Slagsmål.

Nä, det blev inte Synthklubben. Anledningen är väldigt enkel: Jag kan omöjligt stödja en klubb som tar in artister likt West End Girls. Det kanske inte är något större fel på deras musik, mest välgjorda PSB-covers, men att anspela på sex i marknadsföringen av tjejer som när de slog igenom var typ 16 är inte rätt. Kolla bara på bilderna som finns på gruppens hemsida. Kom inte och säg att de där lackkläderna inte är väldigt uträknade för att passa in i en gubbsjuk synthvärd. Visst, på bilderna kanske kanske de här artisterna är 18 men det är ändå helt idiotiskt och spär bara på könsförakt och ojämställdheten inom musiken. Bilderna säger bara rakt ut att "tjejer ni får gärna spela synthmusik, bara ni är sexiga på scen". En väldigt obehaglig och dålig sida av musikbranschen.
Jag hoppas och tror att detta bara var en tillfällig svacka för Synthklubben, att de helt enkelt inte riktigt tänkte sig för.

Det blev Kolonis tillställning i Gamle Stan istället. Jag börjar gilla det där Berget, eller grottan inuti berget. Det är ett väldigt bra ställe, det rymmer mycket folk men det är är också så fint ordnat att även om det är lite folk så känns det inte helt tomt. Kanske är det alla gångarna som gör det.
Och när vi ändå är inne på hur fint det är ordnat så måste jag ge en stor eloge till maten! Soppa som var supergod och burritos som smakade gud. Tack! Billig öl är också bra...

I dörren mötes man dock av det tråkiga beskedet att Toxic Lipstick ställt in. Tråkigt men de skall vara på plats nästa fredag i stället.



Först ut göteborgarna i Tread New Traumas.
Skrikrock som i väldigt goda stunder är bra...väldigt goda stunder. Jag vet inte men den här kvällen lät det mer aula än klubb. Mer oklart än färdigt och snyggt.
Meningen är nog att det skall vara skitigt opolerat, men nu blev det bara halvklara stompiga låtar som seglade förbi oss och inte fastnade.



Band två, all the way from Canada, The Creeping Nobodies. Och det var lite samma stil som TNT, experimentrock och mycket ljud. Skillnaden var dock att TCN verkar har jobbat fram lite eget ljud, det är mer spännande att lyssna på... inte för länge, för efter en stund kommer man på sig själv med att tänka "Är det här samma låt som innan?".

Nu låter det här ju väldigt kasst och helt superkritiskt mot alla inblandade. Men jag fick mycket ut från kvällen ändå, båda banden berörde mig även om jag inte gillade deras sitil så mycket. TNT verkade lida av dåligt ljud, jag hatar att klaga på sånt det är mest larvigt, men den här kvällen spelade det roll.
TCN stoppade upp hela kvällen genom att, dels före spelningen men även under, ta långa pauser. Sånt gör ingen människa glad.

Sen blev det väldigt obehagligt en stund, två snubbar rök ihop så bord och stolar flög. Det var ett riktigt dräng slagsmål. En lampa gick också sönder...
Jag fattade aldrig vad som utlöste det hela, men att inte killarna fick åka hem och skämmas var konstigt. Resten av kvällen gick jag runt och var rädd så fort någon av killarna gjorde en hastig rörelse.
Jag har aldrig sett något liknade på någon av Kolonis grejjer, jag trodde att slagsmål var till för icke tänkande personer och de brukar inte dyka upp på Kolonis händelser. Men idioter finns tydligen överallt nuförtiden. Skäms på er!

Sista bandet fick klara sig utan mig, det var nog det där slagsmålet och den stämningen som tog död på kvällen...Ingen skugga över arrangörerna, men de där killarna kan ni ju porta nästa gång.

Stor guldstjärna till JOC-Johan som spelade grym musik och det var väldigt underhållande att se honom dansa loss i DJ-båset.

Tillsist:
Ikväll spelar Kyte på Magnus & Magnus. Bra pop och stans finaste innergård. Bara det inte blir regn...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Månadens mäkligaste händelse.

Det handlar inte alls om musik, men det här sprang jag på igår på Götaplatsen runt 21.00.
Det är alltså en snubbe iförd baddräkt som skjuter pilar på en annan snubbe, han har endast skydd i form av wellpapp...
Utanför bild virar en annan kille in en tjej i gladplast och bär sedan iväg med henne.
Ljudet kommer från baddräkts killens megafon som han satt fast runt midjan.

Vad var det jag såg? Vet någon?

Jag älskar att bo i en storstad med gerillakultur överallt!

Tillsist:
Trevligt på Haket igår. Nästan bara trevliga människor och det är alltid härligt att se DJs som älskar sin musik! JOC-Johan och hans flickvän Mina bjöd på synthmusik. Och då snackar vi "skivor som vi hittat långt in i synthlådan".

UPPDATERAT:
Det är ett väldigt skumt hemligt förband på Synthklubben ikväll... Enligt ryktena är det tjejer i röda hattar som kör synthpopcovers...herregud..och då säger jag det inte med glädje...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Lyssna noga nu.

Saker att lyssna på den här veckan:

Melanie Pain

På franska om cigaretter...bland annat. Efterfestmusik grad delux.

Bondage Fairies

Har snott all syra som någonsin glömts kvar backstage, blandar en onyttig musikalisksmoothie och skickar hela skiten på Eriksgata runt betongförorter.
Kör Pink Eye Paraniona och det blir upplopp i huvudet.

Fitts for fight

Om du klarar av universums mest enerverande Myspacesida så hittar du musik som får dig att dansa...och kasta hårda saker. Girrrlriot anno 2007! Hell yeah! Fuck of and die!


Så tjatar jag vidare om Palpitation. Du kanske kommer vara skittrött på dem när de skall spela här i Göteborg i november, men det kommer inte jag vara.

Och för er som inte läste så noga här under sommaren så beordrar jag er att lyssna på Theoretical Girl. Läs samtidigt vad jag tyckte när hon spelade på Park Life i augusti...

Tillsist:
Jag har fått löfte om mer dansvänlig synth på Synthklubben på fredag... kan behövas.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Jag blir glad när jag träffar Peter!

Klicka på bilden för att se Peter röra sig...

Så kom då det där genombrottet. Ni som var på Klubb Populär i lördags vet vad jag snackar om.
P.E.T.E.R S.J.Ö.H.O.L.M
Det har inte gått fort. Från den där kvällen på Killing Musics jularrangemang på Sticky 2005, via små cd-r skivor och internet och framförallt via ett vardagsrum i Jörlanda. Men den här kvällen stod han där, precis så enkel som han alltid är, mitt på scen och levererade sin popsynth rakt in i våra hjärtan. Peter Sjöholm gjorde i lördags en av de bästa spelningar jag sett på Storan.

Vad är det då som är så in i bomben märkvärdigt med Peter. Ja, för det första så gör han väldigt bra låtar, bra texter och snygga ljud. Sen har killen humor. Viktigt.
En sak som kanske är ännu viktigare är att Sjöholm verkligen älskar sina låtar, han ger dem till oss eller rättare sagt kastar dem till oss. Man känner sig bortskämd, att han ger bort allt det där viktiga. I publiken känner man sig på samma nivå.

Peter har inga krav på sig att vara någon speciell, han har lagt det där bakom sig. Inte att han klär ut sig. Och i och med den här "kasta sig ut i det blå utan skyddsnät" så hittar han helt rätt. Ta till exempel numera klassiska låten "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?" om Klubb Populär-Anders. Egentligen en väldigt intern låt som yngre förmågor inte skulle vågat skriva. Ni vet, folk skall alltid tveka och ludda till saker. Peter kör på och får till en riktigt rökare! Och det är ju så klart, att lira den där låten på just Klubb Populär, med Anders i publiken blir ett fyrverkeri. Peter kastar sig ut i publiken och surfar runt, alla händer i luften och jag tror att Peters ord skall bli sanna: "-Jag skall spela så att Storan sprängs!". Och det är nog så, Storan exploderar under just den där låten. Sjöholm lyckas blanda det personliga med det offentliga. Till dansanta popsynth toner. Underbart!

Men det finns en mer resonerade sida av Peter Sjöholm, den sidan som tar upp saker som är viktiga. Saker som många kanske ser som oviktiga och att de inte platsar i pop sammanhang. Jag föreslår att ni lyssnar på "Radhus". Kom sen inte och säg att Sjöholm är en av de modigaste personer du stött på. Den där låten hade ju kunnat varit väldigt patetisk. Det är en tunn linje han balanserar på. Men Peter är för smart för att trilla över på fe sida vänner. Han skriver om sitt liv och det är där det kommer tillbaka igen, han blandar privat med offentligt på ett utmärkt sätt. En sorglig låt som samtidigt är väldigt varm. Kanske är det precis som riktigt kärlek är? Det handlar inte så mycket om att springa längsgator, dricka öl och hångla under almarna. Det är ju omskrivet så många gånger. Peter berättar realistiska sagor. Och i sanningens namn, visst låter det där livet lite skönt ändå? Även om man gillar att springa längs gatorna och söka sig själv? Inte så jävla sorgligt egentligen. Vågar du svara ja på det så är du också modig...

Och nu kommer det, den exklusiva akustiska låten med Peter Sjöholm. Bara för dig här på Musik Enligt Jerry.
Inspelad i lördags i logen på Storan med Klubb Populär-Anders som stöd kör.


Kärlek - Peter Sjöholm

Den var ju en hoppig poppärla innan, nu växte den ännu mer! Väldigt vackert, och lite tragiskt...men magiskt.
Vad säger ni, skall vi ta och övertala Peter om en akustisk spelning?

Just det, läs en intervju som jag gjorde med Peter för ett tag sedan här.

Band nummer två denna magiska natt vid kanalen: Post.
Nä, jag var nog för full av konsert nummer ett för att fatta. Eller jag fattar, har sett Post innan och det lyfter liksom aldrig. Det är för mycket pastisch. Det är snyggt, bla låtar och riktigt bra bra bra sång men något saknas. Men det kan ju vara jag också...
Nu lät det här ju jäkligt kass men det var det inte. Det finns delar i Post som jag verkligen gillar. Nästa gång. Nästa gång.

Tillsist:
Datafork. Snyggt värre!

Topi and Maria Yee. Bättre än kranvatten!

Och så klickar du här fort som attan för mer bra musik!

Tillsist2:
Väntar med spänning på Tikkle Me remixarna...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Inget för mig.

Jag har lite enkla kriterier för musik, alltså den musiken jag gillar.

Ett: Det skall gå att vissla till melodin. Kanske ett larvigt krav men jag gillar att vissla...och då är det ju trevligt om man kan vissla med i sina favoritsånger.

Två: Det skall finnas ett hjärta. Musiken skall kännas att den kommer från ett hjärta. Detta kan te sig på väldigt olika sätt, men det jag egentligen menar är att artisten skall skita i allt och bara göra musik som den eller de kan. Inte snegla så mycket utan bara köra på. Visst, man kan sno och kopiera men det handlar hela tiden om att lägga in sig själv.

Och för mig så uppfyllde Love Is Not My Only Crime inget av dessa "krav". Jag gillade det inte alls. Stelt och intetsägande. Rock för folk som just upptäckt internet.
Jag tänker inte utveckla det hela mer än så, då blir det bara elakt.
Det enda pluset var att sångaren Andreas stundtals var svinbra...och ja de är duktiga/kompetenta/gör det här för att de måste/har spelat in med Kristian Anttila/bla bla bla...Men det finns inget att ta med sig. Jag har inte ett endaste spår med mig ut i natten.

Tack till Klubb Existens dock, svinbra låtar ni spelade innan och efter! Synd att det var så lite folk bara...

Tillsist:
Just nu lyssnar jag på Johan Köhnke. Ta det hur ni vill.

Och så har jag återupptäckt The Jessica Fletchers. Speciellt Stop Now.
Så kan det gå.

Samtidigt vaknar jag till Petra Engdahl.

Tillsist2:
Snart kommer det komma upp en exklusiv akustisk låt med Peter Sjöholm här på bloggen. Håll pekaren på uppdatera...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tack Jens. Tack tack tack Jens.

Åh du sköna klyscha: Jens Lekman står där han alltid stått med båda fötterna på marken. Den här kvällen blir det tydligt när jag efter konserten ser Jens långt inne i Nef klädgarderob, rotandes bland kartonger fyllda med skivor. Han plockar ut två lådor, och tränger sig in bland folket i foajén. Jens Lekman säljer sina egna skivor under marken i Göteborg.
Jag blir varm av sån´t där. Trots att Lekman ligger etta på albumtoppen och kör två utsålda konserter i Göteborg så tappar inte kontakten med oss vanliga. Det finns inte i hans hjärna att bara gå.
Det är stort. Det är väldigt ödmjukt och det är bland annat det som gör att Jens Lekman i mina ögon är bland det största vi haft i Göteborg, i Sverige och i världen.

Vid det här laget har nog alla hört Jens Lekmans senaste skiva, den där plattan som tar honom högre än förut. Okej, jag skall erkänna, jag hade lite svårt för plattan första gången jag hörde den. Det kan ha varit något med det bombastiska anslaget, det chockade mig. Jag tänkte ju bara på en Lekman som spelade sånger på gatorna mitt i Gamle Stan förra hösten. Jag tänkte på en Lekman som med sin lilla ukulele förtrollade oss på Ukulelefestivalen för några år sedan. Jag tänkte på den bästa konsert jag någonsin varit på, den på Pustervik vintern 06.

Men nu har jag ändrat mig, skivan är precis på pricken det bästa jag hört! Och det som förändrade mig tillslut var live upplevelsen av den här nya låtarna. Att stå där nere under marken mitt i Göteborg och se Jens le ikapp med sitt jätteband, att höra honom leverera de här storslagna låtarna blev för mycket. Den söta börjar gråta under "A postcard to Nina". Den är storslagen javisst, den är också en väldigt liten låt. Liten som en kvarlämnad lapp på ett dansgolv, en notering som var ämnad för två andra ögon än oss alla. Det är ändlöst vackert.

Själv lyckas jag hålla tårarna inom mig tills "I´m leaving you bacause I don´t love you". Här slutar Lekman spela och låter rösten fylla hela lokalen. Oh, denna röst! Jag har aldrig hört Jens sjunga så här bra, rösten är i sällskap och ensam på samma gång. Styrka och bräcklighet omfamnar våra öron.
Jag gråter. Inte så jättemycket på grund av texten, utan mer på grund av rösten. Jag gråter för att Jens Lekman sjunger så otroligt fint. Det är så innerligt att jag inte kan hålla tårarna borta. Det går omöjligt att sätta ord på hur fint det är. Ni som var där kanske förstår, det där var ett "en på miljonen" ögonblick. Rösten är just där just då större än allt annat jag upplevt, han verkar lägga in hela sitt liv i rösten. Alla berättelser och alla minnen tar plats i tonerna och ljuden som lämnar Lekmans mun. Han är störst samtidigt som han är minst.

Jag kan knappt skriva mer, minnet av den där stunden är helt överväldigande.


En liten video som inte gör händelsen rättvisa

Jag har väll sett Lekman runt tio gånger nu, på stora scener i ståhatt, på små scener med spruckna högtalare och på guldskimrande gator i skuggan av SKF.
Den här konserten var helt klart bäst! Kontakten mellan oss på golvet och de på scen var total.
Det här kommer ta Jens hur långt som helst. Han kommer hamna i böckerna, som staty på gatorna och Kalendervägen i Kortedala borde döpas om till Lekmanvägen på stört. Och hans numera uthyrda lägenhet borde bli museum, han har skapat så stora sånger där att allt borde bevaras.

Det är märkligt, jag kom just på att Jens Lekman har stått för säkert tre konserter på min topp tio lista. Nog är det fint...

Sen är ju den svenska versionen av "Maple Leaves" kallad "Lönnlöv" en klassiker. Och där förstår man allt Jens inte är ännu en artist som gömmer sig bakom engelskan, han har utvecklat ett eget språk. Det blir tydligt när han då sjunger på svenska.

Så vi pratade i timmar
Dina tårar i mina lakan
Du sa att du tyckte du var ful
Jag fatta’ ingenting
För det där är skitsnack, och det vet du
Du är det vackraste jag har sett ju
Jag har förlorat mig själv i dig
Förlorar jag dig, så förlorar jag mig

Och jag gråter igen.

Nä, vänner det här låter ju helt galet, all text blir bara blaj idag. Jag kan inte få ner det via tangenterna, det var finare än jag någonsin kan förklara.
Jag slutar nu. Hoppas budskapet gick fram: Jens Lekman förändrade mitt liv igår.
Jag behöver väl inte ens påpeka att Shirin och Friday night at the drive-in bingo körde över oss. Eller att Black Cab aldrig låtit bättre.

Tack Jens.


Just det, Todd Berry , han har man sett i bla Sex and The City, värmde upp oss. Eftersom det här inte är "Komik enligt Jerry" så nöjer jag mig med att säga: Han var svinkul! På ett väldigt besynnerligt sätt.

Tillsist:
I kväll går vi till Henriksberg och lyssnar på Love Is Not My Only Crime på Klubb Existens.

I morgon går vi till Klubb Populär och via Peter 5jöholm hyllar vi Anders. För er som inte fattar ett jota just nu: Peter har skrivit en låt som heter "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?" och den handlar om just Klubbpopulär-Anders.
Peter har lovat att spela så bra att Storan sprängs och att klubbarrrangörerna får sopa flisor ända borta vid Masthugget på söndagsmorgonen...

Pallar ni inte bli vara med om fyrverkeriet på Storan kan ni ta en titt på bilden nedan:


Tillsist2:
Fortsätt lyssna på Don´t be Kate!

We gona walk the bridge tonight

Och ni har väl inte glömt att Palpitation är det bästa just nu? Sagan fortsätter 10 november på Join Our Club...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Gitarr, bas, trumma och en gitarr till.

Nu måste det sägas: Det är bättre där nere än där uppe. På Henriksberg. För trots den superäckliga helltäckningsmattan är det lite mer intima stället därnere så mycket bättre. Terrassen är just bra för att det är en terass, så nu här det är kallt är terassen typ inget. Folket blir uppdelat och det är ett projekt att ta sig till dansgolvet. Men visst det är ju inte helt värdelöst, bara det inte var för dessa nivå skillnader och känslan av fritidsgård där uppe.
Summa: Flytta Join Our Club!

Ibland får jag saker för mig, jag fantiserar ihop sagor i huvudet när jag hör en låt. Om hur just den låten skall förändra mitt lilla liv när jag väl får höra den live. Ser bandet framför mig i febriga drömmar, hur bra allt är och speciellt hur bra publiken är. Det går i drömmen att ta på stämningen. Och jag är helt säker på att just den låten jag valt ut är bandets bästa.

Så vaknar man då och befinner sig på klubben med bandet på scen. Då händer det, en helt annan låt seglar fram som en pansarkryssare. En låt som inspelad inte alls lockade mig till sig men som live spränger bort varenda optimistjolle.

Det här är en galet lång omskrivning för att jag tyckte This Is Love var underbara. Alltså, den låt jag lyssnat in mig på och fallit för var Superwoman. Nu var den inte alls dålig live, inte alls, men den var inte som i feberdrömmen...eller det kom en annan låt emellan: Too Late.



Vilken poppärla! Live tänder den alla lampor och blåser försiktigt ut alla proppar. Väldigt elektriskt, väldigt snygg melodi och bara fina känslor. Annika Forsbergs röst är lagom organiskt distad och fint desperat. Hon står bara där och lojt tillbakalutad levererar hon sång snyggt raspig. Så cool! Härligt!

Och nu gör ju This Is Love en massa annat rätt också, de funkar som en enhet, som ett band. Det är blickar, leenden och man känner att de här är polare som gillar varandra och framför allt gillar de att spela. Jag blir så glad inombords! För i tider där de flesta experimenterar med musiken, det är än 40 pers på scen än en ensam kille med laptop, så spelar This Is Love brallorna av dem allihopa med den enkla uppställningen gitarr, gitarr, bas och trummor, Inget konstlat, bara en står påse talang och en inre kärlek mellan bandmedlemmarna.
THAT is love my fiends!

Efter utspilda öl, avstängda gasolvärmare och jordnötter i skon blev det tid för 64Revolt.



Tack skall ni ha, ni har prickat in 13 rätt på Jerry tipset! Härliga ljud, skriksång, onliners texter och dansanta popflingor. Det är blir huvudspåret till mitt liv just nu, ta plats för fan för du får bara en chans. Det kan låta egoistiskt men 64Revolt tar plats och med all rätta. Så mycket självförtroende att det svämmar över. Och som det inte vore nog, bandet sprutar ur sig lika mycket energi som en Leila K på speed. Näven vevar frenetiskt och jag hoppar, hoppar foten ur led.



Skriksången skulle kunna bli fälld för uppvigling, databeatsen för uppseendeväckande beteende och den vanliga sången skulle få stilpolisen att lägga ner arbetet. 64Revolt leder oss in i upploppet, mot tristessen och för dansen.
Jag drömde om det här också, och det blev precis som i drömmen. Yeah!

Sen slutar kvällen med en massa dans, det spelas bra musik och Jerry dansar Köping. Tack för att jag får vara med i detta liv!

Tillsist:
Nu laddar stan för Jens återkomst. Jag tror det kan bli stort. Alla kommer veta var de befann sig när Jens kom tillbaka.
Jag vet redan nu att jag kommer befinna mig på Nef.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Inte att jag dör i dag.

Förlåt, jag vet. Det är oansvarigt av mig att gång på gång dela med mig av mina kickar. Som att vifta med kokain framför en beroende. En kaka på bordet till den som svälter. Eller så kanske det är precis tvärt om, genom att dela med mig så får ni också en kick? Så kickar vi tillsammans, vad vet jag.
Nå, nu blir det i alla fall ytterligare ett stycke oförmörkad hyllningsång till ett band.



Det är härligt att vara på plats, att vara där när saker och ting sker. När hela världen står still i dryga halvtimmen och känslan av odödlighet sänker sig över en.
I går var det precis så, från första ljudet på scen till sista applåden.

Autisterna har spelat lite här och där, på något ställe och på någon yra. Men det är faktiskt helt oviktigt nu, för igår flög de upp bland molnen. Med öppna sånger och enkla texter. Känns som en fruktbuffé, nyttigt och hälsosamt. Inga dolda agendor. Inga stilar. Bara rakt på för att det är det enda sätt de kan låta på.

Det är näven i luften, hopp och dans. Sångaren Per-Olof Stjärnered är väldigt medveten om att vi är där, samtidigt som han kör på som om det vore tomt. Stora saker! Vi får stiga ner i den lilla källarlokalen, dämpa belysningen, hitta känslorna och vara med på en repetition av det åttonde underverket. Det är ibland en nästan overklig närhet mellan oss på golvet och de på scen, varje ton och ljud, varje ord närmar sig oss likt en flyende falk. En väldresserad falk ger oss upplevelsen av total otyglad natur, under tiden som bandet snyggt ger tecken åt fågeln så den inte skadar oss.

Ungdomen har aldrig känts mer självklar än den här kvällen, den där odödliga ungdomen som jag är övertygad om inte kommer att försvinna. De där känslorna som är så svåra att förmedla, här träffar Autisterna helt rätt. Falken fångar den skräckslagna musen som hoppar från barndomens hopptorn. Overklig precision, men ändå inte automatiserat. Det hela kommer från insidan, inget inlärt utan bara massa känsla.

Jag hoppar, men vill samtidigt ligga i fosterställning när jag väl är uppe i luften.
Mest hoppar jag när Himlen spelas men kvällens bästa är Johanna. Falken fångar bytet, en satsning som gick fel, men istället för att direkt äta så leker den med sitt byte. Inget skall vara helt uppenbart, inte direktdöd.

Och det är då som jag känner, mitt i den här katt och råtta leken som falken bedriver, att jag fått respit. Jag blir odödlig för en dryg halvtimme, inte en jävel rår på mig. Tack Autisterna!



Om vi nu skall ägna oss åt lite mer fakta så hittar man i bandet medlemmar från både Vapnet och Children Come On. Och ännu mer rätt oviktig fakta är att just Per-Olof Stjärnered brukar vara reporter på Västnytt.
Nu vet ni det iallafall, ni som tycker det är så väldigt viktigt med skvaller och bakgrundsinformation. Till er säger jag bara: Spring in på internet och hitta Autisternas sida. Mycket mer än så behöver du inte för att bli beroende. Du behöver ingen fakta eller ens ett namn för att fatta att nu är det Autisternas tur.

Tillsist:
Följer med skräckblandad förtjusning uppståndelsen kring tankarna på sammanslagning av tre fotbollslag i Göteborg. Det är mycket heta känslor.
Och fast jag inte förstår mig på vad som lockar i fotbollen så kan jag har en viss förståelse för fansens reaktion. Alltså, tänk dig själv följande presskonferens:

- Ja, nu har vi hittat Autisterna här och det var ju inte supermycket folk på deras spelning på Pustervik häromsistens. Samma gällde för Compute på Club4Heros och för Pen Expers i Malmö såg det verkligen ödsligt ut. Så nu har vi i Musikrådet bestämt oss för att slå ihop de här tre banden. Det nya namnet blir "MB Göteborg". En förkortning för "Musikbandet Göteborg".
- Vi är av den bestämda uppfattningen att det här kommer gynna alla parter och locka fler människor till MB Göteborgs spelningar.

Kravaller utbryter.

Jag skiter i om ingen bryr sig om ett band. Berör de mig så är det bra och berör de några andra så är det himlastormande. På liv och död... eller kanske snäppet värre.

Tillsist2:
Ikväll dansar vi Köping på Henriksberg!
Om du inte pallar med så går du till stans viktigaste arrangemang i Gårda.

Tillsist3:
Glömde dela med mig av onsdagskvällens skönaste tjuvlyssning:

Slirande Kille:
- När vi kommer hem till mig kan du få läsa mina dikter så du fattar hur galen jag är... på riktigt.

Tindrande Tjej:
- Ooo Ja! Med nöje!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Svårigheter med samvaron.

Det här kommer bli ett socialt kamikazeuppdrag, en harakiri på smidigheten och älskvärdheten. Men jag kan inget annat än ärlighet när det kommer till musik. Ni får förlåta mig men nu kommer det:
Irene var dåliga igår.

Det är alltså så här: jag är personlig vän med några i bandet, de andra älskar jag men ser kanske inte lika ofta. Man kan sträcka sig så långt som att jag har en relation till nästan hela Irene.
Det här sätter mig i en knipa just nu. Man skall ju peppa sina polare, man skall peka på att de är bäst och att just de är värda allt.

Precis så här har jag ju länge tyckt om Irene, långt innan jag lärde känna dem. Jag älskar Irene. De har fångat mycket av den musiken jag gillar, ett tilltal och en banalitet mitt i det seriösa. Handklappsvänliga sånger och indiehittighet.

Igår var det släppkalas på Pustervik, ny skiva och nya låtar. Sanningen är att skivan är jättebra! Den innehåller några låtar som med all säkerhet blir klassiker...

Irene på scen igår var inte bra.



Jag kan förklara, eller försöka förklara.
Irene har växt, de blir fler och fler för varje dag som går. Polare får plats, vänners vänner får plats och familjen växer. På skivan skapar det här större möjligheter, ett tjockare ljud. Men på scenen funkade det inte. Borta var svetten, glädjen och spontaniteten.

Eller det var inte bra under första halvan av konserten, bandet som spelat sig runt överallt nu, verkade nervösa. Låtar började fel, det var på sina håll ofocuserat. Inte så att någon enskild var kass, utan mer bandet som kollektiv. Det satt liksom inte ihop.

Men sen kom Waterfront och då tände det till! Resten av spelningen, det borde varit mer än halva, jobbade bandet upp stämningen. När sista låten kör igång, helt fantastiska By Your Side, är stämningen på topp. Den där låten är på top tio över de bästa låtar jag hört, på riktigt! Blåset är bättre än någonsin, kören superb och Tobbe sjunger så jag får rysningar. Vändningen efter 2:59 ger svimmkänslor och är precis så bra som jag hoppades att den skulle vara live. Här visar Irene att de är ett förbannat bra live band. Slutet bjuder man indieschlager av bästa bästa sort! Yohooo!

Jag vet ju att Irene kan så mycket bättre än det här och det är kanske därför jag vågar vara ärlig med dem. Det kommer ta sig och förmodligen kommer jag stå där på Storan och ångra allt jag skrev här. För jag har sett Irene göra stordåd på scen innan, och när man tänker efter: Vem fan är beredd när familjen plötsligt växer? Som att få fyrlingar samtidigt som katten få barn. Men det löser sig.

Nu kan ni ta och titta in Irenes nya video, den är sann poesi och så intelligent gjord att jag inte vet vilket ben jag skall hoppa på. Jag tror jag hoppar på båda...



Tillsist:
Som jag skrev in förra inlägget, jag ångrar att jag inte gick och kollade på Håkan. Och nu ångrar jag mig ännu mer!
Fick ju höra att han kört en Almedalcover och nu finns den på Youtube. Kör kniven i mig bara!



Så här lät Almedalcovern när han gjorde den i Halmstad...man behöver ju inte vara geni för att räkna ut att det var ännu bättre på Liseberg...Skit också...

Tillsist2:
Fredag:
Autisterna på Pustervik. Avig pop på svenska...jag faller.

Emanuel Blume släppkalas på Underjorden. Den där snubben är en stor underhållare! Man skrattar och förfasas på samma gång. Gratis är det också.
Så här tyckte jag när han spelade i Rådanefors.

Lördag:
This Is Love och 64Revolt på JOC (Henriksberg). Två superband! Missa inte! Jag tänker dansa mig svett...
Se min intervju med This Is Love här, när de blev Veckans Raket på Allears Göteborg. Och se/hör låten Superwoman här.
Och här lite om 64Revolt på Emmaboda. Bläddra ner en bit...

Let Your Hair Down-släppkalas på Brew House. Förmodligen det viktigaste arrangemanget som hänt sedan elden.

Tillsist3:
Jag är fortfarande helt betagen av Palpitation! Jag vill veta vilka de är!
Var kommer dem i från, vad vill de och varför spelar de inte på en scen nära mig?!
Men egentligen...bara jag får höra Norway Disappear en gång i timmen är jag rätt nöjd...rätt nöjd...
Det är ju värre än syskonen Drejjers hemligheteskonster.

Tillsist4:
Missa inte Dauerwelle! Tvärflöjt är den nya melodican.
Och missa inte Save Me Robinbobby! Saknaden efter Björns Vänner blev just lite mindre. Lyssna på "Sen bodde vi i Berlin". Eller "Sofia". Börja gråta. Upprepa tills du är helt tom.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

När andra gör saker bättre.

Okej, jag ställer mig i ledet och faller in i alla musikjournalisters hyllningskör: Hösten är här! Vad det har med musik att göra vet inte jag, kanske är det bara vår skeva uppfattning att årstider är bra att skriva om för människor kan relatera till dessa helt normala skeenden.
Men jag är glad att det är höst för du kör ju alla klubbar igång, till exempel Klubb Populär. Liksom Klubb Perfekt kör Populär med konceptet: Musik att dansa till. Jerry gillar!

Det kan inte vara lätt att vara Gustaf Kjellvander. Killen är liksom hela tiden i mitten, mellan sin bror och andra mer indiecreddiga musikskapare.
Nu när Gustav kör på med sitt The Fine Arts Showcase lyssnar inte många. Eller ja folk lyssnar men det är ingen vidare stämning. Lite trött så där.

När sen bandet kör Rough Bunnies covern "Dance With Your Shadow" vaknar lokalen, det blir allsång. Högljud allsång. Skriksång.
(för er som inte hängt med här så har alltså TFAS gjort en hel skiva med Rough Bunnies låtar)

Då kan det inte vara lätt att vara Gustav. Det känns som alla de här artisterna på 60-talet som gjorde oförglömliga covers men som när de lirade egna låtar föll platt. Nu kanske inte Gustav och Fine Arts faller döda ner när de kör egna låtar, men det är inte så spännande helt enkelt.

Nog om det, konserten var inte mer än så.

Något som dock var en herrans massa fel travade på varandra var killen i baren. Var han hög? Var han full? Eller var han bara dryg?
Han spillde öl, han hade ingen koll och han var allmänt dum. Flera klagade och bad att han skulle gå hem. Inget hände. Kanske finns inte Gud när allt kommer kring?
Det är ju så dumt att en snubbe i en bar kan dra ner stämningen, Populärcrew spelade ju såklart underbara låtar (men nu får ni ge er med Orup...) men det bestående minnet av kvällen är barkillen.

Tillsist:
Irene på Pustervik på onsdag, nu med ÄNNU mera folk. Tobbe kommer sluta som Göteborgs-Jesus, dvs motsvarigheten till Jönköpings-Jesus aka Emanuel Lundgren.

Tillsist2:
Autisterna på Pustervik på fredag. Per-Olof Stjärnered kommer sluta som mannen som definitivt tog Norrland till Göteborg... och Himlen är en väldigt bra sång.

Tillsist3:
Missa inte mina små tips här. Du kommer älska bla Save Me RobbinBobby...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Digitalakänslor och tårtkastning.

Först och främst måste jag fråga: Vem i hel-te kom på den briljanta idén att lägga in en heltäckningsmatta i en pub?! Så fel, så äckligt och så "det känns som lim under foten hela kvällen". Som att inreda med ryamattor i hem för allergisjuka, som att köpa platttv till sin blinda kusin eller som att köpa marsvin åt små små barn.
Men annars är ju det där "nya" därnere på Henriksberg bättre, större bar och större dansgolv. Och ljudet var bättre. Samt att CK rasslade iväg en herrans massa rolig musik att dansa till, det blandades friskt mellan Justin och StereoTotal. Skönt med avslappad attityd till skivspelande, vi är ju där för att ha skoj och skoj har man när man dansar. Klubb Perfekt har fattat!

Vi spelar gladpop
som Håkan Hellström och Jakob Hellman
Vi sjunger på svenska
till trummor, bas och elgitarr
Vi kan bara stå still
fast vi inte vill

När vi spelar
låter det automatiskt som något annat
Som andra svenskar
som sjunger på svenska
och spelar pop
Vi kan bara stå still
fast vi inte vill

Texten ovan är från Sibirias "Sibiria gräver sin egen grav" och beskriver med all tydlighet många människors behov att förklara ny musik med gammal musik, allt är redan gjort och allt låter likadant. Jag försöker ha alla taggar utåt för att hålla mig i från dylika skriverier, allt nytt är nytt och är för det mesta nya intryck. Det tillför alltid något.
Varför skall människor läsa musikteori som inte innehåller tusentals timmar på klubbar? Det borde vara krav på det i kursplanen, för den här dagen är i 99% bättre än gårdagen. Åtminstone är i dag och i morgon en del av något progressivt, en rörelse framåt.

Nu har vi då Den Stora Sömnen. Kisar man eller har kassa brillor låter det ju som en herrans massa annat...men det skiter jag i, för Den Stora Sömnen är en underbar upplevelse. Det är snygg poppunk med skönt smarta texter på svenska. Tårtkastning åt alla möjliga håll och egotripparna avlöser varandra. Vi är de roliga, ni är det konstiga typ.



Någonstans finns en värme, en självinsikt om att allt bara är underhållning och inte att tas på allvar. Det är inte skrikigt och "taplats"-igt, mer från höften. I "Som på tv" beskrivs till exempel lilla orten Ånge. Konsum har fått espressomaskin och alla känner sig lite coolare. Det kan man ju tycka är lite sött. De pekar på att det faktiskt är roligt, man anar en hatkärlek till hemorten. Innerst inne skulle de nog bara vilja flytta dit hela bunten, och plötsligt vara coolast på stan. Eller svulla tårta på just Konsum.

Vidare var Herr Basspelare bättre i det här bandet än i Everyday Sensations. Punkt.


Mer dans, mer öl på mattan och mer "du, nu får du ju ge dig! Likna SMK med 047 va! Vad menas?!" samtal...



Familjen. Familjen. Familjen. En så lysande spelning som i fredags är svårt att klå! Nävarna var i taket, svetten sprutade och varenda människa var på tå. Hopp, dans och dans, hopp.
Familjen är live Johan T Karlsson (såklart...) och elektronicakungen som är överallt: Andreas Tilliander. Att just utöka med en gubbe live gör det hela mer spännade, tempot trissas upp och låtarna får mer dynamik. Det händer grejer här folk!

Jag gillar Familjen av tre skäl: dans först och främst. Det är poetiska texter på svenska, ovanligt inom genren och Johans ödmjuka inställning. Verkar också vara rätt ovanligt i genren. Jag menar: hur många elecropopband har ni sett med genuin självsäkerhet? De flesta verkar bara ändra nervositet till kaxighet. Johan verkar vara en skön typ.

Det flämtar till, det blinkar till i ögonvrån. Vi skriker och vi svettas. Mest och bäst allsång är det i "Det snurrar i min skalle". Och det är ju klart, med början "jag gjorde upp en eld för dig, och nu brinner hela skogen" kan stället inte annat än gå bananas. Ljuden är snygga och känslorna utanpå, och så kommer jag på en grej. Familjen är den digitala tidens Håkan. Så fort går det, Hellström är kvar bland de analoga känslorna (ABSOLUT inget ont om Håkan, läs inte in en massa saker som jag inte skriver vänner) och Familjen har sitt hjärta mitt i bland neongasen.

Där har vi det, Familjen är så här och nu att jag blir tårögd. Lev för dagen. Tack.

Och än en gång, tack CK för alla låtarna på dansgolvet. Men tro inte att jag kommer förstå mig på din musik för det, blink blink...

Tillsist:
Ja, okej då, jag ångrar lite att jag inte gick och kollade på analogkänslo-Håkan. Fick höra att han spelade en Almedal-cover! Herregud! Vilken grej! Adam skall tydligen darrat som ett asplöv. Jag förstår honom. Som om Henrik sjungit något som jag skrivit...

Tillsist2:
Ja, det kunde man ju räkna ut med sina bara fötter: Kolonis Varannan Måndags klubb får inte längre hålla till på Cafe Publik. Någon granne har klagat... men att klaga på sexklubbarna är det fan ingen som göra verkar det som! Idioti!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

In i evigheten.

Wish Club har blivit bättre, två gånger har jag varit där nu och båda gångerna har det varit bra. Borta är mellanspelet med R´n´b skiten och inne är sköna klubbar med häng. Att stället gick från härligt ruff till härligt mys är trevligt. Fortsätt så tack.
På onsdagar är det Best Wishes som stapar intima spelningar på varandra hela hösten.
Fortsätt så tack.



Nicolai Dunger vågar. Han vågar vara pretentiös, han vågar sjunga som ett barn och han vågar spela lite i den bemärkelsen att han inte spelar mer än det behövs.
Sammantaget blir den här kvällen helt magisk, det är svart med hopp. Dunger leder oss tryggt fram, på engelska och svenska, mot nya krypin i hjärtat. Ett hjärta som slår sakta och displayen visar knappt på aktivitet. Det är varmt, de bruna gardinerna är fördragna och utanför pågår livet. Här inne ligger jag med EKG maskinen till sällskap.

Han förflyttade mig till en trästuga, med figurklippta buskar och slängda cyklar. Naturligt ruffiga klinkers, någon har glömt vattenspridaren på och allt detta badar i orange eftermiddagssol. Det är en jordbrun stuga, liggande träpanel och liten veranda på framsidan. Snickarglädje. En hammock med slitna storblommiga dynor som är sura efter sommarens sista regn står och rostar. Åskan ligger i luften och världen väntar med spänning...

Den gröna linjen på displayen hoppar till ibland, jag blir lika glad varje gång. Det betyder att jag lever. Ut genom väggarna strömmar röster, mjuka röster som tar tag. Små toner omväxlade från en gitarr eller charmigt smått ostämt piano.
Värmeljuset på den simpla perstopsplattan med fyra ben flämtar, har svårt att få syre. Hela rummet, med sina tunga ljusbruna väggar, är standby. Tar satts och väntar på explosionen.

Det fina med Nicolai är att den där explosionen aldrig kommer. Han håller oss på tå, spänt lyssnade, som om det hela vore på liv och död. Han för in allvaret i musiken, allt står och faller med nästa sång, nästa ton i nästa sekund. Balanserar vackert mellan stort i det lilla och litet i det stora.



Liggandes där i sängen, under mysvarma lakan, trivs jag. Jag finns bara här och nu, så länge strecket hoppar till ibland. Spänningen i att inte riktigt veta om hoppet kommer är meningen med livet. Dunger visar att det går att överraska i de mest självklara arrangemang. Spänningen, och den oändliga storheten, ligger i att man inte riktigt vet vad som kommer...eller om det kommer något överhuvudtaget.

Så plötsligt river någon täcket från mig, häller is i sängen och gapar på finlandsvenska.
En överförfriskad herre med halsduk och solbrillor börjar klaga på Dungers musik. Den i övrigt knäpptysta baren håller andan. Efter att mannen gapat för tredje gången får Nicolai nog, han slutar spela och säger till mannen att hålla käften. Mannen i solbrillorna fortsätter gapa.
Då stegar Nicolai fram till honom och ber snubben att gå. Han får hjälp av några vakter och till ljudet av våra applåder åker snubben ut, samtidigt som Nicolai än en gång tar plats vid pianot.
Så bra gjort! Den där snubben förstörde för alla andra och att Dunger slängde ut honom var det bästa för alla. Tack!



Innan Dunger spelade oss in i evigheten satte sig Pauline Nilsson på scen. Med den enkel gitarr och väldigt egen vacker röst är hon den perfekta uppvärmningen. Det är nästan så man tycker det är synd om henne eftersom hon får spela samma kväll som Nicolai. Fast hon gör det väldigt väldigt bra. Även här tystnar rummet, det är rösten som gör det. Den är viktig.
Lyssna på Southern Boy och låt solen gå ner en sista gång. Låt bussarna åka utan dig, missa alla tåg som går och släpp ut luften i cykeldäcken. Stå bara där rakt upp och ner. Förundras över ensamheten, känn doften av ensamhet. Men känn också den konstiga känslan över att inget är bättre än ett minne.
Lyssna också på My Home Is The Sea, Citylights...lyssna på varenda låt för det här är väldigt bra vänner! Pauline skriver angelägna sånger.
Om jag inte haft Dunger i huvudet hade jag möjligtvis svimmat.

Tillsist:


Hey hey HEY!
Palpitation!
Jeeeeaisussss så bra!!!
Just nu kan jag inte sluta lyssna på Norway Disapper.
Detta blås! Denna sång! Detta allt!

Tillsist2:
Okej, nu är det så mycket att välja på att jag spricker:

Torsdag:

Kusowsky på Club Zebra (Pustervik) "Vissellåten" är stor!

Fredag:

Den stora Sömnen på Klubb Perfekt (Henriksberg) Premiär och poppunk på svenska.

Cobra Charlie på Pustervik. Navid Modiri, nu med mer mörker och skräck.

Lördag:

Fine Arts Showcase på Klubb Populär. (Storan) Gustav har gjort Rough Bunnies låtar ännu bättre! Det kan bli styrdans...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Musik till kamp.

Precis som resten av Göteborg satt jag igår och kollade på på Peter Birros tvserie "Upp till Kamp". Första intrycket är bra bra bra, även om Birro som vanligt gör rätt platta kvinnoporträtt. Sen var det ju roligt att man såg sitt hem på tv...
Nu innehöll serien rätt mycket musik och då blir det hela lite roligare. I slutet spelade det för serien skapade bandet Tommy & The Heartbreakers en låt som hette "Stay with me forever"...och det var där jag studsade till!

Man läste ju innan serien började att musiken var skriven av TSOOL gubben Mattias Bjärred (som också spelar i serien) och i slutet av avsnittet stod det att låten framförts av Tommy & The Heartbreakers...det som fick mig att hoppa till var ju att det var en låt av Hip Whips!

En snabb koll med skivbolaget som ger ut seriens dubbelcd soundtrack (kommer ut i slutet av september) bekräftade mina misstankar, det ÄR en Hip Whips låt! Bjärred gillade låten och har bara omarrat den lite. DET är ju väldigt kul!

Varför är detta nu så jäkla kul undrar ni, och vilka är Hip Whips?

Hip Whips från Stockholm har släppt två skivor, en 2003 och en 2005. Musiken är känslodriven med mjuktdistad Hammond, ibland galet ös och ibland svepande in "i hjärtat" ballader. Just låten "Stay With Me Forewer" hittar du på det första albumet, det vita.
Bandet beskrev att det tog dem över 15 år att hitta sitt "sound" och det var det som gjort dem så samspelta. Och att de ville göra musik som berörde precis som på 60-talet. Äkta känslor.
Att nu en av deras låtar hittat in i en tvserie om just 60-talet är ju inte mer än rätt!

Jag tycker det här en väldigt rolig historia, när skivan/skivorna kom spelade Hip Whips lite här och där men det blev inget större väsen. Jag försökte i vanlig ordning tjata om bandet, för jag tyckte ju de var så bra. Efter andra skivan verkar bandet så sakta mixats bort från verkligheten.
Jag hoppas att fler nu hittar det här bandet, hittar skivorna och älskar musiken.

Eftersom allt finns på nätet så har någon lagt upp ett klipp där Hip Whips spelar just "Stay With Me Forewer"...


Kom inte och säg att du inte påverkas av den låten!

UPPDATERAT:
Jag var bara tvungen att uppdatera för det ramlade över mig:
Lyssna på Elenettes "Att Göra En Hit" och skratta hela året ut! Så sjukt roligt!
Sen kan du ju lyssna på något fint: Oh no Miriam.


Tillsist:
Nu kan du läsa Musik Enligt Jerry i mobilen! Klicka här så förklarar jag hur du gör...

Tillsist2:
Nu hände det ytterligare en sak på fredag (kolla förra inlägget):
Navid Modiri lär ju inte ha många sovmorgnar eller lediga stunder för nu kommer hans nya projekt Cobra Charlies skiva. Det hela firas på Pustervik... på just fredag. Varför händer allt på samma natt?
Men: Gå till Pustervik på fredag och lyssna framför allt på den utsökta samplingen av Detektivbyråns E18.
Snyggt, Scary och på Svenska.

Tillsist3:

Roligt på Konstmuseets toaletter.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Fake!

Det är farligt att spela in grejjer, det är fusk och lätt att bli roligare/bättre än man är. Man kan trycka ihop, bre på och skapa en musik som inte finns. Ja, jag ser livespelningen som det sanna. Skivan/det inspelade är bara ett substitut för att bandet inte kan stå i mitt vardags rum när jag behöver det.

Kidman på skiva är bra, låten "Move It" är en mörk soppa som driver framåt. Bra så.

Men nu är jag väldigt besviken, Kidman live är bara fake. Det är stelt och sångaren låter som Jim Carrey sjungandes karaoke. Det blir aldrig på riktigt, jag tror de driver med mig.

Kidman blir ett pubband, en dålig fylla med billig öl. För mycket cigaretter i kombination med tappade glasögon. Det är inte kul, de är visserligen en ploj men någon måtta får det vara.

Till på köpet kör bandet "dansbandslänge", de spelar låt på låt utan ände.
Förlåt om jag låter sur, men det där var inte bra alls. Kanske var det inte så bra idé med en halv akustisk pubspelning på Klaras när allt kommer kring. Det enda roliga var den lilla pall som gitarrspelaren gick upp på under sitt solo. Mer fniss än asgarv men ändå roligt.

Tillsist:
Mycket pop på svenska denna vecka!
På torsdag spelar Kristian Anttila på Bengans vid 17.30. Akustiskt och fint blir det.
Klockan 20.00 samma kväll öppnar Club Zebra på Pustervik och under kvällen spelar Kusowsky. Mycket bra hoppvänlig pop, bara "Dansa" är värt inträdet.
Fredagen innehåller en stor premiär, Klubb Perfekt startar på Henriksberg med skånska elektropopguden Familjen och helt underbara poppunkarna i Den Stora Sömnen. Missa INTE Jonk och CKs nya klubb. Jag känner på mig att det blir bra!
På lördag blir det visserligen inget på svenska med Klubb Populär brassar på med Fine Arts Showcase. Och då lär vi ju får höra deras tolkningar av Rough Bunnies fin fina poplåtar. Jag blir inte förvånad om det blir styrdans till "Dance with your shadow"!

Kom inte och säg att stan lever upp under hösten!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg