Skall det vara så skall det vara ordentligt

Att kolla konsert på Alla Hjärtans Dag kan vara en pina, eller det kan vara rätt ostigt om man säger så. Musik skall ju väcka känslor och då blir det liksom lite för mycket om man gör det på Hjärtas dag. Men sen kan man ju gå på band som tar i ända från tårna med det här med kärlek, som bränner allt de någonsin känt på en och samma gång.
Jag tänkte faktiskt inte på det fören jag stod där på Sticky, både I´m from Barcelona och Hammarin & Robin har någon form av kärleksbudskap att berätta. Två bra band att se denna årets rödaste men också mest sliskiga dag. Skall det vara så skall det vara ordentligt, skall det bli kärleksbudskap kan det gärna svälla över alla vallar.
(ja, det var ju Orkideerna också men dem missade jag, de började lite för tidigt…)



Hammarin & Robin har den här kvällen helt band med sig, det är gitarr och munspel som bakar upp. Jag vet faktiskt inte om det blev så mycket bättre, H&R är i alla sin enkelhet storslagna när de är en duo. Rent ut av överbra. Visst, gitarren tillför något likaså munspelet. Det sistnämnda får ta plats i ett underbart solo mot slutet. Väldigt roligt och fint.

Men annars är det något som fattas denna kväll, den där riktiga glöden vill inte riktigt infinna sig hos Hammarin. Han tar i för alla och en var men … nja. Kanske är den stora scenen just för stor, kanske beror det på det faktum att förband alltid får lite lägre ljud på Sticky. H&R musik måste man kräma på, det skall vara tjockt och fluffigt. Nu blir det mer bakplåtspapper av hela spelningen. Så synd så synd. Jag vet ju att det här är underbart, senast på Pustervik smälte jag totalt.



När det är över känner jag en tomhet. Snuvad på konfekten, ett uppbrott och en separation. Inte goa känslor den 14 februari.



I´m from Barcelona är precis som ni vet bandet som är många. De bygger hela sin uppenbarelse på att vara så där runt 25 pers på scen. Låtarna är enkla körverk, med hög sjunga-med-faktor och inga krussiduller.
Det märkliga händer när nu bandet bytt ut detta framgångsrecept och villat bort sig i sig själva.

Även om 16 pers på scen är ett stort band så är det i det här sammanhanget ett litet band. IFB bygger på att alla tar i för president och fosterland annars faller det likt ett korthus. Först fyra fem låtarna är enormt sega, alla från nya plattan ”Who Killed Harry Houdini?”. IFB har förvandlats till ett vanligt band om än med något fler medlemmar än normalt.



Sen kommer låten Mingus och fördämningarna släpper, lokalen fylls av röda ballonger och röda pappershjärtan. Plötsligt är det där gamla kärleksfulla mötet mellan mig och gänget från Jönköping tillbaka där vi en gång var, vi faller igen! Mer pop än försök till rock. Låten smiter över i kvällens bästa ”This Boy” och då stämmer plötsligt allt. Sångare Emanuel Lundgren blir lekledare och lånar ut miken till en underbar men väldigt blyg kille i publiken. Blyga killen sjunger dock ”But there's always gonna be this little boy inside of me” och får stora välförtjänta applåder. Det är kärlek i luften, ballongerna fortsätter fara runt oss och fler hjärtan fyller luften. Under den närmaste stunden hinner mycket hända, musiker faller på varandra, Emanuel klättrar upp på balkongen och Emanuel seglar runt på publikens uppsträckta armar…

Men sen faller de tillbaka igen. Blir segt. Klicken avtar, romansen är över. IFB måste ta ifrån tårna för att funka, det går inte att köra på halvfart när materialet är fotbollskörer. Då måste man visa vem man håller på, i detta fall kärleken, och visa det jävligt ordentligt.

När jag tänker efter kanske båda banden blev spaka inför det faktum att det var just den 14 februari. Kanske kände de att varför stå här och predika kärlek när varenda köpcentrum gör samma sak just idag.

Bra att de höll igen.

Jerry Boman