på folk som dricker ännu mera öl borta i baren. Bandet får panik. Blir ännu coolare och stämningen är lite ”lyssna på oss, annars…”. Man kan likna det vid Kent 95. Men skillnaden är att Kent kämpade och gjorde bra musik. De slet på scen, trots den svala attityden.
Det slutar med att Sapporo 72 verkar strunta i extranumret. De ge helt enkelt upp.
Så kan det gå om man fått hybris.
Att få med sig en publik kräver hårt arbete. Att aldrig, aldrig, ta något förgivet.
Även om du har vissa delar om musikkritikerkåren på knä.


Kvällens bästa händelse är ändå att Tobias (Klubb Mono, Laurel Music) lyckas prångla på mig Irenes nya singel. Det kan vara den bästa popen på mycket, mycket länge! I början av januari släpper Labrodor bomben och då finns den för dig, dig och du där borta. Och ni skall skaffa den allihopa! Det är en order! Vintern blir så mycket lättare med soldränkt 60tals pop på stereon!
Hoppas nu bara ingen i bandet blev sur för att jag fick ”deras” förhandsex…eller det där var kanske bara smart marknadsföring av Tobias…

Jerry Boman

Hit me hard!

Nu har det gått snart sju dygn utan en enda bra konsert. Hela stan är nerisad av julshower, blått idiotljus och dålig smak.
Alltså... USCB Allstars... hur roligt är det? Hey det är snart 2006!
Alltså... Quit your dayjob... är ju rätt roliga men förra gången kom 15 personer. Och jag hoppas att inte Electric Eel Shock drar fler. Roligt, men bara en gång.

Nej, vad jag behöver är en fet jävla elektronisk musiksmäll! Rakt i nyllet och spotta på mig efteråt. Se för allt i världen till så att jag inte har en chans att försvara mig. Dela gärna ut smockan när det är 150 personer på 90 kvadrat.
KAWPOFF!

Medan jag väntar på under sliter jag ut Laaksos "Someone Somewhere".

It´s the feeling you get while looking at backs
turned on you never coming back
The feeling that says "fuck them, go walk alone"


Jerry Boman

Flipprigt kär.

Tack Olof, Honken, Micke, Matte, Martin, Daniel, Cornelia, Tobbe, Johan, Anna, Frida, Fille, Maria, Aine, Jacob, Rikard, Simon, Anders, Carlo Holtz, Fredrik, Viking, Mathias, Emma, Tjäder, Erik, David och Julie!
Musik enligt Jerrys ett års kalas fick en helt formidabel avslutning! Kör-hippie-pop är musiken för 2006!

27 personer. Svårare än så är det inte att göra bästa poppen just nu. 27 personer.
När Embassy snackar om att duon är det nya så är de helt ute i kylan. Storbandet är ju så mycket roligare. Kolla på Hemstad. Kolla på Dapony Bros.
Ju fler desto bättre! Pop extra allt!

Igår var det dax för I´m from Barcelonas (minns Manuell i "Pang i bygget") tredje spelning. Wish hade på något konstigt sätt upphävt alla tredimensionella rymdlagar och lyckas trycka in alla 27 på scen. Alltså jag tror de var 27 på scen. Det kan ha varit fler. När det är såpass trångt som igår så är det inte lätt att räkna.
Publiken och bandet blev ett. Vi var IFBs extra delux kör. IFB var vår publik och vi deras.
Det är någon form av sekt det här, hur kan jag annars fortfarande le? De har hjärntvättat mig totalt med sin ny-gospel!
Konstigaste låten heter "Bältros". Jag tror inte jag behöver säga mer.
"Tree House" är bäst. Enkel och helt oemotståndlig! Det är allsång redan på första reffrängen.
Liseberg och Skansen ni får ursäkta men jag vet att i källaren på Kungsgatan igår sjöngs det med mer glädje än det någonsin har gjort hos er. Var enda pojke eller flicka med lugg och karaoke drömmar tog i från tårna.



Då är det väldigt skönt att ha någon att krama på. IFB gör mig flipprigt kär. I flickan, i kvällen och på livet.
Att sedan min låsas bror är kär upp över öronen gör 2 december till en en dagarna jag kommer att rödmarkera i framtida kalendrar.

Tack än en gång! Tack Olof, Honken, Micke, Matte, Martin, Daniel, Cornelia, Tobbe, Johan, Anna, Frida, Fille, Maria, Aine, Jacob, Rikard, Simon, Anders, Carlo Holtz, Fredrik, Viking, Mathias, Emma, Tjäder, Erik, David och Julie!

Jerry Boman

Ett år !

Det är med stor glädje som jag ser att Dapony Bros har fått skivkontrakt!
Inte en dag för tidigt.
Det är med värme, och en del suddiga tankar om svett, jag minns spelningar på Nef och Pustervik. Jag skrev bland annat ” Dapony Bros får Håkan Hellström att låta som en stockholmare” och ”När jag kämpar mig hem genom motvinden i den sena natten vet jag att jag kommer att överleva den här hösten med. Om Dapony Bros får ge ut en skiva”
När jag träffade en stor del av medlemmarna i deras replokal på Hisingen för drygt ett och ett halvt år sedan så tyckte jag att ”det här bör alla lyssna på, det går inte att stå emot”.
Nu slår min önska in. Nu kan alla lyssna på ryttarna från Göteborg!
Stort grattis från mig till Ponybröderna!

Ikväll är det jubileum för ”Musik enligt Jerry”. Ett år på nätet. Tiden går fort när man har skoj. Aldrig kunde jag tro att folk skulle läsa det här, än mindre reagera.

Vad gäller själva jubileumet så är en samlingsskiva är fixad, lägenheten "pimpad", vänner inbjudna och kvällen räddad i och med Måns Jälevik och I´m from Barcelona på Wish.
Låtlistan på "Musik enligt Jerry blandbandet" skojar man inte bort:



Nu fortsätter jag rakt in i solen med spröda vaxindievingar!


Jerry Boman

Stulna, missade och dåliga saker.

Jag börjar med det tråkiga.
Natten till söndag hade svängduon S.U.M.O inbrott och blev av med saker värda upp emot 100.000. Nog så tråkigt men det värsta är att allt deras nya material också är borta. Ett halvårs arbete rak ner i ån typ.
Jag sörjer med dem och hoppas innerligt att tjuvarna åker fast och får hårda straff.
Och att killarnas saker kommer tillrätta.

Helgen vecka 47 (om de bara varit ”Helgen vecka 48” så hade man ju kunnat skratta åt det) blev inte någonstans som jag tänkt mig.
Fredag och SKWBN stod på schemat. Tyvärr var det inte så planerat och när jag rör mig mot den röda punkten på Järntorget så ser jag en utomjordisk stor kö. Det var helt fullt.
I efterhand får man höra att det varit en helt fantastisk spelning. Johan och Peter till och med log på sina ställen!
Gick till Klara och fick lyssna på worldmusic kungen DJ Baba… då längtar till och med jag efter rock.


Lördag och Honeydrips. Men icke då, Wish var fullt av små brats som jag inte orkar umgås med. Jag och J gick till Radio London istället.
Där nere under valven stod Alex Face på scen.
Det är konstigt att killarna kan vara så unga och ändå spela så…ja gubbigt. Som Rolling Stones under sina tråkigare stunder. Ingen sexappeal där inte. Lite sjunga i hopprepet framför spegeln till farsans plattor.

Radio London är annars rätt spännande, som nyårsafton. Alla är så uppklädda och piffade. Det är verkligen roligt. Mer sånt!
Fast ragg faktorn är likamed Finlandsbåt. ”-Super du mig snygg, så super jag dig snygg”.

Just nu lyssnar jag på Montt Mardiés vackra Håkan Hellström-cover "Come On Eileen" och funderar på om "okynnes dricka öl" är ett problem för mig, eller om jag håller mig på rätt sida?


Jerry Boman

The Ark made in Sydamerika och Jens Lekman goes Rio.

Det blev en kväll av högt, lågt och lite mittemellan på Pustervik igår.
Tre akter på lika många timmar kan bli för mycket.
Först ut är Gisela, en multikonstnär från Malmö.
Vid första anblicken en stenhård tjej som skär sig och skall vara mot hela världen.
Det är fel.
Gisela verkar vara en väldigt timid person med en återhållsam frustration. Hon levererar sorgsna berättelser som känns. Speciellt ”The worst is yet to come”. En vacker låt som kunnat avsluta vilken magisk Broder Daniel kväll som helst. Stenhård med en fantastisk stämma, för hon sjunger väldigt vackert.
Tyvärr håller hon på alldeles för länge. Mot slutat klarar hon knappt av att överösta alla tisdagsfulla människor. Synd, för det finns där inne någonstans. Om hon bara skippar hälften av låtarna, och inte bara spelar igenom vissa låtar utan fokuserar sig på några få till att börja med, så kommer jag tillbaka nästa gång.




Billie the vision & The dancers

Band nummer två är en samling helt osannolika människor. Typ orkan på Myrorna. Vi hittar en indier i högtidskläder, en tjej med röd bas och röda byxor med rakbladsvassa pressveck, en vagabond wannabee, en spanjor i rödslips och ”Bo Kasper hatt” och så har vi Lars Lindqvist. Lars är sån där kille som tjejerna älskar för han är totalt ofarlig. En kille som killarna önskar att de var, innerst inne. En kille man vill ha som kompis, som man vill ha med på tråkiga möten med folk i pullover.

Han klär sig som en tjej (och får det att se ut som det mest naturliga i världen) men sjunger som det mesta mannliga du kan komma på. En sån röst! Yehaaa!
Tillsammans kallar de sig Billie the vision & The dancers.
Ett så jäkla skönt namn! Som på något sätt passar precis.
Musikaliskt så är det popeurofori med känsla av gatufest i Mexiko. Fast med fiol.
Första ”Ask for more” är dock lite lugnare.
Hela baren stannar upp när Lars och manskap drar igång. Han blir en bankrånare som skriker ”Freeezz!” och vi lyder. Rösten skapar ett hål i tiden och man vet att man kommer komma ihåg den här stunden.
Stunden när jag hörde Lars röst för första gången..
Sen rumlar hela hallen runt i ett glädjerus som ökar och ökar…
Det är The Ark made in Sydamerika och Jens Lekman goes Rio! Go go GO!

Det sjungs om män från Argentina och om Paulo.
Det är fullt av referenser till musikhistoria och musiknutid. Det sjungs om Budukan och Miss Universum och så någon vacker rad om Nobeltorget i Malmö.
Hela grejen är en orgasm i glädje och musik!
Tjohooo!!!
Billie the vision & The dancers jag har en order till er: Kom tillbaka till Göteborg! Snabbt!




The Pipettes.

Tillslut så var det dags för The Pipettes. Jag hade längtat ungefär sedan den sista låten ekat bort i den småländska natten på årets Emmabodafestival. (ett ord som mitt Word faktiskt kan stava till…de ni!)
Då var jag helt betagen.
Tyvärr så var mina förväntningar för höga, de tre sockersöta riot grrrl flickorna är faktiskt inte roliga längre. Tråkigt tråkigt. De har en packe låtar som verkligen skulle kunna bli bra, men just nu känns det bara sökt och yta.
Att de sedan, trots flera rop från publiken vid olika tillfällen, inte kör sin bästa låt ” I Like A Boy In Uniform (School Uniform)” fick mig på dåligt humör.

Vid tillfällen som det känns det skönt att man har en låt i sin mp3 spelare som får en på bra humör igen.
Den här veckan är det Kristian Anttilas ”Ingenting, ingenting... INGENTING!!!”.
Tack för bra popmusik om svåra saker från smarta människor!
Så en hälsing till Kristian: Tack, tack…TACK!!!

Jerry Boman