Vi har varit ihop i några månader nu. Det har varit himlastormande, vackert och jag har ofta känt mig väldigt glad i din närhet. Du gav mig hopp om framtiden. Om att det fanns något annat där, om att man både kunde göra dansant pop och hålla den lyriska fanan högt. Du var för mig en intelligent kille som jag gillade med hela mitt hjärta. Du tog mig med storm och jag trodde den stormen aldrig skulle bedarra.
Men jag vill att vi tar en paus Pelle. Just nu känner jag att det kanske inte är vi ändå. Efter vad du gjorde på Svanen igår så känner jag bara en stor tomhet och en stor stor besvikelse. Du har många gånger förr stått där framför mig och gjort allt rätt. Igår gjorde du allt fel. Vårt förhållande byggde på stora känslor, igår såg jag inte till dem alls från din sida. Och när du tappar känslan gör även jag det.
Igår på Jazzhuset såg jag bara en kille som inte hade något att komma med, var fanns ditt självförtroende Pelle? Var fanns glöden och frustrationen? Var fanns den där självutlämnade och självförintade killen? Musiken hade du med dig såklart, men igår var du bara Singstarversionen av dig själv. En sunkig förortskopia som på sin höjd är hjälte på pizzerian tack vare ett svårslaget rekord i spelautomaten. Du var igår killen med egen pizza, killen bakom ”Pelles Special”.
Kanske hittar vi tillbaka till varandra någon gång, kanske gör vi det inte. Jag hoppas att det löser sig för dig, jag vet att du har så mycket att ge. Men just nu är det inte du och jag. Just nu är det kallt på Nordpolen.
Tillsist: Kom till Pustervik i kväll alltså! Jag spelar skivor där nere i baren hela natten lång! Jag kör samma text som jag skrev häromdagen: Som alla vet heter klubben Friday I´m i love, Samtidigt Som-Frasse och Patrik Herrström (beskrivning överflödig…) håller i det hela som vanligt och på scen står I Are Droid. Klockan 22 till 03 gäller. Kan hända att det blir en del musik i baren från Göteborg.
UPPDATERAT: Park Hotell spelar också! DET var en kul grej!
På fredag spelar jag skivor natten lång på Pustervik! Jag spelar där nere och det kommer bli underbart kul! Det blir jag och... en hemlig gäst.
Som alla vet heter klubben Friday I´m i love, Samtidigt Som-Frasse och Patrik Herrström (beskrivning överflödig…) håller i det hela som vanligt och på scen står I Are Droid. Klockan 22 till 03 gäller. Kan hända att det blir en del musik i baren från Göteborg…
Tillsist2: Torsdag och Svanen, denna vecka med kanske årets spelning: Nordpolen! Läs här och här hur det var när han spelade på Storan och på Debaser i Stockholm. Missa och du dör.
Lördag är det Ny Klubb, Ny Fest, Ny Musik & en Ny Lucia på Konstepidemin. Klara Grape och gänget gör ju alltid kul och den här gången blir det även livemusik! Gött! Härliga superkreativa Björn Kleinhenz (kan man hoppas på Stefan på gittar igen?), mannen som var Håkan innan Håkan var Håkan: Aron Grape (japp de är syskon), jag-tror-jag-svommar-till-den-här-musiken Hajen och Eyeballi´n Torpedoes. Klara fyller år på fredag så jag tycker alla som är där på lördag kan kosta på sig ett grattis!
Tillsist3:
Crystal Castles till Emmaboda! Crystal Castles till Emmaboda! Crystal Castles till Emmaboda!
Crystal Castles till Emmaboda! Crystal Castles till Emmaboda! Crystal Castles till Emmaboda!
Ja, Crystal Castles kommer alltså till Småland! Gött! 4 miljoner lyssningar på Crimewave kan ju aldrig vara fel! Ni som varit där när jag spelat skivor är mycket bekanta med CC:s sönderrivna beats och sylvassa ljud.
Att spela skivor ute är en väldigt märklig sysselsättning. Man profiterar, både mentalt och ibland ekonomiskt, på andra människors talang utan att ge dem något tillbaka. Visserligen försöker jag vara väldigt noga med att köpa all min musik, det är liksom det minsta man kan ge artisterna, men annars får de ju inte ut något extra. Jag menar, om jag spelar en Håkan låt så får ju inte han ligga mer för det, men jag däremot kanske get lucky in Kentucky. Just nu skiter jag i allt sånt, för lördagen på Knast var en av de bästa kvällarna jag haft! Jag har aldrig haft så mycket energi, aldrig varit så glad och aldrig känt mig så i centrum. Då fick jag ändå inte ligga.
Vi börjar i torsdags, ett stillsamt besök på Svanen med trevligt sällskap och C.Aarmé på scen. Jessie Garon och hans killar har lagt ner flera gånger, återuppstått och rullat runt på nio. Det tycker jag är bra, allt ska hänga på den sköraste tråden. Det passar dem.
Nu skall jag reda ut en grej, jag kan inte lyssna på C.Aarme på skiva. Det går inte, helt olyssningsbart och till viss del onödigt. Att försöka trycka in en massa energi i mina små inearlurar går bara inte. Dynamiken går bort, det stora lilla väsen som är C.Aarme äts totalt upp av mediets begränsade tillgångar.
Jag skulle dock offra en hel del för att få se C.Aarme live. Här spirar kraften...eller här kastar de kraften på oss. Allt är förgängligt, snett och precis på gränsen till parodi. En fin gräns som pareras underbart. Och som vanligt när det gäller band på gränsen finns inget mittenläge, jag har sett dem många gånger nu och nä, de kan inte göra en dålig spelning. Man märker att de alltid tänker "Nu skiter vi i det här, vi lägger ner, en sista kväll bara, för att det är kul att banka skiten ur trummorna/spela hyffsen ur gitarren/döda basen och spotta micen översvämningsvåt.
Men som sagt, det är nära avgrunden hela tiden. Det går att jämföra C.Aarmé med Krav Manga, detta närstidssport som många inte riktigt vet hur de skall förhålla sig till. Det är en sport visst, ett optimerat sätt att träna, men samtidigt är det ett effektivt sätt att döda. C.Aarmé är den effektiva vägen till energi, samtidigt som det är en väldigt slimmad väg mot självförintelsen. Det går liksom inte att spela så här hela tiden, någon måste dö och i det här fallet är det bandet. De är för... inte hårda men för deffade för sitt eget bästa.
Så förmodligen kommer det nya påbud och C.Aarmés död, jag kommer sörja lika mycket varje gång.
Sen kom fredag och den var lugn. Trevligt sällskap även här. (låter som jag driver med sällskapet men ja, någon kanske fattar vad jag menar)
Foto: Martin Kumlin
I bilen på väg upp mot Stockholm och min fösta klubb i huvudstaden slår det mig, här sitter jag i en liten bil, där bak skojbråkar 3 killar Portrait Painters gemytligt och i framsättet sover Irene-Tobbe tryggt. Det är där och då jag tänker efter, hur fan hamnade jag här? Var någonstans vände det?
Jag har inget svar men fylls av en enorm ödmjukhet, här sitter jag och får vara med om en massa roliga saker för att jag...tycker till om musik? Har något så menlöst som en blogg? För att jag spelar skivor ibland? Jag vet inte, men jag uppmanar alla att ibland stanna upp mentalt och tänka efter. Jävlar vad bortskämda vi är!
Nåväl, framme i Stockholm snurrade allt fort, vi åkte vilse hundra gånger (fuck Google maps i mobilen), fick se Globen tre gånger men tillslut var klockan tio och jag tryckte play första gången...
Det som sedan händer under de närmaste timmarna kan omöjligt beskrivas, det är som ett enda stort rus. Hela kroppen pumpas full av energi, jag och Åsa spelar den bästa musiken från Göteborg och ja, jag dansar på högtalarna, folk kysser mig, jag dansar på högtalarna igen och sen dansar jag mig full igen. Herrejävlar vilken fest! Tokmycket folk, och många hade följt vår upp maning att klä sig enligt sjömansmodet. De var väldigt söta hela gänget! Själv lyckades jag tränga mig ner i en sjömanströja och sätta en prinskrona på mitt huvud.
Lördagen den 6 december var natten jag upptäckte hur man egentligen skall spela skivor. Det gäller att vara så inne i det att tid och rum försvinner. Att spela så jävla mycket teater att man tror på det själv. Jag tror att de flesta i rummet hade en svinrolig kväll, jag vet att jag och Åsa hade det!
Tack alla som kom! Jag är helt stum, det var så mycket folk jag kände men ännu fler jag inte kände. Hur de fått reda på att Göteborg kom till Stockholm har jag ingen aning om, men tack tack tack ni var bästa och finast!
Bild snodd av Åsa, fast det kan vara Martin som tagit den...
Nu vill jag bara göra om alltihopa, Klubb 031-the number of the beast bör komma tillbaka! Skriv till ditt lokala ställe i Stockholm och önska oss för fan! Vi lovar att du kommer älska det!
Jag brukar hålla mig från att skriva så mycket när ett band spelar på något som jag är involverad i. Den här kvällen var det som sagt Portrait Painters. Ni vet redan att jag älskar det där bandet, Alex kommer bli den största stjärnan från den här staden sedan...ja Martin Elisson. Kvällen på Knast var akustisk, kanske inte det bästa av ljud men det är så överbra att man nästa skäms.
Ni som var där och lyssnade lite extra noga, grattis till er. För det här var nog rätt unik, PP kommer nog inte att göra många så här små spelningar längre, nästa gång i Stockholm lär det bli på betydligt större scen.
Tillsist: Nu måste ni bara kolla in Sveriges bästa blogg, nämnde Martin Elisson är ett stort geni när det gäller att skriva. Drypande, underfundiga sarkastsika texter om livet som Martin Elisson. Helt jävla underbart! Du är bäst Martin!
Vi har Stephin Merritt och Joel Gibb. Inte att förglömma vår egen Jens Lekman. Musikaliska genier som utvecklar och invecklar popen, gör det oväntade väntat men alltid har den goda melodin i fokus. Kalla dem indiegudar om du vill. Det var ju bara en tidsfråga innan de tre blev en kvartett. Han heter Chad Vangaalen och har gjort mig pånyttfödd vad gäller snubbar från Canada med gitarr.
Först sätter sig en kille med stort skägg och flinka fingar på scen. En klassikt hes amerikansk snubbe med gitarr. I sina stunder är Paul Curreri intressant, han griper tag i mig, men 90 procent av tiden bryr jag mig inte alls. Det låter som det alltid gör, sånger om saker jag inte kan relatera till och sånger om takåsar. Ja, jag hatar nog takåsar mest av allt i sångtexter. Vem har egentligen varit på en takås? Om man har varit där är man mest rädd och har inga större tankar på frihet, luft och glimrade nätter. Man vill bara komma ner.
Nu spelar han som en gud men det räcker liksom inte. Det är inte tillräckligt absurt för att jag skall bry mig om en sån som Paul.
Ibland hamnar man på konserter av en slump, jag erkänner jag hade inte den minsta koll på Chad Vangaalen. Jag har fullt upp med att snöa in på saker som finns precis framför min göteborgsnäsa. Skönt då att nya människor har koll på annat. Chad Vangaalen till exempel.
Han har förlorat sina instrument men med lånade tar Chad oss med på en resa som förändrar vårt liv. Med gitarr, munspel och varsamma fötter på bastrumma och hihat virar Vangaalen in oss i absurditeter. Det är vilsamt men samtidigt nyfiket.
Han går upp i vibbrerade falsett, berättar vackra historier om döden och livets storhet. Det är överlag överdådigt vackert i all sin enkelhet… Vi har fått vår nya ledare, vår nya Jesus. Ibland slinker han över från den universella lofipopen till stompig hemsnickrad blues. Hela tiden med gudabenådade låtar. Sånger du skulle kunna spela på en 79 kronors ukulele och ändå älska.
Take this lonesome brain and wash it down the drain Push it through pipes into the sewer where it came from
Överdådigt vackert.
Sen kommer låten som jag lyssnat på hundra sedan igår, när den kom via ebrev: Molten Light. En absurd historia om hämnd, en modern saga att skrämma skiten ur vår småstads trygghet. En fin saga om död. En saga fin och varm, iskall och krypande. Sjunget med så mycket känsla att vi knappt vågar klappa när den är slut.
Chad Vangaalen trippade in på listan ”Oförglömliga Ögonblick På Pustervik”. Härligt.
Tillsist: Klubb 031-the number of the beast som jag och Åsa håller i på Knast i Stockholm på lördag blev i dagarna ÄNNU bättre! Ingen mindre än Jonas Game kommer förbi... och ja, man vet inte vad som händer.
För dig som inte vet som kommer Portrait Painters spela live, Åsa och jag kommer spela bara musik från Göteborg samt det blir fina bilder från Rockfoto på stora väggen. Den här kvällen kommer fan gå till historien i Stockholm!
Söndagar brukar vara rätt såsiga tillställningar, antingen är man bakis eller så har man jobbnoja. Eventrutan på Facebook brukar också lysa retfullt tom denna veckans sista dag, ingen svarar heller på inviter att göra något... Men va fan! Människan skapades faktiskt på sista dagen, då borde vi ta vårt ansvar och göra saker! Om inte i tacksamhet så i hämnd! Tur att Vit Päls, Klas och Silent man hade vägarna förbi denna söndag och att Kontiki var snälla som höll extraöppet.
Tre band på samma scen, samtidigt. Det krävs lite förklaring här... Alltså Vit Päls, Klas och Silent man är samma band, det är samma personer som är med i alla banden. Men de har olika funktioner, trummisen spelar bas i ena bandet och sjunger i det tredje, sångaren i ett band spelar bas i nästa och så vidare. Om nu till det sköna med just det här gänget, istället för att göra som brukligt (läs tex Hästpojken/Joel Alme) att låta ett band spela först och sedan band två så blandar man här, en Vit Päls låt, full rotation på bandmedlemmarna, en Klas låt, hela havet storman bland instrumenten och så en Silent man låt.
Jag tycker det var ett roligt och uppiggade inslag! Man hinner ju liksom inte trötta om det nu vore något band som man inte gillade. Som en extra bonus feature delar de upp spelningen i två akter. Helt briljant på ett litet ställe som Kontiki! Alla hinner kissa och köpa öl i pausen utan att störa. Underbart!
Om vi nu börjar med Silent man, snygga sånger med långa amerikanska vägar under fötterna. Varmt och skäggigt (utan att ha skägg...). Långsamt och ett fint sountrack till din promenad bland de där skrotade flygplanen i öknen. Musik på gränsen till utvisning, i laglöst land men ändå bara på film. Då menar jag, allt det där kommer upp i huvudet, men inte på riktigt. Det finns ett filter som gör att jag inte tar det på allvar. Det blir en travesti, om än i lightformat.
Klas är då samma band fast med Klas på sång. Smidigt namn på band får man säga. Klas är indiegospel i sina bästa stunder, toksvängt och med mycket lööööve. Av detta hörs inget på Myspace, men på den lilla lilla scenen är det stämsång och handklapp. Mycket fint! Helt tiden med behaglig skälvdistans. Riktigt roligt blir det i låten som handlar om hur Klas tappade det totalt när vän efter vän fick åka till USA och spela, bland annat Lavve med sitt Utah Rangers. (Som för övrigt stod i publiken och bara skakade på huvudet åt hela uppståndelsen). Själv satt Klas kvar i ett grått Malmö... Klas ser jag gärna om, jag vill höra mer!
När vissa personer skriver ner texter låter det som om de bara tänker helt vilset, låter orden flyta fritt och dansar lätt fram mellan verserna. Vit Päls-Carl är precis så där, han gör små bagateller till låtar som är helt livsavgörande. Pricksäkert och jag känner han har ett tredje öga. Genom detta ser han världen annorlunda än vi. Han mister 3D synen, fokuserar på närområdet och lägger kraften i förklaringen. Varje oviktig detalj skall med och får då en upphöjd betydelse. Sen har vi ju Turning Torso, en superhit! Känslan av dans längs Kristanstadsgatan i Möllan, runt i rondellen där hippis brukar sätta tyg mellan pinnarna och sedan ut på torget. Jag ser flaggor, jag ser folkmassor jag ser räddningen för Malmös pop. Det springs för lite på den skånska huvudstadens gator, sällan man hör en tjurrusning på skånska. Malmö fokuserar på annat, därför är det så skönt att höra någon som bryter det!
Nu är det inte jag som bestämmer här men jag tror en söndagsklubb skulle funka. Om man håller det som på Kontiki, utsatt tid för bandet gäller och korta spelningar. Sen går alla hem. Men hinner inte ta mer än två öl hur mycket man än försöker och man kan lägga sig i kristen tid. Det skulle faktiskt vara väldigt trevligt.
Tillsist: Där har du beviset på att jag var på Pustervik i fredags och såg Roenik. En stund i allafall. Jag håller mig från att skriva om den spelningen, hade annat för mig. Men det var en sjukt trevlig kväll!
Tillsist2: Ritz borde döpa om sig till "Alla-du-känner-är-där-kom-innan-halv-tolv-sen-är-det-kört". När jag kom var det 20 pers... 30 min senare 120 typ. Skönt!
Ett av de mest slitna uttrycken torde vara "morgondagens stjärnor". I den eviga jakten på nytt, nytt vill alla ha reda på nästa stora sak. Jag är precis en sådan person, tröttnar fort och vill höra...ja "morgondagens stjärnor". Det är därför kvällen på Pustervik känns så underbar, för de två hemliga banden (utöver de två ohemliga) är verkligen framtidens namn. Två band/artister som kommer förfölja dig under 2009, två killar som just nu gör den bästa musiken du kan tänka dig.
Det är glest när Stefan Randström seglar upp på scen. Alla känner alla och ja, det skulle kunna vara en hemmafest. Fast med Sveriges viktigaste textförfattare på scen. Det är där man hittar Stefan, bland själen-ut-och-in raderna, bland tankarna och skiten. Det är texter om det smutsiga vi vet finns men inte vågar prata om. Ofta vardagsrealism, tristess och nostalgiskt återblickande mot romantiken som gick vilse. Stefan sätter ord på vår rädsla, speciellt den om att kamma sig och växa upp. För nog är vi alla rädda för det, att en dag se sig själv sittandes där och ruttna bort.
När Stefan normalt spelar har han med sig bandet, Den stora sömnen, då är det hetsigt. Nu kommer styrkan fram mer... Äh va fan, Stefan är i samma klass som Markus Krunegård! Stefan har ett parti i en låt där han pratar, det är halvt på improvisation och det är så fint. Andas desperation över att livet inte är mer än en hälsning, en rutin som går på repeat.
När den Sömnens skiva släpps i januari lovar jag dig att festivalerna kommer stå på kö, och det kommer betydligt fler folk än i torsdags! Bara en sådan grej att skivan inte är en skiva utan två, den ena innehåller de vanliga låtarna och den andra alla texterna tolkade av Thorsten Flinck. Ja, du läser rätt, DEN Thorsten Flinck. Det är att lita på sina ord.
Stefan blir mer och mer den stora stjärna han har potentialen att bli, det lyser ur ögonen och brinner i kroppen på killen. Jag tycker vi gör så här, bara för att riktigt poängtera hur bra Stefan faktiskt är: Vi samlar in namn som alla vill att Göteborgs stad döper om Rangströmsliden till Randströmsliden! Masthuggets backar skulle te sig lättare då.
Hemligt band nummer två kör bara en låt, men lyssna nedan och njut av Portrait Painters:
(Bortagen film. Ni får ge er till tåls en vecka till...)
Alex/Portrait Painters kommer bli nästa grej från Göteborg, annars skall jag äta upp en av Erik Londrés hattar! Här är det näven i luften anthems och klistermelodier. En perfekt blandning av blankt gnistrande och matt svart. Uppbackad av Bye Bye Bicycle folk går Alex upp och sätter en skrikig version av framtiden. Han ger oss hoppet åter men backstabbar oss i ryggen med slö kniv. Som vanligt blir folk förbannade på Alex, jag förstår, ni är avundsjuka på att han gör det så lätt.
Jag är ohyggligt glad att Portrait Painters följer med upp till min klubb i Stockholm nästa lördag! För er som inte vet det blir det Göteborg för hela pengen den 6 december på Knast i huvudstaden. Flera timmar med BARA musik från Göteborg! Namnet är "Klubb 031-the number of the beast" och det kommer bli så jävla kul! Några tycker vi, jag och Åsa som är den andra delen av klubben, bör sätta upp hönsnät runt djbåset eftersom 08:orna kommer bli så knäckta av tanken på att all intressant musik är från Göteborg. Jag räknar med slagsmål! Och en massa dans dans dans! Att då Portrait Painters spelar live kommer höja nivån till takåsarna! Du hittar mer info om det hela på Facebook.
Några bilder från torsdagen på Pustervik:
*I någon låt får Stefan hjälp av Sömnen basisten Nick, som också spelade med sitt andra band Everyday Sensations. Det var ju kanske inte en högoddsare men det var däremot Anders Malm på trummor! Pen Expers och Love & Happiness snyggaste kille improviserar på skinnen med bara händerna. Underbart!
*Klubbarrangör och Irene sångaren Tobias Isaksson upplever sitt livs cressendo när han får sjunga i Everyday Sensations cover av Lyndsay Buckinghams "Holiday road". Alla som cirkulerat runt Mint condition killen senaste tiden vet att det där är all time high!
Nu tycker du att det här börjar bli lite väl internt. Sant, men för att citera Henrik Berggren:
Göteborg är en liten stad - alla känner alla, precis som i Stockholm
Tillsist:
Är fortfarande 2008 år bästa låt! Lyssna på texten!