Kärlek för hela världen.

Det är egentligen helt värdelöst.
Att man vaknar klockan nio. Speciellt när kalaset tog slut vid tre.
Men det är vackert i Småland på morgnarna och helt tyst. Jag blir väldigt lugn av det här.
Klockan är halv tio nu, lokal tid, och det är bara jag uppe.
Man kanske skulle ha sig ett torp i skogen på äldre dar. Om inte annat så bara för att kunna ordna med festivaler i trädgården. Men jag tror att det är en massa annat meck med ett hus så jag håller mig i stan och lyssnar på skivor i stället.

Fredag brukar alltid vara bra på festivaler. Man har lagom kommit in i det och det har inne hunnit bli tråkigt att bo fyra snubbar i en aluminiumburk på hjul.
Igår anslöt även G till vår camp. En överenergisk person som är väldigt snäll men galet ”gå-på-ig”.
Vid elva tiden gick vi iväg för att lyssna på frukostpop. En festival i festivalen. Den utspelar sig bredvid Rasslebaren och alltså inte på någon av de två scenerna. Tyvärr var det så lågt ljud att jag gick därifrån. Tråkigt.
Första ”riktiga” bandet igår blev Lovekevins. Jag fick på något konstigt sätt för mig att de var från Peking. Men de var lika mycket från Kina som jag är från Borås. Inte det minsta.
På grund av det här blev det lite dålig stämning, främst från J och Ks håll. De lasstade liksom bandet för att jag läst fel.
De spelade vacker pop att vakna till i alla fall.

”Bring me the F---- Riot….Man!” är ett festival favorit band. Grapefruit & Bodybuilding håller sig I samma serie. Skojrock som det svänger om något fruktansvärt om. De skulle ju såklart fått en tid mitt i natten.
Efter den urladdningen blev vi hungriga och ställde oss i kön till Smålandsrullen. Jag gick för att pudra näsan och J fick stå i samma kö som sångaren i Polyphonic Spree. Det är skönt att den här lilla festivalen inte har något backstage område. Alla är vi människor, några skall spela andra skall lyssna, och vi är alla värda lika mycket.
Tänk om man skulle skippat backstage området på Hultsfred. Då skulle förmodligen Stockholms credeliten virrat omkring och haft svårt att hitta varandra.
Lisa Millberg i kön till Smålandsrullen. Skulle inte tro det va.

Efter lite vilande vid vagnen blev det dags för legenderna, fyllona och galenskapen i Slagsmålsklubben. Dans dans dans helt enkelt. Blipbopandet blir inte snällare och med mer kärlek än det här. Enligt bandet var det deras sista spelning på ett tag för att alla skulle flytta till Berlin. Jag är inte lika säker på om det där var helt sant. Man vet aldrig när Klubben dyker upp igen.
Ytterligare paus, för att vänta in en av festivalens höjdpunker. The Polyphonic Spree.

Ja, hur skall jag skriva nu. Det är verkligen svårt att förklara. Det är gosspel, det är sektvarning, det är storslagen pop med 25 man på scen. Allt blir med ens ljust och ens sinne fylls med kärlek för alla och en var. Som att ställa sig rakt i solen. Glädjetårar.
Det går verkligen inte att förklara hur man känner sig där i publiken. Jag önskar att min kärlek var här.
Efter den konserten var vi tvungna och krama varandra hela högen. Det kändes som den mest naturliga reaktionen någonsin. Det var som inget hat fanns någonstans i hela världen. Jag kan tänka mig att det kramades ännu mer i tält runt om på området den här natten. På det där vackra sättet.
Om någon inte tänkt på det än så borde man sända TPS till krigsdrabbade länder. Jag tror det skulle lugna ner sig betydligt då.
Vidare i natten. Men det var liksom inte läge för att ta in något annat band.
Tillbaka till vår lilla crib. Vi blev ett gäng som slöt upp och firade kärlekens seger över hatet.
Jag fick höra de två första låtarna som Pet Polictics spelat in. Strålande det också. En ensam kille som lirar in fin på kammaren. Visst det börjar bli uttjatat det konceptet men va fan så länge folk gör bra musik så får de bära sig åt hur de vill.
Pet Polictics lär jag kolla upp mer sen. Ni också.

Somnade med ett leende på läpparna.

Nu är det snart dags för thehelpmeplease- Jonas att gå upp på scenen i skogen. Jag önskar honom så mycket lycka till som jag bara kan!

Jerry Boman
Som funderar på om han skall säga hur full den där sångaren i det där enmansbandet från Småland egentligen var.

1 kommentar:

Kina sa...

Du i ett torp? Inte innan helvetet fryser... Jag tror snarare på en större lägenhet, med lite gladare färger och något närmare Pustervik.