Bra plats och bra musik

Klicka för större panoramabild

35 grader i skuggan… mer behöver man inte säga. Jag har inte orkat tänka de senaste dagarna. Men i helgen var det i allafall Parklife, en minifestival jag faktiskt besökt alla gångerna så länge den varit i Stockholm. Först vid Gullmarsplan, sedan i Kransen. Inget slår dock årets plats, Kungliga Borgen på Gärdet! Helt magisk plats! Ett stort rosa hus som är en balsalong, två mindre byggnader som också är rosa och ett stort tält där scenen höll till. Perfekt!

Bra grejer:

Little Children smyger igång festivalen med tystlåten, nästan viskande sång. Linus Lutti med band är på samma gång nostalgisk pop, samtidigt framtidens jazz. En rullade ton som tar sig från gitarren, mot ståbasen och in i den enkla trumpeten. Linus sjunger som om han vore belagd med vite, tyst men ändå gripande och jag lyssnar noga på varje ord. Det är lika enkelt som vatten blir is om man ställer det i frysen, lika svårt att förklara varför.



 

Avtalet är friheten ställt mot byråkratin, ordets och musikens med makt att genom intellekt förändra. Kommersialismen är fördummade, ge de det de vill ha. Tar inga steg framåt. Avtalet tar oss framåt, jag lär mig saker och tar upp den knutna näven ur fickan och hytter åt maktens hus. Samtidigt skrattar jag. Avtalet är så löjligt bra, deras Disponibel är ett rakt skott i den snårskog som kallas livet, där allt verkar gå ut på att vara andra till lags, att tjäna samhället efter de regler som någon annan satt upp. En råsmocka in i köttkroppen som kallas vuxen. Så jävla välspelat, välsjunget och så in i helvete härligt! Jag vill ha mer mer mer! Call and response 4-ever!

Han behöver ingen keynote för att övertyga oss om att kärleken är det största och finaste. Joel Alme står där rakt upp och ner. Utan blås, utan stråkar. Utan stora gester. Onlinermästaren Alme radar upp berättelser om lilla livet, om nära saker som för den enskilda blir livsomvälvande och därför större än allt. På samma ärliga enkla sätt som Pris Daniel snackade sig rakt in i hjärtat på oss alla så spelar och sjunger sig Joel in på samma plats. Varje låt är kärleksbrevet du vill ha. Talet du vill höra och talet du vill hålla för att om något försöka förklara din känslor. Jag har svårt att lyssna utan att ögonen tåras. Detta till en enkel man som bara för några år sedan var en lovande hockyspelare. Mästerlig konsert!

Palpitation tar tid på sig, de växer och utvecklas. Ljudet är större, Maria och Ebba har skruvat upp sin egen formel, två gitarrer och en trummaskin, och är nu med både blås och en smula fler ljud. Kvar är alltid den märklig och i samma stund helt genialiska känslan att både vara uppåt och neråt på samma gång. Att både spela på mörker samtidigt som ljuset flödar. Palpitation är sorg och glädje. Inte på samma skiva. Inte under samma spelning, under samma låt. De är sorg och glädje i samma sekund.
De var bra från början. De är ännu bättre nu.

För drygt en månad sedan såg jag Matti Alkberg i Jokkmokk. Då var han mycket lokalpatriotisk och utan att gå över gränsen, han tittade ner mot Stockholm och hånet låg i luften. Den här smällvarma natten på Gärdet i Stockholm tonar han av naturliga orsaker ner den där klockarkärleken för Norrbotten. Det gör inte Matti sämre, spjuvern och uppviglaren Alkberg tar oss i handen och predikar. Inledande Jag Är En Antenn förklarar egentligen allt. Matti kommer alltid spruta ur sig låtar, texter och han kommer här väldigt nära. Jag känner att man i den låten plötsligt stiger i huvudet på Alkberg. Vilket förmodligen är syftet. Men det genialiska är att låten om hur låtarna kommer till är en av hans bästa! Om det nu är genialitet. Jo, det är det, att förvalta det som kommer är precis det som är genialitet.

Jag lämnar Parklife till ljudet av allsång.
Nerverna.
Nerverna.
Nerverna.

Nästa år ses vi igen! Tack!

Tillsist:
Jag och Niklas var snubblade nära att vinna Parklifes tipspromenad... Vi tycker egentligen att vi skulle vunnit. Utslagsfrågan bestod av en burk med två kasettband utrullade. Frågan löd vilken längd banden hade... Vi skrev det självklara: 180 minuter.
De som vann skrev 204 meter eller vad det var.

Men nä, vi är inte bittra...

Tillsist2:
I morgon berättar jag vad jag ska ha den här hembyggda prylen till:

Tillsist3:
Det blir en nyhet till i morgon... En nypremiär. En återkomst. Ett evigt gillade som jag inte riktigt fick ur kroppen.

Jerry Boman

Kanske lite sol på det ändå

Någon frågade i en kommentar om jag var en tönt. Förmodligen är jag det. Jag gillar inte solen, jag gillar band som ingen annan bryr sig om, jag gillar inte sport, jag gillar små jävla festivaler som finns bara för att jävlas, jag gillar inte bilar, jag gillar att cykla långt/länge, jag gillar folk som helt utan att tänka sig för fixar saker, jag gillar inte frågan "Vad drar du in på det då?". Vidare klär jag mig i färglada kläder för det gör mig glad. Och så gillar jag att lipa till far-dotterscenen i Armageddon. Så nog är jag en tönt.
Nästa fråga från samma person var om jag fick ligga mycket. Någon som är anonym hänvisar till ett "Vi" som är oroliga att jag inte får det. Va inte det. Tänk mer på er själva, istället för att kommentera den där töntens blogg. För vem vet, oliggande som ni tror jag sysslar med kanske smittar? Då borde "Vi" vara riktigt oroliga.

Har sett EPs Trailer Park en herrans massa gånger på senaste tiden. Det finns en risk att man tröttnar.
Desto gladare blir jag på Debaser Slussen denna tokvarma kväll, för när EPs tidigare spelat mot det perfekta så verkar de denna kväll gjort tvärt om. Det distar, det brölar och det skramlar. Så mycket Gotländsk americana nu kan skramla. Men kontrasten är uppenbar och fin. Likt tomma oljefat med småspik bygger de om låtarna och få ännu mera svärta. Allt låter som de kopplat in sina djupljudade gitarren och orglar till små små förstärkare. Kanske är det ett trick för att visa hur mycket de egentligen låter. Man missar ibland melodierna när EPs mjuka anslag gör entré, men den här kvällen få de ta plats och visa att det är en trio med otroligt behaglig känsla för form.

Som ni vet har jag den senaste tiden fastnat en smula i inlandet och i Norrland. Det hela fick sin energi från min helg i Jokkmokk. Lugnet och klarheten satte fart på något.
Anderas Stellan är skogspop. Av finaste slag. Trots att han är uppvuxen i Bredäng så är han på scen ett naturbarn, både musikaliskt och fysiskt (han är barfota).
Jag gillar det mycket! Svenska texter, besynnerliga slingor som bäddar in mig i mjukmossa. En lövskogsberikad rundvandvandring bland solvarma klippor. Kasta kottar. Göra mönster i fjolårets löv. Semesterpop. En form av ursprungs dekadens, en avslappnad andning som har mycket lite att göra med asfalt och farliga nätter. Anderas Stellan är spelar musiken som borde pumpas ut i tunnelbanan mitt i rusningen. Skulle lugna ner en och annan resenär…
Ja, just det. För er som undar, ja det är han som spelat med Dungen. Och Anna Järvinen. Och Dreamboy. Och ja, det är han som sköter ljudet på Landet. 

Tillsist:

Irene blev Tobias Isaksson. Som blev T Isaksson. Som blev Azure Blue. Och här är ytterligare en demo… men jag fattar inte varför den ska kallas det, säger någon så längre? Jag tycker vi struntar i vad det är och njuter i stället av ytterligare en superlåt!
Two Hearts (demo) by Azure Blue


 Tillsist2:

Som jag skrev, jag gillar inte solen. Gillar inte att sitta i solen. Gillar inte att sitta i solen och få reda på att Jens Lekman plötsligt har släppt en mixtape och jag inte kan lyssna på den!
Här är den i allfall och den är alldeles bedårande.

A Summer in 3/4 Time

Au Revoir Simone - Shadows (Jens Lekman's remix) /// Barbara Mason - Oh How It Hurts /// Thomas Mapfumo - Madiro /// the Morning Benders - Excuses /// dialogue from Gregory's Girl (1981) /// Chad & Jeremy - Everyone's Gone To The Moon /// music and dialogue from Day Of The Locust (1975) /// Eggstone - Birds In Cages /// Pete Drake - Forever /// Armando Mantovani - Around the World /// dialogue from Puberty Blues (1981) /// Jane Morgan & the Troubadours - Fascination /// Armando Trovajoli - L'Amore Dice Ciao /// Sharon O'Neill - Puberty Blues /// Like A Sleepy Blue Ocean

Plötsligt blev en Spotifylista väldigt…tråkig.

Nu kände jag att en stund i solen kanske inte är så dåligt ändå. Om man har så här bra musik med sig.

Jerry Boman

Vännerna och musiken

Länge förstod jag inte alls meningen med Mauro och Pluras kök. Två snubbar som lagade svinenkel mat i ett varmt kök. Den ene i kavaj och den andra med bar mage. Inbjudna gäster som puttrade på. Inte sällan blev det tyst i både en och två minuter. Jag förstod verkligen inte.
Nu sitter jag här och plöjer igenom varenda program på TV8 Play! Och tycker det är helt underbart! Så befriat från alla produktionsbolags-tjipp-tjäna-hallå-vi-är-coola fasoner. Hjärtligt! Mitt i alla uttänkta verklighetsprogram med supercastade verklighetsfolk som försöker skapa en ny verklighet så smyger Plura och Mauro runt i köket utan en enda tanke på onliners eller att bli en ny kändis tack vare sin skruvade personlighet. Underbart!

När det fixas klubbar så jobbar man lite på samma sätt som ett tvproduktionsbolag, man vill skapa virvlar, ha de rätta gästerna och helst sätta årets klubbtag, dvs ha den där klubben alla snackar om. Inte sällan är det under ytan samma folk och samma musik som spelas bara förpackningen är ny.
Jag tror det finns en man som har kommit på receptet för hur man kommer ur det här. Gustav Gelin heter han. Killen som haft fler klubbar än du haft baksmällor. Han har numera en enda klubb som rullar året om, en gång i veckan. Lyckliga Måndagar heter den och jag har fått det stora stora äran att spela skivor där två gånger nu, en gång i vintras på Tranan och så igår på Imperiet.

Det är när vi sitter på uteserveringen som det slår mig. Det handlar inte om att ha flest folk, det handlar inte om att spela den fräckaste musiken, allt det där är inte en bra klubb. En bra klubb är där du kan träffa dina vänner. Känna sig lite lagom vuxendekadent inför det faktum att man tar sig en eller två öl en måndag. En bra klubb är den där gästerna plötsligt får hoppa in bakom skivspelarna och gästspela några minuter bara för att de har feeling. En bra klubb är en klubb där man kan blanda den nyaste popen med brittpopen, dra iväg Heut' ist mein Tag för att man känner för det och mitt i allt kasta in Yellow Submarine. Samtidigt som man umgås med de trevligaste personerna den här stan kan bjuda på.

Lyckliga måndagar kommer inte bli den hippaste klubben, det kommer inte vara flera hundra personer där. Men det kommer vara klubben som jag håller som den bästa. För precis som Mauro och Pluras kök handlar allt om vänskap. Maten är egentligen oviktigt, musiken också. Det handlar om att släppa garden och bara låta det rulla på.

Med det sagt glider jag över till kvällens musiknyhet:

Lovisa Negga

Foto: Martin Hultgren

Hon virvlar fram mellan det sköra och det hårda. Isdansösen tacklar dig rakt in i sargen. Sätter en trippelsaldo och ger dig en rak höger. Snurrar vackert, stoppsladd och sedan ett slagskott rakt på benet. Det här är världens första Tonya Harding-pop.
I Lovisa Negga från Linköping har popen hittat sin plats i den mjuka dansvärlden. En självklar korsning mellan Raymond & Maria, Familjen och Compute. Avrundade elektroniska rytmer, filtrerade genom myllan och skogen och till det en röst från en svävande älva. Låten "Kärlek eller inbillning" är alla nattliga promenaders ljudspår, när man nyktrar till och det pirrar i kroppen eftersom man fick hångla med den där bästa bästa.

Kärlek eller inbillning by Lovisa Negga

Ikväll klockan 21:00 släpps nästa låt, "Iskall". En poetisk danslåt som jag kommer lyssna på hela sommaren!
Hoppa in här efter klockan 21 i tisdag kväll för att lyssna.


Tillsist:
I morgon onsdag bjuder Svenska Musikklubben på två riktigt härliga grejer på Debaser Slussen (fritt och gratis!):

Andreas Stellan


EPs trailer park


Båda kommer spela där inne eftersom någon tråkig byråkrat kände sig överkörd och inte tillfrågad så denne förbjöd plötsligt spelningar på uteserveringen! Efter sju år! Hoppas du sover gott om natten din jävel!

Tillsist2:
Det är är roligt, skoj och helt fantastiskt! Nu kan ännu fler "lyssna" på Håkans klassiker!


Tillsist3:
Missa inte En Ljumen i Gräset!

Jerry Boman

Hemligheten man delar

Först:
Jag har ännu en gång fått äran att gästa Gustav Gelins legendariska klubb Lyckliga Måndagar!
Denna gång håller de till på Imperiet som ligger i Skrapan. Med andra ord finns det nästa inte en enda anledning till att inte komma! Vi börjar 21 och håller på till 02. Jag lovar att det blir en rejäl dos ny svenska musik och en rejäl dos av den bästa jävla musik du hört från alla tider.
Vi ses på måndag klockan 21!
Mer info på Facebook.

Sen:
Jag skrev en krönika om Hultsfred, jag var på musikvideoinspelning mitt i natten, jag spelade skivor, jag såg band och jag var där när "tromben" drog fram. Men inga ord om det har nått er. Anledningen är enkel: Det är galet varmt! Nu sitter jag här mitt i natten, sova kan man inte med 30 grader i lägenheten. Men jag tar det ändå, detta har hänt:

Onsdag:

Vi började ute... världens finaste djbås!

Fina Klubb King Kong bjöd in Hej Stockholm! dvs jag och Anna för att spela lite go musik på deras nya hak, Södra Teatern. Tyvärr blev Anna sjuk så jag fick representera den snygga djsduon helt själv. Snyggheten halverades inte, den sjönk med runt 85%… Men skit samma, jag hade tokroligt! Lite märklig publik bara, hälften popnerds som jag själv, hälften stekare. Blev en smula svårt att få någon nöjd, men både jag och King Kong-crew gjorde vårt bästa och allsången i till BDs When We Were Winning hördes hela vägen till Åland!

Men vad viktigare var, jag fick en riktigt övermänsklig upplevelse när Little Big Aventure spelade.

När jag vid årsskiftet ställde samman en lista på 00-talets bästa låtar så smög sig en cover in någonstans i mitten:

Son of St Jacobs - Little Big Adventure

En cover som jag allt som oftast spelat på diverse ställen genom åren. (Ja, den kom ut på EP förra året, men jag har haft den längre än så)
Det var alltså detta band som nu stod på scen. Och jag var inte i det närmaste beredd på vad som skulle hända…
Magnus Sätterström går in på scen. Han är blyg. Ställer sig med sidan åt publiken, inte av arrogans, utan för att han verkar… just blyg. Resten av bandet kommer in. Och det är där magin börjar. (jag hatar att skriva magi, men det finns fan inget bättre ord just nu)
LBA tar oss med på en resa runt i huvudet på Magnus, han viskar fram orden, de viktiga orden, och musiken slingrar sig runt i macrokosmos. Det är så litet så litet. Hela tiden står jag med hakan nere vid knäna och undrar. Tänker. Färdas.
LBA är musiken för världens alla diktafoner, musiken för världens alla telefonsvarare och alla världens automatiserade musikservar som slås på då du sitter i en av alla dessa telefonköer. I dessa lofi och själlösa audiorepeters skulle LBA krypa in och ska värme. Sprida sina toner till miljoner och förmodligen göra landet till en bättre plats. LBA är musik man vill ha nära örat, på låg volym och egentligen inte dela med sig av. Som en hemlighet. En hemlighet som man delar med miljoner andra.

Jag tänkte mig det hela så här: Eftersom alla ändå kollar tiden på mobilen dagarna igenom så tar vi och skrotar Fröken Ur. Istället lägger ni in Little Big Adventure. Då fanns det plötsligt ett telefonnummer att ringa för att få sig en dos genialisk musik. För Magnus är ett geni.

Kvällen slutade på ett märkligt sätt. Efter att vi tystat musiken och lamporna tänts kom en kille fram till oss i båset.
"-Grabbar! Ni fyra här. Alltså, ni måste öva på remixen. Det här var den sämsta remixen jag hört. Öva på remixen till nästa gång. Alla ni, öva på remixen"
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Tillslut valde vi det första... 

På torsdagen hittade jag Söders billigaste öl, på fredagen hamnade jag mitt i "tromben" på Erikdalsbergsbadet och på lördagen besökte jag stans hårdast jobbade djs, Svenska Musik Klubben. Just den där sista prylen var riktigt kul! Dock tokvarm! SvMK vet hur man lirar musik! Liksom bara så där från höften!

Tillsist:

Bästa klubbfixarna just nu: King Kong! Hurra!

Jerry Boman

Hultsfred tappade alla bollar

24 år hann de med, Hultsfredsfestivalen, innan det var dags att bomma igen. En vecka kvar till 25 års jubileet och bara 5000 biljetter sålda...

Nä, jag sörjer inte, Hultsfred slutade fatta vad det handlar om. De trodde på allvar att folk i Sverige är dumma i huvudet. De trodde att landets musikjournalister är dumma i huvudet och de trodde att branschfolk är dumma i huvudet. Egentligen trodde de nog bara på sig själva. Försöken att rädda det sjunkande skeppet tog sig allt mer desperata uttryck, det gick så långt att man inte ens såg när man hade något bra framför ögonen. När man faktiskt byggt upp en festival som både tog vara på de nya små banden och som hade kraft och bra kontakter så de kunde få hit de riktigt stora banden. Band som gav besökarna minnen för livet, som fick gamla som unga att starta egna festivaler, starta band eller bara upptäcka helt ny musik. Allt tillsammans. Hultsfred såg inte heller att de genom många års erfarenhet byggde upp en unik relation till de tusentals musikjournalisterna, stora som små, som varje år jobbade på festivalen. Ja, vi jobbade där Hultsfred, även om ni på senare år inte såg att vi gav er legitimitet, ni såg oss bara som jobbiga rackare som ville in gratis.

Kanske började det där, när man fick för sig att backstage skulle bli ett sponsorjippo i stället för en plats där journalister, bransch och artister kunde mötas och nya idéer födas. Ett slags realtids seminarium för folk med musik som yrke. När det försvann, när man började bråka med journalisterna och brancshen, då försvann också gratisreklamen och vitsorden tämligen direkt. Och den där surheten spred sig bland krönikorna, tvinslagen och radiodokumentärerna. Publiken lyssnade och tänkte efter. "Kanske är det inte bara jag, här i mitt lilla tält, som börjar tycka att det är något unket med den här festivalen? Kanske är det inte bara jag som tycker att de är osunt med fler mobilerbjudanden än secondhandskivor på en musikfestival?" Det hela satte igång en gigantisk snöboll som växte sig större och större, publiken svek, festivalen fick panik och hittade på att alla ändå var där för festen och sket i musiken. Ett av de dummaste påhitten i svensk musikhistoria skulle jag vilja påstå. Det skrevs ännu mer om fiaskot-Hultsfredsfestivalen och sedan gick det inte att stoppa.

I natt så kom då beskedet, Hultsfreds festivalen ställer in och ansöker om konkurs. Punkt. Finito. Ajö.
Visst, de har haft en jävla massa bra grejer men tyvärr tror jag att det mest är det kassa som folk kommer minnas som det ser ut nu.

Ni hade hela bollen i er hand, nä ni hade hela bollhavet. Tyvärr blev ni giriga och fick fett på händerna. Då tappar man bollarna.

PS Att man fortsätter på den inslagna linjen, en festival som är lite hejsan-hoppsan-åh-va-kul, med att kalla det för "kastar in handduken" säger bara mig att man inte tar det hela på allvar. En festival som länge var ett mångmiljon företag skriver inte att man kastar in handduken. Speciellt inte när femtusen pers riskerar att inte få tillbaka sina biljettpengar. Gör man det, ja, då ska man skämmas! DS

Jerry Boman

Skivan - Bandet 1 - 0

Extranytt:

Det har varit en och annan fest, ett och annat djset och flertalet utflykter där Håkan Hellströms debutalbum "Känn ingen sorg för mig Göteborg" har rullat på repeat.
Nu kommer just precis detta ske live! Håkan Hellström kommer till Way Out West och han har lovat att spela sin debutplatta rakt upp och ner! Ta på dig skyddväst och håll för fan i hatten, det här blir året spelning! Kanske också konserten som en gång för alla lägger 00-talet, det euforiska trippande dansade glada 00-talet i minnens arkiv en gång för alla. Fy satan vilken kväll det kommer bli!

Förmodligen är det fler än jag som drömt om att Håkan en gång skulle spela igenom det här fantastiska, för att inte säga numera historiska, albumet. Från början till slut. Det är när allt kommer kring en skiva som faktiskt skapade en stad, eller som i allafall uppfann en stad på nytt, som gav den nytt liv, nya människor och en jävla framtidstro. Jag hade turen att befinna mig just i den staden när allt det där hände, och det var ett lyckorus som inte avstannade på flera flera år. Att nu skivan spelas upp rakt igenom är så stort att jag knappt kan ta in det…

Nu hoppas jag att Håkan och Timo snackar med varandra och att Timo hjular in på scen under någon låt. Han hör liksom till de där låtarna, inget ont om Håkans band just nu, men Timo tillförde en jävla massa.

Men alltså förstå, först kommer Känn ingen sorg för mig Göteborg skicka upp oss i rymden för att ta oss över till En vän med en bil som kör oss i ett glädjerus mot alla festivaler du kan komma på. Vi kommer inte komma fram, Ramlar tumlar runt oss, rakt in i evigheten.

Nä, det går inte att fatta det här vänner. Håkan Hellström spelar hela skivan rakt av. För mycket för mycket...



Midsommar 2010:

Klicka på bilden för fint panorama

Det är natt i Småland, jag sitter ner strax bredvid ett militärtält. Solen är nere men lyser ändå, jag äter ett knäckebröd och har ont i ögonen. Vänder bort blicken. Går inte att komma undan. Skulle önska att mina tuggor på det torra Lidhl-billiga brödet hördes över åkern. Hur jag frenetiskt tuggar sönder. Men det enda som hörs är några uppklippta 80-tals klassiker, blandat med dito från 90-talet, ett i alla former lågpris-Justice i skenet av en strob som varit på i snart en timme. Framför scen dansar den nya generationens festivalbesökare, framför den nya generationens artister. De som inte ser någon annan väg än genvägen, genvägen till festen och upplevelsen via säkra kort. De som kräver att allt ska avslutas i dans, dans, dans. De som aldrig i livet skulle avsluta en kväll liggandes på rygg och begrunda stjärnorna samtidigt som vilsna orgeltoner sprider sig ut över fältet. De som aldrig skulle lägga ner mer än en håltimme på att få ihop ett mixset men som gärna tillbringar månader med att bygga en skylt. Just där och då övergår allt mitt förstånd, varför, varför. Är vi så kåta på festen att vi inte skyr några medel för att komma till den? Är vi så rädda för att allt inte ska sluta uppe i det blå varje natt?
"Bandet" är 10-talets snackis. Alla vill ha ett men ingen har tid eller ork. Mer sällan blir "Bandet" bokat till festivaler, än mer sällan får de förmånen att knyta ihop säcken en sen festivalnatt. Det finns ju en risk att publiken står still, att de lägger sig ner, håller om någon gamal vän (eller en helt nyfunnen) och bara somnar till tonerna av en vilsen orgel.


Midsommarafton:

Legenden

När jag upplyste dig och världen i vintras om Legendens existens var det med orden: "Post-svininfluensa pop när solen gick ner". Då hade jag hört låten Varulv. Nu står samma band på en scen, det är en strålade eftermiddag och solen ligger på. Jag var tveksam först, jag hade ju sett detta band framför mig i en källare… men allt kom på skam när de började spela, Legenden klarar nog vilket läge som helst! Sol, regn. Vad som helst! De har humor, de har självinsikt och de kör på som inget vore mer naturligare. Låtarna handlar om dem, ingen annan. De försöker inte vara någon annan, de går runt i en stad som råkar heta Norrköping och de hyser en hatkärlek till allt. Kanske inte det mest ovanliga men Legenden gör det snäppet bättre än del flesta. De lägger rätt ord på rätt ställe, komprimerar ner känslorna de har och skapar på så sätt låtar som handlar om dem men också handlar om oss. Legenden får mig ett tänka efter, jag är som dem, vi är som dem. Igenkänningspunk. Popen kommer in i att det här inte bara är hat och helvete, det är kärlek.
Senare på kvällen berättas det att texterna ofta kommer till via sms mellan bandmedlemmarna, korta fraser som alla fyller på. Ett mer effektivt sätt att hålla sig till sin historia och sin nutid finns nog inte!

Resten av kväll ett kan sammanfattas med mitt eget inlägg på Facebook:

01:30 "Alltså, är det samma band som för en halvtimme sedan? Nähä, de spelar Kent med extra mycket bas, jaha men då är dom ju coola!"

Midsommardagen:

Under hela dagen satt Hej Stockholm! i solen och spelade skivor. Vi bjöd på bra musik, vissa nyheter och ännu bättre musik. Det var det bästa djset jag någonsin gjort! Att stå i ett mörkt trångt djbås är numera helt ute! Tack alla som gillade oss!

Att jag sedan brände mig sönder och samman i solen spelar ingen roll. Rött är det nya svart.






Final Days Society

Första band ut denna toksoliga dag är inhoppare för Zackarias. Och jag lider med dem, ett band som verkligen inte trivs i dagsljus, det är storslaget, långsamt och mörkt. Final Days Society kommer på inget sätt till sin rätta på en stekhet sommaräng framför bakfylle trötta midsommarfirare. Om jag blundar kan jag vissa stunder gilla det, men nä, det är för varmt och det är sol.

Svart

Det finns band och låtskrivare som verkligen behöver tvinga sin publik att lyssna. Noga. Svart är ett sådant band. När man verkligen lyssnar så är det både politik (skrota försvaret) och kärlek. Det är angeläget att du lyssnar, för Carl Carlsson är hela tiden snubblande nära att sätta en sådan pophit att du kommer stanna upp och bli förbannad på att du inte lyssnat noga. Svart är det naiva bandet som tar saker och ting på allvar, på det bästa av sätt. Samtidigt kämpar de en smula i motvind då medlemmarna kommer och går hela tiden. Deras låtar är som en börskurva, mycket upp men också en del ner. Tror det kan bero på denna ständiga omforming av bandet. Håll nu ihop!
Men som sagt, Svart kommer inom kort hitta formeln och då, då , då kan inget stoppa dem.

Liquid Ham

Ett gäng killar i snygga kläder, gult och svart, som gör tvspelsmusik… Varken mer eller mindre. Jag börjar tröttna nu. Det är över 12 år sedan Robot kom… Ett stort plus för Thereminen!






Bye Bye Bicycle

Varje gång jag lyssnar och ser BBB kommer jag på mig själv med att tänka: "Vad gör de här? De ska ju stå på en mycket större scen. Men det är det ju fan ingen som fattar, för alla vill ha den direkta kicken." Och där kommer det igen, BBB är så klassikt för dagar som dessa, svinbra band men inte så många bryr sig, för BBB har inte tagit genvägen till partyt. Och då skiter folk i det. Vilket är en synd och en skam.





För att förklara resten av kvällens musik återgår jag ännu en gång till att citera med själv från Facebook:

23:46: "Fem snubbar, varav två med större manboobs än mig, dansar till sin förinstälda 80-tals discohitsmix. I truckerkeps. PS En snubbe med rollspelsskägg är halvnaken DS"

01:01: "Hör att det verkar vara helt okej med snubbar på scen som saknar taktkänsla. Men som ändå vill ge sken av det. #epicfail"

Även om det var mycket jag inte gillade på scen så är gänget bakom Midsommarfestivalen värda ett stort pris! Trots endast några få timmars sömn (någon sov på en soffa i ljudteknikertältet) var de hela tiden sprudlande glada och det gör oss som besöker det hela ännu gladare! TACK! TACK!

Tillsist:
Hej Stockholm! spelar skivor i morgon onsdag på Södra Teaterna och Klubb King Kong. Förra veckan var så tokbra, kom ihåg att Södra har en terass med utsikt. Alla, jag menar ALLA, kommer vara där! Gratis inträde är det också! Vi börjar 20:00 och håller på till 02:00.
Läs om allt här!

Jerry Boman