Låt inget tysta er!

"Den 1 juli 2009 förbjuds gatumusik i Göteborg. Helt akustisk musik kommer vara tillåten på vissa tider och på platser utanför centrum, i övrigt ska gatumusik helt förbjudas."

Det här tycker vi på The Tram Sessions är helt idiotiskt! En av anledningarna till varför vi låter band spela på spårvagnen är för att visa på den glädje som musik i det offentliga rummet faktiskt sprider. Vi ser bara leenden när vi gör våra inspelningar, människors vardag bryts och det är tack vare musiken.

Alla ni som följer oss kanske har sett att musiken på The Tram Sessions spänner över fler genres. Alla kanske inte gillar allt, men att som i den lag som nu träder i kraft, bestämma vilken musik som är "okej" kan vi aldrig vara bra. Varje individ har rätt till sin smak, alla har olika och det är det som gör livet så roligt att leva.

The Tram Sessions skriver under namninsamlingen och hoppas att den här förordningen rivs upp innan den har förstört det goda musikklimat som är Göteborg. Vi uppmanar samtidigt alla de fantastiska artister och band som hittills spelat på vagnen att gå ut på gatorna och spela av hjärtats lust! Låt inte någon stoppa er! Och till publiken där ute säger vi: Stöd de artisterna du tycker är bra och låt de andra bara få vara.

Att få spela musik i det offentliga rummet, som faktiskt tillhör oss alla, är en mänsklig rättighet.

Hälsningar
The Tram Team
Anna Flytström och Jerry Boman

PS Jag tycker att alla band som jag någonsin skivigt om skall gå ut och spela på gatorna! Nu! DS

Makt!

Så jävla bra att alla superlativ tog slut förra gången!

Jerry Boman

En annan dag i solen.

Dag två.



Feldt
Jag har sagt det för: "Feldt tar det osociala i spelandet och ställer ut det på trottoaren, tar binäriteten och gör den folklig". Live blir detta extra tydligt, sällan har jag sett ett så glatt band! Redan under ljudkollen blir de kompisar med ljudtekniker. Värt bragdguld! När de sedan börjar på riktigt känns det som vi alla är polare och hej-å-tjäna-hallå med varandra. Idel leenden sprider sig i Emmaboda. Det är charmig pop med bra inslag av analogsynthiga kryddor. Märkligt att de får spela först, de hade platsat perfekt senare på natten.



CK
Okej så här är det, först gillade jag honom inte alls. Eller alltså hans musik. Sedan såg jag en spelning till och då hände något, jag förstod vad det var CK ville göra. Så är vi då framme vid den här kvällen på Midsommarfestivalen och så jävla skön den killen är! CK äger scenen från första stund med sin lekfulla blandning av rap och pop. Och det är kanske just inblandningen av det sista som gör att jag gillar honom mer och mer, jag hör mer pop nu än förut.
"En på miljonen" är live ett STCC lopp och de som inte hoppar till den är lam...MEN det överlag roligaste är att Britney Spears halv nya låt "If U Seek Amy" låter väldigt likt. Lite långsammare bara... CK släppte låten 2007 och Spears år 2009. Detta kan bara bevisa att CK är en värdstjärna.
Sådär, bring it on bara, jag har gjort det förbjudna, jag har ändrat åsikt.



Lissi Dancefloor Disaster
Smink är det nya stora på Sveriges bästa lilla festival. Men det är skitsamma för viktigare är vinterns bästa låt, Oh my God, låtar helt fantastiskt live! Den låten har kickat igång många regniga dagar för mig och nog fan regnar det nu oxå... LDD är indieelecro i ultrarapid, ett atomdrivet studsbolls helvete som man inte annat kan älska.
Underbara Outrun-pastischenen I´m gonna keep on driving blir ett finger i ögat på alla tjocka gubbar som tvunget skall köra bil inne i stan trots alla tal om miljöförstöring. Kanske är det bara jag som hör det där sista...
LDD är bandet som kommer få betongen att dansa, hustaken böljande i solvarma synkrona robot walks och det är LDD som kommer få dig att sluta med droger. För vem fan behöver det när det svänger utav helvete ändå?



CITY
Björn och Tjompa känner man igen, en del SMK och en del The High Fives. Vad man dock inte känner igen är musiken, för där de flesta slarvar bort sin talang på skoj/skämt så tar CITY livet på allvar. Det är är skönt. Jag vill ha allvar på förkvällen, någon som berättar saker på riktigt och som vågar öppna sig. Natten kan ägnas åt larverier, men nu är det pop om viktiga saker.
Det är strålade bra! Jag sitter i mitt tält och vet inte riktigt vart jag skall ta vägen, nu får det vara nog! Här kommer ytterligare ett band som gör livet värt att leva 2009, med plingplong-sånger, barnramsa-liknade texter om det stora i att vara människa.
Väldigt avslappnat framträdande, två mickar och en liten mp3 runt halsen. Klass på den!



Trasig
Jag är trött på Justice. Jag är trött på Justice. Jag är trött på Justice.
Men de hade ju i allafall entusiasmen kvar. Men känns inte "veva-med-armarna-i-linne" lite... gjort?

Det var ungefär det jag upplevde på Midsommarfestivalen. Det är en väldigt fin festival, som jag hoppas växer och frodas i många år till! Egentligen är det ju perfekt, midsommar och musik. Men den stora fördelen är att den här festivalen fortsätter på det smakfulla spår som Emmabodafestivalen i år avvikit från. Jag yrar inte om att det bara skall vara pop i Emmaboda, men den "stora" festivalen och jag har i år väldigt olika smak. Bra då att den "lilla" festivalen plockar upp tråden och bjuder mig på det bästa nya från Sverige! Tack!

Jerry Boman

En dag i solen.

Ja, ni kan ju fatta att jag hade bästa tältplatsen någonsin! Utsikt över scen på Sveriges kanske just nu bästa festival, Midsommarfestivalen. Det hela utspelade sig i Emmaboda och det var mestadels go sol.

Dag 1:



Television Keeps Us Apart
Midsommar börjar med duon (som på scen är tre) som är den vackra koppling mellan reverbsvalkan i Boat Club och en avslappnad Jens Lekman på bästa berättarhumör. TKUA sprider ut en nostalgisk regnbåge, små vackert slipade synthslingor gör vågor i håret och det blir ett perfekt ljudcollage till din scrapbook om insjösegling. Hypnotiskt med syrsor. Är det bara jag som hör Robot i det här? Mycket bra!



Palpitation
Regnet vräker ner när duo nummer två går upp på scen. Men under mitt paraply får jag uppleva Den stora sorgen. Det skall inte vara solsken, för till ljudet av regnsmatter mot nylon blir Palpitation mycket bättre. Under sitt paraply är man helt själv, man har sitt lilla revir. Kommer någon för nära får de in spetsig pinne i ögat. I det lilla universumet passar Palpitation precis in, det är ensamt och det är i behov av skydd. Dagen efter-känslan är påtaglig, allt i från de skönt diskatbefriande trumspåren till den sönderskrikna rösten.



Kavalleriet
Den resa som varit sedan vintern 2009, då jag fick en anonym skiva sänd till mig hem, är magnifik. Nu står Robin och Christoffer här och backas upp av ett helt band och ta mig fan, det är lugnt ett av landets bästa band just nu. Med vackra smarta texter som blandar svenska och engelska utan att det känns skitnödigt, och med musik som ger hopp om att det går att uppfinna nya saker. Det är dans, poparmen i luften och spontana skrik. Kavalleriet är storslaget, så klart, så färdiga i hela sin uppenbarelse. De utstrålar självsäkerhet. Och det är med rätta! Smink och special gjorda kavajer skulle lätt förpassa det här bandet till ett tokroligt gäng med solsken i blick. Men det är så mycket hjärta i dem att det inte för en sekund går att gå förbi dem.



Christoffer har exploderat som självklar frontfigur, med eget ödmjuk stätt. Vid sin sida har han Robin som står för det fasta och underbart trygga. De två skulle förmodligen inte fungera utan den andra, sån här musik kan bara två riktigt goda vänner göra. Musik som många önskar att de fick sätta sin signatur på. Hade de här två killarna kommit från utlandet hade de varit megastjärnor och garanterat spelat på Way out west! Så bra är det! Midsommarfestivalens bästa band, och om nu skivan kommer till hösten så räkna med att det blir konserter över hela landet.
(se en intervju med Kavalleriet och deras fans i tidigare inlägg)



Kristian Anttila
Ringöns enda stjärna är nog landets jämnaste artist. Jag tror inte han kan göra en kass konsert. Som vanligt känner man sig utvald att få stiga in i Anttilas popvardagsrum, där allt är ljust och självklart. Varje låt är en singel och varje singel en hit. Och ännu har han inte lyckats kopiera sig själv. Mästerklass!
(du hittar en intervju med Anttila i ett tidigare inlägg)

Efter det övergick jag till mer traditionellt midsommarfirade... Hörde dock Adrian Lux på håll, gillade det inte. Och nåddes av röster som sa att någon ur just Adrian Lux slog Frej (Slagsmålsklubben) i huvudet med en mikrofon. Personen skall ha rustat upp på sen under SMKs konsert, drämt micen i huvudet på Frej för att sedan rusa därifrån till en väntade bil och försvinna från platsen. En smash and go-kupp helt enkelt. Onödigt och dumt säger jag.

Allt om dag två kommer inom kort.

Jerry Boman

Jag sprang på Kavalleriet

På Midsommarfestivalen hittade jag också Kavalleriet. Det var kul. Det blev snack om smink, kläder och Ninja Turtles.
Ännu roligare var det att träffa Kavalleriets fans!



Tillsist:
Förmodligen vet ni det redan, annars vet ni det nu: Michael Jackson dog i natt.

Jerry Boman

Ett stillsamt snack vid ett bord

Nu har det hänt saker! Som ni ser, jag har bytt design på bloggen. Det kan man ju tycka var på tiden, senaste det hände var nog 2005... Det nya skall förmodligen göra så att videoklipp blir lite större och bättre att kolla på.
Är det något som inte funkar så hör av dig.

Jag tar och börjar direkt, här hittar du en intervju med Kristian Anttila och i slutet av klippet en snutt från hans spelning på Midsommarfestivalen. Det kommer mer saker därifrån... snart.



Om du har problem med att spela upp klippet så tryck på pause och låt det ladda in helt. Eller så trycker du bort HD funktionen. Det sista är bra om du har en gammal dator.

Jerry Boman