Själv ligger jag hemma i Göteborg och är dundersjuk, duggregnet nuddar fönstret och det är fyra västkustska plusgrader. Kvällen innan har jag sett Timbuktu göra en fin akustisk spelning på Bommens salonger och gått hem i en allt för tunn jacka. Så nu ligger jag där i sjuksoffan och ser hela fredagsfinalen. Jag gråter. Jag lipar ohejdat för jag inser hur missförstådda Raymond & Maria är och alltid kommer vara. De är dömda att evigt vara sammanlänkade med den där sommarplågan, ett one-hit-wonder, sönderspelat intill benmärgen. Ett afterski-band som människor i fula pullovers skrålar till. "Tröjan-låten" är både början och slutet. Jag gråter för att det är en vacker cover och jag gråter för att någonstans har någon förstått att det här bandet står för något extra.
Jag bestämmer mig, jag ska berätta för alla att det finns så mycket mer. Jag börjar mitt mission med att försöka få alla att LÄSA texten till "tröjan-låten". Högt för sig själva. En text som är bland det sorgligaste poptexterna som någonsin skrivits på svenska. Samtidigt en av de bästa. Om jag älskat Raymond & Maria tidigare så eskalerar det hela den där fredagen.
2011. Höst. December. En hotellbar i närheten av centralen. Ett gäng äldre herrar sveper öl i billiga svarta kostymer. Dressman. En av dem får feeling och ställer sig upp: "Nu går vi, ut i natten och hittar galanta damer! Raj Raj!". Det är torsdag, regnet i luften, det är några få plusgrader i Stockholm. I baren sitter en affärskvinnakvinna och äter på överstekta bacon och omelett. Ett gäng med fnittrande modeblogg-wannabes flirtar med bartendern, aw-gäng från innerstans webbbyråer nickar synkroniserat över stora stark. "En massa GTs och en puss var!" skrattar modeblogg gänget. Jag ryser.
På scen står för första gången på mycket länge Raymond & Maria. Bandet är pånyfött, med nytt språk och nya länder ligger för deras fötter. I våras släpptes Jobs Where They Don't Know Our Names, senare kom den till både U.K, Kanada, Korea och fick massvis med speltid på amerikanska alternativradiostationer.
Ok, ni har mig vid Lalaaaala. Tio sekunder in i första låten är jag fast. Igen. Raymond & Maria 2011 gör de bästa poplåtarna du hört, handklapp, tamburin, foten stampar med och texter smartare än någonsin. Ovan detta lägger man Maria och Camillas helt unika sång. Jag älskar dem. Det är hårt, det är politik och det är jävligt intelligent. Du känner dig upplyst efter några låtar, dina ögon ser nytt, dina öron hör nytt och din hjärna tänker nytt.
Kan poplåtar förändra världen? Ja. De kan absolut förändra din värld. Raymond & Maria kommer förändra din värld, var så säker. Lyssna bara noga. Här ryms knivskarpa iakttagelser, i The Fish Are Swimming Slower Every Year kanske man hittar förklaringen till modebloggfolkets fnissande i baren, eller till svartkostymernas nervösa handlande. Webbbyrån må vara hur hipp som helst, men när de sitter där verkar de bara finns djupa hål att stoppa känslor i, kanske kan Jobs Where They Don't Know Our Names vara ett intressant snack på nästa pitchmöte?
Ett Lalaaaala fångade mig, texter band fast mig och Raymond & Maria har kidnappat mig. I all sin enkelhet var det här en av 2011 års bästa spelningar. Jag såg det komma, gjorde du?
Nyheter om Raymond & Maria hittar du här. Nya skivan släpps i Sverige början av nästa år.
Upptäck gärna deras andra skiva på svenska, toppklass! Här hittar du den på Spotify.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar