Så var det JA och så var det NEJ.

Vissa band är roliga. Andra är det inte.
Roliga band kan ibland bara vara roliga, de spexar bort hela grejjen och man tröttnar ganska fort.
Andra är roliga på ett smart sätt. De säger något fast de tar till humorn.

Om man nu ser och hör Hets så är det ett roligt band. Lite små spexigt så där. Som om ingen i bandet tar det hela på allvar.
Skjuter från höften och svänger ihop någon låt sådär.
Ja, som ni förstår så skall jag ju nu komma till varför Hets nu inte bara är spexiga och tokroliga.
För det första så är de otroligt skickliga musiker. Då får det hela lite mer trovärdighet.
Sen vet man att de kan göra annan musik också.
Sist men inte minst är det faktiskt texter som, om man funderar lite, säger en del om oss alla.

Jag kan ju ta exemplet med Ulf.
Hets har alltså gjort en låt om allas Ulf Lundell. Bara att ge sig på honom bör premieras. Ingen har ju på allvar ifrågasatt varför alla nu tycker att Lundell är så satan bra. Några kanske försöker på någon fest men få bara kastat "Öppna fucking landskap" i nyllet.

Visst Ulf-låten är väldigt tokrolig. Men Hets vill inte bara få oss att skratta, de vill faktiskt få oss att tänka till en smula. Varför det kommer sig att det finns artister som ingen riktigt vet varför de är populära, det gäller inte bara Ulf.
Kanske är det så att många människor är en skock får och som inte orkar/vill/kan/har tid med en egen åsikt. Då är det ju enkelt att hejja på någon som inte en jävel ifrågasätter. Alla vill vara med i det vinnande laget.

Om jag nu vore Lundell fans och kände att mitt enda argument för min uppskattning var "Han är ju speciell" så borde jag efter att ha hört Hets fundera lite. Kanske iallafall försöka sätta fingret på vad det är som gör att jag gillar Uffe Bluffe. Kanske sluta handla skivor på macken.
Tyvärr kommer inte det hända. Man omvänder inte en folkrörelse med tre ackord. Och de som skulle behöva tänka en del kommer aldrig att få höra Hets, de är så inne på sin Ulf att de missar resten.
Synd om dem, men de är ju deras förlust.

Och Hets fortsätter att skojja till de om tänkvärda saker. Om vem som bestämmer vad som är en "lyckad karriär". Varför några har bestämt att läkare är finare än att sjunga i ett band? Allt gör de med en makalös känsla för det svarta i de komiska. Ett vis berättade i punkjacka.
Köp skivan och gå på konserterna! Lyft Hets till skyn och glöm dina minnen om "den store nationalskalden".

Annars förstörs Hets konsert av ett skrå som är nödvändiga men som ibland är jäkligt i vägen.
Ljudkillen på scen. Han som sköter om medhörningen.
Under den här konserten går han i sin fulla prakt bara rakt framför bandet mitt i ett röjjigt cresendo och börjar rådda med ett micstativ.
Man kunde ju iallafall tänka sig att folk som jobbar där på scen hade lite känsla för timing. När det tex inte är läge att stolpa runt framför bandet.
Fast det verkar mera vara krav på icke inlevelse.
Och ful tröja hade ljudkillen också.



Någon gång för över tio år sedan stod jag i en hall på en fest. Jag vågade inte riktigt prata med någon flicka.
Det var lite små tråkigt och jag funderade på att gå hem.
Då satte någon på en skiva. En riktig popskiva.
"Sandy" med Popsicle. Jag stannade kvar på festen och hörde mer på den skivan. Jag tror till och med att någon flicka pratade med mig.
Jag hade randig tröja, röda byxor och var en mes.

Nu har jag svart skjorta, svarta byxor och är fortfarande en mes.
Sångaren i Popsicle står på en scen framför mig och jag har höga förväntningar. Andreas Mattsson skapade min ungdom till viss del.

Men vad händer! Snubben låter visserligen likadant men han har ju bara tagit tillvara de kassa Popsicle balladerna och dragit ner tempot en aning. Vårens antiklimax big time! Jag går på toaletten två gånger under konserten bara för att inse att det inte går att ursklija de olika låtarna från varandra. Andreas är också stel som en pinne och säger på sin höjd "Tack".

Om han inte haft sin historia så hade herr Mattsson aldrig kommit till Popagandas stora scen. Han hade inte ens fått lira in en skiva. Så dåligt är det. Det är gråa tinningar och utstrålning noll.
Phu, jag får verkligen bita ihop för att inte somna.
Köp inte skivan, gå inte på konserterna! Tysta ner honom och lev på de fina minnena istället.

Det är nästan så jag önskar att en ljudkille kunde kliva in och pigga upp.



Annika Norlin och hennes alterego Hello, Saferide har jag sett några gånger nu. Jag gillar henne. Hon är väldigt rolig och har alltid en skön knorr i bakfickan. Skivan är ofta på Och på Popadelica för några veckor sedan fick hon och Martin Hanberg mig att gråta.
Då var det väldigt väldigt fint.
Popaganda konserten når inte riktigt lika långt fram.
Men det är på inget sätt dåligt, lägsta nivån är med Annika skyhög. Men det börjar märkas av de eviga spelade här och där. Några låtar går på rutin och tomtebloss effekten saknas.
Sen störs min upplevelse av att jag hamnar mellan två gäng som tävlar i att snacka högt. De står ändå rätt långt fram men verkar inte vara de minsta intresserade av konserten.
Men ändå, det är faktiskt en riktigt bra upplevelse. Även om jag inte gråter så berör Annika mig. Jag ryser då och då.


När jag skriver det här sitter jag i en bil någonstans mellan Stockholm och Göteborg. Vi har tagit fel väg men vi kommer nog fram vad det lider.
Om man skall summera Popaganda så kan jag ju mest bara tänka på Gud. Det var faktiskt värt hela resan bara att få se och höra Henrik Berggren. Han kommer alltid ha en väldigt stor plats i mitt hjärta. Konserten i torsdags var helt makalös. Jag grät.
Annars var det nog Emil Jensen som gjorde störst intryck. Hans poesi/musik var väldigt finurlig och vacker. Så kan man ju inte glömma Strip Squad.
Sämst var Mew. Alternativt Andreas Mattsson.

Jag kommer nog tillbaka till Stockholm någon mer gång i livet, kanske redan i slutet av juli då det är Parklife vid Gullmarsplan. Bara My darling YOU! är värd den resan.

Tillsist:
Roslagsbanan är ett roligt tåg. Smalt och ljusblått.
Och med konduktör och allt. Som att åka tåg på Sommarland.

Jerry Boman