Ibland är verklighetsflykt det enda rätta. Kvällar då rännstenslyriken direkt från verkligheten känns för nära. Drömmen om den chosefria utflykten till Sandhamn, minnena från dagar i parken får blomma ut och snapshots från en knäckt folköl nedanför Slottet. Hela livet va ett spabad för själen.
Det är där jag möter The Mare. Bakåtlutad, naiv och plastpåsen i sommarbrisen. Fina melodier uppfiskade ur dikesblommor och värmefulla humlor. Uppkavlade byxor, inte av modenycker utan av värmetrycket.
I somras åkte jag just ut till Sandhamn med The Mares sångare Charley Rivel. Han spatserade avslappnat runt på ön iförd stråhatt. När jag nu ser minnesbilderna klingar musiken ännu bättre. The Mare får på inget sätt förväxlas med havs- och seglarromantiken som vissa band kittlar oss med. Det här är inte överklassen som softar på segelbåtar i miljonklassen. The Mare reser kommunalt rakt ut i skärgården, äter äpple till lunch, sittandes på en sten, istället för Redarlunch med nubbe på fina krogen. Rivel och Co är kollobarnen som växt upp, men fortfarande vill bli utsända i havsbandet för att vila upp sig.
Av ren nyfikenhet är allt som Magnus Carlson gör av intresse. Sveriges bästa röst liksom… Men nu vet jag inte riktigt vad som hänt, ingen har sagt stopp. Eller rättare sagt, ingen har sagt: Du kan bättre än så. När har släppkalas på Imperiet en regnig onsdag tänker jag att alla känslostormar kommer svepa in genom de stora rutorna. Men inget händer. The Moon Ray Quintet spelar visserligen brallorna av de flesta här i stan men Magnus verkar loj. Vet inte om han tänker att det ändå bara är polare där. Han använder inte sin röst, jag saknar det där Carlsonska djupet, det blå och oförklarligt ledsna. Nu kändes han bara producerad.
Jerry Boman
