Musik man kan skära sig på.

Den fyrkantiga tegellådan har noll/zipp/nada utsmyckning. Röda sten är bara rakt och pang på verkligheten. Som en smocka utan teknik.
My darling YOU! är lika våldsamt raka. Klas och Chistoffer slår till en mitt i nyllet. Ramlar rak ner i realiteten. Inga konstigheter helt enkelt. En gitarr, en bas och så lite sköna förinspelade trummor och stålsågs synthar. Det är musik man kan skära sig på.

Det är släppfest för My darling YOU!:s nya skiva "The winter will take us all". Utanför har vintern tagit över bron, älven och alla på väg till eller från. Innanför är det välkända ansikten och jackan på.
De korta korta setet, med korta korta låtar, är riktig trevligt. Killarna har tagit sitt sätt en nivå högre. Det är säkrare, bättre och extra allt. Eller kanske extra avskalat delux.



Klas sjunger mycket om fester. Saker vi kan känna samröre med. Om den där kvällen som skall bli så bra men slutar med en skadad skalle och trasiga drömmar. Det är väldigt känslosamt. Man trycks ner samtidigt som någon håller en hårt, hårt i armen.
Alltihop slirar runt som en nybliven femtonåring på en moped i färd med att förstöra traktens bästa golfbana. Det gäller för de rika att inte känna sig säkra. Med MdY! kan ingen känna sig säker, närsomhelt kommer den perfekta melodin. För att i samma sekund försvinna in i ett "Blablablaaa". Att försvinna är popens innersta väsen. Inte stå still och aldrig stelna.



Tillsist:
De nya nattvagnarna som skulle vara precis som på dagen blir jag inte riktigt klok på. Någon tänkte tanken men kom inte riktigt hela vägen. De går ju precis som man villa att de skall gå...en stund. Sedan är allt som vanligt igen och vagnen stannar för att man skall tvingas byta.
Jaja, det motverkar alla som tänkte sova på vägen hem.

Jerry Boman

Om att göra saker för de redan frälsta

Så här lyder sagan:
Några namnkunniga recensenter fick i uppdrag att skriva en recension till en låt som inte fanns.
Artisten fick sedan läsa recensionen.
Efter det skulle det göras en låt av artisten utifrån recensionen av den påhittade låten.
Alltså precis tvärt emot vad som är brukligt i låtskrivare branschen.

Jag kan säga det med en gång: Jag gillar idén hur mycket som helst! Det är roligt att få nya infallsvinklar på musik. Det är jätteroligt det här!
Jag tror att recensenterna tyckte det var skitskoj att få skriva den där recensionen. De klurade och klurade länge under hjärnans glada tillrop.
Sen skall vi ju inte bara tänka på hur jävla roligt artisterna/banden måste ha haft det. Jag menar, facit fanns ju redan där! Vad i himmelen kunde gå fel!

Fast fel blev det.
Inte så att den här skivan, "Jävla kritiker", är dålig musik. Nej då, här finns både roliga, bra och tunga låtar.
Det är ju bara det att jag inte fattar VEM som skall köpa skivan? Vem riktar den sig till?
Det är ju inget man springer och köper till pojkvän/flickvän. Inget man köper till sig själv.
Jag tror att den här skivan kommer spridas som en eld på snustorrt vårfält. Den kommer bli en klassiker, en milstolpe.
Bland musikrecensenterna.
Både de som skrev och de som skrev om recensenterna som skrev recensionerna som det sedan blev en skiva av. Alla kommer vilja ha den.
Men resten då? Nja, jag tror inte det faktiskt.
För vad har låtarna för mening egentligen?



Nu lämnar vi det filosofiska och så kan jag ändå berätta att det finns lite guldkorn här och där.
Bollen,Bollen,Bollen är en fantastiskt rolig politisk forbollslåt av Uje Brandelius (Doktor Kosmos) efter Malena Rydells ord. Uje har samlat barn och sjunger om att fotbollen är rättvis. Alla är lika mycket värda på det gröna golvet. Fint, medryckande och faktiskt lite tänkvärt.
Parker tar sig an Lennart Perssons uppradande av gamla spöken. Gamla snubbar som recenserar skivor brukar ju ofta rabbla upp en herrans massa klassiker. Så även här. Men Parkers låt är nästan bra på riktigt!
Kalle Dixelius skrev och Håkan Lidbo fick också ihop en riktigt vacker, totalt upphackad liten visa.
Som om kniven slant mitt i hjärtat. Kärleken bit för bit.

Men jag frågar mig igen: Vem skall ha den här skivan? Förmodligen många fler än jag kan räkna till, men de kommer alla att sitta i samma mentala hus.

Sista sidan i det lilla texthäftet är det ytterligare en recension. Av omslaget. Kul!


Tillsist:
Dansa i väg med en näve i luften till Pascals hemsida: http://www.kyssmig.com/
Där tar du och lyssnar på deras "Hungrigt Hjärta".
Inte trodde jag att jag någonsin skulle erkänna den där raspige, tråkmånsen från USA. Han kommer aldrig att bli bra men kanske bara lite mindre urkass efter den här tonårsfrustrations versionen.
Fast när man tänker efter är det ju inte någon credd till honom egentligen.

Även resten av Pascals låtar tål att lyssnas på.
Kan bli bra det där, på en scen framför mig.
Jag kommer nog ha poparmen i luften.


Jerry Boman

Diamanter på marken och därunder.

Lördagkväll och en massa att välja på i Göteborg.
Det var premiärspelning på Pustervik, en nöjestidning hade prisutdelning och så hade den där statliga radiokanalen också prisutdelning. Det var mycket glam i stan med andra ord.
Pustervik lockade en del.
Nöjestidingens prisutdelning brukar vara ryggdunkar fester a.k.a "Jerry känner sig utanför".
Radiokanalens prisutdelnings förfall stavas D-A-R-I-N. (Han fick nu inget pris vilket tyder på någon form av intelligens ändå...men bara det faktum att han var där räcker)

Alla dessa val gjorde att jag valde...Kortedala.
11:an rakt ut i den moderna förorten och Göteborgs vackraste torg.
Nu var det inte torget jag var där för, snarare det som hände under torget. Där, i en ovanligt stor replokal, hölls det smygklubb igår. Bakom rodret några vänliga själar ur "Salty Pirates".
Läste du inget om det i GP?
Stod det inte på planscher på Järntorget?
Sa aldrig tjejen det på MTVs nyheter?
Nä det gjorde nog inte det, tyvärr. Eller kanske inte tyvärr.



Hursomhelst var den första jag sprang på Lägenhetsfests-gud Mattias.
Han visade vägen. Rakt ner i källaren. Under torget.
Där var det redan en bunt med folk, bra musik i de spruckna högtalarna och väldigt billig öl. Det var också retrotema, då det var tillåtet att röka inomhus. (något som var vanligt förekommande på de fina ställena inne i stan för ett tag sedan, om ni minns) Summan av allt det blev väldigt bra a.k.a "Jerry känner sig hemma".
Som vanligt var jag förmodligen tvåsiffrigt äldre än de flesta, men hellre hänger jag under ett torg än med jämnåriga, förstenade människor på en dyr bar på 23 våningen.
Band var det också. Utah Rangers.
Thehelpmeplease-Jonas spårade Conershop och Brimful Of Asha i någon låt. Jag hittade en Franz Ferdinand trummis.
På det hela taget var det lilla bandet förbannat charmiga och lofi-popestetiken satt där den skulle. Små vackra förprogramerade blipblop slingor klämde de också in.
Jag gillade låten "Lofi-Hifi". (jag tror den kan heta något sådant). Bäst var helt klart bandets monotona låtar.
Tyvärr höll de på lite för länge. Korta ner och alla blir mer än glada.

Och bara så alla vet, jag kommer mer än gärna återvända till Kortedalas underjord.

Kvällen slutade med The Verve i Jonas lägenhet. Fick med mig en skiva hem, "Leaf blower and missing glove", som Jonas lillebror gjort.
Jag tror både du och jag kommer få höra mer av "Leaf blower and missing glove" i framtiden. Det finns på skivan alla möjligheter till att din nya älsklingsmusik kan komma norrifrån.
Väldigt spröda, sliriga låtar om tågstationer.
Något microformaterat munspel som tillfälligt mynnar ut i 68 psykadelica. "Sista färden" spökar i huvudet. Ekot från skogen.
Lillebror har likt storebror en makalös talang för de små, små melodierna.



Tillsist:
Korteldala en smällkall vinternatt är väldigt vackert. Och väldigt tyst.
Det låg diamater på snön igår och himlen var svartare än på mycket länge.

Jerry Boman

Han drog ut proppen och gick.

När jag går upp på morgonen brukar jag spela lite musik i mitt hem. Jag väljer då musik som är bra men som inte kräver för mycket av mig, det är ju trots allt morgon. Ofta blir det något som jag har hört många gånger förr.
Musiken fyller min lilla lägenhet och jag får kraft att starta dagen.

Ofta kommer jag inte ihåg tre timmar senare vad det var jag lyssnade på.


Om jag skulle få möjligheten att välja en "morgonkonsert" som skulle spela i min hall på morgonen så skulle det just nu vara Montt Mardié. Alltså David Pagmars enmansband.
Det skulle vara väldigt bra, men ändå inget som krävde något av mig när jag yrade runt och letade efter strumpor. Jag skulle kunna nynna med i de helt tidlösa små melodierna och inte behöva lägga ner så mycket tanke verksamhet på vad han sjöng om.
Jag skulle bli glad av Davids mini konsert i hallen men inte stanna kvar för att höra sista låten om jag riskerade att missa bussen. Eller jo det skulle jag nog göra, om jag visste att det gick en ny buss om fem minuter.

David Pagmar/Montt Mardié ställer sig själv på Pusterviks scen. En kille och lite lila ljus är allt man behöver. Ja, och så en jättegitarr.
Det är riktigt med reverb/ekoeffekter och så dessa sköna sköna melodier.
Han börjar dock med de senaste månadernas smartaste cover (i samma klass som Hellsongs "Run to the hills") "Come On Eileen". Låten är en lite fritt översatt version av Håkan Hellströms "Kom igen Lena". Jag har skrivit om låten innan och jag älskar den! Att David döper den till "Come On Eileen" sluter så att säga cirklen, då Håkan fick ta emot skäll från vissa som tyckte att han snott idén från Dexys gamla hit.
Hursomhelst gör David låten till sin egen och det blir mycket vackert.
Resten av låtarna blir mest snömos tyvärr. På skivan är det Phil Spector väggar och Brian Wilson spöken mest hela tiden. När nu David står själv på scen, trots allt eko, så blir det lite för likt.
Sist ut är "Highscool Drama". Den är riktigt, riktigt bra den här kvällen!

De bestående intrycket är nog ändå den förfriskade pojke som efter Montt Mardié akt är slut säger: "Han drog ut proppen och gick bara".

Ungefär som att gå till bussen.

Tillsist:
Jens Lekman, du har ett personligt meddelande från Agent Simple-Stefan: Du får inte sluta göra musik!
Jag håller med.


Och så ett tillägg till "Årets" listan:

Årets blogg: http://mickeorgel.blogspot.com/

Bra tips som aldrig, aldrig slutar. Fast jag tyckter han borde gå på mer konserter...


Jerry Boman

Jag är egentligen mållös...

"Imorgon spelar Erlend Øye (Kings Of Convenience) feat. Jens Lekman lite låtar akustiskt på Pustervik och DJar i baren från kl 20.
40kr i entré!
Missa alltså inte!!!
Mvh woody-Kim, Country-Kristina & Red Top"

Först kan det se helt oansenligt ut.
210 tecken. Några små, andra stora.
Klockan var några minuter i elva på kvällen när meddelandet postades i en gästbok.Då hade jag ingen aning om att självaste Håkan Hellström skulle falla från sin tron, att jag långt in i mitt hjärta skulle bli körd som i en överhettad torktumlare. Att vintern skulle te sig vackrare än nyförälskelsens första timmar.
210 tecken. Några små. Några stora.

För kvällens huvudpersoner började det också igår. Eller helt riktigt några dagar tidigare. Erlend ringde Jens och undrade om han ville hänga lite i helgen.
Jens sa ja.
Söndag eftermiddag sitter så de två vännerna, enligt egna utsagor var de bakfulla och uttråkade.
Då kom idén. De kanske skulle ta och spela lite ihop, på måndag kväll. Jens ringde några kompisar och så ordnades allt.



Ett dygn senare är det varmt och helt fullt på Pustervik. Det är en tillbaka lutad stämning. Alla är softa men ändå på tå. Man känner sig faktiskt lite utvald.
Här behövs inga storslagna tvkampanjer, inga styleister och medietränare.
Det behövs ett inlägg i en gästbok. (Ja jag vet att det stod i den stora tidningen också men jag tror alla hade kommit utan den notisen...)
Det är lapp på luckan.

Erlend Øye börjar.
Med Smiths låten "Heaven knows I'm miserable now"

I was happy in the haze of a drunken hour
But heaven knows I'm miserable now

Jag kan bara inte tro mina öron. Tydligen ingen annan heller. En fantastisk låt och en fantastisk man med röst från änglarna.
Det är den mest helgjutna början jag någonsin varit med om vänner! Pang på bara. Utan att fega.
Vi blir helt tysta. Va säger man liksom?
Efter det kör Erlend vidare med några bedårade vackra sånger. Några egna, några andras. Han kör med avslappnat mellansnack och är bara så där mysigt trevlig som en människa kan vara som är bland riktiga vänner.
Det låter väldigt töntigt men det var verkligen magi där och då.

Det var ändå bara början.

Sen kommer Jens upp på scen. Börjar stämma sin lilla ukulele. Den vill inte riktigt, inte ens när han kallar den "lilla älskling"
Första låten är en nyskriven historia om en tjej och hennes föräldrar. Hon vågar inte säga till dem att hon har en flickvän. Jens som är på besök, de är brevvänner, får plötsligt spela pojkvän.
Texten snurrar och vimsar sig fram på Lekman-vis. Ibland är det stor komik, det skattas högt. Ibland är det tror tragik, det är knäpp tyst.
Men mest är det helt fantastiskt. Helt enastående. Hur gör han? Det bara sprutar ut låtar som folk skulle dö för att få göra.

Det fortsätter med en visslande låt och alla, jag menar alla, är med och visslar. Melodin är pop. Precis så som det skall vara. Man kan direkt hänga med men nu är den bortglömd. Den hände där och då.



Erlend är nu för rastlös för att sitta vid sidan av och tar upp en trumpet. Tyvärr kan han inte spela trumpet. Istället gör han trumpetljud med munnen, och håller helt enkelt trumpeten vid sidan om. Helt genialiskt.
Tillsammans kör de båda några låter. Några av Jens, några av Erlend.
Så går de av scen.

Den applåden som tillslut lyfter upp de båda på scenen igen skall jag aldrig glömma. Den är helt manisk. Som känslan av lyckorus som man aldrig, aldrig vill skall ta slut.
Jag tror vi överskred decibel nivån med våra händer och fötter där, kära Göteborgs kommun. Men vi tar på oss det. Det var det värt.

Efter önskemål från publiken så kommer extra numret.
The. Cold. Swedish. Winter.

She said "shhh"
please be quiet
I know you don't want to
but please deny it

Det är verkligen knäpptyst.
Utanför är det svensk vinter.
Den kalla, tysta och tunga vintern.
Långt där borta kan man höra en spårvagn gnissla fram på isrälsen.
Inne på Pusterviks övervåning är det helt tyst. Vi är i det ögonblicket ett.
Med alla andra där. Ett med alla ting.
Ett med Erlends flygiga hår.
Ett med Jens ukulele.
Vi ÄR.

The cold Swedish winter
is right outside
and I just want somebody
to hold me through the night

Först smyger sig allsången på.
En svag bris. Den ökar. Den ökar.
Den blir aldrig skränig. Aldrig efterfests hög.
Bara som en stark viskning.
Som ett viktigt budskap som flyger genom rummet.
Ett brev gjort av fjädrar.
Med bläck av våra tankar.
Och med den enklaste av önskningar.

The cold Swedish winter
is right outside
and I just want somebody
to hold me through the night

Jens Lekman och Erlend Øye.
Ni gav mig den här kalla kvällen i januari 2006 ett minne för livet. Det är den bästa konserten jag någonsin varit på.
Helt objektivt.
Stämning, lekfullhet, totalkontakt med publiken och så två röster från ovan molnen.


Jag kommer aldrig i livet somna.


The cold Swedish winter
is right outside
and I just want somebody
to hold me through the night


Håkan Hellström, du är nu officiellt nerpetad från första platsen på listan "Bästa konserten någonsin". Ta det inte för hårt är du snäll, hade du varit med ikväll hade du nog förstått.

Jerry Boman

Allt är bäst precis just nu.

Det satt sig i min hjärna, det är verkligen 2006. Det tog några dagar att förstå.

Nu börjar det! Konserterna och musiken försöker kvala in i mitt 06-minne, kanske ta sig till långtidsminnet. Eller bara fastna lite löst i det korta.
Egentligen är det inte så viktigt, den bästa nusiken är just nu och borta i morgon. De bästa konserterna löses upp så fort man går utanför dörren. Bra pop kan man aldrig omförpacka i samlingsboxar. Var du inte där, var du inte där och då missade du något. Jag kan berätta för dig hur det var, men var du inte med så kommer du aldrig förstå.


Den här veckan är rätt fulltecknad:

Onsdag: Ja jag måste kolla in Oscar III på Sticky även om några hävdar motsatsen. Det låter ju ändå lite, lite som Kent 95...fast otyget med att måste registrera sig på bandets hemsida är bara hybris.

Torsdag: Ett skönt återseende i Fontainbleau. Även det på, som Hemstad säger, Kaserntorgets charkdisco.

Fredag: Får jag höra den långsamma versionen av Kom igen Lena så blir jag en isbit i april...ohuuu...Montt Mardie på Pustervik iallafall.

Lördag: Det var ju fasiken var de ligger i nedanför Teliaborgen! Sandy Mouche spelar på Sticky...


Hepp... på söndag skal jag sova.

Tillsist:
Läser ju nu "Freak - boken och Freddie Wadling". Alltså, jag vet inte. Är han ett geni bara för att han har en röst som är helt fantastisk? Eller är han en dryg, lat jävel som låter alla jobba för honom? Ljuger han eller minns han inte?
Jag blir både imponerad och förbannad på den där Wadling.

Jag ber att får återkomma i ämnet när jag läst klart sista raderna.


Och tack alla som tyckte jag såg bra ut i tv, smicker är ju trevligt...men var det någon som hörde vad jag sa?

Jerry Boman