Aldrig att jag kommer landa!

Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!

Mer om det senare.



Det byggdes upp under timmar. Världens längsta förspel.
Agent Simple är ju inte något som jag skulle kalla ett förband, även om han flera gånger nu agerat föråkare i Gamlestan.
För Stefan med band skulle allena få mig att GÅ ut till Underjorden. Självklara poplåtar som alla klappar i takt till. Små sagor för dekadenta barn.
Den här kvällen kommer det lite nytt också. Det bådar gott inför en kommande EP. Stefan skyller på att de "inte har någon lokal" att spela in i. Ja, men se till och fixa det då, för de här låtarna vill jag höra på mer!



Next up är The Bright Lights och det kan vara alla mespopares våta dröm just nu. Slingriga låtar framförda av Becky på trummor och en mjukhoppande Frank på gitarr/sång.
Först gillar jag det inte alls, det är en chock och inte direkt. Låter musikskola.
Sen fattar jag att Frank nog bara är sötnervös...efter tre - fyra låtar kommer stunden när Bright Lights blir helt oemotståndliga. Som trummorna och gitarren möts efter att ha varit ute på en resa. Ett kärt återseende mellan två älskade.
Det skiner och strålar. Kram kram.
Lyssna för allt i världen inte på Bright Lights Myspace sida, den låten som ligger där är helt kass. Jag vet inte varför de lagt upp den sämsta...Lyssna här istället.



De närmaste raderna...eller resten av texten skriver jag i rus. Inte av alkohol/droger. Jag skriver den i en lyckodimma, ett snurr som drar ut mitt leende till max. Öra till öra.
Still Flyin´kommer från San Francisco. Basen är där iallfall. Medlemmarna kommer från hela planeten. Den här kvällen är de nog 15 man på scen. För dig och mig här i Göteborg så känner man igen Jens Lekman och Josephine Olausson (Love is all). Men man hittar också Gary Olson (Ladybug Transistor), hela Bright Lights och som sagt en hel bunt andra människor.
Några träffades under kvällen. Fick några snabba lektioner i hur låtarna går och sen....och sen...och sen PANG!

Jag vet inte var scenen slutar och publiken börjar. Vi är i en replokal med väldigt begåvade musikanter. Reggajam och ekoröster. Det förkommer en del öl men det gör inget för det här är kärlek till musik. Alla svänger med.
Sammanhanget är helt taget ur luften, det händer här och nu. Inget kommer vara likt i morgon. Den här musiken går inte att öva in och sätta.

Det sjungs om bandmedlemmen som fick sitta i fängelse för att hon körde onykter i Emmaboda. Om att hon inte skall göra om det. Hon ser ut att skämmas ögonen ur sig. Bra det.
Och så sjunger man om Josephines bröllop. Om en hink med vatten och is.
Vad låtarna handlar om är annars inte så viktigt, det är helheten som känns. Vi blir inbjudna i det lyckligas land, där stunden är här och nu. Kom färg, kom styrka och kom glädje! I morgon är vi gråa och svaga igen. Men vem bryr sig!

Det vill aldrig sluta, sista raden i sista låten Still flyin´ never gonna touch the ground! upprepas tusen gånger. Även när bandet packar ner sakerna fortsätter vi.

Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!

Inte fan att jag kommer landa efter det där!

Vad jag just då, just där inte visste var att kvällen skulle bli ännu bättre...

Tyvärr tvingades Hemstad ställa in i sista stund. Tråkigt...men det kan ha varit det bästa som hände!
Plötsligt kommer Cosyden-Mattias springande och frågar om någon har en akustisk gitarr. Alla hjälper till och letar.



Och nu börjar en timmen som jag kommer ta med mig hela mitt liv. Gitarren skall Erlend Øye ha! Denna popgigant med världens finaste röst ställer sig mitt på Götaholmsgatan, i Gamlestan, i Göteborg och börjar spela. En enkelman med en enkel gitarr. Som trollbinder ett helt gang of indiepoppers. Tillslut blir det helt tyst och bara Erlends röst studsar mjuk mellan husen. Det är så vackert att jag skulle sälja min lugg för att få uppleva det igen.

"-And now a song from my dear friend Jens Lekman!" Utropet kommer lika snabbt som förvånat. Vi är inte beredda och Jens är definitivt inte beredd.
Men han tar gitarren och leder oss likt råttfångaren tillbaka till Underjorden.
Precis utanför finns en liten tunnel. Här blir fint.
Jens kör någon form av medly på alla sina låtar. Det är där och då. Och det är helt magiskt.



Erlend får tillbaka gitarren. Tro fan att han kör låten som är det finaste som kommit från Norge sedan MetteMarit, I'd Rather Dance With You! Jag tror jag svimmar! Det är så vackert och så sensommar.
In my heart förevigt Erlend och Jens!

Samtidigt som det här händer har inte sången slutat.

Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!

Erlend frågar vad det är för ackord.
Jens visar.

Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!

När jag sent omsider sätter mig på vagnen hem är sången där också. Vi visslar och sjunger vidare. Med på vagnen sitter några av bandmedlemarna från Still Flyin´. De ler.

Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!

Aldrig att jag landar efter det där.
Aldrig.

Tillsist:
Ikväll kan man gå till Kellys och höra HolyLisaHoly.
Imorgon onsdag kommer världens bästa Magnus till Henriksberg, och på fredag kan man välja på Hellsongs kalas eller Navid Modiris kalas.

Så mycket musik så lite tid!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Agent Simple, Still Flyin´, The Bright Lights, Hemstad, Erlend Øje, Jens Lekman, Costden, Koloni, HolyLisaHoly, Hellsongs, Navid Modiri, Kellys, Göteborg, Musik