Tre nätter i Göteborg

Okej då tar vi det från början:

Torsdag:



Raketmaskinen. Du måste lägga in det namnet i ett skåp, låsa nog och alltid ha det där. För det är viktigt att du minns det här. Amanda Werne står i stora universum, rör sig knappt, har låtar som viskar sig fram genom rymden. Små korrigeringar men i det övriga perfekt. På sidan står Henning Sernhede och lägger ner hela sin själ mot gitarren, han glömmer förmodligen att andas. Jag glömmer det ibland, speciellt den här kvällen.

Med hjälp av resten av bandet skapas ett hål i tiden. Jag blir totalt uppslukad. Det är så vackert men samtidigt farligt. Jag får för mig att det skulle vara den bästa av dödar att få släppa taget om rymdfärjan, sväva i väg och vara totalt fri. Samtidigt vet man att det bara kommer leda till döden. Men i just det ögonblicket skulle en enorm frid sänka sig över mig. Högt där ovan jorden blev allt så obetydligt. Tiden blev irrelevant, om en meteorit träffade mig nu eller sen spelade ingen roll, nuet är viktigast.

I lurarna bakom den guldspegelglas beströdda hjälmen skulle Raketmaskinen ta över helt. Så här i nuet. Musiken är snabb och långsam på en gång, breder ut sig. Det perfekta ljudet till den stillsamma resan mot utplånandet. Fridfullheten som kommer bytas mot katastrof. Amandas röst innehåller så mycket ursinne, men hon är smart nog hålla inne på det. Det är den romantiska delan av sorg vi får höra. Samt väldigt vackert. Den fridfull resa mot raseriet.



Djuret gör låtar som är för bra för att vara sanna. Jag menar va fan kommer det ifrån! Inte en tendens till svaj, kan bara bottna i ett enormt självförtroende. Och det där självförtroendet har de gjort sig förtjänta av. Det här är bandet som tar dig till mitt in i din skivsamling, som kopplar ihop popen med visan. På ett tjusigt fint sätt.

Så här är det, Skansros talar alla om just nu. Det är okej med mig men fler borde prata om Djuret. För sant är att det här är bättre, de spelar till vissa delar på samma plan. Men där Skansros totoalt saknar självdistans har Djuret allt. Djuret får hamnromantiken att figurera i bakgrunden. Man anar endast kranarna, packhusen och det svarta havet. Det är väldigt finurligt gjort.

Samtidigt tror och hoppas jag att Skansros bara driver med oss. Hoppas det. Men förmodligen kommer Skansros slå allt live...



Johan Hedberg, ja det är han i SKWBN, sprängde sig in i våra huvuden våren 2007. Han är ursprunget till att jag hittade på nya genren "strutpop", och han tar samplingen till storslagna nivåer.

I Johans värld kan allt bli musik, allt kan bli rytm. Man kan höra skator, avhuggna fioler och förmodligen ljudet av lille killen som gör kaffekokaren på simskolan. Över detta mattor av ord, staplade tillsynes huller om buller. Fram träder en uppviglare, som retar en. Men han gör det vackert, precis som man kan åka på spö bara för att man under den spända tystnaden innan revolverduellen säger "Din mamma ringde, hon vill ha tillbaka sina trosor".

Tyvärr missar allt för många den här mannens känsla för text, hans briljanta samplingar och hans sköna uppenbarelse. Efter Djuret gick typ alla. Det var väldigt märklig. Men samtidigt blev det en väldigt bra stämning, för alla som var kvar var det just för Johan. Hoppas han kände det, och inte tänkte så mycket på att alla drog.

Se videoklipp i förra inlägget.

Fredag:
Först en runda på Ny klubbs händelse neråt hamnen. Var inte på humör, skrattade dock mycket åt min nya epitet "Göteborgs Perez Hilton". Tack du som kom på det. Skrattade också åt följande konversation:

Väldigt kort tjej: "HEJ! Vi typ känner varan!"
Jag: "Jaha?"
Väldigt kort tjej:"-Ja, alltså du gillar ju Samtidigt Som så mycket! Jag med!"
Jag "Jaha?"
Väldigt kort tjej:"Och jag har legat med Frasse så då är det ju ungefär som att du och jag känner varan!"
Jag "Jaha..."

Missförstod Irene/Mint-Tobbe och drog till Pustervik. Där var det stökigt, någon slängde sten in genom rutan... hamnade en stund på efterfester (ja i plural) men kände bara, nej.

Lördag:


Ibland räcker det med att plocka in någon som är "fel". Alltså någon man inte förväntar sig skall stå där på scen. Som vänder till musiken på sitt väldigt personliga sätt.
Kolla på klippet nedan, killen heter Stefan Holmberg och ja, han gjorde hela Björn Kleinhenzs konserten på Konstepidemin i lördags.



Ja, du fattar. Plötsligt var annars rätt stillsamme Björn på tårna, energin sprutade ut från scen och allt var tack vare Stefans gitarrspel. Makalöst! Han adderade storslagna ljud till Kleinhenz musik. Han gav sig själv gånger två. Han gav sig till oss som stod nedanför.
Nu låter det som musiken normalt inte är så intressant, men det är den. Björn har gjort väldigt fina låtar. Dock är det inga röjar precis, och det tror jag inte är meningen heller. Därför blir överraskningen så stor med Stefan på scen. Plötsligt var allt på allvar, liv eller död. Svart eller vit. Stefan tog emon till Björn, och det var det finaste en gitarrist kan göra tycker jag.

Kleinhenz gick den här kvällen från lilla scen till stora arenan. Från dammiga bord, ölpaket och nötter till ståplats, flasköl och rejäla mackor. Mäktigt! Tack Stefan för den resan!

Bra fest annars på Konstepidemin, jävla massa dans och jag hoppas ingen slog sig. Hur mycket folk som helst. Trevligt.
Dock gör jag som jag brukar, när Jerry blir för full sätter roboten in och jag cyklar hem. Kan inte riktigt kontrollera det där, men det har också räddat mig från jävla massa jobbiga situationer tror jag.



Just det ja, Holmes spelade oxå den här kvällen. Inte så kul.
Jag håller med deras Myspaceadress: Holmezzz.

Tillsist:



Djuret spelar så fingrarna blöder.

Tillsist2:
Det här är bara för roligt!
Frågan är ju om själva Dolly var tillräckligt bra eller inte. Men men vissa lever ju fortfarande i den tror att musikupplevelser handlar om teknik.
Snart kommer väl någon att klaga på att verkligheten har för dålig upplösning, att ljudet från träden är för brusigt, att färgerna på höstlöven är för blaskiga och kräva pengarna tillbaka från Gud eller Stadsministern.
Skall man köra med det någongång på Underjorden? "Jag vill ha inträdet tillbaka för det var så dåligt ljud ikväll! Och vi ju inte snacka om hur dåligt ljudet var! Sen blev jag helt snefull av den billiga ölen!"

Tillsist3:
Den här veckan ser jag fram emot:
Skansros. Har på känn att det är tiotusen gånger bättre live.
Dapony Bros släpper ÄNTLIGEN en skiva! Herregud vilken tid det tog! Det är sånt som får en att undra om "skivbolagsdeal" verkligen är det enda här i livet.
Den stora sömnen/Samtidigt Som. Kom kom innestadsbarn, kom så river vi Pustervik! Det kommer bli ett slag på fredag!

Tillsist4:
Höstens modeikon: Adam Joleby.

Jerry Boman

Lite rörliga bilder så länge

Raketmaskinen


Djuret


Johan Hedberg

Tillsist:
Glöm inte att följa med på kartan i högerspalten! GPS när det är som bäst!

Jerry Boman

Följ er ledare

Nu vet jag vad ni kommer att göra när Facebook börjar bli tråkigt: Kolla var jag befinner mig!
I högerspalten nästan högst upp ser ni en karta, och den röda pricken är jag. Kan bli kul!
Jag är Jerry och ni är FRA typ.
Zomma in i kartan för att få bättre koll.

Ikväll blir det Pustervik och Djuret, Raketmaskinen och Johan Hedberg! Gott! Följ pricken dit.


Johans första spelning! Jag var där, och Cosy Den höll fortfarade till i Göteborg...

Jerry Boman

Inte imbecill utanför loopen.

Hösten är en jävla massa död, förgänglighet och regn. En tegelsten till frukost, olika neonskyltar kommer göra mig blind och virrig. Slafsar runt i minnena av... jag vet inte ens vad jag minns längre. Jag känner på mig att den här hösten kommer bli ett enda stort svart hål. Vinden kommer slå sönder alla tankar på värme. Havet kommer dränka mig, solen reta mig bakom molnen och sist men absolut inte minst, Göteborgs San Francisco kommer med sina backar kännas jobbigare än någonsin att bestiga i november natten. Och du har ingen aning om vad det beror på.

Jag hittar lite hopp i banden nedan:

Newspeak 84
De har inte varit inloggade sedan i sommras men det spelar ingen roll, Help me or shoot me är bra bra bra. Pontus hittar ni annars i Oh Jollity

Stuttgart
Impossible lämnar mig med en skön känsla i magen. Om att det finns en vår ändå, först skall vi bara genom vintern...

Greta & The One Night Stands
Varför skall band spexa bort bra grejjer egentligen? Ett kul namn och skojiga kläder... men jag struntar i det nu. Universumstort och mikroskoplitet på en och samma gång. Ett lillfinger vink i symbios med stora fanor som vajar i vinden.

Frida Sundemo
Ja, ni som hänger här i tid och otid känner igen namnet. Nu är Frida ännu bättre! Lyssna på Plastic Garden och säg till mig att inte någon kommer ringa henne snart och sätta henne på piedestal? Så underligt vackert. Så underligt mästerligt. Det här är glädje för musik!

För er som inte mår bättre efter den genomblåsningen kommer här några danser att utföra:



Minuscule Hey med Mississippi.

Förutom musiken skulle jag bara vilja hamna i en loop som innefattade den gångna fredagen och lördagen. En evighetsrunda som inte gör en snurrig.

Tillsist:
När ni sedan bara vill få rysningar över hela kroppen, då susar ni in här, spolar fram till de sista minuterna och njuter av Håkan Hellström. Han sitter med en banjo i knät, platsen är MUG på Kasserntorget och bandet består av några goa äldre gentlemän. Och de spelar skjortan av För Sent För Edelweiss! Så makalöst vackert!

Tillsist2:
Så avslutar vi med ett par väldigt passade ord från Henrik:

Man är inte imbecill bara för att man är asocial
Henrik Berggren, 1997

Tänk på det vänner. Tänk på det.

Tillsist3:
För er som inte förstod: Irene/Mint Condition-Tobbe är INTE en gubbe. Han kommer förmodligen spela den yngsta musiken du hört på Pustervik på torsdag.

Jerry Boman

Broder Daniel är större än allt.

Vilken allsång! Vilka kläder! Vilken musik!
Saturn körde BD-kväll i lördags och säga vad man vill om Haket, olika åldrar och Saturn men Broder Daniel går över alla gränser. Så bländade vackert! Så skön stämning hela kvällen, BD drinkar med fina namn som Cadillac och Lemon och personalen hade klätt sig i sina finaste kläder med stjärnor på kinden och allt. Jag hörde rykten om att folk åkt från både Trollhättan och Emmaboda för den här kvällen. Lätt värt! 5 timmar konstant med BD låtar är precis lagom…


Jag ger mig inte ens in på att försöka förklara varför det är just Broder Daniel som skapar så bra kvällar. Ni fattar eller så gör ni det inte. De är större än allt.

Tillsist:
Det finns en chans att Stockholm kommer få smaka på den bästa musiken. Mer än så säger jag inte, ni lär bli varse, ni i huvudstaden.

Tillsist2:

Ni som missat min gäst Åsas fina musik: Hatis Romans. Gör inte det. Landets trevligaste matrissa (den kvinnliga varianten av matros) skriver så sköna texter. Nu tycker jag alla skriver brev till henne och tvingar fram nya låtar!

Jerry Boman

Två sidor av Pustervik

Pustervik har nu på allvar övertygat mig om att det är den perfekta fritidsgården. Inget annat ställe i stan kan på en och samma vecka (rättare sagt inom loppet av 24 timmar) så totalt byta skepnad. Precis som en riktig fritidsgård där den ena dagen är scrapbookmöte i "stora rummet" för att nästa timme förvandlas till replokal för traktens band. Och lyckas klämma in ett riktigt gott parti straffbiljard (någon som vill veta reglerna så hör av er) i mitten. Hela stormen utspelar sig i små händigt dekorerade lokaler där masonitskivan är inredningsdesignerns viktigaste krydda. Lofi-snickarglädje skulle man kunna säga.
Ja, ni fattar, Pustervik har allt det här fast i annan form. Men lofi-snickarglädjen är som tur är precis samma.

24 timmars racet börjar med gratis öl och plockmat, betalad av Finska staten. Ja, du läser rätt, Finlandskonsulat aka Finska staten bjöd på öl (man fick ta hur mycket man vill ur kranarna under typ 1,5 timmar. Jag älskar Finland!) och god mat. Litet tal av ambassadören och så var kalaset igång. Jag spelade skivor, det var väldigt kul som vanligt!
Kvällen innehöll två band från Finland, Astrid Swan och Cats On Fire.



Astrid Svan gör musik som tar tid. Det krävs några lysningar för att förstå storheten. Men live är det mer direkt, pop kärv som isande vindar. Det är musiken när du är utslängd på balkongen, maten är slut och så kommer regnet. Det svänger på att avigt sätt. Ta ett "standardsväng" och klipp av slutet. Sy ihop med valfritt "annat sväng" och du har ett "nytt sväng". Som du fattar, man får vara jävligt uppmärksam.

Tyvärr känns det lite för producerat, radioanpassat ibland. En kille som spelar gitarr, eller nä han tittar mer på sin gitarr, står helt stelt och bara levererar. På det där tråkiga sättet.

Nej, Astrid, du kommer inte igenom väggen. Du kunde supa till det lite, slänga killen med gitarren överbord och skrika mer. Då får du komma tillbaka.



Band två är härliga favoriter, Cats On Fire. Jag har sett dem så många gånger att jag vet vad som väntar... eller nej inte då. För mot slutet händer det som jag inte har sett innan, sångare Mattias Björkas tar av sig gitarren! Det kanske ser konstigt ut att skriva utropstecken där men precis så stort var det. Jag har aldrig ett Mattias så... skall man kalla det spontan förr. Han ställer sig upp och blir spasmisk.

But you know it's a shameless piece of shit
Still you love yourself in many different ways tonight
Because you know they can't really get you
You and your art is sacred and they don't like you, that's why you do it

The Smell of an Artist med Mattias på bästa humör i Göteborg är och förblir en storslagen låt! Allsången, allskriken, sitter där de ska och faktiskt, Cats On Fire har aldrig varit bättre än där och då. Borta är de i ärlighetens namn inövade maneren, borta är himlandet med ögonen. Fram kryper, ålar sig en hårdare Mattias. Iskall blick och våld tänker jag på.

Det var stunden när Cats On Fire gick från pop till rock för en stund. Jag vill inte att de skall vara där hela tiden, men det var uppfriskade att överraskas.

Snabbt hopp till fredag och det börjar med gubbhäng hos Irene/Mint-Tobbe. Med gubbhäng menar jag väldigt mycket gubbmusik... Men han bjöd på en riktig pärla: Hammarin & Robin. De där är så bra att jag kan hoppa ut ur fönstret! Las Vegas möter ful-Elvis som möter gubben som står på stormarknaden och sjunger till förinspelade Casiokomp. Tjohoo!!!

Nåväl, mot Pustervik igen och Frasses/Patriks Friday I'm in Love. Bra så. Bra så. Det är en fredagsklubb, inget speciellt tema och det är skönt.



Som sagt jag gillar överraskningar! Den här fredagen heter det Backslick. Ja men visst, från ingenstans dyker detta älskade band upp och river av tre greatest hits. Som vanligt är C´mon Sveriges mest underskattade låt, jag tror jag har spelat den varje gång jag spelat skivor ute. Det är upphackad pop, finmalen rock och jag skulle vilja att den där låten spelades när jag kommer till jobbet på måndagarna. Som en sorts utmaning, en låt likt en studsade Paulo Roberto, retades med orden, lalandes om att göra upp. En utmaning man måste ta. C´mon är en utmaning, riktad mot alla andra att skärpa till sig. Kan de så borde ju också ni kunna! Upp med nävarna, nu skall det slåss...

På tal om slåss, jag fick en knytnäve på ögat igår.



Punch and Judy är estetik. Utan att vara helt medvetna om det (eller är det just precis så det är) är de bland det snyggaste du kan se på scen just nu. Alla bildar en enhet. Inte bara kläder utan tillsammans med musiken. Poppunk med en underbart skön attityd... just precis den attiyden som retar folk till vansinne. För det är bra grejjer de håller på med, om man då utstrålar "vi vet att ni gillar oss" ja då har man ett upplopp.

Punch and Judy är du när gruset når munnen, när du faller och spottar. De är ljudet av krossade smalben men med hämnden klar redan innan slaget. Punch and Judy är din trevliga mardröm, ditt bästa ögonblick av makt. Punch and Judy är precis vad du behöver för att resa dig på nio, slå hårt tillbaka, kräva seger och gå därifrån helt oberörd. Punch and Judy är helt enkelt känslan av "ingen rör mig".



Det är precis så här många vill vara. Men felet de andra gör att de tror att yttre attribut kan släppa dem genvägen fram. Det gäller att vara som man är, och det är först då som smällen kommer. Bra våld börjar inifrån.

Stort plus till ljusteknikern! Kan vara första gången någon kommit på att man kan blinka med lamporna under en konsert på Pustervik! Bra!

Resten av kvällen vid Järntorget liknade en finlandsbåt, ett krig, ett slagfält. Golvet var täckt av glasskross och i ett hör satt en flicka avsvimmad (hennes kompisar satt med henne). Magisk märklig kväll ändå.

Tillsist:
Ja men nu så då: BD-kväll på Saturn! Kan inte gå fel!

Jerry Boman