Gladare är bätte!

Först:
Hej Stockholm! spelar låtar hela hösten! Det är väldigt roligt!

Torsdag 29 okt: Nada 21-01
Fredag 30 okt: Debaser Medis After Work 17-21
Söndag 6 dec: Nada
Fredag 11 dec: Fabriken (preliminärt)
Lördag 19 dec: Debaser Medis Send in the clowns
Söndag 20 dec: Nada

Kom och säg hej!

Det är bara att höra av sig om man vill ha mig och Anna i båset, vi spelar den bästa nya musiken (ofta låtar du inte hört) och det bästa från gitarrkillar med skägg. Folk har vi flera tillfällen tagit av sig kläderna när vi spelat…

Resten:
Det är ju sinnessjuk enkelt ändå. Att spela musik handlar ju bara om att vara glad. Att bli glad. Att ha kul. Även band som levererar en mer svart syn på livet har förmodligen tokroligt när de spelar. För annars skulle de inte hålla på. Jag tror vi har en spärr i hjärtat mot saker som inte är kul, det är därför ingen vill jobba…egentligen.

Onsdag i Stockholm. Hösten är här, ett fint tunt lager av vatten lägger sig på mitt ansikte när jag sticker ut huvudet genom fönstret. Trots att det bara är några kvarter bort lockar inte promenaden till Lilla Hotellbaren. Men ibland ska man göra saker ändå, för jag hade något på känn…

Friska Viljor har det märkligaste bandnamnet, det passar liksom inte ihop. Är förmodligen något internt skämt som jag inte fattar. Men efter en minut glömmer jag det där! Daniel Johansson & Joakim Sveningsson med band är den perfekta combon av Franz Ferdinand och Bon Iver. En helt omöjlig blandning om det inte vore för det här med glädjen, Friska Viljor har så otroligt roligt! De ler och verkar innerligt glad när publiken stämmer upp i både spontant handklapp och kör. De ser nästan ut att rodna. Lite sött sådär.

Friska viljor låter som Shot out loads vill göra men har blivit för präktiga för att göra… sen slänger de in Klezmer, men bara en väldigt liten liten del som tur är. De sprejar med Bee Gees körer i samma låt… Ja du fattar, det är en salig blanding av allt som gör en glad! Det är dans i varje låt och små underfundiga texter. Så har de jävligt kul hela tiden, och det har vi på golvet också! Det blir en uppvisning i hitts, var enda låt är en golvfyllare… om det nu inte var för att vi är på Lilla Hotellbaren, jag tror inte de har danstillstånd…



Tillsist:
Samme kille som gjort den fin fina videon till Jonathan Johansson har gjort till igen:


Vad jag tyckte om Magnus Weideskog när han spelade på Petsounds Bar kan du läsa här.

Tillsist:
En vacker skiva hamnade på min hallmatta idag.



Universal Zoo skrev jag om härom veckan, ni måste lyssna.

Jerry Boman

Betongens Kate Bush i vår nya kyrka

Det finns ett problem med psalmer. Kontexten. Det kan ju vara de mest fantastiska små musikstycken om det inte var för den detaljen att det är religion inblandat. Oftast spelas de också i en kyrka, en miljö som inte precis är min hemmaplan.
Nu är det så bra ställt här i världen att någon intelligent människa har tagit tillvara på psalmen som inspiration, satt den i en helt ny kontext och uppdaterat innehållet.
Lux Lumen ger rysningar . Inte bara under någon stund här och där, inte bara under en låt. Jag ryser av välbehag under en hel konsert.

Mira Eklund aka Lux Lumen är sakral. Ska man likna henne vid något i nutiden är det Motoboy. Psalmer för nattens barn i en perfekt akustik, Högkvarteret är vår kyrka.
Uppfinningsrikt och fruktansvärt vackert. Filmiskt. Skrämmande.




Lux Lumen är det borttappade ljudspåret till stumfilmsklassikern Körkarlen. Inspelad genom linserna på grönskimrande night goggles och med Skynet bakom hörnet. Lux Lumen reser sig efter undergången och pekar på allt vackert.

Det finns inget elakt i Miras musik, den är varm och inbjudande. Det är just där det fantastiska händer, i det kompakta mörkret hon levererar möter hon med svarta lysrör på discogolvet, leende och snäll. Jag blir inte rädd, jag blir intresserad. Lyssnar mer noga för varje minut, uppslukas helt av denna betongens Kate Bush.

0.35 in i klippet nedan, "You happen twice", är en sådan rysare att det inte ens går att förklara hur bra det är! Jag vill hävda att Mira i den stunden nuddar samma moln som just Kate Bushs Wuthering Heights. Helt galet!



Jag är mållös.
Vackert.

Skrev jag att det var vackert?

Jerry Boman

Glädjetjut och hopp!

Vad glad jag är nu! The Joy Formidable kommer till stan den 21 november! Det kan vara det bästa bandet på mycket mycket länge som kommer utomsockens i från.
The Joy Formidable låter som en korsning av Matt & Kim och Glasvegas. Montomt skrikmangel med glädje. Upp med kravallstaketen på Debaser!
Hej åh hå hurra!

Och att Sonic Surf City gör nya låtar är en sådan nyhet att jag hoppar högt! Ola Hermanson sjunger nog "Ohioiii Oioooo" fler gånger än någonsin men annars är allt som vanligt hos Norrköpings turbosurfare. "Vote for summer" är en popsmocka som kommer riva ett dansgolv när som helst! Jag röstar på sommar!

När vi ändå är inne på Myspace hela bunten och snurrar kan man ju ta och lyssna på följande:

Anna Hamilton
Små elektroniska ljud blandas med skimrade nätters mystik. Sitter här och tänker på vinjetten till Cheers. Sinatra möter Miss Lee. Bitar av klubb, bitar av natur. Hög hatt och Fjällräven, allt i ett.
"Walk of shame" är helt helt jävla briljant! Veckans fynd!

Gå in HÄR och klicka på ljudklippet längst ner, en väldigt bra cover på favoriterna The Bombettes "The Thief". Väldigt bra!

Emma Boman
Här håller vi folk med samma efternamn bakom ryggen. Vi är inte släkt vad jag vet men det är så vackert att det inte går att undanhålla er. Levande ljus-musik. Jag vill sommna till det här, inte för att det är tråkigt på något sätt, utan för att det är så inbäddat.

Cass McCombs
Vi kommer bråka om vilken låt som är bäst när året är slut. Men det kan mycket väl vara "Dreams-Come-True-Girl". Jag vet inte, men det verkar som han missar Sverige? Eller ser ni honom någonstans? Tjoa till i så fall!

Här är det i allafall Girls som gör en fin version av låten:

Girls "Dreams Come True Girl" (Cass McCombs) from Left | Right Hand on Vimeo.

Jerry Boman

Afterwork, pingis samt nya djset.

Den lilla lilla mysiga scenen ovanför Debaser Medis är en undangömd pärla. Det ser ut som en biosalong, man sitter ner och det blir riktigt intim känsla på spelningarna. Så mycket bättre nu när Debaser startat Afterwork på fredagar. En riktigt härlig klubb som inte bara bjuder på två band utan också snorbillig öl. 25 spänn är det inte många som klår! Och så stod det snacks på borden! Det var längesedan jag var på en så trevlig klubb, mycket vänligt och bra stämning. Som hemma fast borta.

Göteborgaren Jonas Schwartz gör sin första spelning i Stockholm och det kommer säkerligen bli fler. För Jonas lyckas kombinera de två städernas musikstilar, ni vet göteborgsandan: svajig röst och hundra kilo hjärta sv. stockholmsandan med duktighet och direkt in i radion från dag ett. Schwarts blandar klassiska popmelodier med ett nutidsperspektiv, det är i sina stunder helt tidlösa låtar som man inte kommer tröttna på, inget bäst-före-datum. Men samtidigt är det väldigt mycket just nu. Han har som sagt plockat upp det desperata från långgatorna, satt det på bussen mot Stockholm, tar paus i någon liten håla full av rednecks och styr sedan fordonet i vackert hamn med näven-i-luften melodier. Över de flesta låtarna svävar den irländska pubpopen, den vardagsromantiske tisdagsalkisen med stora hjärtat som berättar storys. När de flesta andra söker sina bekymmersdämpningar på något sunkhak så verkar Jonas istället satt målet snäppet högre, har dricks det musikalisk finöl.

Kortfattat: Jonas Schwartz är riktigt jävla bra! Jag får flera gånger torka flinet från ansiktet och håren reser sig på armarna. Rösten är bland det bästa du kan ha i örat just nu, men även den lilla men ack så vackra detaljen elfiol (som kan vara den snyggaste sedan ELOs fiol i glas!) lyfter detta till molnen.






Band två på lilla scenen är tyvärr tvärt om, de ger mig inget alls. Jag blir helt tom. Sitter snällt kvar under hela spelningen men känner inget.



Något senare är det då dags för kvällens stora händelse, supergruppen Tutankamon på Medis stora scen. Med medlemmar som Adam Olénius (Shout Out Louds), Daniel Värjö (The Concretes), Peter Morén (Peter, Bjorn & John) och Niklas Korssell (The Plan) så sitter de inne på en hel del erfarenhet. Men just erfarenheten och duktigheten slår tillbaka, det blir en uppvisning i varför glass och thaigryta inte blir gott, trots att de båda var för sig är väldigt goda. Det spretar åt alla upptänkliga håll, bandet spelar 9 låtar och inte en enda är minnesvärd. Visst, minihitten Have You ever Been in Love sticker ut en del, men mest beror det nog på att man hört den förut. Jag vet inte alltså, men det såg inte ut som killarna stormusiker hade kul, trots att det var just precis det jag tänkte skulle ske, att här kom de med all sin erfarenhet och fick göra något nytt. Man kan dra ett roligt om kopplingen mellan Tutankamon och mumier...

Tutankamon lever på gamla meriter, de snackas om dem efter som alla vet vilka som är med och deras andra band är fantastiska. Hade ett nytt band spelat samma låtar hade jag nog vänt i dörren. Missförstå mig inte, det är mycket duktigt och bra ljud och hela den grejen, men det ekar tomt i låtskåpet. Men fortsätt för allt i världen, för ni har förmodligen jättekul i replokalen.



Så tycker jag att Peter ska sjunga mer, hans röst passade det här mycket bättre än Adams.

En liten detalj som dock får spelningen att blinka till är när en tjusig övergång mellan två låtar där alla byter instrument med varandra misslyckas på grund av en ostämd gitarr. Då blir plötsligt bandet levande, de inser sin dödlighet och förgänglighet. Just minuterna efter den lila incidenten är konsertens bästa.



Lördagen innehöll pingis i en kyrka i Hägersten (mycket kul!) samt wrestling vid mossebacke torg (mycket bisarrt!).




Tillsist:
Jag gillade Debasers nya afterwork så mycket att jag tar och spelar skivor där på fredag! Det blir jag och Anna under namnet Hej Stockholm! samt Emma och Mattias från Paris. Kommer bli tokkul!
Och ni har väl inte glömt att Hej Stockholm! står för musiken på Nada på torsdag?
Du får med andra ord två kvällar på rad att njuta av de låtar jag väljer ut för dig, erkänn att du gillar det! Alla måste komma!

Jerry Boman

Gångavstånd mellan Jumper och nypunken.

Jag börjar gilla den här staden, det är så nära till allt. Ja, alltså om man håller sig på ön som kallas Söder. Då ligger allt bra och fint inom gångavstånd, och än så länge har jag sällan känt mig tvungen att åka från ön. Några gånger bort mot Telefonplan, någon gång i till Bredäng och så till Slussen då. Fast det där sista tycker jag nog ligger på ön ändå.



Kvällen börjar på Pet Sounds Bar. Send in the clowns fyller tre år och spelar bara låtar från band som spelat på klubben. Makalöst bra grejer drar Erik i väg där ner i källaren, vilken klass han och Sandra har haft på bokningarna genom åren!

Magnus Weideskog gör sin första spelning den här kvällen. Han har suttit och tryckt på en bunt låtar, väntat på att de ska bli riktigt bra. Att de skulle jäsa till sig. Det ger resultat, han är helt och hållet självklar på scen. Ren och enkel. Live spelar han piano och gitarr, samt en liten platta på golvet som elektriskt förstärker hans fottakt. Mycket simpelt och helt underbart.

Om Jumper vore en ensam kille med gitarr så skulle de låta som Magnus Weideskog. Han fixar ihop effektiva poplåtar, enkla javisst men det är det som är det svåra. Han har skalat bort alla märkliga avtryck och liknelser som många svänger sig med. Han berättar som det är. Och vi andra följer med, sjunger med.



Jag gillar den där låten. Den är simpel som fan. Men den är väldigt väldigt ärlig.

Så var det den här saken om att alla ställen ligger nära. Direkt efter att Magnus sa tack och hej rusade jag ut på gatan, och sedan utspelade sig följande:



C.Aarmé slutar aldrig att förvåna mig. De återuppstår fler gånger en kristen flickas oskuld, de har mer energi än en Jollycola speedad tonåring och de utvecklar sig likt en origamidrake under högtryckstvätten. C.Aarmé är en krigare som till varje pris ska rädda Ryan, en envis djävul klättrade upp för K2 utan syrgas iförd endast kräfthatt och långkalsonger. Det är storslagen underhållning, men hela tiden med ordentligt innehåll. En hård smäll över ögat och du ser i syne, en aldrig stillasittande maskin som vill förgöra dig, rensa bort dig från stan. Men som samtidigt håller dig i handen och säger snälla ord i ditt öra.



Nya skivan, Word music, dundrar på i samma still som allt annat de släppt. Kanske är det lite mer 77 punk nu än tidigare. Bäst den här kvällen är The Abyss Song, en effektiv punklåt som vem som helst kan skalla sin granne fördärvad till. Punk och 60-ish pop blandas, likt ett utvecklingsstört barn blandar rött med grönt och får svart. The Hives goes mentalsjukhus.

Trots denna gala i upphetsning släpper inte publiken stolpen för ens en sekund. Riktigt roligt blir det när sångare Jessie Garon (Sveriges mest underhållande sångare!) stänker, än häller vatten på publiken. De flesta ser ärligt arga ut… Va fan, det är bara vatten!

Sätt nu upp en spelning på ett litet ställe, spela sent så vi hinner dricka bort vår tveksamhet och ställ förstärkaren på 12:an! Då kommer C.Aarmé spela dig tillbaka till stenåldern!
Sist en liten guldmedalj till Patrik Herrström bakom trummorna, här kommer han mer till sin rätt än bakom tex Timo. Hellre jävlar av han hamrar på!

Så se där, två helt olika arrangemang inom 5-6 minuters gångavstånd. Båda bra på sitt sätt. Jag gillar verkligen dig Stockholm.

Jerry Boman