Rak i ryggen, rakt ner i tiden.

Hoppet är som en resa till Mars
(på Nordpolen)
Allting slutar med en väldig krasch

Ambitioner är som resor till Mars
(på Nordpolen)
De slutar med en väldig väldig krasch

Texten kommer från den bästa låten just nu, det storslagna utanförverket "På Nordpolen" från Nordpolens skiva. När konserten just skall till att avslutas vräker Pelle Hellström ut den här låten och hela mitt liv förklaras. Det är ett gigantiskt ögonblick på Storan. Helt överväldigande. Nordpolen är som det ser ut nu bandet jag kommer växa upp med. För jag har inte växt upp än, jag trodde jag blev gammal när Henrik Berggren blev gammal, men då kom Nordpolen in i livet och allt började om.
Pelle, du är tidsandan personifierad.

Det är en blandad personlighet som ramlar ner på scen, Pelle har på sig en leopadmönstrad tröja, eller skall man kalla det kort rock? Den är i allafall gjord för att synas. Men Pelle verkar inte vilja synas, han drar tröjan över huvudet och gömmer ansiktet. Han visar med hela sin kropp vad det handlar om, visst vill man ha uppmärksamhet, men frågan är vad folk kollar på? Det galna freket eller det missförstådda geniet. Och det är precis likadant i musiken, Pelle viskar ibland fram de största meningarna som du hört. Han vill höras men ändå inte. Ta plats och fortsätta sitta i sitt hörn. Det är en stor upplevelse att se hur en person på ett så bra sätt är sin musik. Han står rak, självsäker. För Pelle har redan vunnit. Men ändå inte. Osäkerheten finns i luften.
Jag säger det igen: det var ett gigantiskt ögonblick på Storan i lördags.



Jag var lite nervös före spelningen, att Pelle skulle gå upp och köra till laptop. Det känns väldigt tråkigt nämligen. Som tur var blev det inte ens i närheten av det! Med på scen hittar man både gitarr, trummor och synth. Mer liv och mer dynamik. Nordpolen tar musiken på scen ett steg från musiken i fil. Bra!

Nu hade jag kunnat fylla ut här med alla tankar om döden och ångest som svämmar över i Nordpolens värld, men sånt där vet ni ju redan. Vid det här laget har väl alla köpt låtarna på Klicktrack och totalt kärat ner sig i den här killen från Uppsala. Då vet ni ju precis allt hur det är och en sak är säker: Vi kommer bli fler. Vi kommer bli så jävla många att vi kan bilda regering och störta hela skiten ner i havet. Nordpolen har satt ord på allt, hur vi känner hur vi är och hur vi kommer att för evigt vara. Det är inget påhittat, inga Ebay-fynd till känslor.

"På Nordpolen" kommer i efterhand rankas i samma division som "Shoreline". Helt klart. De är inte lika men ändå innehåller de samma energi, som berättar stora sanningar. Större än vi fattade just när vi var mitt upp i det.



Det var en helkväll på Storan, först fram var My darling You!. Detta märkliga lilla band, trots att de hållt på nu i tusen och tusen år, ständigt skapande nya underbara låtar, så håller de sig på rätt sida myten. Aldrig att de säljer ut sig. Varje konsert är helt unik och kommer inte igen. Den här kvällen gick de upp och slog sönder knäskålarna på mig genom att bjuda på en pianokonsert. Och det med sådan inlevelse att jag tror på allt de säger.



Det är mer dagenefter än kvällenföre, mer efterfest och morgondimma än spitfest och strob. Eftertänksamheten kommer, utan att de gör avkall på skevheten och feststämningen. Bra pianoversion av favoriten Jump the train!

På tal om att varenda konsert är unik, jag gjorde en intervju med Christoffer och Klas på Hultsfred 2005. Det var en trippelintervju så med var också Timo. Själva upplägget var att vi skulle snacka om festivalspelningar, att Timo skulle dela med sig av några knep till färskingarna i MDY!. Bland annat så sa Timo något i still med "gör varje spelning unik". Nu har jag sett Timo hundra gånger och jag är inte säker på att han lever som han lär, men MDY! har som sagt tagit det där till sig. Eller så fanns det i tanken från början.

Nu till betydligt tristare saker: Jag är så förbannad på de två personerna som jobbar där uppe i baren på Storan att jag knappt vet var jag skall börja. De beter sig som svin! En kille stod snällt och väntade på att få köpa en öl, tiden gick och inget hände. Hans flickvän fick köpa öl men killen fick inte... Tillslut frågar han varför och får till svar "Du viftar för mycket med handen". Ja, men kom igen va! Han ville bara ha lite uppmärksamhet eftersom ni bakom disken tydligen hade glömt brillorna hemma. Vilken värld lever ni i!
Detta var inte det enda, vi blev puttade och knuffade på likt boskap för att vi tydligen råkade stå där man inte får stå. Något som inte var helt självklart, och vet ni vad: Man kan vara vänlig, inte bete sig som det är full panik och korna måste bort.
Fy fan säger jag bara!
Till Klubb Populärvännerna och till Storanspresident JP Bordahl: ta er ett rejält snack med personalen i barerna. Prata lite med dem om vett och etikett. Jag såg ingen gäst som gjorde något fel, men tydligen skall vi behandlas som skit ändå.
Tur dock att de som jobbar där nere är vänliga...

Tillsist:
Glöm inte att ni kan se mina klipp på Youtube i hög kvalité. Gå in på min Youtubeprofil och välj video, sedan klickar du nere i högra hörnet under videon.
Kanske roar det någon att slippa stora pixlar.

Jerry Boman