Kent
Frihamnen Göteborg
13 maj
Inget som skaver längre.
Kent har flyttat in i ett tält. Det är meningen att det skall bli allsång under dukarna. Det är meningen att alla skall må bra. Det skall bli gåshud på armarna och längs ryggraden. Visst mår vi bra. Efter konserten var jag glad. Men det är inget som skaver längre.
Jocke Berg och gänget har tänkt på allt. På att skapa stämning. Det har bjudit in designers som fixat allt runt om. Krusiga stålträd, röda uggleögon och bildskärmar stora som lastbilar. De har pengarna. Någon annan har idéerna.
Men någonstans mitt i det här tappar alla inblandade bort sig. Jag vill ha tillbaka det där bandet som gjorde ont. Som bara litade på den enorma styrka som Kents musik faktiskt besitter. Som klarar sig helt utan publikfrieri och skvallerpress.
Det börjar helt klart katastrofalt. Ljudet på de tre första låtarna är mycket dåligt. Nästan "pengarna-tillbaka" stämning. Skivan öppningspår "400 slag" slarvas bort i ett nervöst ryck. "Kevlarsjäl" brukar vara en smocka rakt i det intelligenta hjärtat, men blir den här kvällen blir det bara skuggboxing. Nya favoriten "Klåparen" får inte ens de inbitna att sjunga med. Jocke ser faktiskt lite rädd ut, som han inte förstår att man måste ge 110% för att få publiken med sig.
Hela konserten är som en bergochdalbana, fast utan de där riktiga magpirren. Även om de stora tvskärmarna ibland är riktigt vackra och smarta (som den lilla passningen till det tråkiga svensonlivet med ett skelett som prickar för och ringar in program i tv-tablån samtidigt som partnern androgynen dricker kaffe (kallt?) i slowmotion) så tar de mest fokus från musken.
Sista låten på första set blir mastodont klassikern "747". Men även den hasar sig fram. Bildskärmarna visar en jumbojet som kraschar, väldigt talande för en gångs skull. Det enda roliga är den svartvita Kent/svenska flaggan som de manipulerat in på flygplasstjärten. Stor humor!
Men det tar sig. Kent kämpar helt klart i uppförsbacke. Och när man är framme vid "Ingenting Någonsin" är hela bandet uppe på tå. Det blir en rå bajonett-stick-version! Jocke klappar sig spastiskt på bröstet. Fokus förflyttas till musiken igen. För första gången glömmer jag att kolla på de stora tvskärmarna och bara dras med. Det finns hopp för bandet igen! Just då är det inget som slår Kent. de är störst, bäst och vassast. Skär sig in i huden på oss.
Hela tältet exploderar i "Kräm (så nära får ingen gå)" och "goes bananas" i avslutade "Mannen i den vita hatten (16 år senare)".
Om några gig kommer det nog att sitta. Nu kändes det som bandet tänkte "-Vi bara går in och plockar frukten". Jag tror man måste tänka mer "Nu går vi in i den här trädgården och pallar äpplen, trots att det bor en gubbe med gevär där som har en tokarg hund". Det blir bättre musik då.
Jerry Boman
Mono Beat
Mono Beat
Irene/Vapnet/The Loch Ness Mouse/South Ambulance
Pustervik Göteborg
4 maj
Tre av fyra är vinstlotter!
När Bommens salonger byggdes om till ett smäckigt sportmekka stod plötsligt en av Göteborg bästa klubbar utan lokal. Men Mono GBG reste sig och nu kan man hitta dem under den stora röda pricken på Järntorget. Fortfarande med samma goda smak för musik.
Den här kvällen gör de för andra gången gemensam sak med bokningsbolaget Beat Agency och drämmer till till med fyra band på en kväll.
Först ut är Irene. Tyvärr missar jag rätt mycket av dem för killen i garderoben är ensam och seg som sirap. Det jag hör låter i allafall fantastiskt. Det är med djup djup röst Tobias Isakasson (Laurel Music m.m) tar sig an kvällen. Normalt är bandet en duo men den här kvällen är de ett storband med diverse lokala musikhjältar.
Det lilla jag lyckas höra efter väntan i garderobskön låter lite som Starlet. Skönt. Mjuk och klappvänlig.
Vapnet (c) jerry boman
Nummer två ut på banan smyger Vapnet. Med samma sångare som Sibiria, Martin Hanberg kan inte mycket gå fel. Killen som har rösten alla mespopare vill ha. Han är 2005 det Janne Kask var för popbanden runt 94. Vapnet beskriver ett melankoliskt land med mobbare och mörka moln. Det låter som Sibiria fast med mer reverb. Den svenska popen är tillbaka i 80-talet! Melodierna sitter där de ska och trots att man upprepar sig ibland så jublar jag inombords under det alldeles förkorta setet. Bäst är "Ge dom våld" och lilla lilla radiohiten "Kalla mig". Nu undrar man hur Martin skall reda ut att konkurrera med sig själv? Sibiria vs Vapnet blir en "Celebrity Deathmatch " att se fram emot! Jag kan inte bestämma mig för vem jag skall hålla på, vem som än vinner så kommer vi allesammans gå hem med segern.
I programförklaringen till "The Loch Ness Mouse" droppar man namn som Brian Wilson och The Ladybug transistor. Kanske är det de gudar som bandet vill att det skall låta som. Tyvärr missar de målet grövre än Beckham i EM. Det är tråkigt och platt. Att man 2002 lyckades bli nominerade till årets popplatta i Norge kanske säger mer om grannlandets smak än att TLNM är bra. Kvällens riktiga sömnpiller.
South Ambulance (c) jerry boman
Vaken blir man däremot en stund senare när South Ambulance rister igång pop-tamburinen. SA har varit favoriter sedan första hemma kokta cdskivan någon gång förr förra året. Indiehiten och häftplåstret "Die 5 Times Times 5 " är redan en klassiker. Det är fuzzade 12 strängade gitarrmattor, handklapp, tamburiner och snubbar som ser så oförargliga ut att jag tror de skall ramla i golvet bara av ljudet från deras egen medhörning. Bre på med extra marsch vänliga trummor. Toppa med en av de bästa hämnd texter på den här sidan dagen D. Jag älskar dem!
Skönast av dem allihop är killen som spelar klaviatur, tamburin, bjällra och "mystisk-tratt-som-gör-konstiga-läten"- megafon. Myror i brallan eller ren popeufori?
SA är det tändstift som sommar motorn behöver för att kicka igång ordentligt!
Jerry Boman
Irene/Vapnet/The Loch Ness Mouse/South Ambulance
Pustervik Göteborg
4 maj
Tre av fyra är vinstlotter!
När Bommens salonger byggdes om till ett smäckigt sportmekka stod plötsligt en av Göteborg bästa klubbar utan lokal. Men Mono GBG reste sig och nu kan man hitta dem under den stora röda pricken på Järntorget. Fortfarande med samma goda smak för musik.
Den här kvällen gör de för andra gången gemensam sak med bokningsbolaget Beat Agency och drämmer till till med fyra band på en kväll.
Först ut är Irene. Tyvärr missar jag rätt mycket av dem för killen i garderoben är ensam och seg som sirap. Det jag hör låter i allafall fantastiskt. Det är med djup djup röst Tobias Isakasson (Laurel Music m.m) tar sig an kvällen. Normalt är bandet en duo men den här kvällen är de ett storband med diverse lokala musikhjältar.
Det lilla jag lyckas höra efter väntan i garderobskön låter lite som Starlet. Skönt. Mjuk och klappvänlig.
Vapnet (c) jerry boman
Nummer två ut på banan smyger Vapnet. Med samma sångare som Sibiria, Martin Hanberg kan inte mycket gå fel. Killen som har rösten alla mespopare vill ha. Han är 2005 det Janne Kask var för popbanden runt 94. Vapnet beskriver ett melankoliskt land med mobbare och mörka moln. Det låter som Sibiria fast med mer reverb. Den svenska popen är tillbaka i 80-talet! Melodierna sitter där de ska och trots att man upprepar sig ibland så jublar jag inombords under det alldeles förkorta setet. Bäst är "Ge dom våld" och lilla lilla radiohiten "Kalla mig". Nu undrar man hur Martin skall reda ut att konkurrera med sig själv? Sibiria vs Vapnet blir en "Celebrity Deathmatch " att se fram emot! Jag kan inte bestämma mig för vem jag skall hålla på, vem som än vinner så kommer vi allesammans gå hem med segern.
I programförklaringen till "The Loch Ness Mouse" droppar man namn som Brian Wilson och The Ladybug transistor. Kanske är det de gudar som bandet vill att det skall låta som. Tyvärr missar de målet grövre än Beckham i EM. Det är tråkigt och platt. Att man 2002 lyckades bli nominerade till årets popplatta i Norge kanske säger mer om grannlandets smak än att TLNM är bra. Kvällens riktiga sömnpiller.
South Ambulance (c) jerry boman
Vaken blir man däremot en stund senare när South Ambulance rister igång pop-tamburinen. SA har varit favoriter sedan första hemma kokta cdskivan någon gång förr förra året. Indiehiten och häftplåstret "Die 5 Times Times 5 " är redan en klassiker. Det är fuzzade 12 strängade gitarrmattor, handklapp, tamburiner och snubbar som ser så oförargliga ut att jag tror de skall ramla i golvet bara av ljudet från deras egen medhörning. Bre på med extra marsch vänliga trummor. Toppa med en av de bästa hämnd texter på den här sidan dagen D. Jag älskar dem!
Skönast av dem allihop är killen som spelar klaviatur, tamburin, bjällra och "mystisk-tratt-som-gör-konstiga-läten"- megafon. Myror i brallan eller ren popeufori?
SA är det tändstift som sommar motorn behöver för att kicka igång ordentligt!
Jerry Boman
Johnossi
Johnossi
Pustervik Göteborg
29 april
Att det skall vara så enkelt.
Ok du tar en gitarr. Helst ska du sno den får affären. Sen lånar du ihop ett trumset. Börja spela det först du kommer på. Bara låt musiken och rytmen flöda. Skynda dig innan allt är borta.
Typ så verkar det som John and Ossi gjort. Jag vet ju såklart inte om gitarren är snodd men det känns som den är det. Det är något "tjuv-efter-stölden"-stressigt över musiken den här kvällen. Det är som att vara först i kurvan ut på Avenyn under ett Göteborgs varv. Man vill hela tiden framåt, framåt. Vänd dig inte om för då är ögonblicket borta. Stunden när den bästa musiken blir till.
Som alltid blir det väldigt bra när man inte krånglar till det. Rock rakt på bara. Rätt upp i krysset. Någon vill lika Johnossi med White Stripes, men jag tycker nog att den liknelsen inte är rättvis för något av banden. De är bara lika till ytan, de rör sig i två musikaliska läger. Johnossi i den råa rocken och White Stripes i bluesens.
De fantastiska melodierna och trumserenaderna slutar aldrig att förvåna. Hur gör killarna? De är ju bara två, fast låter som en hel armé. Jag misstänker faktiskt att några små ljud var inspelade i förväg. Var det så? Det vore väldigt tråkigt. Inspelad musik hör Melodifestivalen till.
John Engelbert och Oskar "Ossi" Bond är kanske inte det mest spännande du kan se på en scen just nu. Men kanske det bästa du kan höra.
Jerry Boman
Pustervik Göteborg
29 april
Att det skall vara så enkelt.
Ok du tar en gitarr. Helst ska du sno den får affären. Sen lånar du ihop ett trumset. Börja spela det först du kommer på. Bara låt musiken och rytmen flöda. Skynda dig innan allt är borta.
Typ så verkar det som John and Ossi gjort. Jag vet ju såklart inte om gitarren är snodd men det känns som den är det. Det är något "tjuv-efter-stölden"-stressigt över musiken den här kvällen. Det är som att vara först i kurvan ut på Avenyn under ett Göteborgs varv. Man vill hela tiden framåt, framåt. Vänd dig inte om för då är ögonblicket borta. Stunden när den bästa musiken blir till.
Som alltid blir det väldigt bra när man inte krånglar till det. Rock rakt på bara. Rätt upp i krysset. Någon vill lika Johnossi med White Stripes, men jag tycker nog att den liknelsen inte är rättvis för något av banden. De är bara lika till ytan, de rör sig i två musikaliska läger. Johnossi i den råa rocken och White Stripes i bluesens.
De fantastiska melodierna och trumserenaderna slutar aldrig att förvåna. Hur gör killarna? De är ju bara två, fast låter som en hel armé. Jag misstänker faktiskt att några små ljud var inspelade i förväg. Var det så? Det vore väldigt tråkigt. Inspelad musik hör Melodifestivalen till.
John Engelbert och Oskar "Ossi" Bond är kanske inte det mest spännande du kan se på en scen just nu. Men kanske det bästa du kan höra.
Jerry Boman
Frida Hyvönen
Frida Hyvönen
Pustervik Göteborg
8 april
När himlen fick en ny stjärna.
Att börja spela en fredag klockan åtta är ett vågspel. Det kan gå helt åt helsike. Lite matiné stämning blir det, med sittande publik och den för att vara fredag tidiga spelningen. Nu verkar det istället gå helt åt andra hållet, salongen är i det närmaste full.
Jag får en plats längst fram. Verkligen längst fram. På första raden. Först blir det lite obehagligt, det blir inte många meter som musiken har på sig att utvecklas.
Men Frida Hyvönen skall nog upplevas väldigt nära. Hennes piano och stämma är så enkel att det inte behövs mera än några få centimeter för musiken att utvecklas. Det är avskalat, ärligt och nyvässat. Tonerna fälls ut som ett spänstigt paraply över oss. Vi är skyddade från allt ont. Inget försurat regn eller missriktade missiler kommer att träffa oss. Vi är i Fridas våld.
Trots brist på överaskningar, det låter precis som på skivan minus extra instrument, så blir jag helt hänförd. Religion ligger inte precis för mig men det här, det är min nya tro.
Helt okomprimerade sånger når oss. De är naiva som ett barn. De inger hopp. Om att allt ändå skall bli bra. Att Frida tillslut når sitt älskade New York.
Det är bara att tacka och buga. Frida Hyvönen är den nya tidens påve. Pianot är hennes bibel. Och hennes röst är lånad från änglarna.
Jerry Boman
Pustervik Göteborg
8 april
När himlen fick en ny stjärna.
Att börja spela en fredag klockan åtta är ett vågspel. Det kan gå helt åt helsike. Lite matiné stämning blir det, med sittande publik och den för att vara fredag tidiga spelningen. Nu verkar det istället gå helt åt andra hållet, salongen är i det närmaste full.
Jag får en plats längst fram. Verkligen längst fram. På första raden. Först blir det lite obehagligt, det blir inte många meter som musiken har på sig att utvecklas.
Men Frida Hyvönen skall nog upplevas väldigt nära. Hennes piano och stämma är så enkel att det inte behövs mera än några få centimeter för musiken att utvecklas. Det är avskalat, ärligt och nyvässat. Tonerna fälls ut som ett spänstigt paraply över oss. Vi är skyddade från allt ont. Inget försurat regn eller missriktade missiler kommer att träffa oss. Vi är i Fridas våld.
Trots brist på överaskningar, det låter precis som på skivan minus extra instrument, så blir jag helt hänförd. Religion ligger inte precis för mig men det här, det är min nya tro.
Helt okomprimerade sånger når oss. De är naiva som ett barn. De inger hopp. Om att allt ändå skall bli bra. Att Frida tillslut når sitt älskade New York.
Det är bara att tacka och buga. Frida Hyvönen är den nya tidens påve. Pianot är hennes bibel. Och hennes röst är lånad från änglarna.
Jerry Boman
Herman Düne / Dapony bros
Herman Düne / Dapony bros
Pustervik Göteborg
7 april
Skägg, sväng och svenskt!
Herman Düne består av två bröder som kommer från Sverige men bor i Paris. Till sin hjälp har de en kille från Schweiz på trummor. Men så mycket svenskt låter det inte. Jag tror inte heller att det låter så här på klubbar i Frankrike eller Schweiz.
Mestadels är det rätt skitigt. Musiken är lo-fi och bröderna ser ut som de klivit upp från en pappkartong på andra långgatan. Instrumenten är slitna, lite Myrorna stämning över gitarrerna.
Allt sånt är bara att se förbi. Herman Düne gör vacker pop med finurliga texter. Som om Joel Gibb (The Hidden Cameras ) skrev heterosexuella sånger i en lada i Kansas City.
My best friend used to be a monkey
And now he’s a Neanderthal
He makes 4.50 and hour at the local mall
And I feel bad for him
Because we used to be best friends
And now he’s gotta wear that stupid hat
and it fucks with his pride
(Monkey Song)
De verkar inte bry sig nämnvärt om hur och var de är, bara det görs bra musik. De leker fram musiken på sina instrument och sångerna får eget liv. Det blir magiskt, svävade och det blir riktigt bra pop.
Jag undrar ändå hur det sett ut om de här killarna stegat i på Järntorgets Arbetsförmedling på andra sidan torget istället. Ingen skulle ta dem på allvar.
Det är det som är det sköna med musik. Genier kan komma i vilka skepnader de vill.
Sista bandet den här kvällen är några personliga favoriter (och tillika genier i annan skepnad), Dapony Bros. Det är ska, det är Göteborg, det är sväng. Ser inte en endaste i lokalen som inte ler redan efter första låten. Efter andra är vi uppe på fötter. Ponybröderna är tio man på scen, var och en med ett självförtroende större Scandinavium. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Närmare Göteborg än så här kommer man inte! Nu när Håkan Hellström gått och blivit gammal så är det här hörnet av göteborgssoundet ledigt. Så alla staden invånare förena eder, det är dans dans dans i hörnet igen!
Om inte Dapony Bros inom en snar framtid släpper en ordentlig skiva och vad viktigare är: får åka ut på en riktig turné sväng i landet, skall jag nog själv ta ett lån och betala för dem. Det är nämligen av största vikt att alla få se dem! Dapony Bros kan vara för musiken vad Göran Johansson är för politiken! Raka rör!
Jerry Boman
Pustervik Göteborg
7 april
Skägg, sväng och svenskt!
Herman Düne består av två bröder som kommer från Sverige men bor i Paris. Till sin hjälp har de en kille från Schweiz på trummor. Men så mycket svenskt låter det inte. Jag tror inte heller att det låter så här på klubbar i Frankrike eller Schweiz.
Mestadels är det rätt skitigt. Musiken är lo-fi och bröderna ser ut som de klivit upp från en pappkartong på andra långgatan. Instrumenten är slitna, lite Myrorna stämning över gitarrerna.
Allt sånt är bara att se förbi. Herman Düne gör vacker pop med finurliga texter. Som om Joel Gibb (The Hidden Cameras ) skrev heterosexuella sånger i en lada i Kansas City.
My best friend used to be a monkey
And now he’s a Neanderthal
He makes 4.50 and hour at the local mall
And I feel bad for him
Because we used to be best friends
And now he’s gotta wear that stupid hat
and it fucks with his pride
(Monkey Song)
De verkar inte bry sig nämnvärt om hur och var de är, bara det görs bra musik. De leker fram musiken på sina instrument och sångerna får eget liv. Det blir magiskt, svävade och det blir riktigt bra pop.
Jag undrar ändå hur det sett ut om de här killarna stegat i på Järntorgets Arbetsförmedling på andra sidan torget istället. Ingen skulle ta dem på allvar.
Det är det som är det sköna med musik. Genier kan komma i vilka skepnader de vill.
Sista bandet den här kvällen är några personliga favoriter (och tillika genier i annan skepnad), Dapony Bros. Det är ska, det är Göteborg, det är sväng. Ser inte en endaste i lokalen som inte ler redan efter första låten. Efter andra är vi uppe på fötter. Ponybröderna är tio man på scen, var och en med ett självförtroende större Scandinavium. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Närmare Göteborg än så här kommer man inte! Nu när Håkan Hellström gått och blivit gammal så är det här hörnet av göteborgssoundet ledigt. Så alla staden invånare förena eder, det är dans dans dans i hörnet igen!
Om inte Dapony Bros inom en snar framtid släpper en ordentlig skiva och vad viktigare är: får åka ut på en riktig turné sväng i landet, skall jag nog själv ta ett lån och betala för dem. Det är nämligen av största vikt att alla få se dem! Dapony Bros kan vara för musiken vad Göran Johansson är för politiken! Raka rör!
Jerry Boman
Quarterhorse
Quarterhorse
Restaurang Jord Göteborg
6 april
Å en sidan...å andra sidan.
Good cop: Det är så befriande skönt att lyssna på ett band som bara struntar i allt vad trend och "cred" heter. Att bara göra det som känns bra, utan någon tanke på vad människor kommer att tycka.
Bad cop: Men snälla! Allternativ-country 2005 ! Hallå?! Hur mossigt kan det bli. En bunt superseriösa personer som verkligen tar sin musik på "allvar".
Good cop: Hela Quarterhourse lyser om välbehag. De är säkra på sig själva och vet att "det här kan vi". Man blir varm av att se dem. Riktigt trevligt.
Bad cop: Om man skall upp på en scen så bör man ju iallafall tänka lite på hur man ser ut. Inte bara slänga på sig tröjan man brukar ha på jobbet/skolan. Vidare bör man på något sätt visa "Här, kolla på oss!". Vinnaöver publiken på sin sida. Quarterhourse gör inte detta på något sätt. Lite fritidsgård, lite ofokusserat och rätt mycket "vi är kvar i replokalen".
Good cop: Sofia Assarson har en sångröst av gudsnåde! Väldigt vackert. Varmt. Även hennes "compadre" Michael Hansson har en vacker röst. Så här skall country låta 2005.
Bad cop: Det finns en man som heter Christian Kjellvander. Han har under rätt många år spelat alt-country. Han har bott i USA och låter därefter. Michael Hansson låter likadant. Antingen har han bott på samma plats som Kjellvander, eller är han en simpel "copy-cat".
Sofia Assarson ser ut som en musikskoleelev när hon sätter sig vid pianot. Att sedan hennes "sololåt" är ett intetsägande stycke gör det hela bara på gränsen till pinsamt.
Good cop: Det är ändå något briljant när man tar Britney Spears låten Toxic, kör den på långt under halvfart och får det att låta fantastiskt. Jag kan ibland sakna band som verkligen får mig att bli förvånad. Covern på Toxic är inget annat än skapat av genier.
Bad cop: Humm har nästa låt börjat än? Jo, det var ju några som applåderade nyss så det har den nog. Tyvärr låter det lite för lik om Quarterhourse låtar. De kopierar sig själv alltför snabbt. Jag ser en och annan i publiken gäspa...
Good cop: Jag älskar Quarterhourse! Det här var en kväll att minnas, verkligen. Bandet kan sina saker och kan nog med lite mer scenvana bli väldigt bra inom sin genre.
Bad cop: Vad sa du att de hette sa du?
Jerry Boman
Restaurang Jord Göteborg
6 april
Å en sidan...å andra sidan.
Good cop: Det är så befriande skönt att lyssna på ett band som bara struntar i allt vad trend och "cred" heter. Att bara göra det som känns bra, utan någon tanke på vad människor kommer att tycka.
Bad cop: Men snälla! Allternativ-country 2005 ! Hallå?! Hur mossigt kan det bli. En bunt superseriösa personer som verkligen tar sin musik på "allvar".
Good cop: Hela Quarterhourse lyser om välbehag. De är säkra på sig själva och vet att "det här kan vi". Man blir varm av att se dem. Riktigt trevligt.
Bad cop: Om man skall upp på en scen så bör man ju iallafall tänka lite på hur man ser ut. Inte bara slänga på sig tröjan man brukar ha på jobbet/skolan. Vidare bör man på något sätt visa "Här, kolla på oss!". Vinnaöver publiken på sin sida. Quarterhourse gör inte detta på något sätt. Lite fritidsgård, lite ofokusserat och rätt mycket "vi är kvar i replokalen".
Good cop: Sofia Assarson har en sångröst av gudsnåde! Väldigt vackert. Varmt. Även hennes "compadre" Michael Hansson har en vacker röst. Så här skall country låta 2005.
Bad cop: Det finns en man som heter Christian Kjellvander. Han har under rätt många år spelat alt-country. Han har bott i USA och låter därefter. Michael Hansson låter likadant. Antingen har han bott på samma plats som Kjellvander, eller är han en simpel "copy-cat".
Sofia Assarson ser ut som en musikskoleelev när hon sätter sig vid pianot. Att sedan hennes "sololåt" är ett intetsägande stycke gör det hela bara på gränsen till pinsamt.
Good cop: Det är ändå något briljant när man tar Britney Spears låten Toxic, kör den på långt under halvfart och får det att låta fantastiskt. Jag kan ibland sakna band som verkligen får mig att bli förvånad. Covern på Toxic är inget annat än skapat av genier.
Bad cop: Humm har nästa låt börjat än? Jo, det var ju några som applåderade nyss så det har den nog. Tyvärr låter det lite för lik om Quarterhourse låtar. De kopierar sig själv alltför snabbt. Jag ser en och annan i publiken gäspa...
Good cop: Jag älskar Quarterhourse! Det här var en kväll att minnas, verkligen. Bandet kan sina saker och kan nog med lite mer scenvana bli väldigt bra inom sin genre.
Bad cop: Vad sa du att de hette sa du?
Jerry Boman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)