Anna Ternheim

Anna Ternheim
Stenhammarsalen Göteborg
30 januari 2005


En svart ängel som försöker bli en vit.

Den gamle tyske arkitekten Ludwig Mies van der Rohe (har ritat bland annat Nya national galleriet i Berlin) myntade uttrycket "Less is more" och försökte bygga hus med en "ärlighet i materialet och strukturel integritet". Hans byggnader och idéer blev verk som gick tillbaka till de ursprungliga och skalade av det som inte behövdes.

Om nu sagde Mr van der Rohe lyssnat på Anna Ternheims första EP och kanske även sett henne som uppvärmare åt Olle Ljungström kanske han ikväll skulle blivit besviken. För Ternheim lägger på och lägger på till det blir....ja sämre.

EPen och Olle turnén var avskalade saker, där låtarna (materialet) fick ta plats. Ofta endast sång och gitarr. När jag såg Ternheim på Bommes Salonger (salig i minne) förra våren så gick hon bara upp och drog av några sånger. Pang på bara. Inget onödigt snack eller meninslösa gester. En ärlighet för materialet. Det blev efter första låten helt tyst i lokalen. Sedan lyssnade alla mycket koncentrerat.
Den här söndagskvällen (i pampiga Stenhammarsalen) har hon med sig både trummor, ståbas och en kille på elgitarr (mer om honom snart...). Nog för att folk lyssnar koncentrerat, fast det verkar mer bero på omgivningen än på tillökningen på scen. Musikerna är duktiga, men alla som kommerihåg sin skolmatte (allt datalektionerna) och den Booleska algebran kan ju tänka på att ett plus ett blir... ett. Då kan man ju lika bra låta det vara ett och strunta i den andra ettan eller? Det vill säga: Anna struntar i "den andra ettan", bandet. Hon själv blir ju ändå en etta...

Visst, det blir mer tryck med ett band och det svänger på rejält (sitter jag och lyssnar på gubbrock?) ibland men... Nu riktar jag mig direkt till Anna: - Varför låter du inte ditt material ta plats, lita på dig själv. Lita på att vi har kommit för att se den där blyga tjejen stå där med sin gitarr och trollbinda oss. Det är ju det som gör dig så bra. Det gör inget att du inte är mellansnackets världsmästare. Finns ingen just nu som kan få mig att bli lika stum. Få mig att häpna över hur mycket känslor man kan locka ur en enkel gitarr.

Trots en stor påse fantastiska låtar om utanförskap och tjejer som försöker sno åt sig pojkvännen, så är ändå Ternheims cover på Broder Daniel låten "Shoreline" (finns med på hennes skiva) som är kvällen höjdpunkt för mig. På plats vid elpianot, och med endast en episk ståbas som backar upp, tar hon Henrik Berggrens mästerverk ytterligare ett steg närmare min ryggrad. Jag ryser och kan inte riktigt bestämma mig om det är bättre än originalet, skillnaden i hur det framförs är milsvidd. Den låten handlar om Anna Ternheim, så övertygande gör hon det!

Över till den förskräcklige gitarrisen! Tydligen var han snabbt inkallad för några dagar sedan (om man får tro Annas dagbok på nätet) och det märktes sannerligen. Total okänsla för materialet, han lyckades förstöra låt på låt med sitt gitarrhals smekande! Nepp in med honom i studion igen där han hör hemma. Låt killen spendera resten av sitt liv med att lägga fejkade rockslingor på Tomas Ledin låtar!

Arkitekten Ludwig Mies van der Rohe sa fler klokta saker.
"God is in the details", Gud är i detaljerna.
Om Anna Ternheim skulle förstå vad han menade skulle hon ta bort bandet och låta detaljerna i hennes musik komma fram igen. Då kanske Gud hade uppenbarat sig där i Stennhammarsalen. Nu var det möjligtvis en svart ängel som någon skivbolags-snubbe försökt göra till en vit (storsäljande) ängel.

Jerry Boman