Det skulle ju va dans dans dans.

Diamanter.
Kasino.
Drömmar.
Maskiner.
Stjärnor.
Vildhet.
Rymdprosa.

Se där, du har skapat dig en hit som flirtar med synthens 80-tal i Sverige. Så enkelt är det...och samtidigt så tråkigt. Det gjordes ju redan på 80-talet.

Synthklubben spelar grymt bra musik! Jo, så är det. Man kan dansa i timmar! Precis som på Romo Night så är det sakerna som händer mellan banden som jag gillar mest. Jag vet inte, kanske är det för att jag inte är, eller var, riktig synthare.



Hur som, när det kommer till banden så verkar tiden stått still. Man känner igen sig. Första bandet, Rupesh Cartel, låter som allt och inget. Jag försöker hitta något unikt men drunkar bara i synthsoppan. Någon säger att det funkar så med synth, det är inte hookigt, det är inte dansant.

Jag vill inte tro på det. Det görs ju synthmusik som både är poppig och dansant. RC är det inte iallafall. Nya skivan heter "The Disco and The what not", den kunde döpas om till "The Disco and We are not"
Att sedan bandet håller på i typ en timme, gör att även de största hardcorefansen går och dricker öl måste ses som en miss. Korta ner och renodla, det fanns stunder under den där timmen som faktiskt var roliga att lyssna på.



Mr Jones Machine är lite roligare. Om man ser dem som ett tributeband till en tid i Svensk musikhistoria. En hyllning till det dekadenta 80-talet, när diamanter var flickornas bästa vänner och scarves lika vanligt som keps. Bandet killar stadigt med forna tiders dekadens, vinet flödar och en soluppgång i rännstenen blir romantik.

Men faktiskt, mitt i det här nostalgiträsket så är det något jag ändå gillar. Låten "Vår man i Stockholm" är jäkligt bra!
Shit, börjar jag bli gammal! Börjar jag titta tillbaka, mummla "det var bättre förr, det har redan gjorts..."! Ahhhhaaaa!

Nja, bäst under hela kvällen var ändå Peter 5jöholms nya skiva. Sveriges mest bortglömde synthskatt smög fram till mig mitt i dansen och räckte över en ny skiva. Tre låtar, väldigt vackra.
Jag har skrivet om honom förut, musiken Peter gör är diskbänksrealism förpackat i mjuka synthstiliga melodier och med en närhet som studtals är obehaglig.

I låten "Radhus" har 5jöholm pusslat ihop en väldigt vacker kärlekslåt, inga himlastormande romanser i neonljus, inga orealistiska fyrverkerier utan mer torra konstaterande om den där känslan när man vet att det är "vi två för evigt". Helt underbart fint! Det kanske har det med åldern att göra men det är väldigt fint och helt underbart modigt gjort.

Nu vet jag att 5jöholm skrivit en hyllnings låt till Synthklubben-Anders och då kan vi ju ta och göra så här: Boka in Peter så kommer alla vi andra och hyllar honom! Det stavas rättvisa.

Men nu var det ju Synthklubben jag var på:
Även band nummer två höll på för länge. Dansen som Anders och andra fixar så bra från djbåset blev reducerat till ett minimum. Synd.

Vidare tycker jag det är fint av er flickor som kom fram och skulle ta i hand. Jag har svårt att ta att ni känner igen mig. Att ni läser och bryr er om det jag skriver.
Men ni skall veta att jag tycker det var fint att ni ville ta i hand.

Vill ni, och alla andra, lyssna på ny synth som flirtar roligt med 80-talet, lyssna här. The Crashlanders flyger!

Tillsist:


På Konsthallen är det just nu Jubileumslounge. Det är Högskolan För Fotografi som fyller 25 jordsnurr och det "firar" några elever med att ställa ut verk från samtliga 25 år.
När jag och den söta kom dit igår var det som att hamna mitt i en förfests epicentrum. Ni vet den där minuten precis innan man skall gå, när ALLT är på topp. Det var snörmycket folk, en kille som stod och skrek i en mikrofon och olidligt hett.

Människor, djur och fotografier belamrade salen. Högt och lågt. Det kändes som någon tagit ett 10 megapixlars foto och sprängt sönder det i ett rum fyllt med klister på väggarna. Min hjärna började koka efter några minuter, för många intryck.

Längst in i ett hörn stod min vän Pauline, en av värme högröd Pauline, med blommor i handen. Hon ställde ut sina fina bilder på Ebbot och TLBN bla. Och så hade hon med en bild av ett förvirrat brev som hon hittat i en hög med skräp.

Jag tror inte jag tog in något av verken, Paulines bilder har jag sett innan, även om Ebbotbilden gjorde sig mycket bättre i storformat så var det för mycket av allt runt omkring.


Fotografen tar bilder av sina fotografier och jag fotograferar fotografen. Megameta!

Jag rekommenderar ett besök! Klicka på bilden nedan och läs texten, bara den alena är värld att rummla runt i Konsthallen.



Jerry Boman

Förvirringens fyrverkeri och en kick.

Tanken är ju ändå jättefin, att sätta ihop band som kanske var för sig inte drar miljoner folk, men tillsammans bildar en helkväll.
Tyvärr föll hela lasset ner i diket på grund av virriga arrangörer.

Wonderlandfestivals har för det första inte ett dugg med Wonderland Records att göra. Jag förstår att skivbolaget inte vill sammanblandas med dem, för den här onsdagen var det ett fyrverkeri av förvirring på Henriksberg.

1. Jag får höra att första spelningen skall börja 20.00. Prick.
20:30 har inget hänt… och att det beror på att ljudkillen ”bara skall kasta färdigt sina pilar i dartmatchen” på nedervåningen och sedan röka lite… Dö, ljudkille, dö om det är sant!

2. Emmon live är väldigt mycket visuellt. Det bör man veta när man bokar in henne, speciellt som hon tydligen sagt till, både i Stockholm och i Göteborg. Inga svåra krav, bara en dvdspelare och en projektor… Tyvärr lyckas arrangörerna sabba allt vad visuellt heter under hennes konsert, de fina mönster som hon gjort till varje låt och som är en stor del av upplevelsen tycker arrangörerna skall projekteras på några slarvigt upphängda filtar.

Det sistnämnda borde faktiskt vara skäl nog för alla besökare att kräva pengarna tillbaka, och eventuellt plus:a på lite för sveda och värk. Emmons framträdande blev nu väldigt pinsamt, Emma var superb men resten var ta mig fan skandal! Karaoken på Andra Lång har bättre utförande! Jag tyckte ärligt synd om Emma…



När du första bandet kom igång blev det en hisnade resa. Out of Clouds varvar innerlig ångest med ”goa glada gubbas gäng”. Jag blir inte klok på vad det är killarna vill med sina gitarrer. Sångare Joel Göranson är faktiskt riktigt bra när kan skriker, eller när han låter rösten spela ut.
En sak är säker, OOC gillar England. Like a Lily är så angosaxisk att Herr Lokko framstår som tysk.
Det är präktigt och snyggt, och en sak slår mig. Om alla i bandet klätt sig i St Pepper-kläder hade upplevelsen ökat med kvadraten på färggladheten. Då hade det här varit en rolig stund… Nu blir det fruktstund utan de där röda bären.



Sen blir det enmansshow.
Pen Expers lever på Alexander Arvman. Han är helt galen… eller är han snorfull. Eller bara ett stort geni. Det här kommer tjonga till vartenda poprum i Sverige! Pen Expers är bandet du förmodligen kommer vara rädd för, du kommer inte veta vad som händer och du kommer le ända till öronen. Några kommer fatta, andra inte.

Musik kommer från hjärtat, det vet vi nu. Ord kommer från samma ställe och skall man fronta ett band skall man glömma allt vad idé och tanke heter. Låt det komma bara!
Alexander är Berggren-ish och de La Cour-ish. Han står, sitter, välter, gömmer sig och är helt underbar! Nu kommer en hel hög säga att det här är löjligt och bara dummusik. Men jag tänker skita i dem och älska Pen Express!
Det var längesedan jag fick en sån jävla kick av ett band! Yeaioo!

1 Juni kommer Pen Expers tillbaka till Henriksberg… Då är du där och snälla: Förfesta rejält innan!



Sen var det ju det här med Emmon… Hon gör ju såklart bra ifrån sig. Står i en klass för sig.
Men som jag beskrev ovan, allt utanför det var kass. Kändes skolsal och roliga timmen.
Ingen, ingen skugga över Emma. Men kära arrangörer: SKÄMS!
Hoppas hon fick bra betalt…

Tillsist1:


Gitarristen i OOC lyckades spela av sin sladd. Den flög ut i publiken och fångades av... en känd tjej som har hand om klubbkollen på en stor tidning i stan. Hon funderade på att ringa telefonnumret som stod på telepluggen som flög i väg...Världen undrar om hon gjorde det.

Tillsist2:
Ikväll Synthklubben.
Imorgon är det tårktkalas hos Göteborgs meste musiknörd. Och då säger jag ”musiknörd” på det där fina, varma sättet. Jag är ju stum av beundran inför den killen.

Jerry Boman

Två.

Att sätta ihop en minifestival kräver sin kvinna eller man. Det skall tänkas på plats, det skall tänkas reklam och det skall tänkas tema. Just det sistnämnda brukar komma just sist, de flesta musiktillställningar som kan kallas festival har inget annat tema än...musik. Lite torrt.
Bättre då att Koloni anordnar en Duofestival och hyllar duon! En kväll för att visa på det fina som uppstår när endast två personer bildar band, med alla begränsningar och framförallt alla möjligheter.

Platsen har det snygga namnet Berg211 och ligger fint inbäddat i ett berg i Gamlestan. Två stora stålportar tar oss in till de fina lokalerna. Mysigt och stort. Mycket sittplatser och scenen står bra, allt som för tankarna till fuktdrypande grotta är borta.



Det första jag ser den här gigantiskt långa kvällen är Isak Eldh & Kennet Klemets. Det hela går till såhär:
Kennet Klemets, som är kulturstipendiat, Nöjesguide pristagare och författare, läser ur sin senaste bok Accelerator. Till detta lägger Isak Eldh en ljudmattan, spretiga vågformer som knäpper ömsom trycker.
Visst, Klemets text är smattrande, skjutgalen och ibland vacker. Och nog kan Eldhs ljudhav sätta oss i trans.
Men det håller på för länge, orden bara väller över oss och vi får ingen tid att andas. Jag känner mig som en fisk på torra land. De vill så mycket att ingen orkar med efterrätten, vi har redan efter fem intensiva minuter grädde upp till öronen.
Allt det fina försvinner in i en skål av övermättat fett.


X partners. Kom bandnamnet eller uppbrottet först?

Några som däremot ger mig eget utrymme är Marja och Leo. Tillsammans blir det X partners. Historien berättar om två som bildade band, blev kära och sedan blev kärleken dålig. Bandet var dock för bra så de fortsatte ändå.
Det är luftigt och enkelt, smittade glädje och rå verkligt. Jag känner hetta i de här låtarna, det gnistrar ibland. Samtidigt svärta med tillhörande cynism.
Gillar det mycket! Som en serietidning man aldrig vill ska ta slut, en värld att stänga in sig i och bara göra det man vill. Texterna är pang-på-rödbetan, lite snuskiga utan att för den delen behandla sex. Det är skit under naglarna och fabriksromantik.


Nordlund - de Heney.

Här blir jag inte riktigt klok på vad som händer. Två uppenbarligen tokbegåvade kvinnor tvingar sina instrument till de mest vedervärdiga saker. Jo jo, det skall exprimenteras, så mycket fattar till och med jag. Men det få ju finnas gränser.
Nu gör det mest ont.

Snyggt dock när Nordlund håller takten genom att slå med stråken mot lådan hon sitter på. Kanske var det medvetet kanske var det inte det, men snyggt var det!


TheGothenburgCombo.

Ännu mer förvirrade blir det när TheGothenburgCombo kommer upp på scen. Det David Hansson och Thomas Hansy gör med sina gitarrer liknar inget jag sett eller hört. Jag fattar inte hur de gör!
Kolla bara på klippet ovan. Jag menar, det är ju bara EN hand inblandad! Och det där var på inget sätt det mest spektakulära de två trixade fram. Musiken får mig att sväva iväg och drömma om avslappnade ängar. Solen står äntligen högt efter regnet, det är natur och teknologi. Snabbtåget rusar tyst förbi på magnetspår. Inte en susning, inte ett ljud. Bara tre hundra människor på väg någonstans, mot skattkistan vid regnbågen. Stål transporten klyver välvande jordbruk, jord på bioplasten mellan metalfingrarna på min android hand.
Dåtid och framtid. Här och nu.
Väldigt vackert.
Duon skall till Kina i höst och jag vet att de kommer fräsa hela landet. Tänk er det här i en vacker kinesisk trädgård trädgård när solen sänker sig likt en röd brinnande boll...


Wildbirds & Peacedrums

Ibland är det verkligen enkelheten som vinner. Stort.
Mariam Wallentin, Andreas Werliin, ett trummset samt en bonuspuka.
Rak ut ur detta kommer den mest själfulla bluesen du kan hitta på denna sidan Sverige! Det är svettigt, svart och så in i helvete svängigt! Pubiken ger efter några minuter ifrån sig spontana "Yeah!", och applåderna hördes genom väggarna.
Andreas slår skiten ur trummorna utan att för den skull spela hårt, han använder varje millimeter av instrumentet för att skapa rytm. Mariam spelar ibland så fort på sin bonuspuka att pinnarna bara syns som en sammanhängande matta framför våra ögon.
Det blir en magisk stund i livet, vänner! Jag har sällan upplevt ett dylikt sväng, jag har sällan träffats så hårt av någon blues.
Det sägs att alla människor har en grundrytm, den är lika för alla oavsett kultur eller geografisk uppväxt. Vet i fan om inte Wildbirds & Peacedrums träffar precis rätt, de är helt omöjliga att värja sig emot.

Efter den smällen tar jag paus. Diskuterar om inte producenten av en skiva borde stå med som fullvärdig medlem i bandet. Jag vet faktiskt inte om vi kom fram till något...

Sista bandet jag ser blir Pacific. Här hittar man Whyte Seeds gitarristen Björn Synneby och vid hans sida Daniel Högberg.
En sak är tydlig, de har snubbarna har lyssnat på Beach Boys. Mycket och länge. Tyvärr kommer de inte i närheten av amerikanerna, kanske lite orättvist att säga så men det är sanningen. Men skit samma, det här är bra och duktigt. Skön musik att ha med sig på vårens första picknick. Eller kanske helt enkelt låtar att knulla till.

Efter det orkar min hjärna inte mer, jag tar vagnen hem. Vid Bangatan hoppar jag av och får se följande bakpå vagnen:



Joduserusåatt.

Jerry Boman

Små små ord av kärlek.

Ang SAMA:

tobbe sa...
"Jerry, vad har kläderna med musiken och SAMA att göra? är inte det en blogg som en 14-åring ska skriva isf? Så jag som ser ut som en vanlig man ska inte gå på synthkonserter och klubbar då?Att du sedan bara ser en halv låt med John Foxx och önskar tramsband som Compute visar hur bra musiksmak du har."

Ang ELMO:

"Så nu har nån spritdunksupade bonnläpp hittat Broder Daniel och spelat in sin egen "broder daniel pop". Det är väll inget man skall skriva om och säga hur dåligt det är för att det är väll lite som att skriva hur dumt det är med nazism. Men just nu känns Elmo lika farligt som Kent/Hitler, att om ingen säger nånting snart så kommer elmo finnas kvar en längre tid än vad som är nödvändigt. Samt ställa till med massa tråkigheter, som den svenska kulturen just nu inte har marginaler för. Jag kom i kontakt med Elmo genom den helt vidriga bloggen "musik enligt jerry", jerry har även hypat pistol disco. Vilket gav mig många svåra mornar i fosterställning. Först trodde jag att det va nått tråkigt studentspexx, internethumor från chalmers"

Läs resten här.

Ang mig som person:

"Det här är det civiliserade samhällets fiende nummer 1. Det här är ondska i dess renaste form. "

Läs resten här.

Tillsist:

They Live By Night ska tydligen INTE spela på Pustervik den 18 maj. Missförstånd från Pusterviks sida eller liknade.

Tillsist2:

Christoffer har gjort en riktigt sann video. Kolla in här och klicka på Michel Fuentes...

Tillsist3:

Ikväll är ni goa på Stars & Bars! Och imorgon åker ni in i ett berg samt går på konstmusseum.

Jerry Boman

Några vårdatum.

Vädret är för bra så jag sover inte när jag ska och kan således inte vara vaken när jag ska.
Här kommer iallafall en lista att förhålla sig till:

14 April: Duofestival@Berg211
14 April: Waiting To Get Pregnant@Konstmuseet
19 April: Vapnet@Heriksberg
3 Maj: We are soidiers we have guns@Cafe Stanna
4 Maj: Familjen@Henriksberg
5 Maj: Fibi Frap@Join our Club
5 Maj: Popadelica@Huskvara
18 Maj: They Live By Night@Pustervik

Ja, bara några dagar och platser att tatuera in på underarmen. Det finns fler...

UPPDATERING:

Nu hittar du listan med vilka låtar jag spelade på Join Our Club i helgen. Klicka här.

UPPDATERING 2:

Enligt City GBG idag på morgonen så skall ELMO flytta till Stockholm. Han säger att Göteborg är för litet och att alla i musiksvängen håller varandra bakom ryggen.
Jag vet bara att snubben gjort en av de bästa låtar som finns och att det varit en ära att bo i samma stad. Men å andra sidan uttalades ord som ”Det här kan vara den sämsta låten någonsin!” i lördags när jag drog iväg The Anthem över takåsarna vid Stigbergstorget.
Fast historien kommer visa att ELMO hade rätt, det är jag säker på.

Jerry Boman

Svart är inte längre det nya svart.

Jag grunnar på en grej.
Har det alternativa blivit vardagsmat? Har varje kulturyttring sin tid? Kan det vara så att vi i dagens informationsflöde inte längre har något behov av "gruppen"? Att "gruppen" hela tiden, varje dag, varje timme och sekund byts mot någon ny "grupp"? Att vi helt enkelt har breddat oss i smak i och med att vi på ett enkelt sätt kan lyssna på ALLT, hela tiden?
Något är det i alla fall när SAMA nu läggs ner. Jag kommer inte sörja och förmodligen ingen annan heller.

Jag var lite besviken igår. Inte på musiken utan på människorna.
Det var ont om uppklädda människor.
Alltså, här förväntade jag mig en exposition av snygga kreationer, man har ju varit på Romo, ett nirvana av kreativitet. Men nej då, de flesta såg ut som de kommit direkt från sitt kneg. Må hända att svart dominerade lite mer. Har alla stelnat till?

Skit samma, jag ville bara få det sagt.



Första bandet jag såg var S.P.O.C.K.
Och det kan ju sägas direkt, självdistans gillar jag! Alexander Hofman pratar än om hur scenbyxorna från 90-talet är för små, än om att alla ville låta som honom i början av samma årtionde. Riktigt roligt blir det bandet kör gamla " I am an Android", och Alexander just låter som han lät då, det vill säga helt galet! Men han gör det med värme. När åren går så kanske man ser ur fånig man egentligen var, och då är det fint att bandet tar upp det själva.
Men på det stora hela var S.P.O.C.K. inget mer än en charad. Tiden har hopplöst sprungit förbi dem, om de någonsin var rätt. Det var inte bra då och är inte bra nu.

Klart bandet har nått stor status bland nördiga synthare (inte sagt att alla synthare är nördiga..) Sjunger man om Star Trek så får man hela nördsverige efter sig. Gör man sedan musik som man slipper dansa till så strömmar resten av nördarna efter. Ett framgångs recept lika enkelt som pannkakor.
Men det är inte bra, bara platt och innehållslöst. Att inte efter alla dessa år prestera bättre på scen är en gåta. Ljud och sång är som hämtade ur en postordertidning med billiga musikaliska trick.



Något jag däremot gillade var Anders Eliasson, former known as "en i Page".
Stört skön snubbe i klit som sjunger om sina svagheter och rädslor. Ja, det låter fånigt men han gör det underbart bra!
Texterna är utlämnade och öppna. Gillade mest "Tio Minus". Det är klappvänligt och befriat från gitarrer.
Anledningen till att det inte blir fånigt är att man inte på något sätt tycker synd om Anders. Man mer känner igen sig.
Att en två barns far ställer sig rakt upp och ner på en scen skulle bara det kunna bidra till idiot stämpel, men Anders har ingen image. Han vill inget mer än göra musik och berätta saker som är viktiga.
Det är då det händer stora saker.



"-Alltså jag ringde K och hörde hur hon pratade engelska, då när hon inte pratade med mig alltså. Fatta det var John Foxx hon snackade med! Hur stort är inte det!"
J är imponerad över att möjligtvis ha hört synthpionjären i telefon.
Och visst det är ju något med den där snubben, han var ju liksom med och startade hela New Wave-balunsen med Ultravox.

Men allt det där kommer på skam när han och en gubbe till ställer sig på scen. Det är ett jävla oväsen och industrisynth spektakel.
Ärligt, pallade bara lyssna på en halv låt. Han må vara Gud eller vad som helst, men just nu vet han inte vad han håller på med. Sorry.
Kom ihåg,i min bok är man aldrig bättre än sitt senaste framträdande...



Jag sa för ett tag sedan att Emmon kan vara den coolaste personen i Sverige. Cool på det där bra sättet.
Client är det coolaste bandet i världen! Bara så ni vet, Kate, Emily och Sarah är allt ni vill vara.
Att de sen gör musik som får ens värld att stanna upp gör att det blir helt underbart.
De börjar med stakatopop i "In It For The Money". En låt som har allt man vill ha, övergryma ljud och en superb, men kort, text. Mer än så behövs inte.



Just här bör vi ändå stanna upp och fundera lite. Hade det här varit lika cool om det varit killar på scen? Nä, inte en chans. Om en snubbe sjungit om att han bara vill ha pengarna och inte kärleken hade vi nog spottat på honom och slängt killen framför en speedwaymotorcykel.
Varför är det fortfarande så att vi tycker det är härligt med tjejer som tar för sig och vänder på det hela?
Enkelt: För att det behövs. Världen är fortfarande år 2007 inte jämnlik. Vi förväntar oss inte att tjejer skall ta för sig.
Jag väntar fortfarande på den dagen när inte en person kommer tycka att det här är coolt, då har vi kommit en väldigt lång bit på vägen mot jämställdhet. Att vi inte är där än är fanimej ett mysterium.

SAMA 2007 var alltså det sista. Bra den.
De säger att de ville sluta på top, sanningen är nog mer att arrangörerna inte har någon koll. Jag saknade flera artister som skulle passat perfekt.
Exempel: Compute. Thermostatic. Emmon. Peter 5jöholm.
Band och artister som skulle föryngrat och vitaliserat synthkalaset.
På köpet hade tre av fyra sett till att SAMA inte innehållit 90% band med manliga sångare...

Ja just det, det delades ju ut priser också...
Har inte den blekaste vem som vann de olika klasserna. Kanske är det bevis på hur mycket SAMA betyder numera. Eller inte betyder.

Tillsist:
Ikväll spelar jag alltså skivor på Join Our Club. Kom dit vettja och lyssna/dansa till den bästa musiken just nu! Se det som den bästa hemmafesten du kan komma på, alla är snälla och du kommer vara i universums mitt. Du också. Och du där borta.
Du kan också komma dit och skälla på mig för mina inskränkta poptankar. Eller diskutera feminism.

Tillsist2:
Läs gärna nya nummret av ZERO, jag bidrar med en krönika om "Indieavunden".

Tillsist3: Jag är omåttligt glad över att Irene ska spela i New York! Och ny platta skall det bli!

Jerry Boman

Ni ljuger på skiva.

Till att börja med: jag kan gå till en klubb/ställe även om jag inte gillar det. Anledningen är enkel: Ett bra band skall spela.
Man kan ju inte bojkotta hak på det sättet. Skulle vara löjligt och man skalle missa en massa bra musik.
Så även om jag inte delar Klubb Codys djs musiksmak så kommer jag att komma dit igen eftersom de bokar in bra band. Enkelt.
Att de sedan "råkade" visa porrfilm på tvapparaterna i lokalen har jag däremot ingen förståelse för. Dumt! Men hade nog mer med de som äger stället än med klubben att göra...



Så var det det här med inspelat och live. Gå in på Fare you well Myspace-sida och lyssna.
Det är ju duktigt och präktigt så det förslår.
Sen kommer det till punkten när samma band står på golvet i Röda Rummet.
Sångare Sebastian spärrar upp ögonen. Tar satts... och vräker ut sig över rummet! Han rycker, sliter i varje ton. Skriker. Resten av bandet drar och sliter i mig, det är avigt ibland. Börjar tänka på tidiga spelningar med Brainpool, fast det här är mer rock än pop. Det är något i Sebastians röst tror jag.
Smocka! Jag var inte beredd. Riktigt riktigt bra!



Varför gör ni så här? Vad gjorde ni i studion?
Live är Fare you well magiska, kan inte riktigt bestämma mig men bra är det.
På "skiva" är det helt tomt. Inte något alls.
Varför lurar ni er själva?
Nästa gång: Kör på live i studion.



Band två gör ungefär samma grej, intetsägande på skiva. Lite fega.
Också då live: Ett JÄVLA sväng!
Det här är helt sant hela stans hemlighet, Backslick är helt fantastiska!
Det är England javisst, det är obvious NME-hype gitarrerna. Men här blandar man upp det med Göteborg.

Min historia med Backslick började i kön till Creppsmannen på Linnégatan. En energisk ung man kom fram med en skiva till mig och den söta.
Jag gick hem och lyssnade, blev inte helt överförtjust.
Sen hände inget. Hittade inte några spelningar med bandet. Tänkte att de lagt av.
Så såg jag att de skulle spela på Henriksberg...men det blev inställt.

Det kunde slutat där och jag hade kunnat missa ett av förvårens bästa band!

Det går inte att stå still till Backslick! Folk börjar dansa. Hade det inte varit så litet ställe skulle det kunna bli upplopp! Huliganvibbarna sitter där de skall, mer skitiga gator i städer där kolgruvan dominerar. Springer runt och slår på bilar, kastar soptunnor.
Fest i kvarteret med öl i konservburkar. Tegelväggarna returnerar ljudet av frihet. Att bryta sig loss från arbetet och ge sig hän med polarna.

Man känner sig snygg när man lyssnar på Backslick, man är lite coolare än innan.
Typ odödlig.
Det är den bästa av känslor.

Så, bästa arrangörer av Klubb Cody, jag kommer komma tillbaka. Även om jag inte gillar musiken ni spelar. Men jag gillar er för ni bokar in tokbra band! Tack!

Tillsist:
I dag SAMA. Det kommer bli en supersnygg sminkning på popkillen! Bildbevis kommer förmodligen här...

Imorgon spelar jag skivor på Join Our Club. Jag väljer låtar i detta nu... Någon som har några önskemål?

Jerry Boman

Klassens svarta clown.

Om ett band blir snördominerade i en genre kan man lätt få för sig att alla inom samma genre låter likadant. Att det där stora bandet får monopol på smak. Alla andra försöker härma utan att det märks. Ofta blir det platt fall ändå och det stora bandet blir ännu större.
Tur då att någon går sin egen väg och försöker skapa nytt.

Det börjar helt magiskt charmigt med att Tim och Gustav ställer fram sin dricka bredvid syntharna och går i väg...direkt in på Kellystoa utan att passera gå. Kanske var det bara ett utslag av nervositet men jag började fnissa. Jäkligt skönt att se att folk faktiskt kan vara lite nervösa nuförtiden, även om de skall vara roliga spexiga.

Hej Anita! spelar alltså i klassen kulsynth och är hela skolans charmputte. Ni kan ju tänka er vem som är störst i den klassen, det börjar på S och slutar på MK.
Hur kommer det då sig att det här inte låter precis som alla andra band i genren läs 047?

Till att börja med verkar Tim och Gustav ha en större musikalisk talang. De har inte bara hittat en massa tokroliga ljudmaskier som de lirar på, de hänger hellre upp musiken på melodier. Och ljuden som de gör verkar vara genomtänkta, det låter större och...snyggare.

Och fan tro´t: Mitt i all bitpop uppstuds hittar man lite svärta. Det är inga ständigt vevande armar utan jag hör eftertanke.

Det är där det blir så mycket bättre, det finns ett djup i det här. Kanske vet snubbarna inte om det själva men sättet de framför sin musik på ger mig mer än SMK och 047. Inte för att de andra är dåliga så men Hej Anita! har mer. Något djupare mitt i tokerierna.

Tillsist1:
Appråpå förra inlägget. Det efterfrågades var det var som någon skrev hårda saker om mig. Här var det. Bläddra ner en bit.

Tillsist2:
Tordag: Klubb Cody. Jag kanske var för snabb att döma...
Fredag: SAMA. (haha de har ändå adressen sama.MU!)
Lördag: Jag lirar skivor på Join our Club. Det blir låtar att hoppa och hångla till, dock ej samtidigt...
Hela veckan: Läs min krönika i tidningen Zero...och kolla in min lista i torsdagens GP.

Jerry Boman

Audioupplevelse.

(en DJ spelar dansmusik på Sticky Fingers övervåning i lördags)

Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Weiiiohoho Weiiiohoho

Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Weiiiohoho Weiiiohoho

(Går ner till mittenplan, Strasse spelar)

Weiiii Weiiii Schiiiii Schiiiii Wacka Wacka Weiiiii
Weiiii Weiiii Schiiiii Schiiiii Wacka Wacka Weiiiii
Pioo Pioo Piooooa Fow Fow Gniiiiiiii

(Går upp igen efter tre låtar eftersom det låter Judas Priest)

Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff
Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff
Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff

(en DJ spelar Ibizatekno)

Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff
Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff
Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff

(Tillslut börjar Universal Poplab spela)

Boff Boff Bhoooo
Boff Boff Bhoooo
Uhopp Uhopp
Boff Boff Bhoooo
Boff Boff Bhoooo
Uhopp Uhopp
Schwoooo Schwoooo

Lördagen på Sticky Fingers var en uppvisning i dåligt ljudhandhavande och dålig känsla av le DJs.
Till att börja med, det kanske bara är jag men, om man har två "synthorienterade" band så kanske man bör tänka på att det förmodligen kommer personer som gillar dylik musik. Men Mr DJ verkar inte fatta utan kör på med sin "dansmusik". Sin helt värdelösa dansmusik.
Nåväl nu var det ju inte därför jag var där, utan för Universal Poplab.

Jag har sett dem några gånger nu...Det här var den klart sämsta spelningen. Det berodde inte på Hans, Christer eller Paul. De gjorde bra ifrån sig, problemet låg i den eller de som mixade ljudet. De lyckades få UP att låta som kass tysk disco med MYCKET bas. Varenda ljud som Hans fick fram på synthen blåste oss till månen. Trycket blev löjligt. Må vara om det bara varit basen som det varit tryck i, men nu var det varenda ton. Allt blurrade till sig och ljudteknikern verkade tro att det är basen som gör människan glad.



Jag kan ju som hastigast nämna Strasse...eller nä jag struntar i det, ni såg ju vad jag skrev överst.

Men det blev några fina bilder på UP iallafall.






Det är knepigt, är inne i ett stim av lite kassa konserter. Men Imorgon har jag stora förhoppningar. Hej Anita! på Kellys.
Där brukar basen vara balanserad.

Tillsist:
Idag fick jag se en hemsida som kallar mig "samhällets fiende nummer ett" och "ren ondska"... Starka ord från någon jag inte vet vem det är.

Jerry Boman

Skoj i en bar vid kusten.

Rulla hatt.

Svänga sina lurviga.
Spendera klöver.
Allt är namn på ett gammalt sätt att se på fest. Att släppa loss. Glömma kneget på kolgruvan och dra en pint med polarna. Inramat av någon skäggig gubbe som drar vitsar. På bästa sändningstid.
Det är ungefär så Maia Hirasawa låter.

När jag kommer det Storan den här fredagen får jag en smärre chock, eller ja det är mer som att stiga in i en annan värld. 95% av besökarna är kvinnor. Inget fel med det, mer befriande. Annars brukar det vara mest högljudda snubbar på baksidan av den gamla teatern.
Alla viskar. Det är vår och spänning i luften. Något som visar sig vara den perfekta inramningen på Hello Saferide sidekicken Maias set.

Ta och förflytta dig till en engelsk skolteater. Meningen är att det skall göras musikal, det skall vara glatt och det skall spegla kusten. Ta tillvara på historien.
Krav tre, fyra och fem innehåller specifikationer om klädsel. Alla ska ha stråhatt. Och smal brun käpp.

Det hela drar igång med en glad låt. Vi kastar upp hatten på käppen och låter den snurra, rullar runt stråprylen över våra huvuden via motorvägen known as axlarna. Fiskmåsarna skriar och människor ränner ut och in genom dörrar. Farsen är komplett!

Förlåt, men det är så likt allt annat Maia. Det är något med pianot, du har hittat det som så många andra hittat just nu. Inget fel eller så men kom igen. Kanske är det en slump.
Som tur är håller det här flörtandet med ”rätt i tiden” inte i sig hela konserten. Det blir dystrare och tapp-tapp-ta pianot försvinner. Bäst blir helt klart ”Rosalin” (tror den heter så.)



Här kommer Maias röst till sin rätt, det där helt unika ljudet. Borta är tvseriestompet, borta är musikalflörtarna. Det är mer oslipat.

Sammantaget så berör Maia mig väldigt mycket. Samtidigt som jag lika gärna kunde gått och fiskat. Det blir aldrig riktigt viktigt att lyssna, även om det i sina stunder är bedårande vackert och smart.

Kanske skulle det till lite synkroniserad dans längs en träpir. Mer hatten i luften och fladdrade vita byxben. Där ingen tänker på pressvecken.

Tillsist:
Det här är ren happines vänner! Cosy den gör det igen, bokar in det bästa nya och vi kommer bli så lyckliga! Jag har saknat er!

Jerry Boman

En dag att minnas.

Igår blev en dag att minnas! En helt sanslös dag, och kväll, som faktiskt inte hade ett dugg med musik att göra...Eller jo i grund och botten så hade det ju faktiskt med musik att göra.

Jag såg framför mig följande onsdag: Kliva upp runt 04.00. Börja jobbet 05.00. Vara med på ett föredrag om min blogg på JMG klockan 11.00. Lägga mig och sova middag klockan 14.00. Gå ut med They Live By Night-killarnma och fira deras nya platta klockan 19.00. Gå till Pustervik och se JeansTeam och Pluxus klockan 21.00. Gå upp 04.00 idag....
Man kan lugnt säga allt nästan allt omkullkastades!

Allt stämde fram tills jag kom till JMG, jag skulle ju vara med på någon form av föredrag om min blogg...trodde jag.
Jag gick tillsammans med rektor UllaStina Ewenfeldt upp mot vad jag trodde var föreläsningsalen, vi rundar ett hörn och jag får syn på några champangeglas ovanpå en micro. Tänker precis säga "Oj, här slår ni på stort redan innan lunch".
Jag hinner inte så långt. Plötsligt ser jag en fotograf från den stora tidningen, en fotograf från TV4, en reporter från den stora tidningen, en reporter från Tv4...
"Nej Jerry du skall inte var med på någon föreläsning, Du har fått Steen Priwins stipendiet 2007!"
Stor applåd.
Lennart Jonson, ordförande Publicist klubben Västras ordförande, läser upp motiveringen.
Jag börjar nästan gråta, det är så fint. Får fram ett "Herregud".
Sen blir jag tyst.

Jag kan ärligt säga att jag var helt nollställd. Visst, jag har hört talas om det där stipendiet och Steens namn och gärningar känner jag rätt väl till. Att stipendiet delas ut till människor som gjort något viktigt och stort inom tv, det var ungefär det jag visste. Har läst namn som Kattis Ahlström, Anna Mannheimer och Peter Birro....
Skulle lilla jag passa in där?
Någon ger mig ett glas champagne och vi skålar, jag niger. Jag hör bara rösterna långt borta, har tunnelsyn...

Vaknar till liv, pratar med Steens syster, välter ut min champagne på kuvertet med prischecken, blir intervjuad av Tv4, blir intervjuad av GP, blir fotad av GP, blir bjuden på finlunch, pratar mer, folk lyssnar på mina tankar om framtidens tv och om bloggen...

Går ut på stan och handlar en komplett vår garderob, det tar timmar, irrar runt som i ett rus. Har en stor flaska champagne i handen och tusen påsar. Ser förmodligen väldigt brattig ut.
Ringer jobbet och vill vara ledig dagen efter. De är snälla och ger mig det.

Kommer hem och skyndar med med ombytet, rusar lite försent ner mot Klaras där TLBN skall fira. När jag kommer in är en bunt av mina vänner där, de applåderar. Känns konstigt eftersom det är TLBNs skiva vi skall fira.
Jag får berätta sagan hundra gånger. Om hur det gick till när den lille killen från Halmstad plötsligt fick det där fina fina stipendiet. Det sägas grattis och skålas långt efter att solen gått ner. Jag glömmer JeansTeam och Pluxus...

Någonstans under kvällen går det sakta upp för mig vad jag varit med om.
Även om jag aldrig aldrig någonsin kommer att fatta det.
Tack alla som sagt så vänliga saker om mig det senaste dygnet. Jag hoppas att ni alla någon gång får uppleva en likadan dag.

Steen, om du på något märkligt sätt från ditt himmelska moln läser det här, så skall du veta att jag kommer fortsätta brinna för televisionen. Jag skall fortsätta föra den framåt, det är jag skyldig dig och tittarna.

Jag skall på alla sätta jag kommer på fortsätta att föra mediet in i framtiden, oavsett om det ser i tvapparaten eller på nätet. Jag kommer fortsätta brinna för den lokala, bakomknuten-journalistiken. Jag kommer fortsätta berätta om nya band, om ny musik. Jag kommer springa på alla konserter jag hinner och berätta om mina känslor.

Jag skall också på alla sätt jag kan föra vidare ordet om dig, för televisionens äkta pionjärer får ingen av oss glömma.
I det sammanhanget är jag bara en liten bris.
Ha det fint Steen, så kanske vi ses någon gång!


Tillsist:

Jag trodde att halva nöjet med att spela i band var den coolhet man känner när man glider runt på stan med sitt gitarrcase. Man liksom vet att folk kollar och undrar vilket band man spelar i...
Detta gäller ju då att gitarrcaset liknar en gitarr, att man ser vad som ligger i lådan.
Därför undrar jag om meningen med den här prylen?
Jag vet inte, är den inte lite meningslös och fjantig? Eller vad säger ni som spelar?

Tillsist2:
På fredag slår jag till med Maia Hirasawa på Storan.

Jerry Boman

Intervju med They Live By Night.

Imorgon onsdag kommer äntligen They Live By Nights skiva ” Art and Wealth”. Det har i mina ögon varit en lång resa, en ep kom redan 2005.
Jag drog med mig Christoffer, Joel, Robin och Martin ut i parken under Göteborgs varmaste dag:



Om jag skall beskriva skivan på något sätt så blir det ”nyskapande”. De har hittat något i sig själva, det är kanske inte helt unik. Men anslaget på Art and Wealth vittnar om en rejäl omgång. TLBN har tagit alla saker ett varv till, det är inte en helt enkel skiva att lyssna på. Resultatet är i viss mån helt makalöst. Lyssna på inledande Factory…
Den som inte hör något stort i den låten är förmodligen döv.

Det är en lite knepig situation här, jag vet. Jag känner ju några av bandmedlemmarna väldigt väl. Jag kan säga som så: Jag håller tillbaka vad jag egentligen tycker om skivan för det skulle bli patetiskt annars.
Jag lyssnar mycket på nya svenska band som ni vet, vissa är helt makalösa och förändrar min värld. Andra är bra för stunden.
Art and Wealth tillhör den första kategorin. Det finns något där på skivan som sliter tag i mig, som förmodligen kommer hålla kvar mig länge.

Och för er som tvekar och tänker ”Ja men Jerry, du skulle ju fan inte skriva något dåligt om någon du känner eller hur?” kan ni ju tänka på att jag faktiskt inte var helt upp över öronen frälst när jag sett Agent Simple vid Stigbergstorget… även fast jag vet att jag och Stefan kommer springa på varandra stup i kvarten. Det handlar om att se helheten, skulle TLBN göra en kass låt så skulle de få höra det. Och jag skulle skriva om det.
Det kan du lite på.

Jerry Boman

En kväll som gick utför.

Jag är besviken.
Mina tankar är knäckta.
Huvudet surrar av ålderdom och Statoilplattor, billiga sådana. De har sålt sig till gubbrockdjävelen, de har supigt bort sig till den bredbenta rocken. Den där präktiga rock´n´rollen som vill vara soul, som vill vara känsla men misslyckas i ett enda darrigt riff. De känns som Hundarna har växt upp snabbare än en muterad bakterie i ett bastuaggregat...
Jag är så besviken.



Det börjar med Anton Mattsson, ni vet snubben som jag skrivigt om tidigare, när han gjorde pianoversion av Björks Hyperballad så vackert.
Han kallar sig Euphoria and the lazy boy och startar den här kvällen med en annan Björkcover: Army of me.
Jag blir helt bunden. Det är så tunt och spröt.
Sen kommer det in ett band och hjälper honom. Det fortsätter helt fantastiskt med om en låt om varför alla visslar och slutar med Open Channel, en i vissa drag humoristisk låt. Tänk Lekman med ljus röst, med något öppet i rösten.

Euphoria and the lazy boy är en stillsam lunch utomhus. Trottoaren fylls av flanörer och livet pågår. Själv är man på paus, ett tillfälligt hold som man vill skall vara för evigt. Känslan är den som nyförälskelse ger, den kick som solen kan ge. När det bubblar igen. Allt utan att sjunga ett ord om kärlek. Det är bara samma känsla.
En väldigt bra känsla.



Om Anton är stillsam är Pär Hagström & Cirkus Transmopol det motsatta. Här stormar tretiotusen män och kvinnor på scen och bildar Balkans The Ark. Det är rätt pretto fast de vill klä sig i det skojfriska. Jag skrattar inte.
Överlag så har jag svårt för band som flörtar med romernas kultur, förutom band som verkligen är romer. Det är som med Räfven. Även om nu det djuret kanske flörtar med Balkan ännu mer så lirar de någonstans i samma liga, det är svettiga circusloger och baksidan av fria teatergruppers små scener.

Jag gillar inte den konstnärsromantiken. Det blir så sökt, jag tror inte på det. Ett skådespel som aldrig tar slut förren man uppfyller sin egen spegelbild.
Men jag kan säga att Sing and Dance live är en jäkligt bra låt.



Sen var det då dags för bandet som jag lyssnat sönder under så många år, bandet som jag missat så många gånger. Att säga att förväntningarna var höga är i underkant.

Alltså…

Hundarna har gubbat till sig. De tar mig med till en liten skitig scen på en kinakrog, där stammisalkisarna skriker ”Tyst!” när bandet spelar för högt. Samma alkisar som fem minuter senare dansar som galna och minns sin ungdom.
Med andra ord: Jag är besviken.

Jag har lyssnat på ett Hundarna som lät pop, desperationspop på svenska. Småstadsångest.
Nu låter det som gamla gubbar som försöker göra samma musik som kidzen.
Eldkvarn goes Bonnie and Clyde. Eller försöker. De kör till och med en Eldkvarn cover...suck.

Jag lider. Det här lyssnar min fars generation på, gammal rock som blir präktig. Soulen är som bortblåst, de som eventuellt liknande Hundarna vid Håkan ser inte många liknelser numera.

Det roliga i det här är att Hundarna var Håkan nästan innan Håkan var Håkan. Håkanhyllarna i Almedal, detta underbara band, hette Hundarna innan de bytte namn till en stadsdel.
Men allt det där är historia. Så även Hundarna i min Ipod…eller jag kommer ju fortsätta lyssna på deras gamla alster. På tiden när Hundarna rörde om min värld.

Aron, hur blev det så här?

Tillsist:
Lördag 7 april spelar jag ännu en gång skivor på Join our Club. Herregud, vad det skall bli skoj! Både för mig och förmodligen också för dig!
JOC har annars börjat med dagens låt på deras blogg, tre dagar ännu så länge och tre bra låtar. Hoppas det håller i sig.

Jerry Boman

Jag hör hur det låter men hör inget alls.

Det här kan vara den mest ärliga mening jag skrivit:

Daniel Buller gör ointressant musik.

Det är vackert, stämningsfullt och sitter som en spindel på väggen. Samtidigt är det helt omöjligt att lyssna på. Som att försöka läsa en tidning genom en regnig ruta, det klumpar ihop sig och man får inget veta.
Vem är du Daniel Buller? Vad har du känt? Vad har hänt i ditt liv? Berätta för oss på Kellys den här kvällen!
Ge mig något att haka upp allt kring, en liten krok genom skinnet! Något som drar ut blodet ur venerna.

Nu har jag ingen aning.



Förlåt Daniel, jag började prata redan efter några låtar. Liksom många andra. Det blev liksom pinsamt tyst mitt i all musik. Vacumtyst på känslor.
Lyssnade vidare i pauserna men fortfarande inget.
Finns inget mer att säga om det hela.

Kanske är jag skadad.

Tillsist:
Jag tror jag har missat dem tre gånger nu. Så mycket otur kan man inte ha!
Hundarna i morgon... det vilar en förbannelse mellan mig och deras framträdande.
Jag har varit sjuk, upptagen och...ja, jag vet inte vad. Men jag har inte slutat lyssna.
Nu vågar jag inte hoppas mer. Men jag drömmer om att få se dem en gång.
Det ser lovande ut inför i morgon.

Jerry Boman

I hjärtat känns det bra.

Det seglar runt rätt många covers nuförtiden. Några bra, andra mindre bra.
En bra cover skall kännas som den nya artistens egen, som det var hon/han som gjort låten från början. Låten skall också på ett fint sätt lyfta fram orginalartisten, det skall kännas att den nya versionen har gjorts av kärlek. Att det fanns en anledning…

Klicka här helt enkelt.

Jag säger egentligen inte mer.
Klicka på länken och börja lipa. Gustav Kjellvander/Fine Arts Showcase har gjort en hel skiva med The Rough Bunnies glimrande låtar. Det här är första smakprovet från ” The Fine Arts Showcase Sings The Rough Bunnies”.

Jag kan inte skriva så mycket mer egentligen. Lyssna på Dance With Your Shadow, så makalöst vackert. Ändlöst fint. Låten är redan från början en av de finaste kärlekslåtar jag hört, och i Gustavs version växer den ännu mer. Eller… både originalet och kopian växer.

Det är sista dansen. Lite för full och lite för patetisk.
Förmodligen är man i en helt annan, lägre, liga.
Men i hjärtat känns det bra.
När skall någon fatta.

Tillsist:

Här kan du läsa vad jag tyckte om The Rough Bunnies...

Tillsist2:

Är fortfarande nyfiken på VEM/VILKA det är som söker på "Jens Lekman + flickvän" och kommer till den här bloggen? Näst vanligaste sökningen på Google bland dem som kommer in på min blogg...märkligt igår, idag och imorgon.

Jerry Boman

Inte som du tror.

Nu kommer ni döma mig, ni kommer veta precis vilken sorts kille jag är. Allt kommer gå åt pipan och jag kommer bli tvungen att smugglas in köksvägen hädanefter.
Ni kommer kasta saker på mig.
Kasta ut mig i regnet.
Låta mig lida och ångra mig i tusen år.
Här kommer det:
Jag gillade bandet med killarna som hytte med näven och jag tyckte sådär om tjejerna som gjorde feministiskpop.
Men snälla förstå, det är inte som du tror.

En gång för länge länge sedan skrev jag något om Audrey. (Det kan till och med varit pre-bloggen) Jag skrev att deras musik var sexig... tydligen inte poppis. Fick höra att de trodde jag var ytterligare en sån där gubbe till musikskribent, någon sa att de typ uttalade en fattwa mot mig.

Jag hoppas de har lugnat ner sig och kanske insett att jag inte är "en gubbe till musikskribent". Jag står fortfarande för att musiken var sexig. Jag ser inget fullt i det, och det handlar inte om att jag skulle se kvinnor som några som skall vara söta när de står på scen eller liknade. Jag kan utan omsvep säga att The Mo på sin tid gjorde sexig musik. Det handlar om en liknelse. Inte om kön.



Nåväl, i lördags stod Göran Pension på lilla scen på Storan.
Innan jag börjar här så skall jag göra klart en sak:
Jag håller med dem i Görans pension, killar som står på scen får göra lite hur de vill ibland. Kassa snubbar kan bli upp hajpade bara för att de är snubbar... tjejerna får inte alls samma chans utan måste prestera så mycket bättre. Annars tycker den stora massan att de är kassa...

Jag håller med om Görans Pensions politiska ställningstagande, jag kallar mig också feminist. Det är för jävla många historier som bara utgår från män.
Därför tycker jag en låt som "Mamma byggde landet" är superviktig. Det är också en tokbra poplåt! Borde vara i allas iPod och spelas i alla skolaulor.
Men resten är faktiskt bara... sådär. Av någon outgrundlig anledning så faller GP ner i proggträsket. Jag fattar inte varför det blir så, att alla som skall säga något ärligt om samhället, ofta på svenska då, trillar tillbaka till proggen.

Eftersom jag nu ser alla som jämnlika, män eller kvinnor i bandet, så kan jag faktiskt inte tycka att GP var så där fantastiskt bra. Det handlar inte om att jag är en sån där gubbe till skribent, det handlar om att de inte gjorde tillräckligt bra i från sig.
Kvinnor eller män spelar ingen roll, gillar jag det inte gillar jag det inte.
MEN det dem gör är viktigt! Så ni får aldrig sluta, för det behövs upprepas:
För jävla många historier handlar om män! Mamma byggde landet!



Jaha, om du nu fortfarande anser dig ha en hyfsat modest syn på vem jag är så kommer här nästa sak för dina fördomar om 32-åriga killar att ta tag i:
Jag älskade Grand state parade! Killar med näven i luften kan vara helt fantastiskt!
Det är NME melodier, flyktiga och taggiga på en gång. Därtill en sångare som lever om och förmodligen bröt ryggen hundra gånger i omöjliga rörelser.

Jag är faktiskt barnsligt förtjust i det här, det går liksom inte att värja sig! På Myspace låter det lite platt men live var det musik som fick knoppar att brista. Som att släppa in ett gäng mjuka rockhuliganer på dansgolvet. De hoppar fram och tillbaka ständigt med knuten hand i luften.

Egentligen är Grand state parades musik helt meningslös, men vafan, det är ju meningslöst med öl också...

Tillsist:
Popöga har funnits längre än internet självt. Från pappersfanzine i början på 90-talet till snustorr site nu. Men ack vilket musikregister! Här hittar man hårda skivfakta om alla Sveriges viktiga artister.
Du kan tex kolla in typ alla skivor underbara bolaget Ceilidh gett ut.
Och läs till exempel den lilla recensionen från Emmabodafestivalen 94. Eller Arvika 92.
Sidan uppdateras inte speciellt ofta numera, men det är ett fint dokument från en tid när vi läste Sound Affects (R.I.P John L. Byström), tyckte Lasse Lindh var söt i Chevy och upptäckte som max 5 nya band i månaden.

Frågan är om inte livet var lite bättre när det inte gick att uppdatera en blogg via 3G från festivalcampingen?

Tillsist2:
När vi ändå grottar ner oss i historien: Happy Dead Men. De säger att de spelade in Sveriges första indiepopsingel 1988. Ingen vet nog sådant med säkerhet. Bra är det iallafall.


Jerry Boman

Jorden runt med hund.

Igår reste jag runt planeten.
Jetfart mellan platser och känslor, håret på ända i fartvinden.
Trots att det rörde sig om så vitt skilda platser som en replokal i Detroit, en tunnelbanestation i Paris och en agaveslänt i Mexiko så har de en sak gemensamt: hundar.

Christian Pallin gör i Koloni stor kulturgärning. Han borde få något form av stipendium från Göteborgs stad, för sin outröttliga mission att sprida musik i alla dess former till stadens invånare. Att grabben sedan helt verkar sakna ekonomiska intressen, det mesta verkar han fixa genom devisen "går det inte back går det bra", gör att vi får se/höra fler bra band än vi egentligen förtjänar.

Den här kvällen var platsen för Koloni Café Publik på Andra Lång. Cafét har numera byggt om och får servera öl. Ölen är bra, ombyggnaden ...så där. Toaletterna innehar titeln "Sveriges minsta", men det spelar ju egentligen ingen roll, då går det ju in fler trevliga människor på haket.



Nåväl, först ut den här kvällen är tre snubbar. Två elgitarrer och trummset.
Breezy Day’s Band från San Francisco låter strait out of replokalen under en bro i Detroit, det är ett jävla liv. Helt osammanhängande dundrar hela stans bilindustri förbi och killarna måste föra väsen för att höras. Likt en skara vildhundar rusar de skitiga gator fram och väcker alla i vårt kvarter med sin kastrullorkester armé.

Nä, BDB tilltalar inte mig alls. Det är för mycket av allt, det är för mycket nonsens. Jag lägger ingen värdering i vad de gör men för mig hade de lika gärna kunnat stanna hemma.



Annat är det då med Le ton mité, bestående av McCloud Zicmuse. Han sjunger på franska trots att han bor i Amerika och det där med franskan gör att man förflyttas ner i Metron, till rummen där det ekar fint. Hundarna gnyr, pockar på uppmärksamhet innan de lägger sig fint bredvid den ensamme artisten. McCloud leverarar den här kvällen sina melodier på elgitarr, ibland kör han helt acapella. Då blir det extra vackert och vi sjunger med honom. Tror att de förarlösa franska tunnelbanetågen saktar ner och låter sina passagerare ta del av Le ton mité.

På det stora hela är det väldigt vackert, ensamt sorgset och platsar perfekt in i Café Publiks nya kakel inredning. De hade kunnat vara en film av Jacques Tati. McCloud verkar vara en genuin person. En vandrande individ som blir en institution där nere i underjorden, dit endast tänkare flyr.



Sist ut på golvet är L’Ocelle mare, som är Thomas Bonvalet.
Plötsligt är det ökenvandring, damm och kaktusar. Sega vapen i värmen, vattnet är slut och hundarna vädrar människokött. Sista baren har sedan länge försvunnit i horisonten och nu breder det stora allvaret ut sig framför våra fötter.
En flykting på väg bort från sheriffen med diamanterna i fickan. Han vill klara det, han vill vinna den här kampen. Han vill komma hem till flickan och ta henne till paradiset.

Tyvärr håller det på för länge, på tok för länge. Han kommer aldrig fram, sanden tar aldrig slut och de få saker som finns att fästa blicken på drunknar i en sandstorm. Allt slutar med en kvav känsla om att det aldrig blir färdigt, nummer ett är för likt nummer två och trean låter exakt likadant.
Thomas bör sitta på bibliotek och spela. För nu försvinner hans bländade gitarrspel bort och hittar inte sin publik. Vi är inte tillräckligt koncentrerade.
Det bör man vara om man är fast mitt i en öken.

Tillsist:
Missa inte att bläddra ner på den här bloggen och lyssna på intervjun med Helena Jäderberg från Storan aktuella Görans Pension. Ikväll kan du, du och du lyssna på dem och Grand State Parade på Klubb Populär.
Ses där vänner!

Jerry Boman

Göran, Göran och Göran.

På lördag är det återigen dags att gå till Storan, vägen genom parken börjar bli upptrampad. Men det är ju så, man känner sig hemma på Klubb Populär: supertrevliga arrangörer, supertrevliga gäster och ofta ofta bra bra band.

Den här gången kommer Görans Pension, bandet med ett namn som kanske är det mest Google ovänliga som finns efter Las Palmas.
Hursomhelst en Myspace sida finns och jag ringde upp Helena Jäderberg för att kolla läget.



Enligt uppgift är trummorna numera utbytta mot en maskin.
Men de vassa texterna är kvar.

Tillsist:
Ikväll: Cafe Publik.

Jerry Boman

Huvudsaker.

Lite saker att fylla huvudet med, från den lilla världen:

Kusowsky har släppt en EP.

Cosy Den är tillbaka! Den goda musiksmaken är här igen! 28 april är det dags, ännu så länge vet man bara att Johan Hedberg från SKWBN kommer köra något på svenska!
Det kan bli en magisk natt vänner!

Tikkle Me kommer till Göteborg, prisa GUD! Den 2 juni är dagen och Join our Club är platsen. JOC är numera inskriva i mitt testamente!

Nerlagda CAarmé kommer spela på Pustervik imorgon fredag och kommer kasta ut 8000 spänn i publiken. Detta med pengarna är ett rykte, så ta det för vad det är! Jag har bara hört det från flera håll…

På lördag bör man gå till Klubb Populär… och på fredag går man till Cafe Publik.

Sen laddar man sin Ipod med Kapten Hurricanes 58 och glider ut i vår natten som en ny människa…. och landar någonstans med den här Bonnie & Clyde remixen i huvudet. När man ändå är inne på den där sidan, Litte Big Adventures, kan man dra hem covern på Son of St Jacobs. Jesus så fint! Mer BD covers åt folket

Jerry Boman
Tjatar om Lola.

Sommar, sommar, sommar.

Sommaren är här!
Köp en påse folkisar så drar vi ner till Halland och de ändlösa stränderna! Någon har gitarren, någon har brädan och alla mår förbannat bra. När solen sakta lägger sig i blöt vid horisonten börjar den tropiska natten som senare kommer refereras till som "the bäst night ever"! Varenda kotte är plötsligt världsbäst på stämsång och de som lirar på gitarrerna gör det leende.
Tack Cain & Beesh Band för den här utflykten i mitt permafrosthuvud!

Ibland fattar man att folk har en grym talang och egentligen bara vill lira musik, vilken stil det än må vara. Painfield är som bekant ett stenhårt band. Man tänker på stenar, grottor och mörker. Det är inte kolsvart utan mer mörkgrått.
Att sångare Cain den här söndagen sitter på Jord och drar i väg leende efter leende till tonerna av hawaiiansk sommarmusik kan vara den största överraskningen sen Stanly hittade Doctor Livingstone.

C&BB är bandet jag verkligen vill skall spela på sommarens alla fester, de sjunger glatt om gamla tvserier, i smittsamma "Couch potato" radas serierna upp: MacGyver, Knight Rider och A-team. Publiken är med och skapar en fin fin kör. Stämningen är på topp och om jag inte känner fel så stiger temperaturen flera grader.

Det här är den andra sidan av surfkulturen. Den som inte handlar så mycket om sport utan mer om att hänga. Att bara njuta av livet, lägga hittepå stämmor på kompisens nya låt.

Allt inramas av att bandet verkligen gillar att göra det här, de ler och ler och ler...

Bäst är Waikiki, så bra att vi alla skriker att de skall spela den en gång till. Tyvärr är tiden slut men i våra huvuden rullar orden igen: (om man snabböversätter) "Samla alla du känner Glöm dina bekymmer När du kommer till Waikiki."
Det kan lika gärna vara Östra Stranden i Halmstad, Skrea Strand i Falkenberg eller Apelviken i Varberg.
Tyvärr funkar det inte lika bra med klippor...



Att stega upp som band två efter dylikt publikfrieri är ingen lätt uppgift. Kazakstan försöker med sin emopop. Men de är för kontrollerade, för amerikanska. Alltså den där amerikanska indiesidan som ingen egentligen vet var den kommer från.

Fast det är här bara orättvist, om inte de där leende surftomtarna varit först hade jag förmodligen gillat Kazakstan lite ändå. Det är ett gott hantverk.
Jag ber att få återkomma.

Vårens första "samla in pengar till Faktum" är över. Inte snormycket folk men trevlig och det hela är ju för en god sak.

Tillsist:
Ni som har tid kan gå till Jazzhuset idag. Koloni ordnar fest och bland annat bjuds det på The Manor. Läs vad jag tyckte om dem här.
Sen ska Join our club-Johan spela skivor... med tanke på hur god smak den snubben har så kan det bli kalas!

Jerry Boman