Två sidor av Pustervik



Pustervik har nu på allvar övertygat mig om att det är den perfekta fritidsgården. Inget annat ställe i stan kan på en och samma vecka (rättare sagt inom loppet av 24 timmar) så totalt byta skepnad. Precis som en riktig fritidsgård där den ena dagen är scrapbookmöte i "stora rummet" för att nästa timme förvandlas till replokal för traktens band. Och lyckas klämma in ett riktigt gott parti straffbiljard (någon som vill veta reglerna så hör av er) i mitten. Hela stormen utspelar sig i små händigt dekorerade lokaler där masonitskivan är inredningsdesignerns viktigaste krydda. Lofi-snickarglädje skulle man kunna säga.
Ja, ni fattar, Pustervik har allt det här fast i annan form. Men lofi-snickarglädjen är som tur är precis samma.

24 timmars racet börjar med gratis öl och plockmat, betalad av Finska staten. Ja, du läser rätt, Finlandskonsulat aka Finska staten bjöd på öl (man fick ta hur mycket man vill ur kranarna under typ 1,5 timmar. Jag älskar Finland!) och god mat. Litet tal av ambassadören och så var kalaset igång. Jag spelade skivor, det var väldigt kul som vanligt!
Kvällen innehöll två band från Finland, Astrid Swan och Cats On Fire.



Astrid Svan
gör musik som tar tid. Det krävs några lysningar för att förstå storheten. Men live är det mer direkt, pop kärv som isande vindar. Det är musiken när du är utslängd på balkongen, maten är slut och så kommer regnet. Det svänger på att avigt sätt. Ta ett "standardsväng" och klipp av slutet. Sy ihop med valfritt "annat sväng" och du har ett "nytt sväng". Som du fattar, man får vara jävligt uppmärksam.

Tyvärr känns det lite för producerat, radioanpassat ibland. En kille som spelar gitarr, eller nä han tittar mer på sin gitarr, står helt stelt och bara levererar. På det där tråkiga sättet.

Nej, Astrid, du kommer inte igenom väggen. Du kunde supa till det lite, slänga killen med gitarren överbord och skrika mer. Då får du komma tillbaka.



Band två är härliga favoriter, Cats On Fire. Jag har sett dem så många gånger att jag vet vad som väntar... eller nej inte då. För mot slutet händer det som jag inte har sett innan, sångare Mattias Björkas tar av sig gitarren! Det kanske ser konstigt ut att skriva utropstecken där men precis så stort var det. Jag har aldrig ett Mattias så... skall man kalla det spontan förr. Han ställer sig upp och blir spasmisk.

But you know it's a shameless piece of shit
Still you love yourself in many different ways tonight
Because you know they can't really get you
You and your art is sacred and they don't like you, that's why you do it

The Smell of an Artist med Mattias på bästa humör i Göteborg är och förblir en storslagen låt! Allsången, allskriken, sitter där de ska och faktiskt, Cats On Fire har aldrig varit bättre än där och då. Borta är de i ärlighetens namn inövade maneren, borta är himlandet med ögonen. Fram kryper, ålar sig en hårdare Mattias. Iskall blick och våld tänker jag på.

Det var stunden när Cats On Fire gick från pop till rock för en stund. Jag vill inte att de skall vara där hela tiden, men det var uppfriskade att överraskas.

Snabbt hopp till fredag och det börjar med gubbhäng hos Irene/Mint-Tobbe. Med gubbhäng menar jag väldigt mycket gubbmusik... Men han bjöd på en riktig pärla: Hammarin & Robin. De där är så bra att jag kan hoppa ut ur fönstret! Las Vegas möter ful-Elvis som möter gubben som står på stormarknaden och sjunger till förinspelade Casiokomp. Tjohoo!!!

Nåväl, mot Pustervik igen och Frasses/Patriks Friday I'm in Love. Bra så. Bra så. Det är en fredagsklubb, inget speciellt tema och det är skönt.



Som sagt jag gillar överraskningar! Den här fredagen heter det Backslick. Ja men visst, från ingenstans dyker detta älskade band upp och river av tre greatest hits. Som vanligt är C´mon Sveriges mest underskattade låt, jag tror jag har spelat den varje gång jag spelat skivor ute. Det är upphackad pop, finmalen rock och jag skulle vilja att den där låten spelades när jag kommer till jobbet på måndagarna. Som en sorts utmaning, en låt likt en studsade Paulo Roberto, retades med orden, lalandes om att göra upp. En utmaning man måste ta. C´mon är en utmaning, riktad mot alla andra att skärpa till sig. Kan de så borde ju också ni kunna! Upp med nävarna, nu skall det slåss...

På tal om slåss, jag fick en knytnäve på ögat igår.



Punch and Judy
är estetik. Utan att vara helt medvetna om det (eller är det just precis så det är) är de bland det snyggaste du kan se på scen just nu. Alla bildar en enhet. Inte bara kläder utan tillsammans med musiken. Poppunk med en underbart skön attityd... just precis den attiyden som retar folk till vansinne. För det är bra grejjer de håller på med, om man då utstrålar "vi vet att ni gillar oss" ja då har man ett upplopp.

Punch and Judy är du när gruset når munnen, när du faller och spottar. De är ljudet av krossade smalben men med hämnden klar redan innan slaget. Punch and Judy är din trevliga mardröm, ditt bästa ögonblick av makt. Punch and Judy är precis vad du behöver för att resa dig på nio, slå hårt tillbaka, kräva seger och gå därifrån helt oberörd. Punch and Judy är helt enkelt känslan av "ingen rör mig".



Det är precis så här många vill vara. Men felet de andra gör att de tror att yttre attribut kan släppa dem genvägen fram. Det gäller att vara som man är, och det är först då som smällen kommer. Bra våld börjar inifrån.

Stort plus till ljusteknikern! Kan vara första gången någon kommit på att man kan blinka med lamporna under en konsert på Pustervik! Bra!

Resten av kvällen vid Järntorget liknade en finlandsbåt, ett krig, ett slagfält. Golvet var täckt av glasskross och i ett hör satt en flicka avsvimmad (hennes kompisar satt med henne). Magisk märklig kväll ändå.

Tillsist:
Ja men nu så då: BD-kväll på Saturn! Kan inte gå fel!

Jerry Boman

1 kommentar:

Julia sa...

hej! trevlig blogg! / julia