Nu tar vi alla helg och värmer upp med en fin fin video från underbara Pets:
Nu behövs ingen annan berusning än att kolla på de här videon riktigt riktigt nära... Underbart!
Dagen efter dagen efter
Kolla gärna på klippet i full upplösning genom att klicka på menyn till höger.
Det såg ut att bli en vacker afton i juni. Några enstaka moln och en plirande sol, nyfiket värmande. Nere i betonggrytan som kallas Debaser smuttade de med vita tandrader så vackra reklamfolket på sina afterworkdrinkar (rosé) och snackade pitchar. Strax bredvid gjorde ett gäng staden till dansbana med hjälp av Le Parkour. Upp på väggar, ner för väggar och så ännu en flaska.
Sen.
Poff.
Sex mäktiga svanar över våra huvuden, kanske 10 meter upp. Det ser ut som de flyger i slowotion. Sakta söker de av skyn, fågelrikets majestäter. Långsamt. De möts av mörka moln som drar in från havet, fukt i luften och alla vita tandrader stängs med sammanbitna käkar. Rosévinet är slut och regnet kommer. En man stukar foten i Le Parkourdansen och ambulansen skyndar till. Festen är över.
På scen står Tobias Isaksson. Du känner igen honom från hyllade Irene. Bandet som formade den svenska sommaren, som tog lätt på livet till tonerna av en sol som aldrig försvann. Det har tisslats om att detta är det "nya" Irene men Tobias är inte så säker. Det här är något annat. Solen har verkligen gått ner, dagen efter har passerat, en dag som faktiskt Irene ibland berättade om. Nu är det istället dagen efter dagen efter, när minnen är polaroider som vi glömde i bakrutan. Bleka bilder av kärlek. Överframkallalde känslor på glansiga blad, suddiga siluetter av finalivet.
Tobias Isaksson har haft tid att tänka. Livet satt i paus. Blicken i bakspegelen, storslagna stråkgester och den ensamme vandraren över Liljeholmsbron.
Det är bedårade vackert. Sorgset.
Runt 1:54 in i klippet ovan kommer refrängen till nya låten The Catcher In The Rye. Titta på bilderna. Det är så vackert. De bilderna säger verkligen mer än mina fjuttiga ord. Aldrig har ett försommarregn kommit mer lämpligt.
Jag gillar att Tobias är tillbaka på scen. Det här lovar väldigt väldigt gott inför framtiden. Tyvärr har vi en sommar framför oss, men jag längtar till hösten redan nu. Till dagen efter dagen efter.
Tillsist: Ja, det är David Pagmar/Monty som står där bredvid på scen och spelar på datorn. Men inhoppet är bara tillfälligt.
Jerry Boman
EXTRA: Ny låt från Irene
Stockholm, Sverige
I kväll klockan 20:00 på Debaser Slussens uteservering kommer svenska popbandet Irene upp på scen igen. Efter nära två års tystnad har låtskrivaren och sångare Tobias Isaksson med sig en handfull nya låtar. Gesterna är större, det är dagen efter dagen efter den perfekta vågen, "nya" Irene är vägen ut, när en ny soluppgång är inom räckhåll.
Just nu ligger två nya låtar upp på bandets Myspace. In och lyssna NU, enligt uppgift kommer låtarna plockas bort inom ett dygn.
Jerry Boman
I kväll klockan 20:00 på Debaser Slussens uteservering kommer svenska popbandet Irene upp på scen igen. Efter nära två års tystnad har låtskrivaren och sångare Tobias Isaksson med sig en handfull nya låtar. Gesterna är större, det är dagen efter dagen efter den perfekta vågen, "nya" Irene är vägen ut, när en ny soluppgång är inom räckhåll.
Just nu ligger två nya låtar upp på bandets Myspace. In och lyssna NU, enligt uppgift kommer låtarna plockas bort inom ett dygn.
Jerry Boman
En helg i Jokkmokk
Först:
Om du undrar varför den här texten och klippen tog så lång tid på sig så beror det på att hemfärden tog i runda slängar 24 timmar… Tack SJ.
Redan på tåget upp händer något. Först kan jag inte sätta fingret på det, det är en känsla som kommer krypande. Verkligheten förändras. Träden utanför ser en smula annorlunda ut. Himmelen också. När jag sedan kliver av i Älvsbyn för att åka buss de två sista timmarna så känner jag det. Det finns en klarhet här. Jag ser längre, jag kan andas och luften är knivskarp. Här ligger inte år av attityd och borttappat folkvett i luften. Den avmätta sirapsluften är utbytt mot näst intill friktionsfri dito.
Så är det ju det här med ljuset, det nordiska ljuset. Olalala. Solen lämnar aldrig synfältet den här tiden på året, det är ljust som på dan fast klockan är tre på natten. Det sprider en glädje, men också ett lugn. Här kan inte skymningsdjuren ta dig… Det är såklart inte sant, för om man vänder på det så är vintern i Jokkmokk ett helvete. Då går solen aldrig upp, du har snö upp till axlarna och det är 30 minus mest hela tiden under några rektalsvarta månader. Då kryper varje djur fram, verkliga som overkliga, och de är alla ute efter dig.
Jag är glad att Talvatisfestivalen äger rum på sommaren.
Det är ingen vanlig festival jag besöker, det står klart från sekund ett. Det hela utspelar sig i Jokkmokks Folketshus, inomhus alltså. Någon som varit där? Nä, tänkte inte det…
Lokalen liknar de som vi sett i tvs nyhetsinslag från något fackmöte med Gruvtolvan. Avskalat med fokus på det praktiska skulle en mäklare säga. De kulörta plastblommorna står i stark kontrast till väggarnas ickefärg. Mörkläggningsgardinerna, för att hålla ute midnattssolen, går i fyra nyanser av hudfärg.
Det är alltså här som Magnus Ekelund fick för sig att ordna festival. Han siktade högt, han ville ha dit de bästa landet kunde erbjuda. Men hur fan får man landets bästa musiker att frivilligt åka kanske 120-130-150 mil norrut för en enda spelning?
För Magnus är det enkelt, han är uppvuxen i Jokkmokk och då verkar det ligga i blodet att vara trevlig. Att inte ha några baktankar när man ringer och berättar att "Jo, jag skulle väldigt väldigt gärna se att du kom till Jokkmokk och spelade i sommar". Jag känner klubbfixare som med stolhet berättar hur de fått någon avdankad popstjärna, mot betalning såklart, att ställa sig i djbåset och spela skivor. "Han brukar faktiskt aldrig vara på Söder längre, så det här känns ju djääääävligt exklusivt!". All ni som känner igen er, ni har numera er överman i form av Magnus. För lyckas man få Sveriges mest mytiske artist att åka 170 mil för att spela sex låtar (mot betalning såklart) inför en publik på 100 pers, ja då är man fan bäst i hela landet! Inget snack! Om man i samma andetag får dit andra svinbra artister, och betalar alla det de är värda (genom att fixa sponsorer och microlån på banken), ja då spelar man i en helt annan liga. Exklusivitet räcker som ord inte att beskriva Talvatisfestivalen 2010 i Jokkmokk.
Det här var fanimej i mitt lilla hjärta den bästa festivalen jag någonsin varit på!
Stor tack också till Jonas Zakrisson som också var med och fixad och som kanske hamnade lite i skuggan. TACK!
Det första jag ser är nyfavoriterna Boden. Tyvärr är det knappt några andra som ser dem med mig, men det gör inte så mycket, Boden är just nu norra Sveriges svar Samtidigt Som. Om än med en gutta mer radiovänliga låtar. "Släpa med mig hem" där den självklara hitten, en malande tanke om att bli ensam och att samtidigt inte ha någon att snacka med det om. Helt briljant!
För några veckor sedan var det stort ståhej i Göteborg, Border-Elin och allas vår bästa Ralle körde klubb Köket och på scen hittade med Martin Elisson och Adam Bolméus. De körde BCQ och Hästpojken låtar i ett akustiskt set. Göteborg var i upplösningstillstånd förstod jag, det skulle jag också varit om jag varit där… Nu hände samma sak i den lilla orten med 5000 invånare norr om Polcirkel, och det var såklart en underbar stund på jorden.
Den lilla publiken fick sig en riktigt intim och ärlig spelning. Martin var hesare än vänligt och Adam spelade bättre än någonsin. Båda såg ut att tänka "Nu jävlar ger vi allt vi har, för de här människorna kanske får inte så många chanser på ett år att se bra musik." Låtarna stöptes om och ibland var det lågmäld allsång. Mycket vackert. Känns som de två göteborgarna smittats av den trevliga norrländska stämningen.
När Magnus inte fixar festival så spelar han som bekant i bandet Magnus Ekelund & Stålet. Här blir det genast mer folk, Magnus och de andra är som sig bör lokalhjältar med hjärtat mitt i norr. När låten med just det namnet, Norrbotten, kommer inträffar kvällens största allsång! En hyllningslåt till de norra delarna av landet, som förklarar att det finns de som faktiskt inte vill därifrån. Vi andra sörlänningar har svårt att fatta men det är nått med den där landsändan., kanske är det underdogperpektivet, samma som Lars Thörnman så effektivt använde sig av för att reta gallfeber på "gubbn´ i Stöckhölm". Magnus Ekelund gör näven i luften musik, storslagna låtar som passar på en mindre arena, det är lokalpatriotiskt i samma anda som allt från Göteborg. Fan, Magnus är född på fel ställe och det är så synd. För oss andra. För Jokkmokk är det det största som hänt. (Och det skriver jag inte för att raljera, jag skriver det för att det är så bra!)
Jag frågar bandet med det konstiga namnet, ALLA tror att Hotad Apa spelar punk, varför de heter som de heter?
-Vi hette Threatened Monkey först men det kunde varken vi eller någon annan uttala så vi bytte, säger en av bandets sångerskor Alina Björkén.
Ja, så kan man också göra. Men nu är det inte därför vi är här, för att snacka bandnamn, jag är satt på denna plats för att berätta för dig hur bra Hotad Apa är.
Hotad Apa skriket från källaren, en klaustrofobisk känsla att aldrig komma någonstans. Att sista fast. Hotad Apa är just ljudet till djuret på labbet, mellan fyra gallerväggar och utan framtid. Hotad Apa är Blanka och Honey is cool, Hotad Apa är precis så bra som alla band egentligen vill vara. Hotad Apa var festivalens fynd! Hurra!
Det som sedan hände saknar nästan motstycke i Sverige.
2008 gjorde Broder Daniel sin sista spelning. Vintern 2010 spelade Henrik Berggren några låtar akustiskt i Göteborg. Jag grämde mig att jag missade den spelningen… det gör jag inte längre, för jag har sett något som klår allt annat jag tidigare sett och hört. Det är väl ingen hemlighet att jag gillar Broder Daniel och Henrik, har följt dem sedan 90-talet. Men det hör liksom inte hit, för det som hände i fredags natt är en kulturell milstolpe. Henrik Berggren spelade i Jokkmokks Folketshus och man kunde ta på känslan. Lilla lilla Jokkmokk satte därmed rekord i awesomeness!
Läser att någon reporter på en av Norrlands tidningar skrev om konserten som om den gick att bedömda. Reportern satte en trea, tyckte det var för kort och lite oproffsigt. Den reportern har inte fattat ett skit, visst man får sätta vilket betyg man vill det säger jag inget om, men för att förstå den här konserten måste man tänka efter. Det som hände i fredags var inte en vanlig spelning, det var en mycket ovanlig händelse, och som sådan kan det inte bli något annat än en femma. Händelsen som sådan spräcker alla barriärer över fantastiska saker jag varit med om.
Nu gör Henrik en bra spelning, han ser ut att vara glad, verkligt glad och publiken skriker som de var 2000 i lokalen. Det är ingen sönderturnérad artist som står på scen, han lägger kraft bakom orden. Ett ögonblick och tiden står still hör uppe i djupa nord.
Det är allsång och det är "Jag älskar dig Henrik" hela tiden. Det är så jävla vackert hela grejen! Jag menar, här står faktiskt en av landets bästa artister, den som satt ord på så mycket för så många och spelar framför runt 100 personer mitt på den norrländska stäppen. Det är ingen kulturkrock, Broder Daniels låtar funkar lika bra i Jokkmokk som i Göteborg eller Härnösand. Med hjälp av dem känner vi att vi inte är ensamma.
Och nä, det här är inte BD-nostalgi, det händer här och nu. Henrik må vara mer accepterad nu när han är känd, inte lika utstött. Då kanske någon vill få det till att orden inte betyder något längre, men jag lovar dig, släpp ut honom (eller varför inte några av hans fans) på Jokkmokksgator och du ska få se hur orden betyder precis lika mycket nu som då. Därför är det inte nostalgi.
Henrik Berggren på Talvatisfestivalen 4 juni 2010. Jag var där. Det var inte du.
UPPDATERAT:
Dag två.
Ett band ställer in, som ni förstår är det svårt att skaka fram nya i en liten stad som Jokkmokk. Magnus Ekelund ställer sig på scen igen och kör ett avskalat akustiskt set. Mycket fint. Tyvärr sover de flesta...
Det finns en mytbildning kring de där riktiga originalen i små städer/byar. Inte ofta är det svennebananer som lite rädda berättar om de märkliga gubbarna och gummorna de sett.
Jag tycker som så, 95 procent av mina vänner skulle faktiskt passa som original i någon liten stad. Förmodligen jag också. Jag gillar den tanken, för det är originalen som är de bästa.
I Luleå lever en man som Erik Lahti. Han sminkar sig vit, han målar ett stort svart streck i pannan. Och han gör musik. Mullrade synthmattor, analoga skräckstycken som får vidderna att verka rent livsfarlig. Mother Of The Forest är Familjens elaka kusin, det köttätande barnet som gömmer sig i dimmorna. Elektroniskmusik måste inte gå att dansa till, det kan beröra ändå.
Jag är rädd för Luleå nu. Erik är snäll, men hans musik är skrämmande. Mycket bra!
Jag är inget stort fan av Sofia Jannok… men det är tydligen hela Jokkmokk. Plötsligt sitter alla ner på stolar, och med alla menar jag alla i hela byn. Lokalen fylls av allt från barn till 60plusare i samedräkt. Mycket märkligt. Samtidigt börjar jag tänka, Sofia står upp för samernas situation i Sverige, hon berättar om hur hon sett Avatar och börjat gråta eftersom den historien är så lik svenskarnas kolonisation av samernas land.
Då slår det mig, Jannok känner förmodligen samma utsatthet och ensamhet i Göteborg som ett Broder Daniel-fans i Jokkmokk. Olika städer men samma utanförskap. Jag känner mig totalt utanför när hon sjunger, det är samiska och jag förstår inget. Jag är inte med i gemenskapen längre, trots att jag befinner mig på en festival. Det var nyttigt.
Sen är det en stor grej att höra dansant, om än avskalad, jojk! Helt magiskt!
Det snackas om att gitarren är på väg tillbaka. Efter ett årtionde med datorer och synthar så kommer denna urmoder för musikdrömmar till heders igen. We are the storm från Uppsala frontar den linjen, de har hela fyra gitarrer på scen. Nu kanske inte det är så märkligt, men de lyckas få alla gitarrerna att låta som enskilda gitarrer. Det hade varit lätt att låta dem explodera och fylla lokalen med gitarröverdåd, men nä, det är fyra enskilda gitarrer. Nu låter det som We are the storm sysslar med finlirsmusik, så är inte fallet. We are the storm är en ångvält. Passade bandnamn, det skulle kunna vara sountracket till en inte så amerikaniserad film om en naturkatastrof, de illustrerar det rytande monster som är Moder Natur. Ett monster man ändå gillar, för men hör delarna, man hör gitarrerna.
We are the storm är C.aarmés galenskap, men med betydligt mer tyngd. Musik som omöjligt får plats på fyra spår, musik som inte låter sig komprimeras. We are the storm får gärna göra en smula ont i mina öron, det är fysiskt från scen och då bör jag också känna fysiskt framför scen.
Att dessa killar åkte 12 timmar i bil från Uppsala i ett svep får kallas heroiskt. Bara för att bevisa att gitarren är tillbaka!
-I går spelade jag i Stockholm för 800 pers med ett band som heter Bear Quartet och i dag spelar jag här, i Jokkmokk… nä, jag säger inte det för att låta dryg, båda sakerna är precis lika roliga och va fan, vad är egentligen Stockholm va?!
Med de orden rullar Matti Alkberg igång sin första låt, Stockholm:
Stockholm kommer 100 mil
Stockholm kommer om 100 mil
stockholm kommer men här är ditt liv
Och för första gången förstår jag den. Jag står verkligen över 100 mil från Stockholm och då tar sig den staden jävligt… borta. För vad är det för skillnad på den här lokalen, de här banden, den här staden för utom storleken? Just inget. Vi i Stockholm får gärna för oss att det är lite viktigare där, att allt som sker är centrum och bäst. Men så är det inte. Matti Alkberg i Jokkmokk, en ljus sommarkväll är världens medelpunkt just då. Han glömmer sina egna texter, han spelar fel, och han ler. Han ler som bara en människa som är så JAG med sig själv kan göra. Han berättar musikaliskahistorier om sitt liv då och nu, han berättar hur sårbar han är. Det är så fint. Alkberg är inte en coolkille, inte någonstans. Och han vill inte vara det, han vill vara bara just Matti.
Piper nån så inte är det för det, dom bara piper och inget mer.
Dom är som dom är och dom får vara de med.
Kollar en smula på Invasionen, Dennis Lyxzens nya band. Och även om jag inte gillar det så är det kul att se att de ger allt framför den lilla publiken. Dennis brinner än och det får han medalj för!
Sist men inte minst ställer sig Markus Krunegård på scen. Han må vara uttjatad som artist, han är ju precis överallt hela tiden… men precis som med alla andra artister så hände något här norr om Polcirkeln, han ser kanske de förväntansfulla ögonen, han kanske känner hur publiken riktigt väntat på honom, här i den lilla staden där knappt något händer om man inte råkar ha en fäbless för samekultur och snöskoters. Här är inte Krunegård uttjatad. Då är det roligt att se att en artist kan förstå detta och ger lite extra; han spelar en Hetslåt!
För dig som inte riktigt förstår vad jag menar nu så kan jag berätta att Hets alltså var ett band Markus spelade i innan han blev soloartist. Alltså inte Laakso. Detta skedde 2006 och man skulle kunna säga att det var en supergrupp, folk från Doktor Kosmos, Monster och Fireside var med. De bildades, repade några veckor, släppte en skiva efter en månad och spelade skiten ur de flesta andra band just då. Bandet levde ungefär ett år, men det var nog där som solokarriären blev inom räckhåll för Markus. Att han spelar en Hetslåt är inte vanligt, han säger själv att han spelat just denna, Hasses brorsas låtsassyrras kompis fest, senaste 2006… så nog blir det en unik spelning!
Krunnegård gör också avskalade versioner av Jag är en vampyr, Hela livet var ett disco och Hollywood Hills. Bra grejer!
Men det som verkligen lyfter är när han börjar prata med publiken, vi är ju inte så många så det blir inte det vanliga "Mår ni bra?" utan mer "Vad har ni gjort i dag då?" och han kan höra svaren. Det är en vardagsrummsspelning med Markus Krunegård! Lite svårt att fatta, men det hände i Jokkmokk, så då var det plötsligt inte så knepigt längre.
Markus gör alltså en väldigt bra spelning, han är där och han gillar oss lika mycket som vi gillar honom. Ska jag vara ärlig så trodde jag inte det skulle ske, Krunegård på scen brukar vara en smula…dryg. Nu vet jag att det bara är ett spel.
Så slutade Talvataisfestivalen. Jag är lycklig som åkte över 200 mil för att få vara med. Vi ses nästa år!
Jerry Boman
Om du undrar varför den här texten och klippen tog så lång tid på sig så beror det på att hemfärden tog i runda slängar 24 timmar… Tack SJ.
Så är det ju det här med ljuset, det nordiska ljuset. Olalala. Solen lämnar aldrig synfältet den här tiden på året, det är ljust som på dan fast klockan är tre på natten. Det sprider en glädje, men också ett lugn. Här kan inte skymningsdjuren ta dig… Det är såklart inte sant, för om man vänder på det så är vintern i Jokkmokk ett helvete. Då går solen aldrig upp, du har snö upp till axlarna och det är 30 minus mest hela tiden under några rektalsvarta månader. Då kryper varje djur fram, verkliga som overkliga, och de är alla ute efter dig.
Jag är glad att Talvatisfestivalen äger rum på sommaren.
Lokalen liknar de som vi sett i tvs nyhetsinslag från något fackmöte med Gruvtolvan. Avskalat med fokus på det praktiska skulle en mäklare säga. De kulörta plastblommorna står i stark kontrast till väggarnas ickefärg. Mörkläggningsgardinerna, för att hålla ute midnattssolen, går i fyra nyanser av hudfärg.
För Magnus är det enkelt, han är uppvuxen i Jokkmokk och då verkar det ligga i blodet att vara trevlig. Att inte ha några baktankar när man ringer och berättar att "Jo, jag skulle väldigt väldigt gärna se att du kom till Jokkmokk och spelade i sommar". Jag känner klubbfixare som med stolhet berättar hur de fått någon avdankad popstjärna, mot betalning såklart, att ställa sig i djbåset och spela skivor. "Han brukar faktiskt aldrig vara på Söder längre, så det här känns ju djääääävligt exklusivt!". All ni som känner igen er, ni har numera er överman i form av Magnus. För lyckas man få Sveriges mest mytiske artist att åka 170 mil för att spela sex låtar (mot betalning såklart) inför en publik på 100 pers, ja då är man fan bäst i hela landet! Inget snack! Om man i samma andetag får dit andra svinbra artister, och betalar alla det de är värda (genom att fixa sponsorer och microlån på banken), ja då spelar man i en helt annan liga. Exklusivitet räcker som ord inte att beskriva Talvatisfestivalen 2010 i Jokkmokk.
Det här var fanimej i mitt lilla hjärta den bästa festivalen jag någonsin varit på!
Stor tack också till Jonas Zakrisson som också var med och fixad och som kanske hamnade lite i skuggan. TACK!
Den lilla publiken fick sig en riktigt intim och ärlig spelning. Martin var hesare än vänligt och Adam spelade bättre än någonsin. Båda såg ut att tänka "Nu jävlar ger vi allt vi har, för de här människorna kanske får inte så många chanser på ett år att se bra musik." Låtarna stöptes om och ibland var det lågmäld allsång. Mycket vackert. Känns som de två göteborgarna smittats av den trevliga norrländska stämningen.
När Magnus inte fixar festival så spelar han som bekant i bandet Magnus Ekelund & Stålet. Här blir det genast mer folk, Magnus och de andra är som sig bör lokalhjältar med hjärtat mitt i norr. När låten med just det namnet, Norrbotten, kommer inträffar kvällens största allsång! En hyllningslåt till de norra delarna av landet, som förklarar att det finns de som faktiskt inte vill därifrån. Vi andra sörlänningar har svårt att fatta men det är nått med den där landsändan., kanske är det underdogperpektivet, samma som Lars Thörnman så effektivt använde sig av för att reta gallfeber på "gubbn´ i Stöckhölm". Magnus Ekelund gör näven i luften musik, storslagna låtar som passar på en mindre arena, det är lokalpatriotiskt i samma anda som allt från Göteborg. Fan, Magnus är född på fel ställe och det är så synd. För oss andra. För Jokkmokk är det det största som hänt. (Och det skriver jag inte för att raljera, jag skriver det för att det är så bra!)
-Vi hette Threatened Monkey först men det kunde varken vi eller någon annan uttala så vi bytte, säger en av bandets sångerskor Alina Björkén.
Ja, så kan man också göra. Men nu är det inte därför vi är här, för att snacka bandnamn, jag är satt på denna plats för att berätta för dig hur bra Hotad Apa är.
Hotad Apa skriket från källaren, en klaustrofobisk känsla att aldrig komma någonstans. Att sista fast. Hotad Apa är just ljudet till djuret på labbet, mellan fyra gallerväggar och utan framtid. Hotad Apa är Blanka och Honey is cool, Hotad Apa är precis så bra som alla band egentligen vill vara. Hotad Apa var festivalens fynd! Hurra!
Det som sedan hände saknar nästan motstycke i Sverige.
Läser att någon reporter på en av Norrlands tidningar skrev om konserten som om den gick att bedömda. Reportern satte en trea, tyckte det var för kort och lite oproffsigt. Den reportern har inte fattat ett skit, visst man får sätta vilket betyg man vill det säger jag inget om, men för att förstå den här konserten måste man tänka efter. Det som hände i fredags var inte en vanlig spelning, det var en mycket ovanlig händelse, och som sådan kan det inte bli något annat än en femma. Händelsen som sådan spräcker alla barriärer över fantastiska saker jag varit med om.
Nu gör Henrik en bra spelning, han ser ut att vara glad, verkligt glad och publiken skriker som de var 2000 i lokalen. Det är ingen sönderturnérad artist som står på scen, han lägger kraft bakom orden. Ett ögonblick och tiden står still hör uppe i djupa nord.
Det är allsång och det är "Jag älskar dig Henrik" hela tiden. Det är så jävla vackert hela grejen! Jag menar, här står faktiskt en av landets bästa artister, den som satt ord på så mycket för så många och spelar framför runt 100 personer mitt på den norrländska stäppen. Det är ingen kulturkrock, Broder Daniels låtar funkar lika bra i Jokkmokk som i Göteborg eller Härnösand. Med hjälp av dem känner vi att vi inte är ensamma.
Och nä, det här är inte BD-nostalgi, det händer här och nu. Henrik må vara mer accepterad nu när han är känd, inte lika utstött. Då kanske någon vill få det till att orden inte betyder något längre, men jag lovar dig, släpp ut honom (eller varför inte några av hans fans) på Jokkmokksgator och du ska få se hur orden betyder precis lika mycket nu som då. Därför är det inte nostalgi.
Henrik Berggren på Talvatisfestivalen 4 juni 2010. Jag var där. Det var inte du.
UPPDATERAT:
Dag två.
Ett band ställer in, som ni förstår är det svårt att skaka fram nya i en liten stad som Jokkmokk. Magnus Ekelund ställer sig på scen igen och kör ett avskalat akustiskt set. Mycket fint. Tyvärr sover de flesta...
Jag tycker som så, 95 procent av mina vänner skulle faktiskt passa som original i någon liten stad. Förmodligen jag också. Jag gillar den tanken, för det är originalen som är de bästa.
I Luleå lever en man som Erik Lahti. Han sminkar sig vit, han målar ett stort svart streck i pannan. Och han gör musik. Mullrade synthmattor, analoga skräckstycken som får vidderna att verka rent livsfarlig. Mother Of The Forest är Familjens elaka kusin, det köttätande barnet som gömmer sig i dimmorna. Elektroniskmusik måste inte gå att dansa till, det kan beröra ändå.
Jag är rädd för Luleå nu. Erik är snäll, men hans musik är skrämmande. Mycket bra!
Jag är inget stort fan av Sofia Jannok… men det är tydligen hela Jokkmokk. Plötsligt sitter alla ner på stolar, och med alla menar jag alla i hela byn. Lokalen fylls av allt från barn till 60plusare i samedräkt. Mycket märkligt. Samtidigt börjar jag tänka, Sofia står upp för samernas situation i Sverige, hon berättar om hur hon sett Avatar och börjat gråta eftersom den historien är så lik svenskarnas kolonisation av samernas land.
Då slår det mig, Jannok känner förmodligen samma utsatthet och ensamhet i Göteborg som ett Broder Daniel-fans i Jokkmokk. Olika städer men samma utanförskap. Jag känner mig totalt utanför när hon sjunger, det är samiska och jag förstår inget. Jag är inte med i gemenskapen längre, trots att jag befinner mig på en festival. Det var nyttigt.
Sen är det en stor grej att höra dansant, om än avskalad, jojk! Helt magiskt!
We are the storm är C.aarmés galenskap, men med betydligt mer tyngd. Musik som omöjligt får plats på fyra spår, musik som inte låter sig komprimeras. We are the storm får gärna göra en smula ont i mina öron, det är fysiskt från scen och då bör jag också känna fysiskt framför scen.
Att dessa killar åkte 12 timmar i bil från Uppsala i ett svep får kallas heroiskt. Bara för att bevisa att gitarren är tillbaka!
Med de orden rullar Matti Alkberg igång sin första låt, Stockholm:
Stockholm kommer 100 mil
Stockholm kommer om 100 mil
stockholm kommer men här är ditt liv
Och för första gången förstår jag den. Jag står verkligen över 100 mil från Stockholm och då tar sig den staden jävligt… borta. För vad är det för skillnad på den här lokalen, de här banden, den här staden för utom storleken? Just inget. Vi i Stockholm får gärna för oss att det är lite viktigare där, att allt som sker är centrum och bäst. Men så är det inte. Matti Alkberg i Jokkmokk, en ljus sommarkväll är världens medelpunkt just då. Han glömmer sina egna texter, han spelar fel, och han ler. Han ler som bara en människa som är så JAG med sig själv kan göra. Han berättar musikaliskahistorier om sitt liv då och nu, han berättar hur sårbar han är. Det är så fint. Alkberg är inte en coolkille, inte någonstans. Och han vill inte vara det, han vill vara bara just Matti.
Piper nån så inte är det för det, dom bara piper och inget mer.
Dom är som dom är och dom får vara de med.
Kollar en smula på Invasionen, Dennis Lyxzens nya band. Och även om jag inte gillar det så är det kul att se att de ger allt framför den lilla publiken. Dennis brinner än och det får han medalj för!
För dig som inte riktigt förstår vad jag menar nu så kan jag berätta att Hets alltså var ett band Markus spelade i innan han blev soloartist. Alltså inte Laakso. Detta skedde 2006 och man skulle kunna säga att det var en supergrupp, folk från Doktor Kosmos, Monster och Fireside var med. De bildades, repade några veckor, släppte en skiva efter en månad och spelade skiten ur de flesta andra band just då. Bandet levde ungefär ett år, men det var nog där som solokarriären blev inom räckhåll för Markus. Att han spelar en Hetslåt är inte vanligt, han säger själv att han spelat just denna, Hasses brorsas låtsassyrras kompis fest, senaste 2006… så nog blir det en unik spelning!
Krunnegård gör också avskalade versioner av Jag är en vampyr, Hela livet var ett disco och Hollywood Hills. Bra grejer!
Men det som verkligen lyfter är när han börjar prata med publiken, vi är ju inte så många så det blir inte det vanliga "Mår ni bra?" utan mer "Vad har ni gjort i dag då?" och han kan höra svaren. Det är en vardagsrummsspelning med Markus Krunegård! Lite svårt att fatta, men det hände i Jokkmokk, så då var det plötsligt inte så knepigt längre.
Markus gör alltså en väldigt bra spelning, han är där och han gillar oss lika mycket som vi gillar honom. Ska jag vara ärlig så trodde jag inte det skulle ske, Krunegård på scen brukar vara en smula…dryg. Nu vet jag att det bara är ett spel.
Så slutade Talvataisfestivalen. Jag är lycklig som åkte över 200 mil för att få vara med. Vi ses nästa år!
Jerry Boman
Talvatisfestivalen
Först:
Stort grattis till Magnus Ekelund, en av hjärnorna bakom Talvatisfestivalen och bandet "Magnus Ekelund & Stålet", som i dagarna fick ta emot Jokkmokks kommuns Kulturstipendium! Tidigare pristagare är bla Jokkmokks Jokke.
Jag kommer befinna mig på just Talvatisfestivalen i Jokkmokk den här helgen. Huvudnamnet är Henrik Berggren som gör en väldigt exklusiv spelning. Tidigare i år spelade han i Göteborg men annars är det tyst. Det kommer bli helt fantastiskt att se honom i Jokkmokk!
Under resan och festivalen kommer jag lägga upp klipp på Youtube, och du kan kolla in det hela här.
Det blir också en del live sändningar. Bambuserklippen kan man se live men de ligger såklart kvar efteråt. (Live brukar inte kvalitén vara så bra men när man kollar i efterhand blir det bättre.)
Jerry Boman
Stort grattis till Magnus Ekelund, en av hjärnorna bakom Talvatisfestivalen och bandet "Magnus Ekelund & Stålet", som i dagarna fick ta emot Jokkmokks kommuns Kulturstipendium! Tidigare pristagare är bla Jokkmokks Jokke.
Jag kommer befinna mig på just Talvatisfestivalen i Jokkmokk den här helgen. Huvudnamnet är Henrik Berggren som gör en väldigt exklusiv spelning. Tidigare i år spelade han i Göteborg men annars är det tyst. Det kommer bli helt fantastiskt att se honom i Jokkmokk!
Under resan och festivalen kommer jag lägga upp klipp på Youtube, och du kan kolla in det hela här.
Det blir också en del live sändningar. Bambuserklippen kan man se live men de ligger såklart kvar efteråt. (Live brukar inte kvalitén vara så bra men när man kollar i efterhand blir det bättre.)
Jerry Boman
Trafikkaos, skalbaggar och nyheter från Alex
Först:
Ett enormt stort GRATTIS till Rättviseförmedligen som för en stund sedan vann 100.000 kronor för att utveckla sitt projekt. När vi andra mest bara snackar om att fixa jämställdhet gjorde Lina Thomsgård något. Hon började lista underrepresenterade kön inom diverse områden, listor med kvinnor som kan allt om miljöekonomi, kvinnor som är egna företagare, kvinnliga chipmusiker, kvinnliga djs (jo, gubbs, de finns, och de är jävligt bra!) med flera.
Allt det här gjorde hon och några till för att de tröttnat på den totala manliga dominansen i framför allt medierna. Jag blir så glad att det finns människor som tänker! Och som GÖR NÅGOT!
(Själv har jag försökt, jag åkte till Hultsfred en gång och gick bara på konserter med kvinnor och jag satte mig på klubbar och lyssnade hur jämställd musiken egentligen var. Nu känner jag att det är läge igen, tack Lina för inspiration!)
De skulle vara stämning, det skulle vara elektroniska ljud och drömska röster. Landet skulle fyllas av malande vacker elektronisk musik, luften bli fet av datorernas vågor. Tyvärr satte Stockholmstrafiken stopp för allt det där, Simian Ghost är sen och de får göra ljudkoll på två minuter.
Alla gör sitt bästa, verkligen, men stämningen infinner sig inte. Det blir otakt och de vackra ljuden drunknar under en gröt. När det väl funkar någotlunda, sista låten typ, så är det precis så där fint att natten stannade upp en stund.
Jag ger mig inte på att skriva mer om Simian Ghost, det är inte rättvist. På nätet låter det väldigt vackert, men fredagen på Landet tar vi och glömmer va? Om Stockholmare bara kunde lära sig att man inte ska köra bil i Stockholm!
Nästa band är skalbaggebra! Jag vill hamna på rygg, oförmögen att ta mig upp och bara sprattla mig igen hela spelningen! You Say France & I Whistle gör egentligen allt fel för att vara ett band från Stockholm: Det har tygdjur på scen- ingen creddpoäng där inte. De täcker scenen i sitt bandnamn med hjälp av tröjor - inte en poäng i stan där många vill vara anonyma. Sist men inte minst, de ler när de spelar. De är så in i helvete glada att spela att man nästan tror de får något olagligt i gage. Inte heller det brukar gå hem, folk blir misstänksamma när band på det här sättet släpper alla hämningar och låter hemma-känslan flöda. Även musikaliskt är det uppåt, jag hoppar, skriker och ler. Där till smarta texter som leker med språket och orden. You Say France & I Whistle är bandet som skulle få gator att dansa, kontorskomplex att sjunga med och de får allt att låta så enkelt. Som om de bara satt sig med en BIB i parken och spelat loss. YSF&IW är den finaste sommarfesten, i parken, i solnedgången, med värmen kvar i luften, med alla vännerna, utan strumporna, i gräset och helt utan tankar på i morgon.
Jag tror att det här kommer smälla högt på Peace & Love i sommar. Alla som ska dit, och och lyssna och tillsammans kommer ni få ett minne för livet. Och kanske en annan syn på gosedjur.
Tillsist:
Det här lär vara så hemligt att han knappt vet om det själv, men Alexander Gustafsson aka Portrait Painter(s) har börjat skriva låtar på svenska! Under namnet Alexander Lukas har han lagt ut två låtar (väldigt ruffa versioner) och nä, det låter inte Hästpojken. Alex på svenska drar mer åt det svarta, det avgrundsdjupa. Moderna skillintryck.
Det här blir spännande att följa!
Tillsist2:
Tove Möller and Frida Alkestrand gör balkongmusik under namnet To All My Friends. Fina energiska låtar som du vill ha som sällskap när gatorna tändas och lyktstolaparna får det trångt under dig. Det är Balkan, det är Paris, landsbygd och storstad.
Men egentligen är det bästa du kan göra just nu är att kolla in den här dokumentären för att lära känna dem bättre. Det blir en resa genom tre konserter. Ett stilla porträtt om ett band som bara vill spela och göra musik. En film om det svåra i att välja bort något.
Jerry Boman
Allt det här gjorde hon och några till för att de tröttnat på den totala manliga dominansen i framför allt medierna. Jag blir så glad att det finns människor som tänker! Och som GÖR NÅGOT!
(Själv har jag försökt, jag åkte till Hultsfred en gång och gick bara på konserter med kvinnor och jag satte mig på klubbar och lyssnade hur jämställd musiken egentligen var. Nu känner jag att det är läge igen, tack Lina för inspiration!)
Alla gör sitt bästa, verkligen, men stämningen infinner sig inte. Det blir otakt och de vackra ljuden drunknar under en gröt. När det väl funkar någotlunda, sista låten typ, så är det precis så där fint att natten stannade upp en stund.
Jag ger mig inte på att skriva mer om Simian Ghost, det är inte rättvist. På nätet låter det väldigt vackert, men fredagen på Landet tar vi och glömmer va? Om Stockholmare bara kunde lära sig att man inte ska köra bil i Stockholm!
Jag tror att det här kommer smälla högt på Peace & Love i sommar. Alla som ska dit, och och lyssna och tillsammans kommer ni få ett minne för livet. Och kanske en annan syn på gosedjur.
Tillsist:
Det här lär vara så hemligt att han knappt vet om det själv, men Alexander Gustafsson aka Portrait Painter(s) har börjat skriva låtar på svenska! Under namnet Alexander Lukas har han lagt ut två låtar (väldigt ruffa versioner) och nä, det låter inte Hästpojken. Alex på svenska drar mer åt det svarta, det avgrundsdjupa. Moderna skillintryck.
Det här blir spännande att följa!
Tillsist2:
Tove Möller and Frida Alkestrand gör balkongmusik under namnet To All My Friends. Fina energiska låtar som du vill ha som sällskap när gatorna tändas och lyktstolaparna får det trångt under dig. Det är Balkan, det är Paris, landsbygd och storstad.
Men egentligen är det bästa du kan göra just nu är att kolla in den här dokumentären för att lära känna dem bättre. Det blir en resa genom tre konserter. Ett stilla porträtt om ett band som bara vill spela och göra musik. En film om det svåra i att välja bort något.
Jerry Boman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)