Idag bjuder jag på en fenomenal cover. Det är nykören Rabalder som igår framförde The Arks It Takes A Fool To Remain Sane i ett garage på Magasinsgatan. Hade helt glömt av att det där en väldigt bra låt! The Ark var en gång väldigt väldigt bra. De hade något viktigt att säga. Tyvärr är det inte så längre. Men låten är fortfarande väldigt bra. Rabalder körde en del andra låtar också, inte så roliga faktiskt. Jag stod mest och tänkte på varför Kulturnatta innehåller så lite populärkultur? Och varför är programmet sju meter långt vilket gör det svårt att hitta de man kanske vill ha?
En annan svinbra körcover:
Tillika grym video!
Tillsist: "Afrikagruppare" är årets ord! Hittat på Hagabion...var annars.
Onsdag. Pustervik. Snart höst. Bra med folk. Jag känner mig så sjukt off. Vad gör jag där? Som vanligt glömmer jag vad musik gör med mig, vad en konsert kan rädda mig ifrån. En undanflykt, större än de flesta. Precis som man ibland tröttnar på fullkorn (även om man vet att det är bra) så tröttnar man ibland på det svåra, tillgjorda. Jag vill bara ha grädde, snabbmakaroner och vin. Enkelt.
Det är hundra grader varmt, jag står i en röd studentpub på ett berg. Övermycket folk och jätteliten scen. Spelar gör The Medalist. Jag är inte överförtjust, men älskar låten Landslide. Nu är det ett och ett halvt år senare, jag skall lyssna på samma band igen. Har inte jätteförväntiningar, möjligtvis väntar jag på Landslide.
The Medalist 2008 är samma men ändå inte, allt är bättre. Leendena är större, musiken bättre och ja allt är bättre. Tre snubbar på rad som synkar perfekt, spelar likt en. Mysiga solkvällar. Enkelt liv. Jag tänker på Malmö, stan där det alltid är lite billigare och lite lättare. Inga backar i The Medalist musik, prisvärda melodier. Den perfekta frisyren med en öl i handen, tiden står still. Alla stolar är lediga. 23 grader, vindar där man behöver det.
Jag gillar det. Inget svårt att ta till sig. Teflonpop. På det bra sättet, vill inte att något skall sitta fast. Glid bort. Glid av. Tappa fattningen stilla.
Samtidigt är det taggigt, svängigt och levande. Inte överproducerat, inte slimmat. Den perfekta kombinationen av hiss och trappa. Lätt men ändå motstånd. Dock inte för mycket.
Them Jacks spelar två konserter i ett. De börjar med matinén, barnvänligt och mjukt. Det är då Carl Beijbom sjunger. Han gör det avslappnat och…ja bra. Inget mer med det. Man tappar inte huvudet precis.
Men sen kommer den barnförbjudna versionen av spelningen, det är den avdelningen är Anton Ericsson exploderar. Bandet har två sångare. Precis så är det, men frågan är om det inte är två band med liknade sättning. När Anton hoppar till och skjuter fart händer stora saker. Med rockrösten från himmelen, med ett sätt att skriksjunga som jag bara älskar så tar det hela en ny vändig. Från ljummet till stek hett!
Ni kanske känner till historien om Joakim Hillson, ni vet Vacker utan spackel-killen. Hur han spelade i ett band när stora skivbolaget kom och ville ha honom…men det ville INTE ha bandet. Bara Hillson. Svår sits. Skulle han välja vänskapen eller skulle han välja framgången?
Joakim valde framgången, lämnade bandet i sticket. Tycka vad man vill om det men det finns en risk att samma sak kan hända Them Jacks. Anton är för bra för sitt eget band, de håller tillbaka honom. Han har rösten, the looks och framför allt – känslan. Den där obetalbara grejjen som gör att vi i publiken känner att det är på riktigt, att vi är sedda.
Med låten Turn on my ego skulle Anton välta vilken jävla scen som helst. OM det inte vore så att bandet håll så hårt i tyglarna. Men ett litet plus även till le trummis, han lirade ändå av sig brillorna…
Tillsist: Temat för gårdagens band måste ha varit: ”Vi har en gäst på blås!!”. The Medalist körde på med Irene/Diverseandra-Nils till höger och Them Jacks med Love&Happines/Almedal-Tobias på samma kant. Det måste vara väldigt lukrativt att freelancea med bläckblås i väskan.
Det har varit illa, det har varit sjukdom, det har varit toksena konserter som jag inte orkat vänta på. GS2H envisades med att ha spelningen så sent att folk hann gå... Då gäller det att titta tillbaka. Bläddra igenom alla sina 800 vänner på Myspace. Jag hittade bland annat det här:
UPPDATERAT: Jag skall vara med i SR Sjuhärad nu klockan 15.03 på fredag eftermiddag! Klicka här för att lyssna över nätet. Jag skall prata om pop tror jag, och de vill ha svar på frågan vad som är indie. Med i studion är oxå They Live By Night. Det här blir kul!
Här springer man runt och klagar på att det bara spelas musik gjord av män ute och sen kommer man upp till Stockholm för att finna en klubb som bara spelar musik gjord av kvinnor. Japp, ni läser rätt, Klubb Who´s that girl? på Bonden Bar kör bara musik gjord av kvinnor.
Nu kan man snacka om att det här är ju inte heller speciellt jämlikt, för det är det inte, men lik förbannat älskar jag tilltaget! Ser man till hur det ser ut på ALLA andra ställen så jämnar nog den här klubben ut det hela en smula.
Så alla ni som säger att det är färre kvinnor som gör musik, hur förklarar ni att en klubb kan köra låter med kvinnliga musiker i fem timmar! Nä, det finns ingen ursäkt nu inför vi 50/50 som det var menat från början! Och så tar ni och besöker Klubb Who´s that girl? om ni svänger förbi Stockholm! Punkt.
Väldigt trevliga visade sig klubbbesökarna CK och Sophie Rimheden vara. Väldigt trevliga människor. Märkligt det där, jag hymlar ju inte precis med att jag har svårt för CKs musik (och han vet om det), men han är en grymt trevlig prick!
Innan ni klagar och fäller syrliga kommentarer, bilden gör inte klubben rättvisa. Det var folk där alltså...
Tillsist: Spring Johnny! spelar på Henriksberg på fredag. Grymt! Och på lördag är det GS2H på Razzia, med Kite. För mer synth så har man ju alltid Universal Poplab på Sticky. Så är det svulstigt från Danmark på Klubb Existens... också Henriksberg. Det är alltså TVÅ klubbar på en och samma gång på Henriksberg på fredag.
Tillsist2: Det här är härligt! Lyssna på Trevliga människor med Sara & Christoffer.
Tillsist3: Klubb Slacker på Pustervik, första fredagen varje månad. Och se där, den 7 november kommer Den Stora Sömnen! Ojoj, det kommer bli så bra!
Hoppet är som en resa till Mars (på Nordpolen) Allting slutar med en väldig krasch
Ambitioner är som resor till Mars (på Nordpolen) De slutar med en väldig väldig krasch
Texten kommer från den bästa låten just nu, det storslagna utanförverket "På Nordpolen" från Nordpolens skiva. När konserten just skall till att avslutas vräker Pelle Hellström ut den här låten och hela mitt liv förklaras. Det är ett gigantiskt ögonblick på Storan. Helt överväldigande. Nordpolen är som det ser ut nu bandet jag kommer växa upp med. För jag har inte växt upp än, jag trodde jag blev gammal när Henrik Berggren blev gammal, men då kom Nordpolen in i livet och allt började om. Pelle, du är tidsandan personifierad.
Det är en blandad personlighet som ramlar ner på scen, Pelle har på sig en leopadmönstrad tröja, eller skall man kalla det kort rock? Den är i allafall gjord för att synas. Men Pelle verkar inte vilja synas, han drar tröjan över huvudet och gömmer ansiktet. Han visar med hela sin kropp vad det handlar om, visst vill man ha uppmärksamhet, men frågan är vad folk kollar på? Det galna freket eller det missförstådda geniet. Och det är precis likadant i musiken, Pelle viskar ibland fram de största meningarna som du hört. Han vill höras men ändå inte. Ta plats och fortsätta sitta i sitt hörn. Det är en stor upplevelse att se hur en person på ett så bra sätt är sin musik. Han står rak, självsäker. För Pelle har redan vunnit. Men ändå inte. Osäkerheten finns i luften. Jag säger det igen: det var ett gigantiskt ögonblick på Storan i lördags.
Jag var lite nervös före spelningen, att Pelle skulle gå upp och köra till laptop. Det känns väldigt tråkigt nämligen. Som tur var blev det inte ens i närheten av det! Med på scen hittar man både gitarr, trummor och synth. Mer liv och mer dynamik. Nordpolen tar musiken på scen ett steg från musiken i fil. Bra!
Nu hade jag kunnat fylla ut här med alla tankar om döden och ångest som svämmar över i Nordpolens värld, men sånt där vet ni ju redan. Vid det här laget har väl alla köpt låtarna på Klicktrack och totalt kärat ner sig i den här killen från Uppsala. Då vet ni ju precis allt hur det är och en sak är säker: Vi kommer bli fler. Vi kommer bli så jävla många att vi kan bilda regering och störta hela skiten ner i havet. Nordpolen har satt ord på allt, hur vi känner hur vi är och hur vi kommer att för evigt vara. Det är inget påhittat, inga Ebay-fynd till känslor.
"På Nordpolen" kommer i efterhand rankas i samma division som "Shoreline". Helt klart. De är inte lika men ändå innehåller de samma energi, som berättar stora sanningar. Större än vi fattade just när vi var mitt upp i det.
Det var en helkväll på Storan, först fram var My darling You!. Detta märkliga lilla band, trots att de hållt på nu i tusen och tusen år, ständigt skapande nya underbara låtar, så håller de sig på rätt sida myten. Aldrig att de säljer ut sig. Varje konsert är helt unik och kommer inte igen. Den här kvällen gick de upp och slog sönder knäskålarna på mig genom att bjuda på en pianokonsert. Och det med sådan inlevelse att jag tror på allt de säger.
Det är mer dagenefter än kvällenföre, mer efterfest och morgondimma än spitfest och strob. Eftertänksamheten kommer, utan att de gör avkall på skevheten och feststämningen. Bra pianoversion av favoriten Jump the train!
På tal om att varenda konsert är unik, jag gjorde en intervju med Christoffer och Klas på Hultsfred 2005. Det var en trippelintervju så med var också Timo. Själva upplägget var att vi skulle snacka om festivalspelningar, att Timo skulle dela med sig av några knep till färskingarna i MDY!. Bland annat så sa Timo något i still med "gör varje spelning unik". Nu har jag sett Timo hundra gånger och jag är inte säker på att han lever som han lär, men MDY! har som sagt tagit det där till sig. Eller så fanns det i tanken från början.
Nu till betydligt tristare saker: Jag är så förbannad på de två personerna som jobbar där uppe i baren på Storan att jag knappt vet var jag skall börja. De beter sig som svin! En kille stod snällt och väntade på att få köpa en öl, tiden gick och inget hände. Hans flickvän fick köpa öl men killen fick inte... Tillslut frågar han varför och får till svar "Du viftar för mycket med handen". Ja, men kom igen va! Han ville bara ha lite uppmärksamhet eftersom ni bakom disken tydligen hade glömt brillorna hemma. Vilken värld lever ni i! Detta var inte det enda, vi blev puttade och knuffade på likt boskap för att vi tydligen råkade stå där man inte får stå. Något som inte var helt självklart, och vet ni vad: Man kan vara vänlig, inte bete sig som det är full panik och korna måste bort. Fy fan säger jag bara! Till Klubb Populärvännerna och till Storanspresident JP Bordahl: ta er ett rejält snack med personalen i barerna. Prata lite med dem om vett och etikett. Jag såg ingen gäst som gjorde något fel, men tydligen skall vi behandlas som skit ändå. Tur dock att de som jobbar där nere är vänliga...
Tillsist: Glöm inte att ni kan se mina klipp på Youtube i hög kvalité. Gå in på min Youtubeprofil och välj video, sedan klickar du nere i högra hörnet under videon. Kanske roar det någon att slippa stora pixlar.
Klubb Drömland är väldigt modiga. Inte nog med att de skriver "alkoholfri öl" på väggen, de pyntar sin lokal likt ett mellanstadiedisco. Ballonger och serpentiner ligger utslängda på golvet, djbordet pryds av en stjärnduk. Men det riktigt modiga och sanslöst underbara ligger i banden de bjuder på. Att låta en akustisk tystlåten duo spela vid kvart i tolv är på gränsen till galenskap. Men samtidigt visar det på ett stort hjärta. Jag tror att arrangörerna vill bryta trenden som säger att den som skriker högst spelar sist. Det är bra.
Sockervadd får huvudrollen i Blad Runner, neopop och framtidspop ligger nära tillhands. Det är trummaskiner, oscillatorer med texter om RRSläsare och internet. Framfört på det mest popnaiva sätt, men med en tydlig släng av kritik och superba melodier. Antonia Pehrson aka Komon är en blandning av Compute och The Pipettes.
Visst är det charmigt som helvete, men egentligen är det nog bara ärligt. Det finns ingen hinna mellan oss och Komon, hon kör på och sedan får det bli som det blir. Ta låten Give Me Speed, där sjunger hon om att "minimalt är inte ett ord jag förstår", och ja så är det. Antonia tar i, inte så att hon överdriver, men skall det vara så skall det vara. Det är då bra musik blir till, stilistiskt säkert och dansvänligt. Ingen risk för fegspel.
Komon är en mäktig blandning av dansmusik och... enkelt ren elgitarr. Då och då åker gitarren fram och hon byter skepnad, blir mer lugn. Låtarna blir mer tänkvärda och kanske en aningen sorgsna. Vackert.
HÅLL TJÄFFFFFTEN!!! HÅLL TJÄFFFFFFTEN FÖR FAN!!! Det hjälper inte mycket, trots att flera försöker, publiken är högljud. Inte så mycket att säga om, klockan är ju närmare tolv och klubben har varit igång fyra timmar, ölen är billig och ja allt det där. Då sätter sig två personer med viskande röster och akustiska gitarrer på scen. Ett självmordsuppdrag.
And Then kommer verkligen inte till sin rätt den här kvällen. De flesta missar ett stort tillfälle, för Charlotta, Peter och Sofia har undersköna mjuka låtar. Små sagor som ger regn på insidan. Hjärtat saknar ner och går på paus, låtar som söndagar under täcket med tankar om förändring i huvudet.
Men som sagt, det är inte rätt ställe. Väldigt sorgligt. Jag ville så gärna höra noga.
Se en bild på mig på plats här... Alla dessa blixtar! Rolig bildtext till en av de andra bilderna också... märkligt.
Cyklar in till stan och Järntorget, rusar in under den röda punkten på Pustervik och möts av en vägg. En människovägg. Galet mycket folk därnere och väldigt bra musik! Tack till er som spelade skivor "där nere"! Friday I'm in Love! Skönt med folk som inte är så skitnödiga när det kommer till djspel. Tack!
Ikväll blir det MDY! och Nordpolen på Storan... på tal om Nordpolen, det var ju bara en tidsfråga innan någon gjorde den första skivan helt anpassad för Ipod. Vad jag vet så är det bara den spelaren som klarar av att spela upp låtar helt utan paus mellan, och när då Nordpolen så fint lägger "På Nordpolen" sist och låter slutet på sista låten hänga ihop med början på första låten så vill det till att de två låtarna spelas upp utan paus. Det är jävligt snyggt gjort! För övrigt är hela skivan, eller skall man nu då kalla det "samlingen låtar", helt briljanta! Så nära, så svarta, så dans och så många nyanser av grått.
Det kommer bli en dunderkväll!
Tillsist: Lyssna på den galna allsången:
2:55 in i det klippet... vid 3:14 är det fan uppe i brygga! Herregud! När kommer Glasvegas till Sverige då? Jag fattar inte varför det skall dröja så! Det finns ju Ryanair och allt!
Tillsist två: Indiedagis -09 datum klart! Mellan 30 juli och 2 augusti är det akustiskmusikfest i husvagnen under Emmabodafestivalen. Skriv in i er nätbaserade kalender direkt!
Tillsist tre: Räknas det här som om man varit med i Okej?
