Uppryckning

Helg:

My darling You!
And Then
Nordpolen

Så är det med det. Ni får själva leta reda på var och när dessa underbara band spelar...

Jerry Boman

I läslampans sken.

På mitt pojkrum fanns en läslampa. Den var vit, ca 1.20 hög och tillverkad av stål. En rund fot strålade upp i ett rör som slutade i en svart dragspelsliknade rund konstruktion som gjorde att man kunde rikta den halvklotsformade lampskärmen åt vilket håll man ville. På baksidan av halvklotet var metallen perforerad med små hål, detta gjorde att det bildades vackra mönster på väggen.

Jag brukade drömma mig bort med hjälp av den där lampan, ibland agerade den säkert mikrofon men ofta släckte jag bara ner resten av belysningen i rummet, taklampan och min lilla röda skrivbordslampa. Där i mörkret tände jag den vita väldesignade lampan, riktade den mot mitt ansikte och njöt. Jag tänkte att det är så här man vill ha det, en lapa bara riktiad på mig, så att bara jag syns. Ljuset strilade ut genom baksidans hål och väggen blev nästan tredimensionell. Jag kunde stå så där i timmar. Förmodligen märkte ingen något.

När jag nu står här på scenen, ja publiken stod på scenen när Hey Lover spelade, så är det enda ljus som finns precis en likadan lampa som jag hade i mitt pojkrum. Det är i sig en svindlade händelse, där står äkta paret Justin och Terah Beth i lampans sken. Det är nästan bara dem man ser, resten av lokalen är kolsvart till följd av elfel. Musiken är enkel, rakt från kroppen och ut. Skrikande, taktfast och dansvänligt. Bara gitarr och trummor. Båda sjunger. Eller rättare sagt alla sjunger, hela

Det är en händelsernas kväll, micen går sönder, trumsetet går sönder, folk ramlar och mitt i det här en jävla energi. Rörigt men fokuserat.

Kanske är anledningen till att jag gillar det så mycket (jag spelar dem alltid när jag får chansen), att jag slog trippelvolter när såg att Hey Lover skulle komma hit, kanske gillar jag dem så mycket för att jag helt enkelt skulle vilja göra precis som dem. Bara kasta mig ut, ta med mig den där gamla lampan och låta allt hända. Justin och Terah Beth är inspiration så det räcker och blir över.

Koloni den här kvällen var lite mer än så, två makalöst bra djs i entréhallen. Alla dansar från sekund ett! Och sedan lyssnade jag också på No Nebraska. Men de sist nämnda var tråkiga, hårdrocks riff blir inte roligare bara man skriker lite märkligt.

Men på det hela var det en magiskt fantastik stämning i lördags. Kanske skulle man leta upp den där lampan? Det är ändå rätt snygg.
Jag har dock gett upp hoppet att använda lampan i något publik samanhang.

Jerry Boman

Pannband, knappar och en påse trissdess

Jag skrev så här:

Rådanefors exploderade i fredags! David berättar sina historier uppbackad av ett band som aldrig slutar le inför publikens ovationer. Rådanefors som vi känner det finns inte mer, det är blåst åt helvete av en man som berättar historier bara för mig. Och dig. Och du där också. För vi älskar Urwitz och han älskar tillbaka. Taggar upp ännu ett snäpp. Det blir extranummer på extranummer. Ingen vill nog att det här skall ta slut. Jag kan tänka mig att glida runt i ett pannband som det står ”David Urwitz” på resten av året just nu!

Någon tog mig på orden, härom dagen kom det här fina pannbandet i brevlådan! Nu gäller det bara att dra på sig pannbandet och förkunna ordet.
Jag har helt enkelt världens finaste besökare här på bloggen!

Annars händer det inte så mycket just nu, lite tomt på bra spelningar. Men det finns ju alltid Myspace och Youtube att gräva ner sig i:



The School - Let It Slip

Sen hörde Carl Carlsson från Svart av sig och ville ha hjälp av mig och även av er som läser här. Det fina bandet skall göra pins och kan nu inte bestämma sig vilken de skall välja. Nu vill de ha er hjälp!
Vilken av följande gillar du mest:

Knapp 1

Knapp 2

Knapp 3

Jag tror jag gillar trean bäst... eller tvåa...eller vänta nu ettan var ju fin! Ahhh!

Tillsist:
Roligt att Glasvegas får full pott överallt. Ni som var på plats när jag spelade skivor för nästan ett år sedan på Sticky vet ju redan hur överbra Glasvegas är...

Tillsist2:
Galet sugen på att se Midaircondo på lördag! Länge sedan, ingen syn!
Sen är det ju Shiloh på Storan... och Hey Lover i Gamlestan.

Jerry Boman

Arbetsförmedlingen och Maja.

Här kommer ett klipp på Maja Gödicke från i fredags. Någon frågade efter det, och nu har Tuben slutat bråka med mig.
Gå gärna in på hennes Myspace, det låter annorlunda där.



Mina vänner i They Live By Night söker liveviolinist!
Känner du dig träffad, eller känner du någon som bör känna sig träffad så tycker jag att du skall glida in på bandets Myspace, läsa första inlägget där och höra av dig till bandet.
Med tanke på hur bra det går för TLBN nu, de älskas av P3, och det faktum att det nya materialet är väldigt stråkorienterat så kommer du som nappar på erbjudandet bli superstjäna över en natt.

Du kommer få hänga med tre hyggliga killar som lägger ner all sin vakna tid på musik (alltså faktiskt, på riktigt). Du kommer också glida runt med Mathias Söderlund från Niccokick och Emil Nilsson från Caesars som joinar in när det vankas spelningar.

Jag tror man kan klicka här för att komma direkt till jobbannonsen, men om inte det skulle funka så är det alltså deras Myspace som gäller.

Jerry Boman

Barn utanför stan

Så berättades sagan igen, på det mest fysiska sätt, att Underjorden är Västra Sveriges bästa ställe. Gamlestans fulaste byggnad har en insida varm, kärleksfull och med härlig hemma hos känsla. Som gjort för "jag-var-där" upplevelser. Så även denna fredag, KIDS var namnet. Nästa gång byter det namn, men känslan kommer bestå. Jag-är-där.



Först fram i det överdådiga (i ordets positiva bemärkelse) programmet var Hugo Welther. Klassiska låtar, som kommer överleva både undergången och skilsmässan. Musik som går vidare från generation till generation, men aldrig hamnar på HITFM-festivaler.



Lyssna på klippet. News on Grey Mountin. Nyheter på Gråberget. Vida vidder men väggarna är farligt nära ändå. Så vackert, ledigt spel och så här kan det också sägas om Göteborg. Allt är inte hårdlackerat och i slutet krakelerat. Hugo Welther kan vara killen som mjukar upp vår syn, som om han vandrade Långgatorna fram skulle sprida ljus. Ett välbehövligt ljus. En berättare som vandrade genom stan och vi skulle sluta upp bakom. En klassiker.



Det här är Göteborgs mest hatade kille just nu. Varenda person jag pratar med har sin åsikt om Alexander Gustafsson. De flesta är inte goda om man säger så... Jag vet vad det handlar om, ni är avundsjuka era svin! För Portrait Painters kommer slå er på fingrarna, hans utagerande musik gör er rädda. Förstörda över att ni snart är passé, över att han verkar leva livet fullt ut. Visst, BCQ finns också, men va fan, har ni som skändar renare mjöl i er musikaliska påse? Nä precis.



Även denna gång är Portrait Painters näven i luften, långfingret mot skitnödigheten. Nere på golvet, krälandes. Det här kommer sluta som en av de stora, en ikon. Jag blir så glad!



SÅ BRA! Denna gång kom jag ihåg att ta bilder...



Ibland tar evolutionen stora steg framåt. Just denna gång var det Maja Gödicke som hoppade, tog steget. Normalt är det ljudlandskap i musik, men denna stilla gång blir det avskalad mystik. Eller nä, det är ju inte avskalat. Jag vet egentligen inte varför men jag skriker rakt ut! Musiken tar märkliga vändningar, det är klappvänligt ena sekunden, stopp och stanna nästa. Får inget grepp om hur det skall vara.
Jag gillar när musiken bara kommer, känns som den är skapad i sekunden. Har en vän som brukar säga att den bästa musiken görs när man är svintrött, hungrig efter timmar i replokalen. Majas musik verkar komma därifrån, från skälvande minuter när allt stämmer. Ett kreativt nirvana, som får publiken att levitera.
Sen grunnar jag på en grej, är det DEN Maja Gödicke som det står en massa om på nätet? Om att hon spelat med i Julkalendern?



Ja, jo det är ju så att punken är tillbaka. Det vet vi nu... men Dom Kallar Oss Mods blir inte roliga för det. Det är för mycket. Ingen finnes den här kvällen.
Så var det med det.



Snyggaste namnet just nu är Djuret, Ibland är härligaste låten och på scen är det så mycket energi att lampor inte behövs. Baspop, blandat med sväng och mycket desperation. Ut och överallt är orden. Någon eftersökte mer "det-här-låter-som" så här kommer det: Jag tänker på Niccokick. Fast bättre. Smartare. Snyggare. Djuret är ljudet till en vansinnes cykeltur, när allt stämmer men ändå är nära ruinens brant. Ett felsteg och du är död. Men just nu är allt perfekt, du är kung i ditt eget rike.



Som all bra pop gäller det att hålla sig på en där gränsen, våga utmana och hålla andan lite för länge. Djuret är helt enkelt kvällens höjdpunkt!



Sist men inte minst, jag gillar Dj:s som inte spar på krutet. Ge folk vad de vill ha, de blir mycket mera kalas då. Precis det som hände i fredags, jävlar va trångt det var!
Tack!

Jerry Boman

Som en grävling

Det var sommarens sista natt. Min tunna jacka gick att öppna. Millimeter skoskulor mot torr asfalt, krispiga stenar vek undan och inte för mycket vind. Mitt emellan sommardåsighet och höstklarhet. September är förändring. Allt sker så fort, en vinkning blir ett skyfall och en solstråle blir heta uteluncher. Just då, just nu är grävlingssommaren här.

Tiden när jag samlar minnen, kraft för att gå i ide. Köper stora minneskort, fyller dem med pixlar och ljud. Suger in de sista tonerna som nyttjar termikvindarna för spridning mellan husen. Under ännu torra tygstycken smyger han fram. Plockar och ler. Kristian Anttila ger somamrens sista utekonsert. Den sammanfattar allt. Väldigt bra så här i grävlingssommarrtider. Det gäller att samla på sig.



Anttila finner sig alltid. Vare sig det finns ljud eller inte, han anpassar sig likt ett djur med överlevandsinstikter. Den här kvällen på Magnus & Magnus fina bakgård, med sista Popzoo staplandes ner för trappan, står vi kanske 20 personer och lyssnar aktivt. Stämningen är långsam, inga danser, inga utfall. För varmt för mössa, för kallt för tröja på t. Kristian känner av och tar ner tempot, "Västra Frölunda" omformares från en snabbspelade bandspelare till en nervig långsam värmande visa. Kristian stuvar om, deframgmenterar disken och lägger ut på nytt.
"Smutser" blir en näve i luften, en golfström mot det kalla förtrycket. Alla skriker så högt de vågar när sången kommer fram till "jag fick en plats i din smutsiga FITTA".

Just "Västra Frölunda" är speciell den här kvällen, det är som om den var gjord för att spelas mellan hus. Kristians röst studsar på rätt ställen, det ökar i styrka och känslan av predikant i kyrka är påtaglig. Väldigt vackert. (Fint att bytta "kysste jag min första neger" mot "kysste jag min första Kevin"... Klass på den!)
Sin vana trogen att inte göra en spelning den andra lik så spelar han sist en cover. Inleder med ett tal om hur han lyssnade sönder Broder Daniel när han var ung... publiken stannar upp, håller andan... sa han Broder Daniel?



Sen viskar Kristian igång en av de sköraste versionerna av R.E.M:s "Shiny Happy People" som jag någonsin hört. Gardintygstunt och närvarande. Anttila plockar fram det mörka i låten, utanförskapet. Vänder på stenen. Borta är originalets hurtiga 90-tals estetik. Svart istället för pastell. I ärlighetens namn så dribblade R.E.M bort sin egen låt, de förpackade den i en lättsam trudelutt som alla kunde sjunga med i utan att må illa. Anttila gör precis tvärt om...Herrejävlar vad obehagligt det blir.
Ännu en gång visar Kristian sin enorma känsla för pop. Vad vet jag, men Kristian är det största vi har. Han har förmågan att förändras, att överraska. Framförallt han han förmågan att bryta gränser utan att det blir sökt.

Det hela är över på några få låtar, ett inhopp som var väldigt stort. Anttila berörde oss mer än vi förstod just då. Den här kvällen sparar jag likt en digital grävling på minneskortet, kryper tillbaka in i mitt gryt och plockar fram den när västan ligger på och dimman tar över på berget.

Vill ni lyssna på mer Kristian så bjussar P3 Live i kväll på en konsert från Storsjöyran i somras.

Tillsist:
Jag ser galet mycket fram emot Djuret ikväll! Tre låtar uppe på Myspace...och ja, jag älskar ju pop på svenska. Och gött mycket baspop på sina ställen!
Sen har vi ju Portrait Painters också... och allt det där andra. Kom med till Gamlestan för fan!
20.30 öppnas pärleporten!

Tillsist2:
Tomas Bodström var på Popzoo igår och enligt ryktet luktade det rosor när han varit inne på toaletten... Skrev du upp det där nu?

Jerry Boman