Två sidor av Pustervik

Pustervik har nu på allvar övertygat mig om att det är den perfekta fritidsgården. Inget annat ställe i stan kan på en och samma vecka (rättare sagt inom loppet av 24 timmar) så totalt byta skepnad. Precis som en riktig fritidsgård där den ena dagen är scrapbookmöte i "stora rummet" för att nästa timme förvandlas till replokal för traktens band. Och lyckas klämma in ett riktigt gott parti straffbiljard (någon som vill veta reglerna så hör av er) i mitten. Hela stormen utspelar sig i små händigt dekorerade lokaler där masonitskivan är inredningsdesignerns viktigaste krydda. Lofi-snickarglädje skulle man kunna säga.
Ja, ni fattar, Pustervik har allt det här fast i annan form. Men lofi-snickarglädjen är som tur är precis samma.

24 timmars racet börjar med gratis öl och plockmat, betalad av Finska staten. Ja, du läser rätt, Finlandskonsulat aka Finska staten bjöd på öl (man fick ta hur mycket man vill ur kranarna under typ 1,5 timmar. Jag älskar Finland!) och god mat. Litet tal av ambassadören och så var kalaset igång. Jag spelade skivor, det var väldigt kul som vanligt!
Kvällen innehöll två band från Finland, Astrid Swan och Cats On Fire.



Astrid Svan gör musik som tar tid. Det krävs några lysningar för att förstå storheten. Men live är det mer direkt, pop kärv som isande vindar. Det är musiken när du är utslängd på balkongen, maten är slut och så kommer regnet. Det svänger på att avigt sätt. Ta ett "standardsväng" och klipp av slutet. Sy ihop med valfritt "annat sväng" och du har ett "nytt sväng". Som du fattar, man får vara jävligt uppmärksam.

Tyvärr känns det lite för producerat, radioanpassat ibland. En kille som spelar gitarr, eller nä han tittar mer på sin gitarr, står helt stelt och bara levererar. På det där tråkiga sättet.

Nej, Astrid, du kommer inte igenom väggen. Du kunde supa till det lite, slänga killen med gitarren överbord och skrika mer. Då får du komma tillbaka.



Band två är härliga favoriter, Cats On Fire. Jag har sett dem så många gånger att jag vet vad som väntar... eller nej inte då. För mot slutet händer det som jag inte har sett innan, sångare Mattias Björkas tar av sig gitarren! Det kanske ser konstigt ut att skriva utropstecken där men precis så stort var det. Jag har aldrig ett Mattias så... skall man kalla det spontan förr. Han ställer sig upp och blir spasmisk.

But you know it's a shameless piece of shit
Still you love yourself in many different ways tonight
Because you know they can't really get you
You and your art is sacred and they don't like you, that's why you do it

The Smell of an Artist med Mattias på bästa humör i Göteborg är och förblir en storslagen låt! Allsången, allskriken, sitter där de ska och faktiskt, Cats On Fire har aldrig varit bättre än där och då. Borta är de i ärlighetens namn inövade maneren, borta är himlandet med ögonen. Fram kryper, ålar sig en hårdare Mattias. Iskall blick och våld tänker jag på.

Det var stunden när Cats On Fire gick från pop till rock för en stund. Jag vill inte att de skall vara där hela tiden, men det var uppfriskade att överraskas.

Snabbt hopp till fredag och det börjar med gubbhäng hos Irene/Mint-Tobbe. Med gubbhäng menar jag väldigt mycket gubbmusik... Men han bjöd på en riktig pärla: Hammarin & Robin. De där är så bra att jag kan hoppa ut ur fönstret! Las Vegas möter ful-Elvis som möter gubben som står på stormarknaden och sjunger till förinspelade Casiokomp. Tjohoo!!!

Nåväl, mot Pustervik igen och Frasses/Patriks Friday I'm in Love. Bra så. Bra så. Det är en fredagsklubb, inget speciellt tema och det är skönt.



Som sagt jag gillar överraskningar! Den här fredagen heter det Backslick. Ja men visst, från ingenstans dyker detta älskade band upp och river av tre greatest hits. Som vanligt är C´mon Sveriges mest underskattade låt, jag tror jag har spelat den varje gång jag spelat skivor ute. Det är upphackad pop, finmalen rock och jag skulle vilja att den där låten spelades när jag kommer till jobbet på måndagarna. Som en sorts utmaning, en låt likt en studsade Paulo Roberto, retades med orden, lalandes om att göra upp. En utmaning man måste ta. C´mon är en utmaning, riktad mot alla andra att skärpa till sig. Kan de så borde ju också ni kunna! Upp med nävarna, nu skall det slåss...

På tal om slåss, jag fick en knytnäve på ögat igår.



Punch and Judy är estetik. Utan att vara helt medvetna om det (eller är det just precis så det är) är de bland det snyggaste du kan se på scen just nu. Alla bildar en enhet. Inte bara kläder utan tillsammans med musiken. Poppunk med en underbart skön attityd... just precis den attiyden som retar folk till vansinne. För det är bra grejjer de håller på med, om man då utstrålar "vi vet att ni gillar oss" ja då har man ett upplopp.

Punch and Judy är du när gruset når munnen, när du faller och spottar. De är ljudet av krossade smalben men med hämnden klar redan innan slaget. Punch and Judy är din trevliga mardröm, ditt bästa ögonblick av makt. Punch and Judy är precis vad du behöver för att resa dig på nio, slå hårt tillbaka, kräva seger och gå därifrån helt oberörd. Punch and Judy är helt enkelt känslan av "ingen rör mig".



Det är precis så här många vill vara. Men felet de andra gör att de tror att yttre attribut kan släppa dem genvägen fram. Det gäller att vara som man är, och det är först då som smällen kommer. Bra våld börjar inifrån.

Stort plus till ljusteknikern! Kan vara första gången någon kommit på att man kan blinka med lamporna under en konsert på Pustervik! Bra!

Resten av kvällen vid Järntorget liknade en finlandsbåt, ett krig, ett slagfält. Golvet var täckt av glasskross och i ett hör satt en flicka avsvimmad (hennes kompisar satt med henne). Magisk märklig kväll ändå.

Tillsist:
Ja men nu så då: BD-kväll på Saturn! Kan inte gå fel!

Jerry Boman

Torsdag vid Järntorget

Torsdag kväll spelar jag skivor på Pustervik. Cats on fire spelar och Astrid Swan. Alla är från Finland utom jag. KOM!
Jag skall typ spela skivor HELA kvällen, gillar ni det så gillar ni det. Kan gå hur som helst.



Jerry Boman

Stor lyrik, stor låt och stor pojk.

Bilden här ovan tycker jag är kul. Klockan är runt kvart över ett, det är lördag utanför Debaser Medis i Stockholm. Klubben Send in the clowns stänger tre. Det kostar typ 100 pix och gå in. Ändå är det världens längsta kö! Och typ helt fullt där inne.
Sån´t händer inte i Göteborg. Rätt skönt ändå.



För typ ett och ett halvt år sedan släppte They Live By Night sitt debutalbum. Mycket var väldigt bra, tex låten Factory som hamnar på topp 20 över de bästa låtarna jag hört. Ärligt, den här helt unik.
Nu släpper TLBN sin andra skiva. Fast egentligen är det precis som sångare Joel Sjöö påpekar från scen: "Nästa vecka släpper vi vårt andra debutalbum". Det ÄR ett nytt TLBN vi ser, det ÄR ett nytt TLBN vi hör. Fyra blev tre som blev sex pers på scen.

Det som såddes i Factory, finurligheten, finns kvar. Här handlar det inte om raka spåret till hitten. Ändå är det precis det som växer fram, hitts. Det är som de tre som utgör kärnan vänt på hela pannkakan, satt sig ner och tänkt "Nu gör vi låtar som ingen kan värja sig emot!". Lättare sagt än gjort. Men ärligt, det är precis det som kom ut!

Ta låten Ctrl Alt Delete my heart, en låt som förmodligen de flesta i lokalen aldrig hört förut. Ändå är responsen enorm! Jag vänder mig om och ser folk sjunga med för full hals, då tittar jag både till höger och vänster, tittar bortom bandets polare. Folk sjunger med direkt. Det är en smocka till låt! Med en finurlig text.

När jag första gången fick höra "det nya TLBN" höll jag på att ramla av stolen. Plötsligt var inte bandet ett "band", de var något större. En del var att det numera är två sångare, Christoffer Byström har hoppat över trummorna (något som jag inte kunde fatta när jag hörde det eftersom han ändå är en av Sveriges bästa trummisar med ett rätt unikt sätt att spela) för att i stället köra akustisk gitarr och sjunga. Han har en galet bara röst! När han och Joel tar i. för tar i gör de mest hela tiden, så sitter duetten som en smäck. I perfekt klang.

Ja, just det, som ni förstår elgitarrerna är utbytta mot akustiska gitarrer. Inte hela tiden men nästan. Det för tankarna till det här med låtskrivandet igen. I grund och botten handlar det om att en låt är inte bättre än var den är, även om man kan dölja en del med elgitarr. Alltså verkar TLBN signalera att nu är det låten i centrum och inte ljudet. Nu ska du inte tro att man bara kan spela mesigt med akustiska gitarrer, Christoffer och Joel vispar upp takter värdiga ett sambatåg.



Just samba är något man också kan hitta, speciellt i sista låten Catching up. Då vänder sig Christoffer om och börjar spela tummor igen, samtidigt som Mathias Söderlund (från Niccokick) fortsätter spela. Ja, du kan hajja hur mycket trumma det blir då, fyrhändigt på trumman är uppfunnet! Galet sväng!

Jag vet, det är inte hela Catching up, jag blev så ivrig över att det var bra att jag var tvungen att sluta filma för att kunna hoppa. Klubbvärdar Sandra Bergman och Erik Dellgren som ni ser en bit in i klippet får stå för känslan i lokalen...

Tilläggas bör att livefiol bör förekomma mer i popsammanhang!



Vad är Parken? Pojkromantik i den meningen att han har gubbkeps, sjunger om ett bandylag och om diverse kärlekar? Eller är det ny-ska? Kanske är det ren och skär svenskregge som INTE tar avstamp i Peps?
Parken sätter griller i huvudet. Det är bra! Det är hur som helst en väldigt fin stund han bjuder på, Pelle Lindroth. Svängigt är det, men det är också ett uppklippt sväng. Kalla det digitalt om du vill. Jag blir inte riktigt klok på det.
Det enda jag vet är att jag gillar det!



Men sen kommer klumpen i magen, det är ändå något som inte stämmer. Som gör att jag inte kan svimma precis hur som helst till Parken. Det är lite för manligt. Lite för mycket fotboll, lite för mycket öl med polarna och lite för mycket "åh det är synd om mig men jag försöker dölja det en glad låt".

Men det är nog bara jag.

13 november kan du lyssna och se med egna ögon, då kommer Parken till Svanen. Jag tror det blir grymt! Gå dit!



Ni vet vad jag tyckte om Nordpolen när han var i Göteborg häromsistens.
Jag tycker inte mindre om det nu om man säger. Pelle Hellström kommer sluta som ikon. Han vinglar, gömmer sig, svävar, haltar, hoppar och vevar runt helt omstrukturerat. Struntar i att sjunga på en massa ställen. Man kan bli sur på sånt, men jag älskar det just här. För låtarna är så bra, har sån kraft att de inte spelar någon som helst roll. Nordpolen går rakt in i mig och jag... Nä, jag vet inte varför. Hur fan förklarar man något sådant. Som att beskriva kärlek med hjälp av svartvita legobitar.



De finns de som tycker att Nordpolen är skit. Som är så förbannade, ställer sig undrade till hur det gick till när den här tjommen fick ge ut en skiva. Jag säger: Ni har inte fattat ett dyft vad det handlar om. Jag tänker inte förklara det för er heller, era poppretton. Jag hävdar att Pelles lyrik är det största sedan Berggrens "Lemon" eller "Luke Skywalker" . Ni fattade inte då och ni fattar inte nu heller.

11 december går ni till ovan nämnda Svanen och kollar på framtiden i form av Nordpolen. Punkt.

Rätt skön kväll Send in the clowns fick till där, man fick så att säga lite av varje: låtskriveri genier, klassiskt sväng och en massa känsla. Väldigt bra blandning. Tack!

Tillsist:
Hittat på Stockholmscentral.

(Klicka på bilden)

De är för roliga, de där Stockholmarna.

Tillsist2:
Lyckades tydligen ta mig från stora staden precis i rättan tid. Phu.

Tillsist3:
Är "nya" Hemliga klubben samma som Hemliga klubben under Kortedala torg?

Jerry Boman

Det perfekta ägget.

Jag har aldrig tänkt på det förr men Håkan hade såklart en anledning till varför han sjunger så fort i textpassagen om Jazzhuset i "Kom igen Lena". Det var inte bara ett infall, han visste såklart precis vad det handlade om. Jazzhuset är stället med de snabba kickarna. Så har det alltid varit. De band som publiken tagit till sig mest mellan de röda väggarna har varit de som levererat snabbt. De band som gått mot refrängen har vunnit.

Här kommer då Love & Happiness in. De bygger upp, tar fina slingriga vägar mot crescendot. Jag älskar det, men det märkliga är det inte funkar på just Jazzhuset. Alltså, nu får ni inte missförstå mig, L&H var väldigt bra (inte lika bra på på Pustervik senast, men då var det också överjävligt bra). Det är bara något som sitter i lokalen som gör att deras i många stycken egenartade musik inte går hem hos de kicksökade.

Men på andra platser är L&H helt fantastiska. Ta Anders, stans intensivaste röst. Han liksom hela tiden skakar av frustration över allt. Han vill ha ut maximalt hela tiden. Det gäller även när det går lite lugnare till. Så otroligt rastlös. Brinner av energi.
Sen har vi det faktum att vi rör oss bland multiinstrumentalister, nästa alla medlemmar byter plats med varandra fram och tillbaka. Mycket imponerade!



Jag är, och har hela tiden varit, övertygad om att L&H kommer ställa sig på torget bland dem som blir riktigt stora. Jo, så är det. Här hittar man ett band som hela tiden söker något, som skakar får att få vissa det, ett band som visst snor saker men som verkligen försöker skapa nytt. Och ja, det är en storhet i det. L&H är som det perfekta ägget, vissa gillar hårdkokt, andra löskokt. Någonstans i mitten kan de båda mötas, det perfekta ägget som alla gillar.

Låten som ni hör överst var helt ny. En till viss del ny inriktning visar sig. Me like det också! Och där kommer vi till det igen, ni hör folk klappar med för nu så går L&H direkt på kärnan. Om de fortsätter kombinera sin känsla för uppbyggande låter med låtar som är mer direkta, ja då kommer alla att gilla dem och fatta vad som händer. Alla från Pustervik, via Henriksberg, Gamlestan och till Jazzhuset. Det perfekta ägget. Hepp!

Tillsist:
I morgon bär det av till Stockholm för det som kan bli höstens höjdare: They live by night har sin första "officiella" spelning på flera år, med ny underbar skiva i ryggen. Som om inte det var nog, Nordpolen, Parken och klubben Send in the clowns firar två år. Jesus vänner!
Ni som bor i Stockholm, kom fram och hälsa när vi ses på Debaser Medis i morgon kväll!

Jerry Boman

Finland, La Apelsin och bättre bild.

Här händer det grejer! Nästa torsdag, den 23 oktober, spelar jag skivor på Mokoma festivalen på Pustervik. På scen står två härliga saker från Finland: Cats On Fire samt Astrid Swan. COF känner ni alla besökare till men nu tycker jag att ni skall lyssna in er på Astrid Swan. Tror det kan bli grymt live!
Nåväl, jag kommer spela fina låtar. Kom gärna förbi och lyssna!
(jag kommer förmodligen vara den enda som medverkar som inte är från Finland, men hey jag gillar Finland!)

För teknikintresserade pressenterar nu musikenligtjerry.se bättre bild på Youtubeklippen, direkt här i bloggen. Ja, det kanske inte låter så märkvärdigt, men förut var man tvungen att klicka på videoklippet och välja om man ville kolla på klippet i bättre upplösning. Nu behöver man inte det krånglet längre! Bra bild direkt i bloggen, tack vare mina enorma sökmotorkunskaper samt det faktum att all info finns på nätet.
Hoppas ni uppskattar nymodigheten!

Tillsist:
Tre raketer i morgon:
1. Love & Happiness på Svanen. Gubbarna Mint Condition spelar skivor.
2. Tikkle Me och Fitts for Fight på Henriksberg. Två sagolikt bra band!
3. Djuret på Sticky Fingers. Läs här om hur det är.

Förkalas på L´assassino (Andra Lång, mitt emot Kings Head) med fina nättidningen Panda.
Om någon bara kunde lära mig hur man uttalar L´assassino! Jag tror det var min frisör som kallade det "La Apelsin" och det är ju förståeligt.

Jerry Boman

På svenska är allt möjligt

Då och då hittar man låtar så självklara. Melodier som borde varit hittade för hundra år sedan, texter som andra borde kommit på redan under kritaperioden. Ja, ni fattar, allt bara sitter och man får en go känsla i magen.
Fantasikrigs låt ”Lovisa och David” är en sådan låt. Inte helt uppenbar, men ändå så jävlar. En briljant text, en uppgörelse mot borgliga skitnödiga människor. Ord som berättar saker vi egentligen vet men är för fega för att säga. Hur Lovisa och David är sååååå speciella, hur de skiljer sig från aaaaalla andra. Det skulle kunna handla om randompar i Majorna, med krukor på balkongen, med härliga secondhandsoffor, färgglada tapeter och med ett sunt förhållande till grannarna. De där personerna som mer än gärna hjälper till att fixa gårdsfester, som hackar bland buskarna och är så där överavslappnade.



Fantasikrig har mer än så, de har sagor på lager om världen i det lilla. Om saker som är överviktiga men ändå helt tomma. Man börjar fundera. Lägger vi ner tid på helt fel saker? Är det viktigt det som händer längre bort än hallen? Bör vi springa benen efter oss för senaste nytt från vida världen? Eller skall vi strunta i allt? Eller…

De fria tankarna ramas in av återhållsam handklappsvänlig musik. Mjukt. Här står inte spralligheten i centrum, det är småsmällare i varje låt som för den framåt. Men som vanligt är det den som skriker minst så får mest uppmärksamhet nuförtiden. Det händer här. Vi står stilla och lyssnar. Noga noga. Det känns bra, för precis som Elenette är det väldigt viktigt. Men kanske helt oviktigt. Eller viktigt. Eller…

Efter att ha hört Fantasikrig vill jag logga ur, koppla bort Internet, stänga ner tvkanaler och bara glida ut i skogen. Riktigt noga spana in en singel och sedan berätta vad den hade för sig inom ramen för novellformen. Kanske skriva ett lexikon om formen på snö. Eller…

Tillsist:
Legendarisk afton på lördag i Stockholm! They Live By Night gör sin första publika, riktiga spelning på flera år (ja, jag vet att de både spelat i Radio Sjuhärad härom veckan och har släppkalas på Spy Bar på torsdag men nu menar jag en spelning för oss vanliga dödliga. Konserter för 60+are som lyssnar på radio och konserter för creddstövlar räknas inte).
Till detta kommer då… håll i dig: Nordpolen och Parken! Ja men du ser, vilken snorbra kväll det kommer bli! Huvuden skall rulla från Stockholm till Göteborg! Jag är där! Allt sker på Debaser Medis och Send in the clowns håller i det hela och de firar två år… Alltså det är bara för mycket! Jag skall röva bort mitt medvetande!

Tillsist2:
För er som bor i Västerås: Vargpakten spelar på fredag. Tillsammans med Almedal och CK. Härligt att bo i Västerås. CK skall tydligen spela in någon video så om du skall dit se till å kamma dig.

Jerry Boman