18-åringar har inte patent på spelglädjen eller orden

Jag sitter och skriver det här på min balkong. Försommarblåa skyar med molnslöjor, runt 20 grader. I skuggan. Ovan mig himmel, bara himmel. Nedanför håller jobbas det på att rusta upp gården. De målar, sågar och sopar rent. Ett tjugotal män och kvinnor i arbetsanpassade kläder, skor med stålhättor och hantverkskunnade. Bra jobb!
Om jag skulle be dem ta en paus i arbetet och berätta en anekdot som har anknytning till låten Solglasögon skulle förmodligen få lika många historier som det är folk där nere, och arbetet skulle inte komma igång på många timmar. Alla kan låten, alla har hört den och alla kommer ihåg när de hörde den. Min egen historia utspelar sig i början av 90-talet och platsen är medieskolan i Halmstad. Uppgift: "Gör en video till låten Solglasögon. Gör va fan ni vill!". Med exakt de orden på ett papper. Videon blev kanske inget att visa för farmor men under ändlösa natttimmar vevades den fram och tillbaka i redigeringens analoga bandsnurr. Än i dag kan jag hela texten...

Solglasögon spelades in av Docent Död 1980 och kan med råge räknas till de svenska klassikerna. En smula uttjatad javisst, men lyssna en gång till och känn på den härliga mixen av pop och naiv punk. Med på samma skiva hittar man också Bensin i blodet, som med textraden "en ensam man på en moped" tog udden av hela den svenska raggarkulturen. Där visade Docent död att det var coolt med något så fånigt som en moped, och i samma stund blev de pop.

Så står jag plötsligt där, i Docenternas (de bytte namn efter några år) replokal på Söder i Stockholm. Det är på alla sätt och vis en svindlande händelse. Här är bandet som nästan släppt en singel vart annat år sedan 1979! Mäktigt! Hjärnan bakom det mesta, Larry Lövgren är där men framför allt är Joppe Pihlgren där. En glad gamäng som trots tusen och åter tusen spelningar genom åren utstrålar sådan glädje att få spela för oss i replokalen att det svämmar över. På ett bra sätt! Nere i källaren känner han och bandet sig hemma, och på samma sätt som deras texter verkar vara skjutna från höften så bjuder de på en familjär liten konsert. Nu ska ni inte missförstå här, Docenterna är fortfarande poppunk, Joppes röst raspar och svajjar men det finns inte tillstymmelse till vi-var-coolast-i-stan-en-gång-och-ni-ska-gilla-oss. Docenterna 2010 bryr sig.

Jag kan inte annat än att le. Docenterna har inget att bevisa, de släpper tre EPs i år och det är låtar från den första som vi får höra den här varma kvällen. Bäst är huvudspåret "Vanligt folk" och "Sheena". Den sistnämnda låter så här:



(ja, det är som ni alla vet är det Idde Schultz där till höger.)

Nu har ju det här bandet spelat in en massa andra skivor och låtar än just den här EP:n. Om man vill uttrycka sig milt. Och eftersom vi vill ha mer så blir det några extranummer, bland annat en låt som jag helt hade glömt av att jag kom ihåg, Gordini! Lyssna på den texten, det handlar om ett par som blir överkörda på Söder Mälarstrad av en Renault 8 Gordini (Joppe berättar såklart exakt varför det är just den bilen det handlar om…). Paret har precis träffats och känner alltså inte varandra så mycket men genom att de dör ihop så är de plötsligt för evigt tillsammans i människors medvetande. Så jävla briljant berättat! Vackert mitt i all död.
Så här lät det hela:



På fredag spelar Docenterna på Pluto i Stockholm och den 26 maj släpps alltså den första av tre EPs.

Nä, nu är det lite för varmt här på balkongen, ikväll tar du med dig alla du känner och går ner under bron till Trädgården. (läs om allt här) Tidningen Novell har släppkalas och det blir bland annat musik av de här tre:







Jerry Boman

Jag biter ihop för mig själv

I en källare i Gamla stan i Stockholm firar Steget sin första skiva. Kan verka märkligt, både Matilda Sjöström och Nils Dahl tillhör inredningen på Pustervik i Göteborg. Men vad gör väl det, jag står där längst fram och bli helt förnärmad. Det är så bedårande vackert. Det händer då och då att mina ögon fuktas när jag lyssnar på musik, men nu vet jag att det finns skalor i känslorna. Steget får mina tankar att löpa amok. Ni vet när man gråter för att ens stora kärlek ler vid precis rätt tillfälle. När man går hem efter ett förmodat ONS och känner att fan just den natten kommer förändra allt. När solen går upp, äter upp helvetesnätterna och påminner dig om det vackra i att finnas till. I stunderna då man inte kan behärska sig, när man blir den rena människan man egentligen är. Som alla egentligen är.
Det är där jag möter Steget, jag är helt utlämnad, känslomässigt naken och det är därifrån tårarna kommer. Samtidigt biter jag ihop, jag är inte van vid så stora känslor. Än mindre att visa dem. Inget jag försöker dölja men när jag nu står där under stenvalv som sett både det ena och andra då blir det för mycket. Helst skulle jag vilja tappa ansiktet totalt, berätta allt om vem jag är. Det gör Stegets musik med mig, storslaget men ändå så otroligt minimalt och nära. Så jag gråter inte där framför scen den här gången. Det är för mycket bara.



Nu tar det inte slut där, för stora känslor och riktiga texter kan många fixa ihop. Det geniala är att det är så välspelat, perfekta komponenter i samklang. När jag sedan köper skivan och nu sitter och lyssnar på den så blir känslorna ännu större. Jag berättade för er här om dagen om mina två stora passioner när jag var mindre, The Beach Boys och den melankoliska inställningen till kärlek. Då handlade det om Irenes nya låt. Om man tar och lyssna på Denna gången med Steget så är det så nära stjärnorna jag kan komma, Ett sprittande hoppfullt piano inleder, så Matildas rakt på sak berättelse om erfarenheter, hur allt ska bli rätt. Samtidigt är det så sorgset, den ständiga jakten på att förändra sig själv. En låt som får mig att tänka efter, man ska inte ändra på sig, ta mig här är jag, passar det inte så var det inte vi, men står du ut så kommer det bli bättre än du någonsin varit med om. Så mitt råd, lyssna på Denna gången och gör ta mig fan tvärt om! Explodera i ditt eget sätt. Någonstans tror jag att det är precis det som Matilda och Nils vill säga oss.

Där hittar man nästa sak i varför det här är en duo som går rakt in i mig, de är ärliga javisst, men samtidigt använder de musikens alla parametrar till att berätta saker som gräver runt i mitt undermedvetna. Jag hör en sa men koppen känner något annat. Hur de får ihop det på det sättet övergår min fattning.

Senare på kvällen går jag och ser Andreas Kleerups "hemliga" band Me and My army. Första spelningen i Stockholm. Det är Timos band fast med Andres längst fram… Jo, alltså, det här ju en bunt mycket trevliga killar hela högen, mycket kompetenta och hela den grejen. Men det ger mig inget alls. Kan handla om det är lite för mycket Americana i svensk tappning. Men det är ändå roligt att se på något märkligt sätt, mest för att hela prylen är så märklig.




Kvällen slutade i en källare på Söder, där bjöds det på sprit i dricksglas och tvserievinjett-bonanza och improvisationssång. Nya vänner fick man också! Så roligt kan ha bakom ett cykelförråd!

Hemgången var lika med soluppgången.

Tillsist:
Me and My army spelade på, Ljunggrens på Götgatan, det var en form av invigning och Nöjesguiden höll i det tillsammans med Opening Act. Efter Kleerup och vänner gått ner kommer Swingfly upp på scen, ni vet han som hänger med Teddybears STHLM ibland. Meningen är att han ska få alla på härligt humör… Men högtalarna i den här gallerian, ja det är ju faktiskt en sketen galleria, klarar inte alls av att spela bas. Då gör Swingfly det enda rätta, han ber ljudkillen sänka ljudet och säger sedan åt honom att fixa ljudet. Såklart finns inget att göra och då gör Swingfly något som fler artister skulle ha stake att göra, han skiter i hela grejen och går av scen. Först ber han om ursäkt å publikens vägnar, han säger att han faktiskt inte förstår hur arrangörerna kan göra så mot publiken, att ha så dåliga prylar. Helt fantastiskt! Mer sånt!
Artister lägger ner hela sin själ och sitt liv på musiken, men många arrangörer verkar tro att det bara är att smäcka ihop några små hobbyprylar och sedan dra in strålarna och vara med på bild i Nöjesguiden för att fixa en klubb. Skäms på er! Snygg frippa kan ni ha, men ni har fan ingen koll på läget för det.
Heja heja Swingfly!

Jerry Boman

Allt händer bakom kameran

Precis när man trodde man sett precis allt så smäller Sidechild till med stor musikvideohumor! Du måste kolla hela!



Det är inte första gången Sidecild får mig att skratta, tidigt i år släppte de en skiva och för att föregå kritikerna så bjöd man in de bästa kritikerna i landet och lät dem tycka till:



Som om detta inte var nog, de kom med mig och Anna och åkte båt också! Så här såg det ut på Stockholm Boat Sessions:



Förra sommaren hörde jag detta fina fina band för fösta gången, så här tyckte jag då.

Tillsist:
Inom kort kommer jag släppa en bomb…

Tillsist2:
Irenes nya går fortfarande att lyssna på. Det tycker jag du ska göra!

Jerry Boman

Älska Island!

I tider av Islandshat de luxe,både mot aska och ekonomiska tokerier, så passar jag på att tipsa om något riktigt gott från den lilla ön i det stora havet.



Mer av LAY LOW hittar du såklart här.


När du kollat och lyssnat klart på det så hoppar du raskt over till den här pärlan från samma ö:
Dýrðin

Så där, nu gillar vi alla Island lite mer!

Jerry Boman

Likt en reklam för tvapparaten

Platsen är Hammarkullen, ett betongäng till förort utanför Göteborg. Husen sträcker sig upp mot himlen, tillräckligt högt för att hålla drömmen vid liv, men inte så att någon kan nå stjärnorna från taket. Allt är inom räckhåll fast du kommer aldrig lyfta. Just den här dagen pressar sig en kil av hopp in mellan husen, en strimma framtid som värmer upp själar i istidskoma. Det är karneval och färgen är tillbaka. Ett tåg ringlar sig livfullt över gatorna, rinner sakta och ger liv likt en brunn i en stenöken. Plötsligt känns inte stjärnorna så långt borta. Du kan om du vill. Det finns möjligheter även om du inte tar dig upp på taken, livet kan vända, och den svängen börjar alltid närmast marken.

Det är till den miljön det går när jag lyssnar på Martin Senter. Han är det vackra sambatåget, i stor kontrast till hans svarta Myspacesida. Jag vill dansa! Replokalens desperation når genom väggarna med hjälp av en snirklig galet slängig (och svängig) gitarrslinga. Martin är den fina kopplingen mellan punken och orkesterpopen, frenetiskt spelade på kongas och sist men inte minst är rösten "jag missade sista tricken hem" skön.

Nu ska du inte bli förvånad, det är alltså inte samba, det är inte frukt på huvudet i hans värld. Martin är inte ens från Hammarkullen. Det är desperat och svart. Ändå vänder det min blick åt helt andra håll. Precis som all stor pop.

Stort tack till begåvade regissören Mats Udd för den här länken! Samme Mats som i dagarna hade 100.000 tittar på sin Jonathan Johansson video!



Jerry Boman

Natt på Pluto

Förband har alla varit. På väg uppåt. Inte sällan möts bandet av trötta suckar eftersom alla kom för att se något helt annat.
Om man då istället är efterband så borde logiken säga att det är något unikt och mycket spännande som sker. Speciellt om spelningen är runt två minuter lång, pumpar strob och ger uttryck för all frustration som hemgången kan ge.
Öfvre var precis allt det i går på Pluto. Ett irrbloss som var där och då. Blinkade man missades allt.

Kör upp filmen i helbild, sitt nära och använd lurar med riktigt högvolym för en uppfattning om hur det var!






Jerry Boman

Jag blev en blöt fläck

John Grant tar oss med brallorna nere. Vi hade hört låtarna på nätet men inte riktigt fattat. De var ju i ärlighetens namn inget superspeciellt. Lite försiktigt sådär.

Sedan satt vi där under gatan, under betongen, och blodet forsade ut i våra ådror. Vi kände värme, vi kände den innerliga känslan av ett sant geni. En röst från den ensamma gatan, från de olycksaligas hemmagård. Så uppriktigt.
Han spelade piano likt ingen på mycket länge spelat piano. Dovt och olycksbådande. Johns förbannelse kommer drabba även oss tänker vi.
Vi satt vidare och fick ett extranummer. Något av det vackraste jag hört, helt acapella. Han förklarar att han inte kan spela piano så snabbt om han ska sjunga med inlevelse. Det är precis det han gör, det är så mycket inlevelse att jag sjunker ner genom stolen.

Jag upplöstes som person när John Grant sjöng. Blev en blöt fläck.

Tillsist:

Det finns en fin intervju med John på Gimme Indie. Där listar han också sin favoritmusik från Sverige. Mycket Abba. Men även Kent på engelska.

Gimme Indie är förövrigt det bästa sedan internet föddes. Eller något i den stilen.

Jerry Boman

Plus: Scenen Minus: Musiken

Jag är lite sen här känner jag, men ni får vara glada ändå, jag ger er en massa annat härligt att titta på. Jag hoppas alla har kollat in mitt reportage från Joel Almes musikvideoinspelning och musikvideon med Zackarias som jag knåpade ihop med hjälp av slumpen.
I lördags var jag i alla fall på en av vinterns mest efterlängtade konserter, Beach house på Debaser Slussen. Kön sträckte sig över torget, upp för trappan och över HELA bron. Helt galet! Hörde om folk som stod i kö i över två timmar…

Beach house var inte värt 2 timmar i kö. Inte på långa vägar. Egentligen är bandet inget alls, jag lyssnar mycket hellre på Sasha Bell och hennes Finishing School. Beach House är en berg och dalbana, ibland, små korta stunder, är det väldigt vackert. Andra stunder, merparten, gäspvarning. Jag vet inte vad folk ser i det här.

Något som däremot skulle vara värt flera tusen timmar i kö var scenbelysningen. Ett flertal vita fluffiga träd med belysning. Titta på filmen så förstår du. Vad ännu bättre var att allt följde musiken på ett mycket subtilt och smakfullt sätt. Fantastiskt! En av de bästa scener jag sett!

Synd bara då att musiken inte levde upp till det visuella.

Tillsist:
I kväll går du till Debaser Slussen igen och kollar in Still Flyin'.
Det här kan du vänta dig!

Jerry Boman

När slumpen bestämmer

Ni vet hur det brukar vara. Ett band skriver en låt, de spelar in den och sedan vill de ha en musikvideo. De kontaktar någon som kommer och filmar. Efter det sätter sig filmaren och klipper. Och klipper. Och klipper. Och klipper.
Det sägs att magin skapas i klipprummet.

Jag ville testa om det verkligen var så. Hur skulle en musikvideo se ut om man lät slumpen klippa videon?

Jag åkte till Norrköping. (som av en en helt annan slump spelades Markus Krunegård på radion när jag rullade in i Sveriges Peking) I Norrköping träffade jag bandet Zackarias i en lägenhet.

Här nedanför ser ni resultatet. Med slumpen som gäst i klipprummet.



Ni som spelar i band, äger skivbolag eller på annat sätt vill ha en musikvideo gjord, dra iväg ett ebrev: jerry@jerryboman.se
Här finns idéer för alla!

Jerry Boman

På videoinspelning med Joel Alme

Jag åkte ner till Nynäshamn och hängde med videoregissören Mats Udd och Joel Alme. En musikvideo till Joels "If you got somebody waiting" skulle spelas in. Så här gick det till:



Jerry Boman

År och dar

Mitt i stora melodifesten på tv lägger jag upp en låt och ett band som med lätthet slår alla bidrag. Här är År & Dar från Underbara Bar i onsdags:



Jerry Boman

Stockholm är det nya Göteborg

Helg och gott om tid att lyssna på nya härliga band! Jag gillar verkligen hur ni som läser här bjuder på så fina länkar, stundtals strömmar det in bra musik! Som nu!
Här kommer en tredelad lördagspåse med musik som jag gillar mycket just nu.









Prins Eugen
Någon berättade för mig när jag skulle flytta till Stockholm att jag aldrig mer skulle få upptäcka nya skeva band. Att hela huvudstaden var ett träsk av polerade musiker som inte släppte något i från sig som de inte visste skulle gå direkt in på Tracks.
Som tur var är det inte sant. Lyssna på Prins Eugen. Så in i helvete bra! Näven i luften, punkkänsla med elektroniska microkosmos inslag. Lyssna på "Säkra vägen ner / Ingen saknar en förlorare". Där har du mitt gå ut-anthem för den här veckan!
Med anknytning till Hästpojkens musik numera så är ju Stockholm helt klart det nya Göteborg!

Stereo Arcade
När jag ändå är inne på låter som får en att gå lite snabbare, lite rakare, lite gladare, så kan ni kvasta förbi Stereo Arcades sida och lyssna på stråkpopen i I´m not gonna die tonight. Klass på den!

Sist men inte minst:

Mike Pearl
Vackert.
Enkelt.
Jag blir helt varm.

Jerry Boman

Kollisionsrisken var på riktigt

Det var sommar 2008, det var en gata i Malmö. Några få centimeter över marken stod Karolina Stenström. Ibland satte hon sig ner vid sitt piano. När hon började spela stannade gatan upp och likt en Matrixeffekt verkade farten saknas ner. Vi som var där kände våra andetag och bländades av Karolina. Hon kallade sig Steso Songs.
Sedan blev det sommar 2009, och det var en scen på Landet. Samma saker utspelade sig, allt stannade upp…

Det är vinter 2010 och Steso Songs har precis släppt sin första skiva. Enligt mig ett mästerverk. Platsen är Debaser Slussen och Karolina spelar precis innan Hästpojken.
Inget stannar upp. Många bryr sig inte. Det pratas på i lokalen. Kanske kan det där ha varit den mest olyckade bokningskrocken ever.

Det är så synd om er. Ni som inte lyssnar. För i min värld stannas det upp. Steso Songs musik är en smula ljusare nu, motsägelsefullt med en skiva som heter Now it´s dark. Musiken bygger på krockar, det smäller i min skalle, just när man känner sig säker kommer ett mjukt kast, låten tar en ny riktning. Steso Songs kör ner näven i pianot och får de slumpmässiga skeva tonerna att verka helt självklara. Lyssna på The Od. Inte många som klarar den manövern utan att gå vilse totalt. Fantastsikt.

Karolina är den fjärde dimensionen, ett saligt väsen högt över våra huvuden. Samtidigt nära inpå. Ibland bara det hårda pianot och rösten, ekande tom, distanser från budskapet. Likt en spärrvakt inne på sitt tionde arbetsår stirrar hon rakt fram, verkar utföra musiken på rutin utan känsla. Detta är om man lyssnar snabbt, för i verkligheten är det en sådant fokus och känsla att vi inte riktigt är beredda. Hon behöver liksom inte visa att det är på riktigt, att det här är det viktigaste. Det framgår med all tydlighet i musiken, i varenda låt, varenda berättelse hon berättar. Karolina är en väldigt modig artist. Hon litar till texterna, ljuden och tonerna. Inga visuella kroppsliga överdåd. Ovanligt och helt fantastiskt.

Det är synd om er som inte lyssnade. Ni, kanske skadade av Youtube övertydliga, ständigt närvarande visuella verklighet, som inte ens för en liten stund kan ta er tid att stanna upp.


Alla känner till omgörningen, Hästpojken gick från galenpannapunk till Svensktoppen snabbare än platserna på Carmen eller Kellys fylls en fredag. Jag gillar det, verkligen. Nya skivan växer, många låtar kommer sitta kvar länge länge.
Men jag saknar en sak när Hästpojken spelar live. Jag saknar det oväntade. Det är bra, det är väldigt bra, det är inte det, men allt verkar så regisserat. Jag vet inte, jag är väl Göteborgsskadad, vill ha ett viss mått att idioti på scen. Och när nu några av scenens förgrundgestaler står på scen, ja då saknar jag jävelskapen.

Men nog om det, Hästpojken är ett upp över taket bra band. De nya låtarna, crescendopopen, är smäckstora i levande livet. De rasar på utför kanter, kastar sig mot cellens väggar och är allmänt bråkiga. Hästpojken är förfester som går snett, spårar inte ur men blir förevigt inskrivna i minnet. Hästpojken live är känslan av slut-på-papper-i-skrivaren sent en fredagseftermiddag, när solen hånfullt retar utanför fönstret. Hästpojken live är missade bussar, tappade förstånd och livet som händer i det perifera synfältet. Allt vi jagar min aldrig finner. Det är uppgivet. Hopplöst.

Hästpojken är sant.

Tillsist:
Det här tyckte jag var jävligt bra:



Jerry Boman

En natt, i en korridor, bakom en bar

Igår var det tänkt att jag skulle se Le Fever på Hemma hos Fanny på Pet Sounds Bar. Men sällskapet på ett annat ställe var så trevligt att jag missade hela konserten. Attans… MEN när jag sedan tillslut gick ner i källaren möttes jag av ett glatt band som bara för min skull satte upp en superimproviserad minispelning inne i Pet Sounds loge! Fantastiskt! Och eftersom jag alltid tänker på er kära läsare/tittar här på bloggen så filmade jag ju såklart! En av bandets vänner fick agera kamera två.

Så här kommer det, ett superexklusivt klipp med Le Fever, inspelat igår i en korridor på PSB! Håll i hatten!



Så jävla bra!

Jerry Boman

Att fega ur

Var och kollade på Grand Archives. Myspop med skägg och stämsång. Vackert ibland, sömnigt ibland men på det hela en trevlig upplevelse. Ett tillrättalagt band, retar inte upp en själ. Jag saknar den där riktiga inlevelsen, kan ändå gilla en del låtar, men Grand Archives är likt en amerikansk politiker, lufträtt och passar många.

Ta exemplet med Torn blue foam coch. Det är väldigt nära en riktigt bra låt, men det saknas något. Låten är en vald amerikansk president, men hade passat mera som en valbar president, en som får kämpa. Som om de inte riktigt litar på det enkla, kraften i att ta sin idé hela vägen. Ska man passa många gäller det att safe:a upp. Fega ur.






Nä , ni får helt enkelt lyssna själva, här kommer ett potpurri:



Tillsist:
Facebook är bra till så mycket. Som till exempel att hitta nya band. Så, här kommer dagens "Facebookfynd": Aus Berg!
Lyssnar gör du en bit ner till vänster på deras sida. Let´s Pretend kan man börja med.

Tillsist2:
Ikväll (måndag) klockan 21:00 kan man lyssna på Steso Songs LIVE via Gimme Indie! Bra grej!

Jerry Boman

Iskall video och ny musik

Idag frös jag fötterna av mig i närheten av Nynäshamn tillsammans med den här killen:



Resultatet, bakom kullinserna på Joel Almes video, kommer upp nästa vecka. Hela musikvideosveriges nye älskling Mats Udd var regissör. Goa gubbar båda två!

Undertiden kan ni titta på det här:




Och, undertiden kan man alltid lyssna på:

Kathryn Calder

Glass Cake

Protect Me

(förmodligen är det bara jag själv som tar mig tid att lyssna, men då vill jag inte höra ett enda klagomål på att det inte finns något nytt att lyssna på nuförtiden!)

Jerry Boman

Det nya svenska bandet

Ett finns en låt som de flesta svenska uppfattar som väldigt svensk. En låt som fångat den där flyktiga känslan som vi vill att det här landet ska stå för. Känslan av orörd natur, känslan av sommarnätter i midnattssolen. Den hoppande laxen, myggor i motljus och björkenssus. En låt som får oss att sträcka på ryggen, att bli en vandrade svensk turistbyrå, redo att berätta om allt det där vackra som vi värdesätter. Låten heter Brusa högre lilla å och är skriven av Björn J´son Lindh.

Ett finns en låt som de flesta svenska uppfattar som väldigt svensk. En låt som fångar den där ensliga känslan som bara ett land med endast 23 personer per kvadratkilometer kan ge. Känslan som för mycket flit ger, känslan av vinternätter på ensliga insnöade gårdar ger. Den ylande vargen, ensamlunch på stadshotell och blåa vinternätter när luften står still. En låt som får oss att knipa efter andan. En låt som bärs i hjärtat. Låten heter Vintersaga och är skriven av Ted Ström.

Hägerstens botaniska har fångat in både de här låtarna rätt exakt. Det är en midsommarnattsdröm i minusgrader. Nyårsnätter i evigt ljus och nattdopp. Sylvassa registrerar de världen omkring sig, säger sedan sakerna enkelt. Till tonerna av ett stilla piano och försiktiga gitarrer. Melodier kastar sig ut från höga klippor, svävar enkelt i termikvindarna. Musik för nattbussen, ensambussen, hem. En stel blick ut genom skitiga rutor och staden försvinner bakom. Musik för inträdet i den gråa betongen, när hoppet dog mellan discodörren och spärren. Sånger när allt tog slut. Sånger till en ensam kopp te klockan fyra på morgonen, då det enda kan uppfattas som en glimt är klockan på micron.
Hägerstens botaniska kan mycket väl vara "det nya svenska bandet".


För er som vill ha lite enklare referenser: Säkert på samma efterfest som Raymond & Maria.


(jag vet inte hur mycket ni ser det på bilden men det är alltså en guldfisk som sköter rökmaskinen, en utter som spelar gitarr/sjunger samt en svan som spelar piano/sjunger.)

Hägerstens botaniska har ingen sida på nätet där du kan lyssna, men jag har fått lova att bjuda er på två sånger. Den första är inspirerad av Ruben Östlunds vackra och Guldbaggenominerade film Låt dom andra sköta kärleken. Helt fantastisk.



Jag fixade ihop en liten videobit i all enkelhet.


Låt nummer två är en betraktelse av snittfesterna, hemnet-knarkarna, par med lattehållare på barnvagen och alla andra som jagar det perfekta livet. Bland det bästa jag hört. Någonsin.




En skiva med sju fina låtar finns att få tag på, kontakta sångerskan Sofia Hultin här.

Jerry Boman

Några tecken mer

Nog tänkte du att utmaningen fanns. Att begränsningen gjorde det intressant. Om man kunde säga precis vad man ville säga på 140 tecken, ja då skulle världen öppnas. Vardagen skulle delas med alla, vi skulle komma varandra närmare.
Sedan hände något, alla började prata konstant. De här 140 bokstäverna svämmade över, plötsligt visste alla allt. Eller de trodde att de visste allt, de trodde att de berättat allt. Vardagen blev något man berättade på 140 tecken. Allt annat var old. och gårdag. Istället för att föra människor närmare kom distansen, för vem är det man egentligen lär känna genom dessa flöden. En tillrättalagd person som egentligen inte berättar något.

Erik Halldén har ingen Facebook. Jag gissar att han inte heller använder Twitter. Ändå känner jag Erik väldigt bra tycker jag. Det kanske låter exotiskt 2010, men jag känner Erik via hans sångtexter. Från början var det på engelska men sedan ett tag tillbaka på svenska under namnet Kronprinsen. För även om det är ljug hela tiden, vilken jag starkt misstänker att det inte är, så är sanningen den att Halldén är en stor berättare.



För mig handlar lyrik om att berätta historier precis som de är. Eller precis som man tror att de är. Det svåra sitter i hindret om hur mycket man ska ge ut sig själv och sina vänner. Erik berättar allt. Han letar inte absurditeten, han letar inte efter de där märkliga dagarna som går till historien. Han berättar om…i dag. Eller i går. Eller vilken dag som helst. Jag vill inte använda ordet vanlig, för ingen dag är vanlig.

Kronprinsen är statusuppdateringspop.




Det står några personer bredvid mig när UmiUmi spelar. Blandade kön. Deras gemensamma samtal vill jag inte återge, för det är…nu ska jag säga…riktigt pinsamt. Det tycker, håll i er nu, att UmiUmi aka Anna Berglund "går för långt". Under en kort stund funderar jag på att ge mig in i debatten, man det skulle bara sluta med ilska.

Både i ord och musik får Anna mig att tänka på Edith Södergarn. Något i det svarta, i intensiteten, i detaljerna. Styrkan är genomträngde. "Söder Om Söder" börjar med olycksbådande stråkar och fortsätter med en text om ensamheten. En storslagen text. En gripande text. Ord som utan att döma berättar om tomheten mellan två människor. Söder om söder blir en krigszon, en urblåst skelett av känslor.

Det är bedårande vackert.



Anna Berglund går inte för långt. Hon går precis rätt. Spelar på rätt filer. Uppgivet. Nattens sanningar som de flesta inte vågar tala om. Det är inte skitigt, det är vackert om man som jag har fallenhet för människoöden utanför discobollarna och champagnens ljug.

Det är bedårande vackert.



Tillsist:
Det där var alltså sista Klubb King Kong på Sjöhästen. Men INTE sista Klubb King Kong. De kommer flytta till nytt ställe. Så sitt ner i båten.

Jerry Boman

Legenden är från Norrköping

Jag trivs bäst, onykter. Det är den bästa av alla tillflykter. Jag är inte någon alkoholist, men ibland är bara staden så jävla trist.

Så börjar låten Varulv med Legenden från Norrköping. Rösten spricker, samma uppgivenhet, det-enda-rätta-allt-jag-kan-göra-känsla som i Håkans "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din". Resten fortsätter med samma verklighets prosa, en tjurrusning av småstad träffar mig. Jag ser framför mig anthemkänslor, knutna nävar i luften när Legenden sätter den här låten live.

Det är smutsigt som fan. Torr betongdamms-smuts blåser rakt ut med de spikade trummorna, blodiga armbågar efter nattens språng, alla måste ha benskydd. Legenden är Mad Max i neonljus. Post-svininfluensa pop när solen gick ner. 28 dagar senare. Ensamma kvar tar de vägen via replokalen istället för att går hem, där barndomens krav och tyllgardiner väntar. De äter hellre grus än ostfralla. De är inte tuffa. De bara är.

Tillsist:

Inte missa sista Klubb King Kong på Sjöhästen på lördag!
Alltså, inte sista King Kong, bara sista på det stället.
Umiumi och Kronprinsen visar att svenska är det enda rätta!

Lyssnar på lite nya Kronprisen låtar som kom seglande. Texterna står inte långt i från Vapnets berättande med bitter eftersmak, bitterhet som något positivt. Det tillsynes vackra som är livet är ändå helt dumt i huvudet. Inbäddat fluffiga karibiska rytmer täcks av realtidspoesi.

Umiumi spelar i samma klass, det är verkligheten. Utan censur. Vackert. Vackert. Kolsvart med självförtroende.

Kommer bli en grym kväll! Kom inte om du är pryd.

Jerry Boman

EXTRA: Lo-Fi-Fnk släpper nytt!

Det är över tre år sedan Boylife kom... så plötsligt rusar de ut en ny video. Mitt i natten. Klockan är runt 02:00.
Här är den, helt ny och härligt färsk: Lo-Fi-Funk med låten Marchin´In!



Du kan ladda ner låten HÄR! Grattis och fritt!

På Spotify hittar du gamla skivan.

Så undrar jag om Maja Gödicke kommer vara med när de spelar live nu också?

Tillsist:
Du missar väl inte banden du bara måste lyssna på just nu? Nästan längst upp i höger hittar du "Just nu enligt Jerry". Garanterat fritt från band som fått pris på galor...

Jerry Boman