Jag - ett ett musikaliskt pucko.

Jag vet, jag kan inte namedroppa lika mycket som er.
Jag vet faktiskt inte skivnummret på "Life on Mars".
Jag har inte den minsta relation till Stone Roses längre.
Jag skulle aldrig spela Orup på en fest bara för sakens skull, för att en tidning sagt att det faktiskt finns kvalliter hos honom som bara väntar på att komma fram.
Jag kan bara 5-6 ackord på min billiga gitarr.
Och jag undrar varför i helvete Popcicle återförenades ?

En sak vet jag iallafall, jag lever här och nu och lyssnar bara på musik med hjärtat. Jag stänger av hjärnan helt.
Jag känner en flicka som hela sitt liv tydligen lyssnat på musik med hjärnan. Hon analyserade och försökte sätta allt i en kontext berättade hon. Tänkte hela tiden hur allt hängde ihop. Tog till sig alla fakta och la in den i musiken, i upplevelsen.
Hon tappade bort sig helt.
En dag kom hon och sa att hon hade en sak att bekänna.
Hon hade verkligen försökt att lyssna på en platta med bara hjärtat. Skivan var Magnus Carlssons "Ett kungarike för en kram".
Hon var från den stunden helt såld. Hon fick lyssna om alla sina gamla plattor, den här gången med hjärnan bortkopplad, bara för att finna att hon missat en hel del.

Agent Simple gör enkel musik. Inte det minsta krånglig alls. Musiker tycker förmodligen att han är just "simple". På Pustervik den här aftonen verkar det finnas en och annan "hjärn-musiker". De är nog snälla människor de med, men det finnes en risk att det blir lite bittert i kanterna.
Till er säger jag, lyssna på Stefans små fyrverkeri vackra poplåtar.
Stäng av er intelligenta hjärna, bli ett pucko, och njut för fasiken !
Det finns saker ni missar annars.

Stefan själv är förmodligen inte något pucko alls, eller det vet jag inte att han är.
"Make a right at Jordfallsmotet" är låten som hälften av publiken skulle offra sin fot för att ha gjort, fast de kommer de aldrig att erkänna.
För att göra så stor pop så måste man nämligen koppla bort hjärnan. Öppna sig helt och bli ett pucko för en stund.
Skulle fler göra.
Punkt.

Jerry Boman
Som funderar på om Hemstad menar allvar på sin blogg

Folk som måste.

Jag blir alltid väldigt rörd när jag ser människor som gör saker, inte för att de skall skaffa sig en massa cred och ha fina poseringar. Utan de gör saker för att de måste. Människor som egentligen skiter i om någon bryr sig, men så klart är ohyggligt glada om någon vi titta på/lyssna på/läsa deras alster.
Mattias Alkberg verkar vara en sådan person. Han har lirat musik sedan tiderna begynelse och den där riktig, riktiga framgången har uteblivigt. Visst, visst i vissa kretsar är han Gud. Han och Bear Quartet har kämpat på, inte för att se snygga ut utan för att de måste.
Nu spelar Matti själv och sjunger på svenska. Han ser helt ovårdad ut när han kommer upp på scen, oklippt och ”jag-har-familj-och-äter-lite-för-mycket-gräddsås-på-fredagarna” looken. Han säger saker som ”Det är skönt att spela här, för det är precis lagom varmt. Sånt tänker vi äldre på….”.
Men, men MEN! Karlsloken gör underbar pop-punk! Texterna tar tillvara på den erfarenhet som ett liv ger, man kanske inte alltid har rätt i alla politiska debatter. Man kan erkänna att man har fel.
Men säger vän av ordning, är det punk då? Skall inte punken slå mot hela skiten och gärna rakt i pungen?
Visst fan är det punk! Matti slår ju mot hela skiten, mot all fördomar om hur en flerbarnsfar från Norrland skall vara. Han har tänkt igenom sin situation och gör bara sakerna han måste, och det, kära vänner, är mer punk än de flesta posörer kan trycka ur sig.
Att lira musik med polarna för att man inte kan något annat är stort. De skulla fler göra. Jag tror vi skulle få höra mycket bra musik då.
Bäst den här kvällen blir "Politix" med den helt självlysande refrängen:

Nej nej nej
Okej okej okej

Låten är bra på skiva men blir helt tokig live! Så även ”Fyllskalle” och ”Don Quixote”.
Sist får vi Liket lever-covern ”Levande Begravd”, och det passar ju såklart helt perfekt i Göteborg.

Hatten av för Matti och band, gammal är äldst.

Sveriges största Bear Quartet-fan ”Bergsjö-Mattias” sammanfattade konserten: ”Det är var den bästa konsert jag sett!”.
Enkelt och bra sammanfattat.

Jerry Boman

Italiens känsla för pop.

Ok man bör inte lyfta fram länder med ledare som Silvio Berlusconi, men nu har stövellandet i söder rykt upp sig. Alltså Berlusconi är kvar men det poppar upp indiepopbloggar från Italien likt finnar på en söndag. Att landet hade lite The Ark- mania för några år sedan kan man förstå....

Polaroid

Sidan verkar även ha någon form av radiokanal, jag kan ju inte språket så bra men det jag förstår är att de håller Sverige och popscenen här väldigt högt. Jens Lekman, Kung Kortedala, figurerar på massa ställen bland annat.

Ja det var bara ett tips så här på lördagen. Snart kommer det lite om Alkbergspelingen igår... Det var super!

Ha det bra
Jerry Boman

Pop, pop, puff...Borta!

”-Det är vi som är Salta Katten och vi kommer från Laholm med omnejd”
Platsen är nya klubben "Thursday Im In Love" på Respekt och det är snubblande nära buskis när Salty Pirates från Halmstad/Göteborg ställer sig på scen.
Men piraterna reder ut det hela och jag kan gärna stå ut med lite buskis om den serveras av människor som gör bra pop. Jävla bra pop.

”Sjung-a-med” -texter och ett evigt sökande efter den perfekta ”la-la-la-laaa” refrängen premieras. Redan i inledningslåten, I lost my virginity to the voice of Per Gessle, är bandet uppe på tå.
Jag vet det är en recensions klyscha men här är det på riktigt, frontlinjen är verkligen uppe på tå. Ser egentligen skitlöjligt ut men….villjan är stor och det lönar sig.
Det är naivt , frustrerat och skönt avslappnat med ett ”gött” blås. Vi är tillbaka i popsånger från runt -94. Tyvärr är det lite ojämt, kanske beror det på för lite material eller jag vet inte. Men det kommer nog att ta sig! Piraterna är här för att stanna!
Oj jag känner att det här inte blev så bra skrivet… Vad jag vill ha sagt är att det var verkligt bra. Inga metaforer, bara popmusik som går sönder framför oss. Hur fasiken förklarar man det?
Pop-pop-puff-borta.
Hur de tre personer som satte sig på golvet framför scen tänkte förstår jag inte…..



Jag undrar om Ola Salo, när han skrev ” Clamour for glamour”, kunde föreställa sig den i munnarna på ett killgäng på väg hem från krogen 04.55 en torsdag?

Claim to fame,
Clamour for glamour!!!
Oh padeo oh pa padeo!!!
Claim to fame,
Clamour for glamour!!!

Glam i fotbollshuligan-version! Stor humor!

Ikväll blir det Matti Alkberg på Pustervik.
Killen har ju ändå gjort den första punkskivan där barn är med i tacklistan!

Ses där!

Jerry Boman

Ett "Aaaa-aa" betyder så mycket.

I somras så stod två av mina favoritartister på samma scen, The Hidden Cameras och Jens Lekman. Joel Gibbs ljusa röst blandades fint med Jens mjuka, mörka toner. Det var som himmeln besökte mig då.
Jag funderade på om det möjligtvis kunde finnas någon som slängde ner dessa två män i sin mixer och lät ny musik komma ut. Kanske kryddade med Beach Boys och Magnetic Fields.
Jag kom inte på någon som gjort det, men tyckte det var synd för det kunde blivit bra.

Nu har tydligen någon hört mina böner! Han kallar sig Pet Politics, men på dagarna så kan man ropa på honom med namnet Magnus Larsson.
Fantastiskt vackra poplåtar med "Aaaaa" körer från skyarna ovanför Göteborg.
Den första minuten på låten "The ghost Mary and her friends" är ren orgasm i mina öron. Herregud hur gick det till, Pet Politics har tagit över hela min mp3 spelare! Jag måste ha mer mer mer!

Lite låtar och annat hittar du på Pet Politics Fin hemsida.

Annars är det inte mycket med musiken just nu... En svacka typ. Men nu är hösten här och då tar jag nya tag.
Klart man vill krypa in i ett svart hål när det regnar utanför, så länge det spelas bra musik.

Jerry Boman

Jag är en ny människa....igen!

Det var nog 2000. Jag satte mig, själv, i bilen en vardag efter jobbet och körde hela vägen från de mörka skogarna i Småland till ljuset i Malmö. Det var nämligen byggdens söner som blivigt stora och fått plats på Stor torget.
The Ark slog mig till marken den gången. Fast samtidigt flög jag. Ola Salo var världens sexigaste kille och jag var kär. Med endast en handfull låtar var The Ark reda att ta över hela mig. De förändrade verkligen något i mig då.
Den ensamma resan hem i den mörka natten gick med ett stort leende på läpparna.

Det är 2005. Jag har satt mig på tåget från Göteborg till Malmö. Den södra staden har fått nya söner och de är ännu större än förut. Platsen är den samma, det stora torget.
The Ark slår mig till marken den här gången med! Jag svävar! Fast Ola inte lockar lika mycket längre är han den sexigaste killen jag vet. Antalet låtar har utökats och nu mer än någonsin fattar jag.
The Ark har ändrat hela mitt liv och gör det varje gång.

Skall jag vara ärlig trodde jag faktiskt inte bandet skulle hålla så här länge men låtarna fortsätter att komma. De verkar inte finnas något slut på de där bombastiska, glittriga tonerna.
Poparmen åker upp i luften och det är eufori (jag gillar inte det ordet men här funkar det) utan blås. I alla fall fram till sista låten, Calleth you, cometh I, då det bli förstärkning av bland andra Stefan Sporsén. Ni vet han som lirar med allas vår Håkan.
Skönt är också att se Jepson. Han har tonat ner sina poseringar och på köpet blivigt en gitarrist av guds nåde. Kom igen! Hur gick det där till ? Mannen, myten och DJ Påskhare blev i ett sving stor. Härligt!

“It takes a fool to remain sane” är bland de finaste låtarna jag vet.

And if you think I´m corny
then it will not make me sorry
it´s your right to laugh at me
and in turn, that´s my oppurtunity
to feel brave

Så där förklarar man vad allt, ALLT, handlar om. Låt alla vara. Jag tror jag hade glömt det en stund. Ola påminde mig igår igen. Tack.

Efter konserten blir det kramkalas med de andra som var med. Fast det verkar som de inte riktigt förstår. Kanske för att de fegat och stått långt bak. Glam och nybarrock skall ju såklart upplevas in närheten av scenkanten!

Nu längtar jag hem så jag än en gång kan frossa i Arks skivor. Resan hem i morgon kommer att gå som en dans.

Jerry Boman