Vi behöver inte skratta.

Går till den fina baren i källaren. Den fina baren som luktar gammalt kött och ännu äldre potatis. Klubben Spoken word håller en av sina kvällar. Och det är ju en bra grej, bra spoken word, eller vad man nu ska kalla det, kan vara riktigt riktigt bra. Men som jag snart skulle få bevittna, riktigt riktigt dålig.

Okej, håll i hatten nu, ni som jobbar med Spokenword på Underbara bar:
Du är inte en person den här kvällen, du är flera stycken. Du säger att vi inte behöver skratta för det är ju inte standup, det är poesi. Och nä, vi skrattar inte, var inte rädd, vi kommer aldrig skratta. Vi kommer inte heller lyssna på dig eftersom du saknar all form om talang för det talade ordet. Vi kommer inte heller ta något med oss hem, eller jo en lite grej, den fysiska upplevelsen av dödslängtan. Du var så dålig att en PowerPoint dragning om Svenska kyrkans städrutiner i Ulricehamn skulle vara riktig nyårsfeeling. Du var så kass att din bil kommer avyttras i ren skam, dina fotspår sopas bort lika önskade som väggruset på våren och Vesuvius kommer få ett utbrott i ren panik. Du är ett helt korpgäng som plötsligt snikat er in på bänken i en elitseriematch. Du är en säljare utan vare sig produkt eller universum. POI är lika med minus tolv. Du kan gå hem.

Som tur är höll andra högre klass, såklart Alex Bengtsson. In på hans sida och lyssna på hans smarta slagsmål med de kulturfattiga människorna i Pussy Pussy Pussycat! Jag älskar den killen!
Det är alltså Alex som är på bilden. Texten ovan handlar alltså inte om honom.

Nya namn för mig som slog mig med häpnad var Malin Jakobsson, som med sin landsbygds bitterhet fick mig på riktigt bra humör. Som fick singelklubben i lokalen att först skratta och sedan nervöst svälja sin tuffhet. Riktigt jävla bra!
Bäst på hela kvällen var helt klart Lovisa Eklund, hon sprakade hela nervösa emokids-Sverige rakt i skrevet. Alltså inte den där som lyssnar på musik, utan den där klicken som är…nervösa.

Lyssna på det här fina klippet som Oskar Hanska lagt upp från Arvika:



(hum, jag vet inte riktigt, det står att Oscar är fotograf men jag ser honom på bilden tror jag…eller finns det två?)

För övrigt är Eklunds monolog Välkommen till Hemköp så fantastsikt briljant!

Men som sagt, några av er andra vill jag aldrig se igen. Det är inte så att en spokenwordkväll är något öppet hus för er som inte är kul nog att köra standup.

Tillsist:
Jag lyckades notera kanske fem-sex små passningar till staden Borås från de olika artisterna... Vad var det om? Är Borås plötsligt världens medelpunkt? Eller är Borås det nya Färjan, eller kanske mer passade, det nya Ullared. Är Borås plötsligt en populärkulturell fotnot som man måste hålla koll på och slänga sig med bland Facebookuppdateringarna. Kanske går det så långt att någon hösten 2010 tatuerar in BORÅS i svanken. Som en tidsmarkör.

Jerry Boman