Viskningar och rop.

I onsdags var det premiär på augustiklubben Baddaren på Henriksberg. Partik Herrström (som på fredagar bott innuti Pustervik det senaste decenniet när han inte spelat svängiga trummor) och Borr-Richard (med den arga tidningen och klubben bland annat) står för balunsen på stans bästa uteplats.
Jag var ju inte där i onsdags, Emmaboda vet ni, men imorgon är det dax igen. Fylla, Hångel och Dans utlovas.

Konceptet är följande: Ett husband bestående av musiker (Daniel Gilbert, Lars-Erik "Labbe" Grimelund, Stefan Sporsén och Oskar Wallbom) som annars brukar backa upp Håkan är på plats varje onsdag. Med sig har de olika gästartister. Imorgon är det Daniel Lemma.

Om jag fattat det rätt så blir det alltså inte en "Daniel Lemma-konsert" utan mer ett musikaliskt möte. Lät ju inte så roligt det där men jag tror på oväntade möten! Tänk om man får höra något helt oväntat! Lemma sjunger Sinatra eller vad som helst! Kan bli spännade...Lemma har ju trots allt en magisk röst även om jag inte gillar hans musik annars.

I Stockholm har Klubb Killers på Debaser kört på samma sätt och där är det stor succé. Varför inte i Göteborg?
Nästa onsdag är det Magnus Carlson från Weeping Willows, jag har våta drömmar redan nu om Smiths-covers.
Sista onsdagen är det en hemlig gäst...
Er lilla bloggtomte vet ju såklart vem det är. Men nej, jag avslöjar inte vem här.
Om ni stöter på mig under stjärnorna någon sen natt kan jag viska det i ditt öra. Kanske.
Ett är klart iallafall, kvällen kommer gå till pophistorien.

Tillsist:
Det är mitt högra knä ni ser på bilden överst. Frisparksknät.
För även om husvagens förtält numera sätts upp på några sekunder så skulle det ju såklart hämnas mitt glada humör.
En pinne på marken och min fot ovanpå, PANG! Rakt in i knät med en liten pigg. Ahhhh!
Detta hände alltså i onsdags och så här ser knät ut idag...
Tur att jag inte fick pinnen i ansiktet.

Ikväll är det Äkta Kärlek på Kellys.
Och på lördag missar ni inte James Ausfahrt i Gamlestan.

Härligt med HÖST!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Henriksberg, Baddaren, James Ausfahrt, Äkta kärlek, Göteborg, Musik

Regn på sista dagen.

Efter dagar av fint väder och sol visste man ju att straffet snart skulle komma.
Lördag klockan 08.00 öppnades alla fördämningar däruppe och ett skyfall utan dess like väckte oss.. Jag tog på mig flytväst och somnade om.
Tyvärr höll regnet i sig mer eller mindre hela dagen.
Speciellt tråkigt var det när They Live By Night skulle spela. Regnet la in överväxlen och ett tag såg det ut som det bara skulle bli jag och BT-Kalle i publiken.
Men som tur är hindrar inte lite (läs tokmycket) regn riktiga musiköron.

Joel och grabbarna gjorde bra i från sig. Som ni vet vill jag inte skriva för mycket eftersom jag är jävig, men jag säger så mycket som att ni kommer få höra mer av det här bandet. Skiva kommer i höst. Den kommer bli ....... bra! (fyll i valfritt superlativ på den streckade linjen, så var det ni som sa det inte jag)
En stor eloge till Ljudtekniker-Anna som fixade superljud på TLBN! Emmaboda 2006 lyckades annars slarva bort allt vad bra ljud hette. De flesta konserter började med rent katastrofalt ljud för att ta sig mot slutet. Ungefär som man rattade in ljudet samtidigt som spelningen fortsatte.
Tur då att det finns lite kompetenta ljudmänniskor som Anna!



Jag gick över till Ängen efter Joel var klar och kollade in toprankade i Cats on Fire.
Nä men OJ! Ett band som är väldigt fina på skiva och som var ÄNNU bättre live!
Musiken håller sig i engelskt 80-tal, tänk Smiths. Mattias Björkas och hans finska mannar slirar runt melodierna. Allt blir väldigt självklart.
Lika självklart som att den unge Moz nog sitter poster i killarnas replokal.

Regnet fortsatte och jag tog mig tillbaka till husvagnen. Försökte spela någon egen låt för sällskapet men det slutade bara i en Broder Daniel cover. Som Joel kommenterade "Du lyckades fan missa ännu mer toner än Henrik själv".
Jag gillar att han är ärlig...



Efter lite "vila" och ännu mer tråkigt regn så var det dax för ordtrollkaren Navid Modiri.
Han börjar med att ursäkta sig för att Navid och Gudarna inte är pop.
Kanske är de inte det, men publiken har tagit Navid till sitt hjärta. För det finns ju inget annat att göra när killen bara sprutar av ord. Han till och med ändrar i texterna så där på frihand för att det skall passa med platsen.
Varje gång jag ser bandet och Navid blir jag helt betagen, det är humor och allvar blandat med lightreggae. Väldigt dansant och alltid från hjärtat.
Och så gillar jag att han sjunger väldigt mycket om sig själv, det blir ännu mer på riktigt.
Så Navid, du kanske inte är pop men du är en av Göteborgs största.



En av förhandsfavoriterna bland många på årets festival var Camera Obscura. Hela vårt camp pratade om dem och även de flesta gästerna som släntrade förbi.
Tyvärr infriades inget av peppen.
CO är ett riktigt tråkigt band. Skall jag jämföra med något i Sverige är det The Concretes. Eller TC när de är som sämst. Förmodligen var väl CO först ut på den banan men de gör det inte bättre för det. Oengagerat och löjigt svalt. Den värsta sorten av indiepop. När bandet tror att de vet allt. Skulle inte förvåna mig om en låt handlade om naveludd.



Men sen kom en liten del av festivalens höjdpunkt.
När jag såg att Tralala skulle komma till skogen i Småland höll jag på att spricka!
För det första är det ju det bästa bandnamnet what so ever. Att sedan köra på med trallvänlig handklappspop sjungen av fyra flickor längst fram får mig att smälta med en gång.
Brooklynbandet har gjort en av årets bästa skivor. Live lever de upp till plattan på ett väldigt, ja vad skall jag säga, avslappnat sätt. De dricker öl och tjoar om att publiken är underbar. Alla fyra flickorna sjunger i munnen på varandra, samtidigt som de ler och viftar med armarna. De ser ut som några polare som precis upptäckt att de kan göra musik tillsammans. Den där stunden man vill skall vara för evigt.
Det är spontant och thight på samma gång. Bäst blir "All Fired Up", som också är den bästa hoppa/studsa/skakapåhuvudet låten sen Song 2.

Varje festival har sin idiot. Den där personen som tar ner stämningen. En partybroms.
Titeln går i år till kvinnan som slängde bort mig från fotodiket på C.Aarmé efter tretio sekunder. Det var väldigt konstigt eftersom hon var vänlig när hon visade in mig, samt att det är en oskriven regel att man brukar få ta bilder under de tre första låtarna om inget sagt något annat.
Men bort åkte jag efter bara några korta ögonblick med motiveringen att "Jag inte var riktigt fotograf med så liten kamera och att jag ju bara satt där".

Ja, jag har en liten pocket kamera med mig när jag kollar på musik. Anledningen är enkel, detta är ingen fotoblogg och det finns så många fler som tar bättre bilder.
Satt ner gjorde jag för att störa så lite som möjligt eftersom jag ibland kan bli väldigt irriterad på fotografer som tar en massa plats när jag har kommit för att se ett band.
Och kommentaren om att jag inte är riktigt fotograf tänker jag inte ens bemöda mig att kommentera, är jag inte det efter 12 år som fotograf på Sveriges största tvkanal så vet jag inte vem som är det. Inte lätt för henne att veta men det var bara dumt sagt.
Fick senare höra att det som både är "riktiga" fotografer och som har "stor" kamera även de åkte ut ur diket efter tretio sekunder. Jag vet inte, men det kännes ju lite bättre att det inte bara var mig som hon var dum emot...



Sista bandet jag såg var mina älsklingar i Hemstad.
Det känns som vi har en relation grabbarna och jag. Jag har sett dem växa upp och nu kom de alltså till min favoritfestival.
Det finns inget som är bättre än att dela något bra med den/dem man älskar. Så såklart vinner Hemstad priset för Årets bästa på Emmaboda!



Deras datorbefriade instrumentalpop får mig att le från öra till öra. Chris talar till oss med sin orgel och tamburinerna hamrar händer röda. Om jag skulle beskriva vad som gör en bra poplåt så skulle jag direkt spela upp "Speedway på Arendal" med Hemstad. Den låten har allt jag vill ha! Handklapp, tamburiner, sprittade orgel och så fina människor på scen.
Varje låt med Hemstad kan alla sjunga med i från första stund. Det är råpop utan tanke. Utan minsta antydan till förfining.
Jag tror att de flesta drömmer om att låta så här. Att få med sig hela publiken rakt in i natten.
Under den knappa timmen som Göteborgarna håller på så glömmer jag totalt bort regnet. Jag dansar mig galen! Min blöta lugg far runt som ett Concorde i nerförsbacke.



Efter den urladdningen går jag dungsur och ensam hem till husvagnen. De andra har redan somnat. Det var synd, för jag hade velat dela mitt sista band med dem jag älskar.

Emmaboda 2006 är över och så även sommaren. Jag är väldigt nöjd med båda.

Jag avslutar med Rockfoto-Paulines visdomsord från igår:

-Det var Tiger Lou som gjorde golfen svart.

Tillsist:
Bilder för er att gotta er i när regnet faller ner och hösten kommer.















Tillsist2:


Dyr bensin i Jönköping.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Emmabodafestivalen, They Live By Night, Hemstad, Cats On Fire, Göteborg, Musik, Navid Modiri, Tralala

Succé!

Fredag började med succé direkt!
Som ni vet hade jag som mål att annordna någon eller några konserter vi husvagnen under namnet ”Indiedagis!”. Halv ett på fredagen var det världspremiär, med fin fina bandet Irene.
Jag hoppades på kanske tre-fyra ur bandet som skulle spela lite gitarr. Kanske tre –fyra låtar.
Resultatet överskred mina förväntningar med råge!
Irene kommer med full sättning, inklusive blås och allt! Publiken strömmade till och var nog som mest runt 50 personer. Roligt!



Bandet gjorde en helt makalöst fin spelning, det trummades på lådor och skakades med ägg. Stämsången satt där den skulle och trumpeterna lät som aldrig förr. Publiken njöt och bandet blev helt saliga. Efteråt uttalades meningar som ”Det här var roligare än på den stora scenen igår!”
Sammanlagt blev det runt tio låtar varav en de aldrig spelat inför publik förr.
Total succé ! Jag gick runt och log fånigt under hela spelningen.

Kanske att jag tar med mig det här konceptet hem, akustiska spelningar med fina band. Håll ögonen öppna.
Ni kan läsa mer om Indiedagis! i dagens Borås Tidning. Med fin bild på mig också.

På den riktiga festivalen började jag med favoriterna i Billie The Vision And The Dancers.
Jag älskar glad musik från hjärtat! Och med roliga saker att berätta.
En sång handlar om Erled Öje (jag vet inte hur man får fram ett norskt ö…), en annan om bandets turné med The Pipetts. Det är hela tiden med kärlek. Och väldigt uppåt uppåt framåt framåt känsla.

Det är endast på Emmaboda man ta med sig en öl och sin stol framför scen. Vi gick och satte oss på Ängen när Hello Saferide var på gång.
Men ljudet vänner, ljudet. Det började med att bara monitorerna på scen hördes. Sen hördes bara basen i PA:t. Ljudtekniker-Anna tröttnade oc sprang för att hjälpa, dagens hjälte!
Jag vet inte hennes del i det hela men efter typ halva konserten fixade sig ljudet hjälpligt. Då kom också publiken igång. Radiohitarna sitter där de ska.
Annika avslutade med en helt underbart bitter sång om ett ex nya flickvän. En smocka!
Jag tror fröken Norlin är standupkomiker på nätterna! Att skriva så underhållande och samtidigt så surt. Underbart!

Terrorkaoset (veckans ord) i England gjorde att flere band tvingades ställa in. Men fram kommer andra och tar deras plats. Jag gick och kollade på Tar…Feathers.
De var tråkiga och överdrivet konstig. Ni vet såna där snubbar som ska sjunga så jävla speciellt…HELA tiden. Det blev väldigt tråkigt. De flesta låtarna var uppbygda på samma sätt: Lite svårsång och bara gitarr sen massa bröll och avslutande med diverse stop-start partier.
Jag gick och ”vilade” i husvagnen.



En av förra årets roligaste upptäckter i Emmaboda var The Pipetts. De tre engelska flickorna som fastnat i 60-talet men kryddat till hela härligheten med subtila sexanspelningar. Och så väldigt fina danser.
I år var det tillbaka. Samma klänningar och en flicka för varje poppojkes drömmar. En blond, en brunett och en med glasögon.
Men eftersom jag bara gillar saker för stunden och musik dör väldigt fort i mitt huvud har jag redan tröttnat. De kan vara så att de kör precis samma set i år, skillnaden är i alla fall minimal.
Dansen i publiken uteblir.
Men sista låten, ”Uniform”, är i allfall som vanligt det bästa sen ”Be my baby”! Ni skulle gjort som förra året och kört den två gånger.

Sista bandet jag såg igår var Chicks on Speed. Ja du…Mer världsfrånvända flickor får man leta efter. Euro-track-fasion-riotgirrr-electronicka.
Ja, de kanske säger något viktigt men de skiter i publiken. Jag tröttnade och gick hem.

Jag vill också tillägga att jag förkastar recensenter som skall vara så svåra och hårda när de kollar på musik. Dagens objekt är Håkan Steen. Han klappade inte någon gång, vad jag såg, under Te Pipetts. Det är bara löjligt att inte göra det, och kom inte och snacka om objektivitet.
Musik handlar om känslor. Antingen känner man eller så gör man det inte. Då är det oviktigt med låtlistor och namedroping. Och klappar gör man för de där personerna som står på scen gör alltid en uppoffring i sig själva. De behöver dina händer.
Skärp till dig Håkan Steen!

Idag väcktes vi av syndafloden. Skönt med husvagn.
Nu väntar vi på They Live By Night…Joel har sjungit upp och fixat luggen hela morgonen.

Tillsist:
Refusedhoppet.





Jerry Boman

Alla tycker olika men jag har rätt.

Så var det igång. Alla hattar av och rakt in i skogen.
Där blev det besvikelse.
I love you Baby har varit favoriter under nått år nu, så jag var glad. Tyvärr klatade ljudtekniker bort hela spelningen. Allt det elektroniska försvann och ljudet var mixat för en vissångare. Pinsamt för pubilken och pinsamt för I love you Baby.


Irene går att klicka på.

Första band på den stora scenen var desto bättre. Det börjar bli tråkigt för dig att läsa det här men jag skriver det igen: Irene kommer rädda hela hösten. Det är fjäderlätta melodier om sommaren som aldrig skall försvinna. Sanden i skon som man gillar. Varma kvällar med en vinare i handen.
Publiken kommer igång riktigt ordentligt under ”Baby Blue”, även om den presenteras som gubbrock. Men den är tidlös.
Ny singel är pågång och ni kommer älska den också.

Det som flest pratar om här just nu är Magic Numbers. Eller bristen på dem. På grund av händelserna i England så lyckades inte MN komma hit i tid och tvingades ställa in.
Jag tror jag såg någon gråta.
Man kanske skulle starta upp en insamlingsgala för terrorismens offer. Idag är det vi i Emmaboda som är offer.


Emma fotar grötpop.

När vi laddat vid fina husvagnen en stund gick vi för att se Midlake.
Jag har svårt för grötmusik. Allt på en gång. Jag är inte riktigt säker på om de var närvarande eller om de hade sina röriga hjärnor kvar i Texas. Varmt som en pärlspont i soljus och dåligt bakfull kan det sägas. Jag sägar Nej tack.



Sibiria viker sig aldrig. Men det är klart, det är ju like mjukare än Vapnet. Inte lika hårt mot de dumma, utan mer gnälligt. Melodierna sitter där de ska och Martin sjunger som en Gud. Jag kanske bara har tröttnat. Jag blir inte tagen som förr. Östersund börjar slokna som popstaden nummer ett.

Tillbaka till vagnen. Ok, vi drack lite öl och grävde ner oss i hatet mot våra grannar. De spelar The Sounds hela tiden. Retroaktiv abort på dem ligger inte långt borta.
Vi fick också fint besök av Rockfoto-Emma. Hon är den enda jag känner som faktiskt inte dricker. Det kanske är därför hon är så duktig och framgångsrik.
Kanske något att ta efter.



Agent Simple på lilla scenen är verkligen det bästa jag sett av Stefan. Han ler mest hela tiden inför den enorma responsen från publiken.
Nu är ju hans och bandets musik som gjort för Indieboda, det är små fina historier om hemstaden och längtan efter att äga en bil. Väldigt ödmjukt och fint.
Så bra som det lät igår har det aldrig gjort förr. Bli inte förvånade om ni kommer höra mer av Agent Simple. Eller ja det har ni ju redan gjort, alla ni som följer bloggen här.


Geni eller galen?

Festivalens mest diskuterade spelning än så länge stod CAarmé för.
James börjar med att kasta ut mikstativet i publiken och fortsätter med att vara full viftade på scen.
Jag gillar det! Det här kommer jag komma ihåg länge.
Visst det var ju inte något musikaliskt storverk men hellre ett CAarmé än tio Midlake.
Resten av vårt camp tyckte dock att det var de sämsta de sett och blev mer eller mindre förbannade. Ja det kan jag ju säga, de har ingen smak. Så är det bara.
Men jag tycker om dem ändå.



Sist ut i natten var det Deltahead. Jag tackar Rockfoto-Pauline ännu för den gången hon sa till mig att gå och kolla på ny-träskblusens räddare.
För att titta på ett band mitt i mörka natten som låter som en mörkkällare mitt deltat kan inte bli annat än bäst! Senast jag såg dem i Gamlestan var det sittande publik och det funkade inte alls, men nu med lagom fulla pojkar och flickor var det en hit.

Nu skall vi städa lite runt vagnen, för snart kommer Irene hit och skall spela. Jajemän, en exklusiv akustisk spelning på Indiedagis!, festivalen i festivalen. Ni som inte är här kommer missa något!

Tillsist:
Jag hade inte haft något emot att krama på dig idag. Just nu. Men snart är det söndag.

Jerry Boman

Emmaboda direkt.

De säger att det skall bli en lugn festival. Med eftertryck.
Men det är ju en lågoddsare är påstå att det skall bli lugnt. För i Emmaboda tar man det lugnt och stilla. Inga bråk och nästa inga hårda, biffiga vakter.
Det är skönt. Det är mitt Småland.

Efter en resa från Göteborg via Borås, Växjö och Eriksboda kom vi fram. Vår plats var kvar. Känns lite underligt att ha samma plats som förra året men vi kanske bara är rädda för förändringar. Grannar ha vi inte så många än, kanske beror det på att Emmaboda är Sveriges yngsta festival. Här kommer den småländska pappan med gott mod och lämnar av sina döttrar/söner. Varje gång med samma naiva tanke. ”Det kan väl inte hända något farligt i Emmaboda”.
Visst, det kom fram en kille som platsat på vilken Stureplans mingelfest som helst och frågade om vi hade något emot att han satte upp lite tält bredvid. Det hade vi såklart inte men ändå valde de att sätta upp sitt camp 50 meter bort.
Vi kanske luktar illa eller nått.

Festivalens pryl är TLBN-Joels eltennisracket. Strängarna har ström i sig och det gör ont att få på tungan tex. Joels bror provade.
Man dödar getingar och mygg väldigt effektivt med racket. Det obehagliga är att Joel har börjat visa obehagliga sidor under dödandet. Han gillar att se när djuren blixtrar mot döden. På nära håll.
Insekternas Mengele.

Förutom tiotusen getingar har vi haft besök av Rockfoto-Jesper med kompis. Meningen var att de skulle spela något. Fast ursäkterna var fler än ölen så att gick i stöpet. Synd, jag hade ju sett fram emot Suburban Sunrises återföreningsspelning.
Kanske i kväll.



När Joel och Rockfoto-Pauline gick och la sig obehagligt tidigt gick jag iväg för att få mig mitt inträdesarmband. Och det kan jag säga, årets armband är det finaste festivalband någon någonsin designat! Silverfärgat med glitter och fina brandgula bokstäver. Det här skulle jag verkligen kunna ha hela hösten!
I inchekningen sitter det förövrigt väldigt trevliga människor. Ok, de sa att jag skulle skriva det här men det är verkligen sant. Även om de inte hittade mitt namn bland alla sina pärmar så gick det bra ändå. Här är det tvärt om mot vad som gäller på Hultsfred, där man blir bemött som en kriminell Mexikan vid Amerikas gräns. Har man inte alla papper i ordning blir det nej och åter nej.

Nu väntar jag på att festivalen skall dra igång på riktigt. Första band att se är Irene. Solen kollar fram ibland så det kommer bli fantastiskt. Solskenspop hade nog inte funkat om regnet.

Just nu lyssnar BT-Kalle på bluegrassversioner av Metalica.
Han är förlåten, för som han själv säger ”-Jag är från Svenljunga”

Tillsist:
Vi har två tält här med bara en person i varje, så om någon skall hit och inte har någonstans att sova så har vi plats för alla och en var. Husvagnen är dock full.

Jerry Boman

Sommarens video!

Jag bara måste visa er den här underbara videon!
(dvs läs gärna artikeln som ligger längre ner som handlar om vad man inte ska missa på Emmabodafestivalen)
Bandet heter OK Go och jag hittade videon hos Emerentia.



Bättre än allt jag sett på MTV de senaste åren!

Vad gjorde vi innan Myspace och Youtube?

Jerry Boman

Andra bloggar om: OK Go, Emerentia, musikvideo, Mysace, Youtube, Göteborg, Musik