Kent

Kent
Frihamnen Göteborg
13 maj

Inget som skaver längre.

Kent har flyttat in i ett tält. Det är meningen att det skall bli allsång under dukarna. Det är meningen att alla skall må bra. Det skall bli gåshud på armarna och längs ryggraden. Visst mår vi bra. Efter konserten var jag glad. Men det är inget som skaver längre.

Jocke Berg och gänget har tänkt på allt. På att skapa stämning. Det har bjudit in designers som fixat allt runt om. Krusiga stålträd, röda uggleögon och bildskärmar stora som lastbilar. De har pengarna. Någon annan har idéerna.

Men någonstans mitt i det här tappar alla inblandade bort sig. Jag vill ha tillbaka det där bandet som gjorde ont. Som bara litade på den enorma styrka som Kents musik faktiskt besitter. Som klarar sig helt utan publikfrieri och skvallerpress.

Det börjar helt klart katastrofalt. Ljudet på de tre första låtarna är mycket dåligt. Nästan "pengarna-tillbaka" stämning. Skivan öppningspår "400 slag" slarvas bort i ett nervöst ryck. "Kevlarsjäl" brukar vara en smocka rakt i det intelligenta hjärtat, men blir den här kvällen blir det bara skuggboxing. Nya favoriten "Klåparen" får inte ens de inbitna att sjunga med. Jocke ser faktiskt lite rädd ut, som han inte förstår att man måste ge 110% för att få publiken med sig.
Hela konserten är som en bergochdalbana, fast utan de där riktiga magpirren. Även om de stora tvskärmarna ibland är riktigt vackra och smarta (som den lilla passningen till det tråkiga svensonlivet med ett skelett som prickar för och ringar in program i tv-tablån samtidigt som partnern androgynen dricker kaffe (kallt?) i slowmotion) så tar de mest fokus från musken.

Sista låten på första set blir mastodont klassikern "747". Men även den hasar sig fram. Bildskärmarna visar en jumbojet som kraschar, väldigt talande för en gångs skull. Det enda roliga är den svartvita Kent/svenska flaggan som de manipulerat in på flygplasstjärten. Stor humor!

Men det tar sig. Kent kämpar helt klart i uppförsbacke. Och när man är framme vid "Ingenting Någonsin" är hela bandet uppe på tå. Det blir en rå bajonett-stick-version! Jocke klappar sig spastiskt på bröstet. Fokus förflyttas till musiken igen. För första gången glömmer jag att kolla på de stora tvskärmarna och bara dras med. Det finns hopp för bandet igen! Just då är det inget som slår Kent. de är störst, bäst och vassast. Skär sig in i huden på oss.
Hela tältet exploderar i "Kräm (så nära får ingen gå)" och "goes bananas" i avslutade "Mannen i den vita hatten (16 år senare)".

Om några gig kommer det nog att sitta. Nu kändes det som bandet tänkte "-Vi bara går in och plockar frukten". Jag tror man måste tänka mer "Nu går vi in i den här trädgården och pallar äpplen, trots att det bor en gubbe med gevär där som har en tokarg hund". Det blir bättre musik då.

Jerry Boman