Göteborgs pojkar.

Vi står där i regnet. Supportar stadens barn. Gamla som unga.
Vi vill att det skall gå bra för dem. De har ju växt upp i skuggan av den "stora staden", det har vi fått lära oss genom media.
Göteborg kommer alltid att vara den där "lilla-stora"-staden på västkusten.
Här segrar snus över cigarrer. Här arbetar vi och låter inte papper på banken göra jobbet.
I städer som denna sluter vi upp bakom våra döttrar och söner, även om det regnar och blåser. Och våra döttrar och söner ställer upp för oss.

I går tog jag båten till piren. Det regnade småspik och blåste rakt genom mitt huvud. Men på piren värmde Timo med sitt fantastiska band. Det är alltid roligt att se ett band som verkligen verkar skita i om det är fem personer eller två tusen personer på plats. Det blir show ändå.
I publiken såg man hela stegen av folk. Från pandagirls till föräldrar. Och ja, även de "äldre" lyssnade. Intresserat. Det var ju byggdes son som spelade. Då ställer man upp och ger "ta me fan" killen en chans. Det är vackert.

Tidigare i veckan tjuvlyssnade jag på Håkan. Jo det kanske kan jämställas med att ladda ner Mp3 eller något men jag tror det handlade om att de andra artisterna i paketet kändes trötta.
Håkan var ju såklart bra. Helt fantastik. Även på andra sidan kanalen.
När det nästan är slut så händer något som jag länge kommer bära med mig. Något som länge kommer symbolisera Göteborg för mig.
Lunkandes i sakta mak kommer en av stadens spårvagnsförare. En äldre man runt 50 som stolt bär upp Spårvägens illasittade uniform.
Han slår sig ner bredvid alla oss som sitter längs den slingrade blåa ormen.
Han skall såklart lyssna på stadens son. "Ta me fan" ge killen en chans. Även om de så bara är i pausen mellan två slitande pass längst fram i förarcellen.

Redan innan han satt sig ser jag att han ler. Från första stund när han hör Hellström genom träden.
Jag tror den där gubben kan identifiera sig med Håkan. Han känner "Om den där killen, från Göteborg, kan lyckas så kan jag det med. Jag kan lyckas i det jag är bra på".
Efter tio minuter går spårvagnsföraren iväg igen. Nu med ett extra stort leende på läpparna. Och vet i tusan inte om han sträcker lite extra på ryggen.

Håkan och Timo ger ansikte åt oss alla. De visar att det går om man bara vill.
Spårvagnsförare eller inte. Cigarrer eller snus.
Vi kan alla lyckas.
Du kan lyckas.

(Mer saker du kan se på Kalaset hittar du längre ner)

Jerry Boman