Ny lag och stränga straff.

Det är väldigt märkligt hur människor åldras olika. Vissa gör det med stil, andra fastnar i ungdomen och en tredje dör vid 26.
Medlemmarna i Broder Daniel har åldrats olika. Teo ser ut som en lagom crazy villaägare från Partille. Pop-Lars som en bilmeck i Ytterby. Herr Göthberg spelar gitarr som Janne Schaffer, fast utan tunga.
Så har vi då Henrik. Frontfiguren. Domptören. Han har fastnat någonstans. Typ runt 23. Även om dubbelhakan syns ibland.
Hur killen som lirar tamburin, endast tamburin (!), ser ut vill ingen veta.

Konserten börjar helt bedrövligt. Inte något band borde få en sån början. Ljudet är helt kass. Göthbergs gitarr, som vanligtvis skär hål i våra armar, är nermixad till en John Bauer-mossa. Ibland hör man den knappt alls, ibland är den överallt. Många av BDs låtar bygger på den där gitarren så ni kan ju tänka er själva. Som att ta bort Frida Hyvänens piano.
Kvar blir bara kompet. Även Teos inledande basslinga i ”The Middleclass ” försvinner in i dimman. Pinsamt.

Det är väl inte den bästa av Broder Daniels konserter jag sett, det är inte förren efter ”Shoreline” som det blir fart på elden. ”Lemon” blir kvällens höjdpunkt för mig. Så enkelt och så rakt på. Synd bara att de inte vågade sig på originalets lite mera utsvävande text.
Jag saknade nygamla demo favoriten ”On My Own”. Den kan ni lyssna in på nyligen släppta samlingsskivan ”No time for us 1989-2004”.

Slutet är i alla fall magnifikt! Den akustiska versionen av ”No time for us” är helt makalös på piren!

Broder Daniel har fastnat i sitt eget rykte. Bäst visar det sig när Henrik gör en av sina klassiska djupdykningar, in i sitt inre och ner på golvet. Meningen är att det skall se ut som han menar vad han sjunger. När han sedan ligger där på golvet så ser det såklart ut som killen verkligen är äkta. Tyvärr missar han kameran, på sidan av scen, som sänder bilder till storbildstven bredvid. Den tar en bild som vi i publiken inte annars hade fått se. För i skydd av monitorerna ligger Henrik och ler! Han väntar på att stiga upp och se svår ut igen. Förr om åren (man låter som hundra när man skriver så) verkade det verkligen finns ett mörker där inne.
Nu är det som någon hade filmat bakom kulisserna på operan. Allt avslöjas. Det är bara en mask. Ridå.

Nu menar jag inte att allt var bättre för. Inte alls. Bara för några år sedan gick Henrik runt som ett spöke i stan och spred onda vibbar. Ryktena var fler än bilarna på Heden.
Kollar man numera på hemsidan och fansens bilder på sin idol, så kan man faktiskt se honom le både här och där. Klart killen är glad. Folk älskar honom och han får lira musik dagarna i ända.
Då undrar man varför han skall fortsätta posera på scen? Det blir ju bara en löjlig bluff.

Jag älskar Broder Daniel. Skulle jag peka på två band som betytt mycket för mig så blir det BD och The Beach Boys. De är i helt olika tidszoner men har sagt väldigt viktiga saker, musikaliskt och i texterna.
Jag avundas Henriks sätt att vara kvar i ”nästan ungdom-nästan vuxen” stadiet. Han kan göra lite som han vill och de flesta tycker inte det är löjligt att killen på 30 springer runt i basker, Nostradamus-skjorta och kajal hela dagarna.
Men jag gillar inte dessa utdragna karriärer!
Jag vill ha en ny lag!

Paragraf 1: Ett band får endast släppa tre fullländsskivor (eller liknade). Efter det måste bandet byta namn, ombildas och/eller sparka någon medlem.

Paragraf 2: Om bandet, efter sin tre skivor, fortfarande finns kvar så måste de utveckla låtarna. Inte bli ett coverband på sig själva.

Paragraf 3: Om någon i bandet utvecklas mer än de andra, lägg ner.

Det här tror jag skulle hålla liv i musiken och människor skulle kämpa lite extra för att göra bra musik.

Om den här lagen nu inte följs måsta vi ju såklart ha ett straff.
Livstidshusband på Gillestugan borde avskräcka de flesta.
Eller kanske konsert vart annat år på Ullevi inför 50.000 besökare.

Jerry Boman

1 kommentar:

bajs sa...

Bra lagar, skulle förhindrat att band som kent blivit skitdåliga på senare år.