En onsdag på Södra Bar. Våren tar sina första steg utanför, vintern de sista andetagen. Här inne samlas ett trettiotal själar för att lyssna på musik under Klubb King Kongs flagg. På scen står Ellinor Nilsson, känd som De Montevert. Hon har ny gitarr, en glittrande vit med gulddetaljer. Den är enormt vacker. Ett smycke.
Allt det blir lätt overkligt och oviktigt för mig den här kvällen. För Ellinor har gjort en låt om mig. Inte till mig, utan om mig. Hon har förstått en sak som jag knappt själv förstått. Hon är väldigt väldigt klok Ellinor.
Sången heter Jag vill ha mer och är en sorglig historia om kärlek. För den kan vara det, kärleken. Sorgligare än något annat, när allt går fel. Ingens fel, det bara spricker.
Tillsist:
Något senare sittervi ett gäng på Lilla Hotellbaren. The Sounds håller efterfest. Hela Skåne och Måns Herngren gör sitt bästa för att komma nära Maja Ivarsson. Stundtals ser det rätt roligt ut.
Varför berättar jag det här? För det är olika sidor av samma mynt.
Hedemorapunk. Inte den största av musikgenrer, frågan är om den ens finns. En snabb googling berättar i sex resultat att den tydligen finns, om än i verkligt begränsad omfattning. För Hedemora är en liten stad, en by kanske och det finns ett torg. Hökartorget. Om man då är ett band från Hedemora, vad blir enklare än att döpa sig efter just torget, Hökartorget. För att befästa sin plats redan från början. Vi är centrum så att säga. Navet i ett ständigt snurrade… eh, långsamt vindlade samhälle. Det är vackert.
Hökartorget kan lätt missuppfattas som ett gäng glada nissar som fått för sig att frälsa landet med stutsade pop. Nu är det skitigare än så. I Det nya landet gör man upp med vår nya verklighet, försöker med pop vända högervinden. Om det funkar? Det spelar ingen som helst roll, de gör det inte för att förändra välden, de gör det för att vi andra sak vakan. Sen är det upp till oss att förändra världen. Smart.
Att The Fix gjort en video för bara 2 500 spänn är helt otroligt när man ser resultatet. En visuell explosion som man vill se flera gången, ständigt händer det nya grejer.
Runt 1:45 in i videon kommer den kanske snyggaste scenen du någonsin sett i en svensk musikvideo! Jag lovar, du kommer häpna! Extrem videokonst! Det är för lite overklighet i svenska videos. Bonusinfo: Killen som har gjort videon, Erik Althoff, är samme kille som skrev "den där Saab-reklam-films-låten". Så nu vet ni det.
The Fix - Modesty
Francis har gjort en av de snyggare filmarna på mycket länge! En hyllning till den fria tanken. En otroligt rolig idé, alla spelar på instrument gjorda av trä. Alltså, obehandlat trä, stockar, plankor och en stor björk. Slöjdens kreativitet extra deluxe. Till detta har man byggt mobiler av trä. Växlar mellan ljusa och mörka rum. Precis som Francis musik. Otroligt fin video! Hurra för konsten!
Francis - Traktor
Hagalidens video till Följ din sista önskan har lite Apflickorna över sig. Det drömska, oförklarade och det ängsliga. Drömmar i verkligheten. Det är vackert. Ibland behöver man inte krångla till det så mycket, videon är skön att se på.
Debaser Medis är till bredden fyllt, översvämmat av främmande folk från andra planeter. Vi är inte ensamma i den stora svarta rymd, det finns fler civilisationer där ute. Denna kvällen är de på Medis. Skillnaden mot fredagens popmys är total… Jag avrundar det stickspåret där. Det ska ju handla om Tiger Bell nu.
Ett band som fångat mitt hjärta på det vackraste sätt, likt en framfusig ny vän går de rakt på mig, ställer sig nära och säger inte förlåt. Förklarar sitt uppdrag, de ska förföra mig med musik. Sikta mot de mest primitiva delen av mig, den som tycker om poppunk. Tiger Bell gör precis det och jag står där med ett fånigt leende. Andra band krånglar tänker jag. Hur svårt är det att mecka ihop en bra låt liksom? Väldigt svårt ska det senare på kvällen visa sig… Oj, där kom stickspåret in igen, tillbaka till motorvägen: Tiger Bell.
Det var en förtrollad natt. Stjärnorna nerplockade från himlavalvet, uppe på scen placerade och klara lyste de mot oss. Tobias Isaksson toppade laget, sitt Azure Blue, med Hanna Liten på synth, Anna Bergvall (Stella Lugosi) på sång, Patrik Marcus på gitarr (You say France & I whisle), Anders Lantto på bas (Dial M for murder, Summer heart) och Henrik Blomqvist på kongas och allt med rytm. Du ser ju själv, ett helt gäng med översympatiska överjävliga musiker på en och samma scen.
Hur det lät? Hur låter din bästa orgasm? Hur känns den? Hur är det att krama sin älskade efter fyra långa veckor av bortavaro? Att återse sitt barn efter tio veckor i en gruva?
Det cirkulerade sagor om hur Patrik lärde sig alla låtar på en dag och faktiskt spelade ihop sig med Tobias under eftermiddagen, hur Anna inte hade alla texterna klara för sig och det gick sagor om hur Tobias drack för mycket vin. Efteråt flödade superlativen, andra musiker i lokalen skakade på huvudet och talade med avundsjuka i rösten om Tobias texter, hur de trängde sig på i alla rättframhet.
Hur det än var, det här var bland det finaste jag varit med om.
Mellansnacket var det bästa vi någonsin hört, alla var eniga. Det talades om kommunism, om plastbjörnar och nazism. Och det var precis så underhållande som det låter, samtidigt med värme och kärlek. Här har landets artister mycket att lära av Isaksson.
Det kom en lyckotår. Sakta ner för kinden och jag mindes den där regniga spelningen sommaren 2010. Nu är Azure Blue precis som Tobias dröm, en plats för vänner, inbjudan går ut till alla och vi sveps med av den rättframma lyriken. Det här var det bästa jag hört. The wave är en ångvält av känslor, en stycke legendarisk Debaser Medis historia.
Se själva. Det här var förmodligen vinterns gig. Så mycket kärlek i lokalen. Lyssna bara på skriken i slutet på The Wave. 4 minuter och 44 sekunder rent guld!
En stor eloge till Klubb Oppositionen som för en stund vågade spela BRA musik på stora golvet! Inte bara det vanliga untz untz som brukar ljuda i lokalen. En riktig popklubb plötsligt, tack för det!
