En dag i solen.

Ja, ni kan ju fatta att jag hade bästa tältplatsen någonsin! Utsikt över scen på Sveriges kanske just nu bästa festival, Midsommarfestivalen. Det hela utspelade sig i Emmaboda och det var mestadels go sol.

Dag 1:



Television Keeps Us Apart
Midsommar börjar med duon (som på scen är tre) som är den vackra koppling mellan reverbsvalkan i Boat Club och en avslappnad Jens Lekman på bästa berättarhumör. TKUA sprider ut en nostalgisk regnbåge, små vackert slipade synthslingor gör vågor i håret och det blir ett perfekt ljudcollage till din scrapbook om insjösegling. Hypnotiskt med syrsor. Är det bara jag som hör Robot i det här? Mycket bra!



Palpitation
Regnet vräker ner när duo nummer två går upp på scen. Men under mitt paraply får jag uppleva Den stora sorgen. Det skall inte vara solsken, för till ljudet av regnsmatter mot nylon blir Palpitation mycket bättre. Under sitt paraply är man helt själv, man har sitt lilla revir. Kommer någon för nära får de in spetsig pinne i ögat. I det lilla universumet passar Palpitation precis in, det är ensamt och det är i behov av skydd. Dagen efter-känslan är påtaglig, allt i från de skönt diskatbefriande trumspåren till den sönderskrikna rösten.



Kavalleriet
Den resa som varit sedan vintern 2009, då jag fick en anonym skiva sänd till mig hem, är magnifik. Nu står Robin och Christoffer här och backas upp av ett helt band och ta mig fan, det är lugnt ett av landets bästa band just nu. Med vackra smarta texter som blandar svenska och engelska utan att det känns skitnödigt, och med musik som ger hopp om att det går att uppfinna nya saker. Det är dans, poparmen i luften och spontana skrik. Kavalleriet är storslaget, så klart, så färdiga i hela sin uppenbarelse. De utstrålar självsäkerhet. Och det är med rätta! Smink och special gjorda kavajer skulle lätt förpassa det här bandet till ett tokroligt gäng med solsken i blick. Men det är så mycket hjärta i dem att det inte för en sekund går att gå förbi dem.



Christoffer har exploderat som självklar frontfigur, med eget ödmjuk stätt. Vid sin sida har han Robin som står för det fasta och underbart trygga. De två skulle förmodligen inte fungera utan den andra, sån här musik kan bara två riktigt goda vänner göra. Musik som många önskar att de fick sätta sin signatur på. Hade de här två killarna kommit från utlandet hade de varit megastjärnor och garanterat spelat på Way out west! Så bra är det! Midsommarfestivalens bästa band, och om nu skivan kommer till hösten så räkna med att det blir konserter över hela landet.
(se en intervju med Kavalleriet och deras fans i tidigare inlägg)



Kristian Anttila
Ringöns enda stjärna är nog landets jämnaste artist. Jag tror inte han kan göra en kass konsert. Som vanligt känner man sig utvald att få stiga in i Anttilas popvardagsrum, där allt är ljust och självklart. Varje låt är en singel och varje singel en hit. Och ännu har han inte lyckats kopiera sig själv. Mästerklass!
(du hittar en intervju med Anttila i ett tidigare inlägg)

Efter det övergick jag till mer traditionellt midsommarfirade... Hörde dock Adrian Lux på håll, gillade det inte. Och nåddes av röster som sa att någon ur just Adrian Lux slog Frej (Slagsmålsklubben) i huvudet med en mikrofon. Personen skall ha rustat upp på sen under SMKs konsert, drämt micen i huvudet på Frej för att sedan rusa därifrån till en väntade bil och försvinna från platsen. En smash and go-kupp helt enkelt. Onödigt och dumt säger jag.

Allt om dag två kommer inom kort.

Jerry Boman

Jag sprang på Kavalleriet

På Midsommarfestivalen hittade jag också Kavalleriet. Det var kul. Det blev snack om smink, kläder och Ninja Turtles.
Ännu roligare var det att träffa Kavalleriets fans!



Tillsist:
Förmodligen vet ni det redan, annars vet ni det nu: Michael Jackson dog i natt.

Jerry Boman

Ett stillsamt snack vid ett bord

Nu har det hänt saker! Som ni ser, jag har bytt design på bloggen. Det kan man ju tycka var på tiden, senaste det hände var nog 2005... Det nya skall förmodligen göra så att videoklipp blir lite större och bättre att kolla på.
Är det något som inte funkar så hör av dig.

Jag tar och börjar direkt, här hittar du en intervju med Kristian Anttila och i slutet av klippet en snutt från hans spelning på Midsommarfestivalen. Det kommer mer saker därifrån... snart.



Om du har problem med att spela upp klippet så tryck på pause och låt det ladda in helt. Eller så trycker du bort HD funktionen. Det sista är bra om du har en gammal dator.

Jerry Boman

En sista natt

Okej, det blev en liten grej till innan jag flyr den här stan:

Onsdag kväll/natt (17 juni) kommer jag säga det riktiga ajö:et till Göteborg. Jag kommer spela skivor under bar himmel på en av de vackraste platserna. Det kommer bli ståtligt och underbart! Förvänta er nytt men oxå någon go äldre musik. De andra som spelar kommer förmodligen spela en massa äldre musik, så gillar du det kan du komma ändå.
(jag vet, igår sa jag hej då och ajö på Andra Lång på måndagen och nu skall jag göra det igen. Men va fan...)
Så, om ni vill ha en fin kväll/natt så hör ni av er så skall jag berätta vart ni skall gå. Det hela är lite hemligt och jag vill inte att hela eventet blir offer för någon idiot razzia. Men dra i väg ett e-brev så ska jag berätta.

Ses vi inte där, så ses vi på Midsommarfestivalen, på En ljummen i gräset eller varför inte på Makthaverskan på Debaser nästa vecka?!

Jerry Boman

Hej då Göteborg och Hej Stockholm!

Den korta kalla sanningen:
Så här ligger det till, jag flyttar på lördag (13 juni) till Stockholm. De senaste veckorna har varit fulla av lägenhetsförsäljning, lägenhetsköp, och allehanda flyttbestyr. Därför den något klena uppdateringen. Bloggen kommer fortsätta, såklart! Tro inget annat.
Sista dagen i Göteborg är den 18 juni, så skall ni något ni vill ta upp med mig i real life, gör det innan det. Folk som vill klippa till mig behöver inte höra av sig.

Den lite mer varma känslan:
2004 startade jag en blogg om musik. En liten publikation om musiken som berörde mig mest, om musiken i min närhet. Det råkade bli en blogg Göteborg.
Jag tyckte att musikjournalister satt för mycket på sin röv och lyssnade på skivor, när den riktiga verkligheten pågår på klubbar och på scener. Jag tycker att man ska uppleva saker, därför råkade min blogg handla om Göteborg

Bloggen växte till ett monster, plötsligt visste alla vem jag var. Trevligt men också obehagligt. För jag är en blyg kille. En jävligt blyg kille som bara gillar pop väldigt väldigt mycket. En popkille som inget annat hellre vill än att berätta om alla de fantastiska människor som spelar i band, som fixar klubbar, som spelar skivor och som hänger i barer.
Plötsligt satt jag i tv, i radio, såg mitt namn i rubrikbokstäver på första sidan i GP, spelade skivor på klubbar, var redaktör för en musiksite, fixade klubbar och låg med snygga tjejer. Allt tack vare att jag en kväll fick nog, nog på att alla musikjournalister som sitter på sin röv och lyssnar på skivor.

Jag skulle vilja tacka alla jag känner i Göteborg, ni är många och folk klagar ibland på att jag skriver för långa inlägg, men några vill jag ändå räkna upp:

Tobias Isaksson. (Irene, Laurel Music, Klubb Mono, Klubb Mint Condition med mera) Fixade en av de klubbar jag besökte mest när jag var ny i Göteborg, klubb Mono. Minns än idag hur han kom fram en kväll på Pustervik och hälsade, att han undrade så vem jag var. Jag stod ju alltid där på hans klubb och lyssnade till banden. Han inledde konversationen med: ”Jag vill bara säga detta inte är ett försök till att ragga på dig men Vem är du?”. Några kvällar senare spelade Irene för första gången… Numera hittar man Tobbe i Stockholm där han jobbar på Monstera när han inte spelar skivor överallt.

Mattias Jansson. (Cosy Den)
”Hej Mattias. Jag såg att Sibiria skulle spela i din lägenhet i Bergsjön. Jag vill väldigt gärna komma. Jag är snäll och luktar inte illa.”
Ungefär så börjar ett mail jag skrev till adressen ”Poppen måste dö”. Killen bakom hette/heter Mattias och det var typ 2005 eller vintern 2004. Här satt en kille i Bergsjön och fixade konserter i sin lägenhet. För bra för att vara sant!
Det blev många kvällar i Bergsjön (jävlar va rädda vi popsnören var när vi skulle hem), det blev många kvällar på Cosy Den runt om i stan. Alltid var och är Mattias lika trevlig. Nu hittar man killen i Stockholm där Cosy Den fortsätter sprida bra musik, Landet är basen och i augusti är det Cosy Den-festival. Så kan det gå.
Tack Mattias för att du finns, du har gjort en av Sveriges största kulturgärningar och fått alldeles för lite credd/pengar för det. Verkligen.

Joel Sjöö. (The Shift, They Live By Night)
Vi träffades genom jobbet, men en av de första saker denne då journaliststuderade sa var ”Jag skall leva på musiken, att vara journalist är bara ett sätt att tjäna pengar”. Jag gillade honom direkt! Det blev en resa till Peking hösten 2004, en musikdokumentär och besök på många av den stans klubbar. Joel har varit mitt goda samvete, han räddar mig.
Det har varit väldigt roligt att få följa ett band från de första lyssningarna i en sliten mp3spelare och hela vägen till Grammis samt P3. Tack Joel, jag kommer fika med dig mer.
Nu hittar man Joel i Stockholm…

Jag inser nu att alla de jag räknat upp först bor i Stockholm numera. Vad säger det?

Men stan är ju full av så många jag vill tacka:

Johan Helmstad. (Join Our Club) Den förste som satte mig i ett djbås. Jag var övermänskligt nervös.
Johan Schmeling (Kontiki). Som tvingade mig att köra klubb. Evigt tacksam.
Anders Christensson. (Populär, Killing Music m.m) Det finns en anledning till varför låten ”Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?” finns.
Adam Joleby. (Almedal) Du sa rätt saker när mitt liv var kasst. Kanske fattade du det inte men det hjälpte mig.
Christian Pallin. (Koloni) Gick ett tag under namnet ”Flyers-Christian”, detta var alltså pre-Facebook. Alltid hade han minst tre flyers att dela ut som berättade om arrangemang med band jag inte kunde uttala namnet på. Numera sköter han det digitalt, men fortfarande med samma entusiasm. Ge killen statligt kulturstöd nu!

Tack också till: Ulrika Mild, Jonas Johnsson, Julia Granberg, Annika Forsberg, Mindy Laura, Karin Bengtsson, Navid Modiri, David Urwitz, Lisa Pedersen, Patrik Herrström, Jonk, Fransico Ramirez Franzen, Erik Weimann, Göran Agnetun, Erik Grahn, Blenda-Lars, Plåt-Erik, Hatt-Erik, Rille, Fanny, Karin Londré, Ralle, Kräft-Christian och Kräft-Johan, Ljudtekniker-Anna, Ljudtekniker-Erik, Klara Grape, Ola G, Anttila, Pats, Anna von Hall, Martin och Anders Molin, Border-Elin, Peter Sjöholm, Sebastian Hess, Lisa G, PP-Alex, André, Biffen, TLBN-Martin, Robin, Timo, Emil, Max, Hans, Paul och Christer, Vapnet-Martin, Stefan Strömberg, Jens… och alla andra som jag glömt. Vad ska jag göra utan er?

Shit, vilken resa det varit!
Nu börjar del två eller nått.


Till er som bor i Stockholm: Ge mig tips på allt som händer. Jag gillar pop.

Tills er som sänder skivor hem till mig: Sök upp min nya adress. Ser med glädje fram emot nytt! Dock kommer jag inte lyssna på allt, jag går hellre ut…


Tillsist:
På midsommar åker alla med vettet i behåll till Emmaboda! Det ryktas om kanonväder!


Jerry Boman

PS Jag tycker fortfarande att för många journalister sitter på sin röv och lyssnar på musik. DS

Blåstick, folktomt och bästa låten just nu

Det börjar runt två, Sveriges nationalorkester och tillika Göteborgs bästa band, kör några covers i Slottsskogen. Gräset är packat av barn och russin samt allt därimellan. Bra sätt att vakna på! Det är mäktigt att höra Symfonikerna brassa på och killen som snackar mellan styckena (Måns Pär Fogelberg)
är precis så där P4-genomtrevlig och balanserad som tillfället kräver. Mjuk som en dunkudde men ändå lite spännade edge.



Det är fotboll på Magasinsgatan. Matchen skall visas på tv inne och ute. Rätt bra med folk med andra ord. De flesta är elaka och dumma. Ni säger förmodligen att ni bryr er om kultur, ni står där och kollar på modevisningen, och nickar lite klädsamt intellektuellt. Men ni är dumma och trångsynta.
För när They Live By Night ställer sig på gatan och kör en halv akustisk spelning bryr sig...ingen. Det är en gåta. Ni är max tio meter bort, och så står det konstnärer mitt framför näsan på er och ni bryr er inte. Kom inte här och spela viktiga vänner. Ni är dumma men det är ju eran förlust.

They Live By Night stöper om sina låtar, det går långsammare och är tunna likt skivat knäckebröd. För er som inte verkar fatta och inte lyssnade kan jag berätta att man nu än mer hör potesialen i radiolåtarna (ja, de spelas på radio). När allt är bortskalat återstår bara en liten vacker samling vissevänliga låtar om drömmar. They Live By Night handlar om att aldrig glömma sin dröm. Det är det viktigaste och mest romantiska vi har, våra tankar om det det en gång skall bli bra. Att vi en gång skall få den perfekta dagen.

Jag tänkte mer om er som rörde er runt Magasingatan, visst jag kan ju inte vara förbannad men det är jag ändå. Lyssna på klippet och tala om för mig att den låten inte är värld 10 meters promenad. Säg det rakt in i webbkameran bara. Posta ett Youtubeklipp där du tydligt och klart tar ställning för den kulturella skymningen som rådde på Magasinsgatan i lördags.



Inne på Sticky är det blått och svart. Härligt fotbollsbefriat och isande kallt. Någon har dragit på AC:n för fullt men det gör inte så mycket, jag trivs. För på scen står bandet som inom kort kan få samma status som Border Daniel... eller föresten nej det kommer inte att hända. Sista skivan för för jävla kass (Hit that city från 2001, det är väl egentligen bara Bad dream som är bra där.) Men resten är storslaget! Man kommer inte ifrån att Modern Love är topp fem bästa låtarn i Sverige någonsin. Så sammanfattade av ett tillstånd. Vi har alla varit där, perfekt fylla och självförtrondet på topp. Inte ens ett ratade biter. Du är inte ensam och du är fan lite cool mitt i allt avståndstagande. Det är en sexig låt, drypande av lust utan att peka med hela handen. Sådan frusteration.
Det är i den bubblan vi har Yvonne, det är ensamt och sexigt. Missförstånd och burleska mörker nätter. Musiken är stundtals monoton, bankar in känslan av hopplöshet.




Så vad händer då med Yvonne? Jag tänkte att förra årets spelning var den sista, Henric var så sjuk att han kanppt stog på benen men nu verkar ha ha piggnat till.
Jag vill inte se Yvonne mer, inte om det inte blir något nytt material. Inget mer harvande i nostagi skimmer. Och skall det bli en ny skiva så stäng ute David Lindh. Han kan gärna spela men han ska inte sjunga.

Tillsist:
Här kommer några bra musikvideor att kolla på:

Alltså, jag ryser! Så hårt och slutet är helt briljant! Vilken text!

Alla dansar och ler när de sjunger om ångest
Och dj spelar samma låtar för hundrade gången

Gött att någon tog bladet från munnen.

Mer hittar du HÄR.

Om ni i följande video kollar från runt 2:30 så kanske ni hittar en kille ni känner igen... eller varför inte se på hela videon förresten!


Tillsist2:
Nu tar vi och firar sommar va?! Då tar ni och lyssnar på:

Springfield Riots (Texas) med låten Bells and Chimes.
Fin känsla där, ta en kall i parken och bara hänga där till solen går ner.

Sommrens låt är annars:

Mitt piano med Du säger ingenting det säger allt
Vilken poplåt, jag vill klä mig i mina färgladaste kläder, måla naglarna glittriga och fjortishoppa utav helvete!! Jag är kär! You had me at hello-typ!
Alexandra Ramnewall bor i Stockholm men kommer från...Mjöback utanför Borås.



Tillsist3:
Just det, i torsdags hade The Tram team lite föreläsning om The Tram Sessions på Park Lane. Tokmycket folk och Lisa Pedersen gjorde att bejublat inhopp! Riktigt skoj!
Läs mer om grejjen här.

Jerry Boman