Vatten, förnedring och mjukost.

Så var man på plats.
På södra Sveriges suraste åker.
Vi höll på att fastna med bilen.
Vi höll på att halka.
Grannarna sitter helt fast med sin buss.
Grannarna har halkat.
Men vad gör väl sånt när förtältet och syskonen Källs vackra isblå tält sattes upp med Carro-fart. Fantastiskt, det måste betyda att vi lärt oss något.

Natten innehåll en del förnedring, främst jag som trots att jag vet att jag inte kan spela gitarr ändå skall försöka efter några öl. Men folk klappade. Förmodligen för att vara snälla.
Jag lovar här och nu att aldrig göra om det…inte tidigare än 22.00 i natt.
Skönt i alla fall att ingen i det här gänget är inne på hokuspokus-cigg. Vi håller oss till de vanliga, med mentol i. Jag tror att det betyder att man slipper borsta tänderna om man tar sig en fest-kvälls-cigg. Mentol är ju bra för andedräkten har jag hört.

Ännu är det bara jag som är uppe i vårt camp. Även om de andra har ränt ut och in ur vagnen sedan sex i dag på morgonen. Den som hittade på vår kropp tog inte hänsyn till att man vill sova på morgonen och INTE gå på toaletten då.

Gäddan & Braxen, dessa sköna bandnamn, tar min Emmaboda oskuld i år.
Nu blir det fullkornsbröd och mjukost.

Jerry Boman

Namedropping deluxe-festival.

Först måste jag bara tillkännage att jag numera är en bättre och mycket mer komplettare människa än igår.
Jag har efter ungefär 4,5 år letade hittat Lasse Lindhs skiva "Bra". I mitt tycke en av de bästa svenska skivor som gjorts. "Hon är bättre" är så smart, fin och bra att ingen kommer i närheten.
Mitt förra exemplar av skivan stals helt fräckt av mitt ex och sedan dess har jag letat efter en ny. Har ringt hit och dit, letat i reabackar på Åhlens, grävt i soptunnor, tvingat skivbolagsfolk att uppsöka sina förråd och även blivit lovad en bränd kopia av Lasse själv. Men icke. Förrän nu!
Den som ordnade upp hela mitt liv kallar sig Johan och bor i Halmstad. Tack tack Johan jag kommer vara dig evigt tacksam!
Det om det.

Nu är det bara timmar kvar till jag, och "Sasha Bell fan club", är på väg mot Sveriges trevligaste festival: Emmaboda-festivalen.
Jag har fixat och trixat med spelschemat i timmar nu. Det är viktiga saker det här.
I år kallas festivalen "Saker som vi glömt" och tro det eller ej, i år är det tio-års jubileum för mig i indieträsket! Herregud, är jag så gammal!
Såg att Brainpool, i sin samlingsskiva, hade en bild från när de spelade i Emmaboda 1994. Bilden såg gammalt ut...men jag var där då. Kommer ihåg att de hade massa stora, hårda och elaka vaker, som bandet själva tog med sig. De stampade på alla som kom för nära scen. Dumt och fjantig hybris.

Hur som helst så är det i år en helt grym line-up. Mest spännande skall det nog ändå bli att se The Polyphonic Spree. 25 man (och kvinnor) i färgglada konfirmationsdräkter som gör symfonisk pop kryddat med gosspel. Vet i fasiken hur de skall få plats på scen men det löser sig nog.

Som vanligt är det starkt på den svenska sidan. Salty pirates från västkusten verkar kul, döper man en låt till "I lost my virginity to the voice of Per Gessle" så kommer ju såklart er utvandrade Halmstadsbo ställa sig i publiken. Musiken lät...spännande.

Mer svenskt:
Blood Music . Soloprojekt från Karl-Jonas Winqvist i First floor power. Och ja det låter en del likt. Bra. Lite mer "odansant" kanske.

"Thehelpmeplease" spelar på lördag och då tänker iallafall jag vara uppe på benen. Jonas gör de vackraste måste-lyssna-strunt-samma låtar som finns!

Häxor & Porr (ett "och" i bandnamnet är årets trend!) spelar musikalmusik till en skum barnpjäs på sjutiotalet. Jag vet inte om det är meningen att man skall bli rädd...

TIAC tar vid där TTA slutade...eller är inne på ett litet stickspår men inom samma bangård.

Elias & The Wizzkids har någon skurit ut ur filmen "O Brother, Where Art Thou ?". Hoppas de har hatten med sig så man kan kasta pengar i den, för gatumusikanter blir inte bättre än så här, och det är en stor komplimang!

Vapnet känner ni till om ni följt med här. Hoppas på mer folk än i Hultsfred.

Lo-Fi Fnk gör så att jag dansar in torsdagsnatten!

Ja jag kan hålla på en stund, men nu får det vara nog. Jag kommer höra av mig när det blir dax. Den här gången gör jag ingen speciell blogg för festivalen utan håller mig här inne.

Allt är nerpackat och vätskeersättning som gjorde succé i Hultsfred är med. Och mp3 spelaren är laddad, med bland annat Lasse Lindh, Las Palmas, Jojje Wadenius och Johnny Cash.

Just nu önskar jag mig bara att lille Jens Lekman inte får ett staket över sig som förra året...och att jag kanske kanske feströker lite mindre...fast skit samma man lever bara en gång.

Jerry Boman

Ny lag och stränga straff.

Det är väldigt märkligt hur människor åldras olika. Vissa gör det med stil, andra fastnar i ungdomen och en tredje dör vid 26.
Medlemmarna i Broder Daniel har åldrats olika. Teo ser ut som en lagom crazy villaägare från Partille. Pop-Lars som en bilmeck i Ytterby. Herr Göthberg spelar gitarr som Janne Schaffer, fast utan tunga.
Så har vi då Henrik. Frontfiguren. Domptören. Han har fastnat någonstans. Typ runt 23. Även om dubbelhakan syns ibland.
Hur killen som lirar tamburin, endast tamburin (!), ser ut vill ingen veta.

Konserten börjar helt bedrövligt. Inte något band borde få en sån början. Ljudet är helt kass. Göthbergs gitarr, som vanligtvis skär hål i våra armar, är nermixad till en John Bauer-mossa. Ibland hör man den knappt alls, ibland är den överallt. Många av BDs låtar bygger på den där gitarren så ni kan ju tänka er själva. Som att ta bort Frida Hyvänens piano.
Kvar blir bara kompet. Även Teos inledande basslinga i ”The Middleclass ” försvinner in i dimman. Pinsamt.

Det är väl inte den bästa av Broder Daniels konserter jag sett, det är inte förren efter ”Shoreline” som det blir fart på elden. ”Lemon” blir kvällens höjdpunkt för mig. Så enkelt och så rakt på. Synd bara att de inte vågade sig på originalets lite mera utsvävande text.
Jag saknade nygamla demo favoriten ”On My Own”. Den kan ni lyssna in på nyligen släppta samlingsskivan ”No time for us 1989-2004”.

Slutet är i alla fall magnifikt! Den akustiska versionen av ”No time for us” är helt makalös på piren!

Broder Daniel har fastnat i sitt eget rykte. Bäst visar det sig när Henrik gör en av sina klassiska djupdykningar, in i sitt inre och ner på golvet. Meningen är att det skall se ut som han menar vad han sjunger. När han sedan ligger där på golvet så ser det såklart ut som killen verkligen är äkta. Tyvärr missar han kameran, på sidan av scen, som sänder bilder till storbildstven bredvid. Den tar en bild som vi i publiken inte annars hade fått se. För i skydd av monitorerna ligger Henrik och ler! Han väntar på att stiga upp och se svår ut igen. Förr om åren (man låter som hundra när man skriver så) verkade det verkligen finns ett mörker där inne.
Nu är det som någon hade filmat bakom kulisserna på operan. Allt avslöjas. Det är bara en mask. Ridå.

Nu menar jag inte att allt var bättre för. Inte alls. Bara för några år sedan gick Henrik runt som ett spöke i stan och spred onda vibbar. Ryktena var fler än bilarna på Heden.
Kollar man numera på hemsidan och fansens bilder på sin idol, så kan man faktiskt se honom le både här och där. Klart killen är glad. Folk älskar honom och han får lira musik dagarna i ända.
Då undrar man varför han skall fortsätta posera på scen? Det blir ju bara en löjlig bluff.

Jag älskar Broder Daniel. Skulle jag peka på två band som betytt mycket för mig så blir det BD och The Beach Boys. De är i helt olika tidszoner men har sagt väldigt viktiga saker, musikaliskt och i texterna.
Jag avundas Henriks sätt att vara kvar i ”nästan ungdom-nästan vuxen” stadiet. Han kan göra lite som han vill och de flesta tycker inte det är löjligt att killen på 30 springer runt i basker, Nostradamus-skjorta och kajal hela dagarna.
Men jag gillar inte dessa utdragna karriärer!
Jag vill ha en ny lag!

Paragraf 1: Ett band får endast släppa tre fullländsskivor (eller liknade). Efter det måste bandet byta namn, ombildas och/eller sparka någon medlem.

Paragraf 2: Om bandet, efter sin tre skivor, fortfarande finns kvar så måste de utveckla låtarna. Inte bli ett coverband på sig själva.

Paragraf 3: Om någon i bandet utvecklas mer än de andra, lägg ner.

Det här tror jag skulle hålla liv i musiken och människor skulle kämpa lite extra för att göra bra musik.

Om den här lagen nu inte följs måsta vi ju såklart ha ett straff.
Livstidshusband på Gillestugan borde avskräcka de flesta.
Eller kanske konsert vart annat år på Ullevi inför 50.000 besökare.

Jerry Boman

Göteborgs pojkar.

Vi står där i regnet. Supportar stadens barn. Gamla som unga.
Vi vill att det skall gå bra för dem. De har ju växt upp i skuggan av den "stora staden", det har vi fått lära oss genom media.
Göteborg kommer alltid att vara den där "lilla-stora"-staden på västkusten.
Här segrar snus över cigarrer. Här arbetar vi och låter inte papper på banken göra jobbet.
I städer som denna sluter vi upp bakom våra döttrar och söner, även om det regnar och blåser. Och våra döttrar och söner ställer upp för oss.

I går tog jag båten till piren. Det regnade småspik och blåste rakt genom mitt huvud. Men på piren värmde Timo med sitt fantastiska band. Det är alltid roligt att se ett band som verkligen verkar skita i om det är fem personer eller två tusen personer på plats. Det blir show ändå.
I publiken såg man hela stegen av folk. Från pandagirls till föräldrar. Och ja, även de "äldre" lyssnade. Intresserat. Det var ju byggdes son som spelade. Då ställer man upp och ger "ta me fan" killen en chans. Det är vackert.

Tidigare i veckan tjuvlyssnade jag på Håkan. Jo det kanske kan jämställas med att ladda ner Mp3 eller något men jag tror det handlade om att de andra artisterna i paketet kändes trötta.
Håkan var ju såklart bra. Helt fantastik. Även på andra sidan kanalen.
När det nästan är slut så händer något som jag länge kommer bära med mig. Något som länge kommer symbolisera Göteborg för mig.
Lunkandes i sakta mak kommer en av stadens spårvagnsförare. En äldre man runt 50 som stolt bär upp Spårvägens illasittade uniform.
Han slår sig ner bredvid alla oss som sitter längs den slingrade blåa ormen.
Han skall såklart lyssna på stadens son. "Ta me fan" ge killen en chans. Även om de så bara är i pausen mellan två slitande pass längst fram i förarcellen.

Redan innan han satt sig ser jag att han ler. Från första stund när han hör Hellström genom träden.
Jag tror den där gubben kan identifiera sig med Håkan. Han känner "Om den där killen, från Göteborg, kan lyckas så kan jag det med. Jag kan lyckas i det jag är bra på".
Efter tio minuter går spårvagnsföraren iväg igen. Nu med ett extra stort leende på läpparna. Och vet i tusan inte om han sträcker lite extra på ryggen.

Håkan och Timo ger ansikte åt oss alla. De visar att det går om man bara vill.
Spårvagnsförare eller inte. Cigarrer eller snus.
Vi kan alla lyckas.
Du kan lyckas.

(Mer saker du kan se på Kalaset hittar du längre ner)

Jerry Boman

Bastu-SM och det andra.

Okej jag tror egentligen inte på Kalaset. Det är en styggelse. Ont ont ont.
Men jag kollade igenom programmet och hittade ändå en del saker som man kan kolla på.
Gratis är ju ändå godast. Även på en regnig och blåsig asfaltspir.

5 augusti
Frihamnspiren

18.30 Lola Barbershop, Göteborg
Anglosaxisk poponani. Hade en liten hype för något år sedan men försvann…Nu är de här igen!

19.15 David Frilund
Fint och vackert med David och flickvän. ”The citizen's” får stanna hemma. Efter premiärspelningen på Citysound förra året har det bara gått uppåt.

20.15 Frida Hyvönen
Piano är den nya gitarren. Glasögon den nya baskern.


21.00 Timo Räisänen, Göteborg
”Ledsen-kille-med-gitarr-de-luxe” Expositionen i Hultsfreds teaterlada har lämnat spår i mig…Så var det då

22.00 Sambassadeur, Göteborg
Lite mer folk än på Parklife-festivalen i helgen och allt blir dunder. Småkakspop med smak av mycket socker.På Parklife

Kungstorget
22.30 Morten Abel
Norges svar på Per Gessle. Tolka det hur ni vill….


6 augusti
Frihamnen

22.00 The Junior
Jag tycker inte om band som säger ”Vi låter som The Cure” men låt gå för den här gången. Daniel Gillbert lirar numer före sitt gamla band….

22.55 Broder Daniel
Kommer Henrik vara full?
Är det sista spelningen?
Teo är tillbaka!
En fantastisk kväll kommer det att bli!
Aåååå yeah yeah yeah !


7 Augusti
Kungstorget

19.15 Till minne av Totta.
Hedra och gläds med äldre människor.

Frihamnen
19.15 Navid Mordini, Kapen röd m.fl
Spokenword/Rap/Hiphop/Regge-typ på svenska. Ny skiva på gång.

8 Augusti
Kungstorget

20.00 Bo Sundström
Bara för att han retat upp Danska kungahuset….

Frihamnen
22.10 Candelmass.
Messiah har nedstiget från himmelen och doommetal är som vanligt igen.


9 augusti
Kungstorget

19.30 Laleh
Vi bör gråta över att hon flyttade från Göteborg men vara glada för att hon kommer hit igen. Svenska/Engelska-Cornelis/Kajsa Grytt.

Frihamnen
21.45 Dungen
Folkpop. Det finns folk som kan lyssna sönder ”Du E För Fin För Mig”. Uppgifter som ni bör förstå räcker för ett besök.


10 augusti
Frihamnen

18.30 Dog Almighty, Borås
Rock-ska från Borås, som enligt utsago spelar live ”hela tiden”. Som ett annat dansband…

19.15 Johonossi, Göteborg
Ja, jag försökte mig på en liknelse med stulna gitarrer efter Pustervik, men fick till svar att allt var köpt och betalt. Spetz-taggtråds-rock. Svar på tal

21.30 Junip, Göteborg
”José González:s band” får man inte kalla dem för. Men likt är det. Nu med trummor.


11 augusti
Frihamnspiren

20.40 The Plan, Göteborg
Det var så längesen vi sågs, jag saknar panflöjtens befriare!

21.30 El Perro del Mar, Göteborg
Svår som krossade speglar men gör vacker musik.

22.10 Jens Lekman, Göteborg
Kortedalas starke man som gör väldens viktigaste sånger helt själv.


13 augusti
Frihamnspiren

22.55 Mustasch
Innebär det här att det blir mindre öl och skitiga glas på Klaras på lördag kväll? Riff-rock. Punkt.

Sedan finns ju en massa andra saker som….man helt klart kan missa och åka till Emmaboda-indieträsk istället.
Fast Bastu-SM lockar ju lite nu när hösten nästan är här….

Jerry Boman

Ett tält med kärlek.

Resan är lång. Från norr till söder. Genom hela Stockholm. Till Söder. Förbi söder. Byte till buss. När vi tillslut är framme vid Gullmarsplan är jag övertygad om att vi kommit till minst Norrköping. Någon skriker ”Hammarby!” när vi går ut genom de pysande dörrarna. Det är säkert helt rätt.
En liten promenad genom betong och förbi Sveriges fulaste sporthall och vi är framme vid en väderkvarn… I vakten sitter Niccokick- Andreas och släpper in oss. Fast vinflaskorna får vi lämna i gräset utanför.
Området är inte stort men väldigt funktionellt. En veranda med två jätte tält och stolar så det räcker till alla. I ena tälthörnet hittar man scenen som är ungefär 7 centimeter hög. En bar som säljer öl i plastflaska och goda falafel. (Vad är plural på falafel?) Bakom tältet rusar tunellbanan förbi, fulla med helt vanliga människor. Som förmodligen är på väg till helt vanliga fester med helt vanlig musik.
Då känner man sig utvald. Att få höra bra musik.

Det första vi hör den här kvällen är Andrev Berglund, kompad av den lille Speedmarket Avenue- Isak (även kärleksfullt kallad ”Lilla sheriffen”). Det är bra fast ändå inte. Lite tråkigt. Roligare blir det när bror Källs förklarar att det är deras mosters man som en gång tiden lärt Andrev spela gitarr. Även om Andrev själv inte kommer ihåg just den perioden i sitt liv.
Vi får tag i några stolar och sätter oss mitt på verandan. Det visar sig vara en helt utmärkt plats att avnjuta Mixtapes And Cellmates. Deras drömska pop passar fint till en kall i handen och en stol under rumpan. Låtarna byggs upp som ett Lupo som sträcker sig lite för högt. Det svajar ibland men på det hela är det vackert.



I publiken sitter en liten rädd kille. Han ser jäkligt rädd ut i sin pullover. Om man skall ropa på honom så får man ropa Erik Halldén. Den lilla rädda killen gör hur som helst något av den bästa musiken du kan lyssna på just nu. När han väl tar plats på scen, fortfarande med ett ängsligt uttryck i ansiktet, får han hjälp av sin keyboardist att stämma gitarren. Jag tycker det är lite sött på någotvis.
Erik gör angelägna låtar. Det låter lite hillbilly ibland, det är fint. Strå i mungipan och Jens Lekman i kulisserna. Lofi pop.
Jag är kär! Jag blir helt betagen av den här musiken. Den lille rädde killen sjunger om sin mamma kommunisten, Kurt Cobain och om Ektorp. Det är helt rakt in i själen.
Jag stod faktiskt och övervägde om jag skulle ge killen en kram under spelningen, men jag väntade till efteråt.
Tack Erik för att du vågar. Du ser rädd ut. Man sätt dig alltid på en scen. Vi kommer hålla dig under armarna. Du kan inte misslyckas eller ramla. Tack.



Efter den smygande urladdingen blir det en svår uppgift för Agent Simple tänkte jag. Men han gör det med den äran. Killen som gav en sång till Jordbromotet. Det är lite mer tempo nu. Lite som Suburban kids. Fast utan Ba ba ba:andet. Att sjunga så glada sånger, med ledsam text, så sorgset kräver sin man. Det är en snurrig beskrivning jag vet men lyssna på början av I Wouldn´t know så fattar du. Handklapp går alltid hem.



Tältet i kvarnens skugga är nu fyllt med folk, förmodligen för att det spöregnar över Stockholm. Fast jag tror mer på Sambassadeurs uppenbarelse på scen. Nästa Göteborgsband som faktiskt trängt sig in i huvudstadens cred djungel. Det är mjuk pop med trummaskin och alla lirar sträng instrument. Ser väldigt…väldigt…speciellt ut. Men det gör inget, det är bra bra bra.

I programmet stod det ”22.25 Överraskning”. Indiepubiken brukar tycka sånt är löjligt. Stadsfest-ish. Men den här kvällen blir det fullt ställ under duken, för överraskningen består av Hell on wells! Lika otippat som att nummer 84 blir kung Keno! Yeah! Äldre folk gör också bra pop!

Efter det händer väldigt många saker väldigt fort.
En kul stockholmare i vårt gäng blir utkastad.
Det börjar vräka ner.
Jag gör bassisten Speedmarket lite brydd när jag konfronterar sångaren Isak om han verkligen "Är en liten jäkel i replokalen".
Det regnar in i mina guldskor.
Efter det är vi trötta och drar oss hem genom den mörka stan.
Som av en slump träffar vi på den utkastade själen på pendeltåget mot Sollentuna.
Vi lägger en olåst cykel runt en pinne.
Efter dunder-stark-tabasco-natta-mat och avtrillade från stolar går jag och lägger mig.

I huvudet spelar fortfarande den lille rädde killen.
Jag har sett och hört något stort.
Erik Halldén.

Jerry Boman