Glädje och sorg på den sista dagen.

Det är sista kvällen som gäller. Då skall all innestående ungdom som man har i kroppen ut
Ibland blir det magiskt, ibland tragiskt. Lördagskvällen på Emmabodafestivalen i år blev lite av varje.

Det första jag gick för att höra på var Three is a crowd. Tre snubbar i bruna träningsoveraller. Det var precis som jag förväntat mig, ett sämre TTA. Mycket sämre. Göteborgs killarna har anledning och vara dryga och kaxiga, de har låter som är riktigt bra, Det har inte TIAC. Det blir bara förprogrammerat, beräknade och dricka ur tetavin. Kanske skulle det varit bättre om det inte var mitt på dagen. Fast egentligen, knappast.

Bättre är thehelpmeplease. Den långa killen som helt själv gör låtar för alla korta. Spröda som en frukostflinga och angelägna som få. Jonas sa att han haft lite problem med ljudet men det var inget som märktes. De ”nya” låtarna kändes som flera steg i rätt riktning. Mot solen med vingar av vax. Så skall pop vara.
Så över till Salty Pirats. Från början boendes i Halmstad men nu Göteborg. De gör trallvänlig, avbeväpnade kustpop. De pressenterar sig med ”Vi snor från Gessle som Håkan snor från Morrissey”. (Popfolket skriker bara de hör ordet ”Morrissey”, det är lite sektvarning här i skogen.) En god melodi är bra för magen. Roligast är ”I lost my virginity to the voice of Per Gessle”. Mest kul hela tiden. Grabbarna och tjejen har roligt på scen och skön självdistans, det ser ut som de lirat tillsammans sedan de var fem. Skicka ut dem på turné genast!

En stund senare efter att jag tagit med mossiga kropp och vilat i ett hörn, sätter sig Frida Hyvönen bakom sin stora flygel. Hur den kom till Emmaboda är fortfarande ett under.
Jag har börjat tröttna på Frida. Hon måste förnya sig. En skiva håller inte att spela riket runt i flera månader. Dit dit dat dat-pianoslingorna är trevliga men inte hela tiden. Nu låter det bara trött.
Ännu tröttare blir jag till ”Allt är musik”. Trummisen i QYDJ spelar gittarr och sjunger om höghusfester. Inte kul alls. Som David Shutrik i ett maratonloppstempo. Somnar nästan stående.

Det är alltid trevligt när band också är andra band med samma folk. Ja det jag menar är att Vapnet är ju också till stora, viktiga, delar Sibiria. Det märks främst när publiken innan bandets spelning skapar allsång av ”Ljusdal”, även om det nu är Vapnet som skall spela. Roligt.
Vapnet har ni nog hört på radion med den inte så PK låten ”Kalla mig”. En skön popdänga som smygande slår till mot Kaahs ”Kalla mig”.Riktigt intelligent.
Martin gör riktigt smarta låtar. Och vackra. Bäst blir den här gången ”Ge dem våld”. Pop på svenska 2005 kommer vi att kalla de när vi kollar tillbaka om 50 år.
Martin nr 2s röst är det finaste asplövs vibratot denna sidan Roy.

Ny matpaus och en ny Smålandsrulle. Märker att de faktiskt sitter olika människor i den där vagnen varje gång jag är där men gubben som gör själva brödet är samma hela tiden. Han måste ha någon sorts hemlighet om hur brödet skall vara. Själv är bäste dräng.
Gott är det i allfall.
Tänk om någon bara kunde sno idéen till Göteborg och sätta en vagn på Järntorget. Kalla den för ”Spårvagnsrulle”. Ta gärna den idéen när du tröttnat på Volvokneget, Conny !
Instant succé är bara förnamnet.

Jens Lekman är kanske råmodellen för hur en artist med stor talang bör utvecklas. När han tog sina första staplande steg med sina melodier utanför lägenheten i Kortedala var han nervös. Men alla som hörde honom då förstod vad som skulle komma. Det var bara att hålla ut en stund.
Nu är Jens en charmerade underhållare, utan att bli utslätad. Han överraskar mig varje gång. Ett nytt instrument, en ny takt eller nya låtar. Hela tiden. Jag undrar bara när killen hinner med. Varje ny låt har indiehit potential Det sägs ju på stan att han fortfarande kör hemtjänstbilen…
Även den här kvällen poppar det upp ett nytt instrument. Från öst-Afrika. Låter som en pocket harpa och är väldigt vackert. När det hela är över är jag helt varm där inne där hjärtat sitter.
Sluta aldrig göra musik Jens!

Innan kvällen är slut hänger jag lite framför scen när QYDJ spelar. De är roliga och helt dumma i huvudet. Inte för jag vet om de är det på riktigt men musiken låter så. Slår man upp ”dumrock” i SAOL så lär man hitta en bild av bandet där. The Hives texter framstår som högtravande lyrik i sammanhanget. Den alldeles för dyra vegetariska tacos tallriken smakar till och med bra.
”Look a dollar!”

Under kvällens pauser vid vagnen har vi haft besök av diverse personer.
Killen som hävdar att man bara får spela gitarr i replokalen och på scen. En riktig idiot. Han var Stockholms dryg, fast efter en stund kom det fram att han var bonde som oss andra. Han var från Falun från början. Stort skratt.
Sedan hade vi besök redaktionen, valda delar, från den där lilla tidningen som kommer ut i Göteborg. Ni vet den som skriver om det som skall hända i Göteborgs nöjesliv och som har en guide på nätet. De var väll trevliga men ytliga. Typ som tidingen.

Kvällen slutar i katastrof och tandagnislan. K är full som ett ägg. Han får tag i en cykel och vinglar iväg. Kommer inte tillbaka och jag blir rädd att han cyklat in i ett träd eller nått.
G kommer hem och har blivigt knuffad i en hamburgerkö. Han har skadat knät. Fått två värktabletter av Röda korset. De meddelar honom att de inte kan göra mer, men att han förmodligen kommer att ha mycket svårt att gå på två dagar. Trots att han är fylld med öl och värktabletter har han ohyggligt ont. Knät ser ut som en röd fotboll. Ändå skall ha halta i väg och sova i bilen.

Nu skall jag vila mig lite mer och sedan bär det av hemåt igen. Frågan är om festivaler inte alltid är bäst i minnet.

Jerry Boman