För oss som sveks i slowmotion.

Vi tar det med en gång, kan du höra skillnad? Är det viktigt? Jag skulle inte tro det, men okej då om du så tvunget vill ha något att hänga upp det på så är det väl bra. Men ärligt talat, vad spelar det för roll? Att Jonathan Johansson är kristen hör liksom inte hit. Det är som om det skulle vara viktigt att snacka om han var snickare eller sjöman. Jag hittar fler religiösa referenser i en massa annan musik, så det kan ju inte vara det. Men det är ju klart, som PR trick är det ju oslagbart. Annars hade jag ju inte tagit upp det, inte heller jesussiten.se.



Det var länge sedan det var så mycket folk på Svanen, i alla fall om man ser till hur trångt det är framför scen när Johansson går upp i snygg pälsmössa. Mannen med den vassaste hakan sedan 60-talets superhjältar har fått våra ögon spetsiga. I låten ”Aldrig Ensam” hör vi en ny tid, en smygande obehagskänsla. För er som sett ”Låt den rätte komma in” förstår precis att detta är soundtracket till din mardröm. Om att vi är själva men ändå bevakade, iakttagna. Vi som också bevakar tillbaka, evigt tjuvtittade bakom stängda fönster.

Sen har vi slowsamban ”En hand i himlen”, inget som lyfter taket men lokalen fylls med luft. Just luft är annars en återkommande tanke, det är luftiga symfonier har framför. Här finns plats för tankarna, plats för alla om har känt kylan mot huden. Johanssons nattpoesi slingrar sig fram genom blått ljus. Då och då stöter den , likt en flipperkula, mot takten och omformas.
Live är ”En hand i himmelen” mycket mer levande än på fil. Bandet gör sitt och det är roligt när det flesta spelas live, jag ser en av personerna jobba frenetiskt med att spela ett enda ljud på sin klaviatur. Det är roligt!

Sist. Psalm Noll Noll. Din nya knarklåt, din nya repeatvaggvisa du aldrig kommer ifrån. Hemvägen efter förfallet och sveket. Knyt handen i fickan, sparka burkarna framför dig så de träffar fina gatans suv:ar. Hjälp är på väg om du bara ber om det.
En mycket mycket vacker låt. Storslagen. I vissa stunder snuddar den vid Kents 747 till upplevelsen. Den perfekta låten att sakta ta sig ut med. Den finaste tanken som bär en enda hem.

Jonathan Johansson är de långsammas hjälte. Satt på piedestal av oss som aldrig får nog av den saktfärdiga uppgörelsen, av det smygande crescendot. En hjälte för oss som sveks i slowmotion. Som aldrig såg förnedringen komma.

Tillsist:

Det var en stund sedan, känns som ett annat liv, men Måns berättade att han hade saker på gång på svenska. En kväll på Star of India. Kanske vad det just det här han menade?
Leopold på svenska. Så är det, samma band men med annat språk. Och en låt som är så geografisk att det svämmar över, vem har någonsin sjungit om Ödeshög? En rak berättelse om en resa från väst till öst, samtidigt om en inre resa, bort och hem. Vackert.
Så en låt om hur bandet började. Rak på här också. Det är det svåraste, att vara så direkt berättande, så hårdkokt. Ljungs reder ut det, stundtals lika elegant som Håkan i Tro & Tvivel. Den ödesmättade berättelsen ger mig känslor av saker som hänt som man inte vill glömma.
Vad kommer vi ha kvar…

Tillsist2:

Photoshop – nu även på flaska.

Jerry Boman

Med punk på armen.

-Du gillar väl egentligen inte punk.

Peter Sjöholm har sin analys klar några timmar innan han skall upp på Kontikis minimala scen för Syster Ingrids första spelning.
Okej, det står pop på min arm men jag kan lyssna på annat också. Jag skulle aldrig yttra orden ”Jag lyssnar på allt”, för det gör jag absolut inte. Men jag försöker ge allt en chans, och hur skall man veta att handklapp och tamburiner är det bästa om man inte vet vad det andra är? Jag lärde mig massor på Front 242, jag lärde mig en del på Gorillakillarna och jag tänkte att man lär sig något om man går på en punkspelning.



Först kommer söndagen och det är den perfekta dagen för konserter på Rösska. Jag smiter in bakvägen med Raketmaskinen-Amanda (dörrarna var stängda den vanliga vägen, fullt var ord som viskades…). Väl inne har hon redan börjat bygga musik. Det är det enda sättet man kan beskriva Midori Hiranos musik. Hon bygger sakta upp sina låtar, samplar sig själv och sina instrument. Lager för lager. Det tar tid men blir oändligt vackert i slutet.

Japanskan jobbar med piano, en dator och diverse pedaler. Det är teknisk fulländning, inga fel.

Det är där det blir tråkigt, varje låt bygger på samma teknik. Hon lägger en slinga, och en slinga ovanpå det. In med spastiska trummljud, bas och så någon slinga till. Sen sjunger hon till det. Förenklat går det till precis så. Hela tiden. Det blir tråkigt i längden, hur vackert det än är.

Men på det stora hela är det en underbar söndagsaktivitet. När jag går ut har våren kommit…



Så är det då tisdag och Syster Ingrid skall ha sin första spelning. Bandet består av några vänner med synthlegendaren Peter Sjöholm i spetsen. Bandet verkar ha börjat som ploj men efter att de fått fyra fyrar i GP (på en demo de spelat in i replokalen) så verkar de ha tagit fart. Vi snackar alltså punk här…

Det första jag slås av är Peters texter, som vanligt är de vardagsarealism med en finurlig tvist. De kan verka ytliga men faktiskt, här finns ett visst mått av samhällskritik. Inte den stora som många tråkiga punkband fortfarande kör med, nä Syster Ingrid är smartare än så. Ta öppningslåten ”Jag behöver ingen stereo jag har Myspace”. Man skulle kunna byta ut det mot Spotify eller liknade. Man kan spåra en liten uppgivenhet att de pojkrum och de flickrum som bandmedlemmarna besökte i sin ungdom inte längre finns. Att man inte längre kan veta vad folk har för musiksmak genom att komma hem till dem, alla har ju tillgång till allt och kan således anpassa sitt lyssnade till den som är på besök. Rätt bedrägligt faktiskt.

Sen har man roliga låtar som handlar om absurda drömmar om att man spelar bas i Kent, en 50 sekunder kort flåslåt som handlar om Göteborgs varvet och någon låt om hur man blir av med dörrförsäljare. (man tar en megafon och skriker NEJ högt).

Ja du Peter, jag kanske inte gillar punk men det här var en väldigt bra upplevelse! Syster Ingrid är bra! Jag är helt övertygad om att de här låtarna kan spridas, de kommer finnas en publik. Den där publiken som gillar småknasighet, snabba trummor och smarta texter. Se bara på ur landet låg i början av 90-talet. När DLK, Strebers och Radioaktiva Räker var överallt.

Nu är ju inte Syster Ingrid ensamma om att göra det här, men de gör det väldigt bra. I Peter har de en stor underhållare vid micen. Han kan själv få ett tisdagssegt Kontiki upp på benen och faktiskt le. För det är de man gör efter en stund, man ler. Syster Ingrid är gladpunk, underhållning som ändå vill berätta.



Ger efterbandet Fred på jorden några minuter, storbands reggae är verkligen inte min grej. Men det var ju inte precis som jag pinades…

Stor applåd till Eddie Wheeler som håller i klubben. Hans små avslappnade intervjuer med banden är underbara! Mer!

Tillsist:
Ni missar inte Compute på Storan på fredag! Och ni missar inte Jonathan Johansson på torsdag på Svanen.

Jerry Boman

Framåt och avslöjat.

Jag säger det igen, Pustervik är mitt vardagsrum. Alltid trevligt. Och i fredags tog de en ytterligare ett kliv framåt. Jag fick den finaste stämpel jag någonsin fått. Alltså, kolla på bilden ovan! Vackert. Stilfullt. Nu undrar jag när resten av klubbar/konserter/ställen tar efter. Vem gör 2009 års snyggaste stämpel? Här är finns ett utrymme för stans konstnärer som är i det närmaste outforskat! Fram med bläcket och börja skära gummi.



Vi brukar med kärlek i blicken kalla dem för "Koloniband"*). Banden som tänjer gränserna, som böjer ljud och ibland till och med ljuset. De som omformar verkligheten en smula. Det är verkligen inget skällsord, det är en hyllning till kreativiteten och känslan. De här banden tar steg, hoppar till höger och vänster, vänder sig om. Jag är så glad att de finns, de utmanar mitt huvud.

Extended Heads är din totalt hänsynslöse kusin. Släktmedlemmen som berättar fläckisar för farmor, som spyr på julottan, som snor silverskeden och som släpper ut luften ur din grannes cykeldäck. Det svänger, och det är underhållning. En nobelfest i fack spelar punk. En välkommen-hem konsert där alla dör. Allt på en gång. Takterna går i vandra, rösten pendlar mellan mörker och skrik. Texten är oviktig men ändå viktig. Det går nog bara att säga på ett sätt, vi är inbjudna till ett jam som sitter ihop. En obehaglig känsla, kan vara det närmaste du kommer vampyrer på riktigt.

Humorgrunge. Där andra går ner sig, förlorar sig i själadöd ställer sig EH rakt upp och fiskar på efter känslan. Jag ler, för det är roligt det här. Inte lika mycket buskis som Quit your dayjob men nu fattar, stor underhållning som ändå ger huvudet saker.

Kommer mest ihåg "From the desk of AK". Kanske för att de fått in Burkina Faso, kanske för sköna sången, kanske för Pontus slit bakom trummorna. Låten ett gammalt tvspel intryckt i en emulator som är på tok för snabb. Allt blir hetsigt och svamparna nästan omöjliga att se.

27 mars spelar de på Röda sten och då tycker jag då går dit. Det finns två lägen, anting håller du dig nykter eller så bängar du ner dig totalt. Det går inte att fega med EH.

*) Vad som händer på Koloni hittar du här.

Tillsist:
Magiskt men tragiskt:

Här har vi vinnaren av Stora journalistpriset 2009! Jag snackar alltså om personen som dolt filmar, en storslagen gärning. Det här är bara ytterligare en anledning till varför ingen normal människa vill betala tvlicensen. Fy fan! Lägg ner Rea era idioter! Jag tycker så synd och flickan, hon vill ju som så många andra vara med i tv. När då ett produktionsbolag, och indirekt SVT, utnyttjar det är det fan värre än att packa in en bunt alkoholister med skev självbild i ett hus och kasta spritbomber på dem. Fy fan! Jag hoppas ni alla sitter och filar på ert hatbrev till SVT.
Och faktiskt, jag fick upp känslan för Frej här. Han styr det hela. Underbart. De verkar inte fatta att han driver med dem. Att Simon var en skön snubbe visste jag redan.

Sen kan det ju vara fake alltihopa...

Tillsist2:
Ja, det var ju bara en tidfråga i depressionstider: Ultima Thule jobbar på en ny skiva. Hej Ian och Bert!
(nä, jag tänker inte länka till dem)

Jerry Boman

Enkelt och svårt.

Kort och koncist:
We are soldiers we have guns har gått från Malin Dahlberg änglaröst till samma fantastiska röst med tillägget skärpa i melodierna. Samtidigt som Malin numera är helt överjävlig på gitarren, så finns enkelheten i låtarna kvar. Det är avskalat, få ljud som dämmer upp bakom rösten. Där andra bygger ljudmurar gör WASWHG på sin höjd hönsnät. Det är bra, för den som bäddar in den rösten är inte klok i huvudet.

Bäst på kvällen är November. En leksakslåt, en popdänga klar för min Ipod. Lättsama färger som drömmer, och samtidigt grimerar av ledsamhet. Att en så fin uppåt låt kan få en att tänka regntankar. Storslaget.
Tillbaka till det enkla, men samtidigt svåra. WASWHG kombinerar tiden perfekt, det är underbart välspelat samtidigt det välkända rakt på enkla. De träffar Göteborg mitt i magen.

Tillsist:
Lyssnar på Makthaverskan och känner för att starta ett upplopp, riva någon vägg och klippa till idioter. Ett av stans bästa band just nu! Lyssna på dem när våren är för äcklig, när nykära puckon överbefolkar parkerna eller lyssna när du skall upp i ringen.
Bäst är German Boy! Vilken energi! The power of upprepning!

Jerry Boman

Surmule Coldplay och ett vinnade band.

Vi börjar med fredagens Popical och förutsättningarna är följande:
Ett band får chansen att spela med Göteborgs Symfoniker. Hela tanken är god, bland annat har Timo och Hellsongs stått på någon av Konserthusets scener. Den här gången var det betydligt mindre Quarterhorse tur. För det är så, QH är kanske det minst meriterade bandet som fått den här chansen. Men desto större och finare är grejen. Att ”proffsmusikerna” lånar ut sig själva för att göra det här bandets dag är vackert.

Jag har sett QH några gånger, i början var jag faktiskt inte speciellt imponerad, det var för mycket hej-vi-gillar-dammiga-vägar-i-amerika för min smak. Men bandet utvecklades, hittade sin egen still och ja, nu är det en stor sak att se dem. Det är kompletta artister som tar plats. Jag hinner tyvärr bara se sista halvan av konserten men det är mycket vackert. QH har dragit sig ifrån alt countryn och rör sig mer mot popen. Med melodier inte självklart catchy jobbar de sig inåt i mig. Den del av symfonikerna som är med, en del blås, en del viola och cello, förstärker musiken till att bli poppampigt. Men den enskilda prylen som gör QH bättre nu än då är Sofia Assarsons noga avmätta blandning av 60-tals girlgroup och Courtney Love desperation. Ena stunden rosa nästa svart. Tyll och nitar blinkar också förbi i musiken, ibland tänker jag faktiskt rock, och då känns Amerika väldigt långt borta.

QH klarade av den här saken galant, även om jag faktiskt aldrig tvekade. För band som bygger sin musik på egen känsla än tillfällig och snabb hype kommer alltid vinna i längden.

Sen är det faktiskt skönt att se någon ur symfonikerna spela fel, det gör dem mänskliga och bättre. Det här dribblandet om att de aldrig spelar fel är lite obehagligt. Jag gillar det kantstötta och när stråken slinter är det långt mycket större än alla rätt. För hur skall man veta vad som är rätt när man aldrig får se felen?



Över till lördagen och 2000-talets mest omdiskuterade konsert, Glasvegas. Biljetterna tog slut rekordsnabbt, på 2 minuter… alltså 120 sekunder, tog 600 biljetter slut. Sedan dess har det snackats, om klassiker, om det otroligt stora som kommer ske och om hur makalöst strålande omvälvande konserten kommer bli…

Okej nu kommer det, och det här vill jag fan inte skriva:

Jag får se ett Surmule Coldplay, ett band mitt i en hektisk turnéperiod som mest verkar tänka på att det är ännu en kväll på scen. Jag saknar liv och död prylen, för i mitt huvud under ensamma nätter då jag faktiskt lyssnat sönder Daddy´s Gone, är det på liv och död. Det är så privat, så nära.

Det mesta som kommer fram den här kvällen är hejjaklacks körerna, svennebanan banala publik grymtningar. Långt bort kan jag känna och se ett band som egentligen vill säga en massa men som tvingats in i vi-skall-sälja-skiten-ur-er. Det är tråkigt. När Go square go kommer, och jag tror att golvet kommer spricka, så händer…inget. De flesta verkar knappt känna igen låten.

Visst, Daddy´s Gone är storslagen, men jag får ingen gåshud. De spelar låten precis som på skivan, inget extra ingen glöd.
Men när man tänker efter, vad trodde vi, här är ett band som släppt en skiva och som fått världens uppskattning, vad kan man egentligen förvänta sig. Jo, kanske lite mer av det där sociala engagemanget som de snackat sig hesa om i alla intervjuer. Var lite mer förbannade, lite mer spott på scen. Om de inte skärper sig tror jag faktiskt att vi glömt dem om något år, vilket är synd. För de har ju hittat något viktigt, men i lördags på Storan hade de inte kraft att plocka fram det.

Roligast under kvällen är all extra personal, det är en person som bara bär fram handdukar till bandet, men mest skrattar jag åt tjejen vars uppgift verkar vara att lysa med ficklampa på trappstegen ut från scen, så att ingen ramlar. Överhybris någon?

Tillsist:
Tack alla som dansade skiten ur sig på Styrbord Barbord i fredags! Jag tog mina tjugo minuter i båset och bjöd på fem låter från världens bästa band och världens bästa skiva, fem låtar från Broder Daniel Forever. Ja, antingen hatade man det eller älskade man det. Det kom i alla fall rykten om att båten gungade när jag drog på I´ll be gone…

Jerry Boman

Musik på hallmattan

Det har regnat in skivor genom min dörr det senaste, här är några:

Feldt

Feldt kommer från Blekinge som så mycket annat bra just nu (Kusowsky, Franke osv). Men det finns inget speciellt ljud från det lilla landskapet på undantag. Feldt blandar gitarrrock med synthar, pop men trummaskiner, fina luftlätta melodier som låter dockhus mixas ihop med hårda vassa distade ljudmattor. Det här är tvspel på semester, ett 8bitars med en drink i handen. Framför tven i solstol. Feldt tar det osociala i spelandet och ställer ut det på trottoaren, tar binäriteten och gör den folklig.

Gustav och Daniel gör tre underbara låter på den här skivan. Men det är två låtar till och här förstår jag inte riktigt. De frångår allt och drar till med en pianoballad och en akustiskgitarr macka. Det är inte lika roligt. Men allt är förlåtet. De tre första är fina små pärlor som kommer rulla i mitt huvud. Bäst är ”My future in your plans”, för energin. Den slår ömsom smeker. Mycket fin orgel! Jag blir glad när jag lyssnar på Feldt!
Bandet spelar på Midsommarfestivalen ser jag, det luktar framgång för den lilla festivalen!

Delacroix

Nu blir det märkligt, jag får en skiva från Delacroix. Skrikpop från typ hela landet, folk bor i Stockholm, Bollnäs och Gävle. Men det är inget mot ljudförvirringen, på skivan låter bästa spåret ”Midnight boy in the city delights” rätt mesig. Platt och ja, jag bryr mig inte. Går in på bandets myspace, där de fördelaktigt lagt just låt två först. Förmodligen kom de på att den faktiskt är bättre. Och här låter det större, skitigare och det mullrar mer. Låten rullar över mig på ett helt annat sätt! Kanske är det myspaces bristande ljudkvalitet som helt enkelt passar för den här sortens desperationslåtar? För det är mycket som skall ut, och då pallar i allfall inte jag höra varenda nyans av en låt. Det måste finnas ett filter, en hinna som inte släpper igenom allt. Med den där filten över högtalaren är det en grym låt, tror att jag skulle gilla den ännu mer live! Ett rockigare Bye Bye Bicycle!

Spår ett ”Wait is all we do” låter Ram Di Dam fast helt utan känslan. (ja jag gillar att likna saker vid saker som är aktuella inte saker som var intressanta förut, för visst, jag vet det är tex The Strokes det låter som)

The Tension

Det finns två rum på Jazzhuset, lilla och stora. I båda står det ett djbås, där diverse spelar skivor. Jag gillar mest att spela skivor i lilla rummet, mest för närheten till folk och för att det liksom inte är ett krav på att man måste ”hålla golvet” dvs alla måste inte dansa hela tiden. Man kan spela de där låtarna som alla efter ett tag kommer fatta är den danslåt, men den just nu, i stadiet nyfödd, inte riktigt får alla att röra på påkarna.

”Bury the old” med The tension är en Lilla rummet låt. En snygg låt som är svängig utav helvete, om man lyssnar några gånger. En danslåt. Och den distade synthen (jag börjar se ett mönster bland banden som är just nu) med slingan är så bra! Det blir näven i luften till ”wanna meet you somewere underground”!
Så mycket mer finns inte att säga, det här aspirerar på kvartalets låt.

Så kommer dp låt två på skivan, ”Put me on the dancefloor” och ja, här fortsätter framgången. Jag tycker det här väldigt mycket bättre än 90% av de band som folk envisas med att bjuda hit från England bara för att de är från just England. Gräv där du står Mister bandbokare! ”Put me on the dancefloor” är mer radio än dansgolv. En snygg låt!

Tillsist:
En bild som förklarar typ allt om hur roligt det är att spela Göteborgspop i Stockholm, hur förbannat roligt det är att ha en Göteborgsklubb på Knast i Stockholm!


Foto: Alexandra Rodell

Eller kanske en annan bild som också visar hur det var:


Tillsist2:
På fredag spelar jag skivor mellan 02:20 och 02:40 på Styrbord, jag är med på Extra Indie och jag har ingen susning om vad jag skall spela. Alltså, 20 minuter. Jag har en tanke men jag vet inte om jag vågar…

Tillsist3:

Roligt att spela skivor på Pingisklubben i måndags! Bra med folk och faktiskt, en hel del dansade mitt i pingpongen! Jag (aka DJ Fotvård) och Vit katt (aka Border-Elin) har inte precis samma skivor, men det var nog en väldigt bra blandning.

Jerry Boman