Öppen dörr.

Jag fick ett ebrev i veckan. En kille som vi kan kalla "Klas" undrade varför jag var så taskig mot Pär Hagström & Cirkus Transmopol häromdagen. Brevet var skrivet utan stora bokstäver och utan skriktendenser. Han undrade också vad jag ansåg vara mitt jobb.
Jag svarade så gott jag kunde att jag inte gillade Per Hagströms musik, och att mitt min blogg inte är mitt jobb. Det har det aldrig varit, det är dock min värld och där gör jag vad jag vill. Nu citerar jag "Karl"s svar på det rakt av:

"Anledningen till varför jag hörde av mig är att jag har mycket svårt för när recensioner innehåller recensentens värderingar eftersom det säger mycket lite om musiken i fråga. Snarare om vilket humör han var på när han skrev den. Musik bör enligt min mening i första hand jämföras med musik i närliggande genrer och recensionen bör visa på vad som är ex: nyskapande, rippat etc. En beskrivning av hur det låter helt enkelt.
Det finns egentligen ingen anledning att skriva ner ett band överhuvudtaget. Särskilt inte i ditt fall eftersom du har mycket makt som kan bidra till att år av arbete helt enkelt spolieras pga din åsikt. Jag hoppas att du tänker på att många faktiskt tror på det du skriver"

Jag är ärligt förbluffad. Att recentioner, eller vad vi skall kalla det, inte skall innehålla mina värderingar? Jag vet egentligen inte vad jag skall svara på det där, för den sortens recensioner som "Karl" söker står att finna överallt i tråkmedia. Ni vet de där torra texterna om att "det här låter precis som..." och "det är har de snott från....". Skittråkigt att läsa! Jag menar vad det låter som är upp till var och en. Någon hör opera där en annan hör granskog. Jag vet ingen som på ett bra sätt förklarat någon musik för mig. Ingen har ännu lyckats beskriva exakt det jag känner när jag hör samma låt som den personen som nyss beskriver hur det låter.

Att år av arbete skulle förstöras för att jag skriver att jag inte gillar ett band? Jag vill vända på det i så fall, att veckor av uppladdning kan ett kast band sabba genom att spela fel då eller?

Har jag makt? Kanske, kanske inte. Vad är makt? Jag vet att ni som läser här är intelligenta människor, i många fall vida överstigande mina små taffliga försök till utvidgande av hjärnan, och jag räknar kallt med att ni sållar i ordbajseriet jag håller på med. Att ni alla förkastar saker ni inte gillar, att ni går på er egen magkänsla.

Jag kommer alltid skriva vad jag känner när jag hör musik. Jag vet inget annat sätt.

Vad tycker du? Hur skall man skriva om musik? Skall man överhuvudtaget bry sig?
Varför i herrens namn finns den här sidan egentligen? Borde inte Jerry ta ett äpple och tagga ner?

Tillsist:
Här kommer lite goa grejjer att lyssna på:

Ava Petit René
För ensamma fyllekvällar vid kanalen.

Toby Goodshank
För ensamma fyllekvällar vid vägkanten.

Camp Out
För ensamma fyllekvällar vid trädgränsen.

Tillsist2:
Torsdag:
Svanen öppnar hösten med Samtidigt Som. Kommer bli hett som fan!

Kristian Anttila spelar "några låtar" på Magnus&Magnus. Förmodligen sista kvällen man kan stå där ute om man inte gillar sönder frusna tår.

Fredag:
Kids i Gamlestan. Portrait Painters för fan! Inte missa! Massa andra fina saker också!

Ny klubb i stan! Friday I'm in Love på Pustervik. Herrström är kvar, Ramirez Franzén är "ny". Två sköna killar med sköna frippor! Bra att det fortsätter med fredagar på Pustervik, jag hittar dit så att säga.
C.Aarmé inleder... alltså, försvann inte det bandet? Nåväl, de är ju svinbra live så gå dit.

Tillsist2:
Om du inte orkar åka hela vägen ut, hoppa av vid SKF och allt det där, då kan du hålla dig tills den 18 december när Portrait Painters spelar på nämnda Svanen.

Tillsist3:
Klubb Drömland smäller till med höstens finaste bokning på premiären den 26 septemeber, AND THEN! Ni som brukar läsa här kanske känner igen dem, då skrev jag "Behaviorism från två". Kommer bli magiskt i teatern vänner...

Tillsist4:
Senaste veckan har några skivlyssnade snubbs sparkat in öppna dörrar.
Jag är lika larvig, så här kommer:
Ankdammens mest överskattade band/artister.

Bruce Springsteen
Alla snubbar med gitarrs heliga graal. Mannen som inte levt en "vanlig" dag sedan 70-talet men som ändå hyllas som den som beskriver det "vanliga" bäst. Vilket fiasko!

Kai Martin & Stick!
Kom igen Göteborg! Släpp det! Jesus! Låt killen gå vidare för fan!

Popsicle
Hur roligt är det där nu? Förvånansvärt platt.

Slagsmålsklubben
Hittade den där slingan för bra många år sedan nu, var möjligtvis kul i några minuter. Avknoppningarna har överglänst huvudbandet, med råge. Ett band vars bästa ögonblick är när en av medlemmarna visar hur han sover i en låda i Berlin...

Ulf Lundell
Den öppnaste, nä den vidöppnaste av alla dörrar att sparka in. Det behöver väl knappast förklaras, mannen som gav gubbsjuka ett ansikte. Som gav flåssången en frontfigur. Stolpskottet som drar runt skivförsäljningen i 12-13 Statoilmackar helt själv.

Som sagt, öppna dörrar. Som att skriva att toaletterna på Pustervik är fula.

Jerry Boman

Nepotism

Jag glömmer ge mina vänner glada tillrop. Jag glömmer att Francisco är med och gör den bästa poppunken, jag glömmer hur befriande det är när Adam vänder ut och in på sig själv och glömmer hur storslagna stycken Joel, Biffen och Martin gör. Istället hånar jag dem för deras misstag och vingliga steg. Att se när de gör något bra så att inte vänskapen tas given är viktigt och man ska inte trycka ner folk. Men det är ju så, det anses som fult att hylla en annan människa. Speciellt om du känner personen. Det är ju överlag mycket mer utbrett och accepterat att hissa upp helt okända människor i framgångsflaggstången än att hala upp sina vänner på samma stång. Jag struntar i den oskrivna regeln nu. För jag hade glömt hur bra Irene var. För jag hade glömt hur makalöst fina låtar Tobbe skriver.

Vi börjar med ett burop:
Stor varning är utfärdad över Plankan i Majorna. De bruna väggarna, den idiotiska personalen och stekoset är den perfekta sinnebilden av ett dåligt ställe. Jag vet inte varför jag hamnade där, men jag tänker inte hamna där igen. Det mest intressanta var ändå paren som satt och åt där inne. Med levande ljus och fina skjortan på... Herregud! Till och med ölen var kass, varm och blaskig. Då tog jag ändå "den dyra sorten i kranen".
Det finns sunkhak som har sin charm. Det fins fina ställen som är trevliga. Plankan var värre än att sitta på ett sopberg och dricka solvarm öl.



Så står jag där. Ser mina vänner gå upp på scen. Hade gått ditt för att stödja tror jag. Det fanns så mycket att välja på, men jag ville hänga med folk jag kände igår. Jag gick alltså till Henriksberg, stödfest för Europas Sociala Forum i Malmö om någon vecka. Ett bra initiativ helt enkelt. Även om jag inte är helt på det klara vad som skall ändras här i världen, men något skall göras och jag lägger med varm hand över det på någon annan att sköta.

Det var ena delen. Den andra var att Irene skulle spela. Det var länge sedan jag såg dem nu. Skulle stötta mina vänner, få en bra kväll och lite fin musik på det. Inga stora utsvävningar, inga fyrverkerier.

De kliver över staketet, kör ett saxintro och väntar in publiken. Alla hasar sig in från uteterrassen.
Jag hade glömt hur bra låtar Irene gör! Nästan pinsamt, men jag har inte lyssnat på skivorna på länge. Har rusat vidare mot nya band, men nu inser jag att här står moderskeppet. Irene gör låtarna som alla de andra vill göra, Tobbes texter är banala och tillsynes lättskrivna men ingen annan gör det lika bra. Inte något band kommer i närheten av den här soliga poppen, med överdrivet kärleksfulla blinkningar hit och dit. Musiken rinner fram, likt såpa på en marmorskiva. Man halkar än in på det ena än in på det andra.



Jag har hängt med sångare Tobbe rätt mycket i sommar, det har varit fester, det har varit båtar och det har varit barer. På något underligt vis har jag helt förträngt att den där snubben skriver musik. Kanske rätt nyttigt ändå, kan bli en märklig relation annars, men jag skall erkänna att jag ser upp till honom. Han gör ändå pop precis som jag vill ha det, med handklapp och tamburiner. Pop som samtidigt är helt oviktig, samtidigt världens viktigaste musik.

Nu är ju Irene så många fler, och även där har jag glömt. Suddat bort bilden av dem på en scen, leende och spelandes undersköna låtar. Extra frisk och kry var kören den här kvällen. Likt en halstablett när man behöver den rensade de bort allt murr från Henriksberg.

Jag skall inte glömma bort musiken den här gången, jag lovar.



Förband ja... Per Hagström & Cirkus Transmopol. Jag håller fast vid mina tankar från förra titten: Det här är rödvinsprosa, poethyllningar och gammal rutten författarromantik. Det röda vinet kommer dock från en billig Bag in box, poeten är snorfull och författaren har aldrig gett ut en bok. Musik för esteter i första ring. Nej tack säger jag.
Tyvärr, du klubbägare som lovade lägga ner klubben om jag inte gillade Per Hagström, jag kommer sakna din klubb.



Däremot bör de här två starta klubb! Nu!

Jerry Boman

Så var det med det.

Äh jag blev så trött på hela debatten:

Amy Rigby

Ana Da Silva

Och så en liten sak som inte varit inne på Myspace sedan 2007:

Kiddvideo
(lyssna på Pong!)

Tillsist:
Gå gärna med i Facebookgruppen "Musik Enligt Jerry". Klicka i högerspalten. Jag har absolut ingen aning om varför du skall gå med där, så bara därför kan du göra det.

Jerry Boman

UPPDATERAT 3.0: Glada stad!

Äh, nu snurrar jag till det ännu mer här men jag fick ett ebrev nyss:
JAKOB HELLMAN på Liseberg på fredag! Med Augustifamiljen.
Helt magiskt konstigt. Jag måste gå!
Trodde knapp han fanns längre.
Just det, 20.00 på Taubescenen. Lär ju bli en hundratusen pers där.



ÄNNU MER UPPDATERINGAR!

Två väldigt fina nyheter har nått mig under kvällen:

På fredag spelar Kapten Hurricane på Pustervik! Slippery People som vanligt och så då detta underbart fina band. Ni måste se dem live! Och lyssna på vad Christian har att säga. Det kommer bli en fin fin fredag. Har man tur recenserar bandet publiken som vanligt...

Och redan på onsdag är det delux grejjer på gång, då spelar ett av Göteborgs tjusigaste band sin instrumentala skogspop på... Ja, alltså nu fick jag ju reda på det men de annonserar inte ut spelningen så... Vill ni veta var släppfesten för Detektivbyrån är så får ni luska lite själva tycker jag, det är bandet värt!
Nya skivan kommer i alla fall samma dag, och tidigare på kvällen kan man se/höra dem på Bengans.

Tillsist:
Ingen har väl missat att Luxury går i symbios med Stars´n´bars på lördag va?

Tillsist2:
Nästa fredag åker du tex 11:an till Gamle stan, tar till vänster i på gatan, tar ut pengar på vägen och springer in på Underjorden. Härliga band och förmodligen fint folk i foajén! Bara Portrait Painters är värt resan!

UPPDATERAT:
Stans snyggaste klubb, GS2H, kommer tillbaka! Nu på Razzia! På lördag!
Höll också på att missa Malmös finaste band, The Crashlanders, kommer till Synthklubben på fredag. Har du inte hört den så skall du göra det NU!

UPPDATERAT 2.0:
Irene spelar på Henriksberg, The girls from Bonnie & Clyde spelar skivor på samma ställe på fredag... och på lördag är det ju såklart Love & Happiness på Kontiki. De har lovat stråkar å grejjer på scen. Ingen vet hur det skall få plats men ändå.

Sen har vi ju Orkidéerna (premiär!) på Mint på torsdag på Pustervik....

Alltså, hur skall man välja? Fredag är ju övertjock med fina saker, och lördagen också! Och onsdag... och torsdag...

Tillsist...verkligen:
Världens rörigaste inlägg. Punkt.

Jerry Boman

Jämställdhetskollen 2

Här kommer den andra Jämställdhetskollen (den första hittar du här). Den här gången besökte jag det nya fina stället, som har popklubb ibland och mer sällan.
----------
Plats: Ritz (Klubb Indieanen), Bastionsplatsen, Göteborg
Tid: 00.15 till 01.15 den 30 augusti 2008

DJ: BD/The Plan - Teo samt diverse andra...killar.

Publik/besökare: Blandat. (väldigt tomt fram till tolvsnåret)

Klockslag: 00.15 till 01.15

Antal låtar med män: 13

Antal låtar med kvinnor: 2

Not:
Det spelas inga hits här inne, det gäller att överglänsa publiken med sina "svåra" låtar. Är det någon låt man ändå känner igen så är det med en man.
Ibland blir det spontandans ändå. Oftast endast en låt i taget, då dj:n väldigt effektivt dödar den lilla dans som uppstår genom att lira något odansvänligt direkt efter något dansvänligt. Det bestående intrycket är att här skall man glänsa med skivsamlingen. Det hela känns väldigt 90-tal och skivnörderi. Jag saknade festen. Och kvinnorna i musiken, tretton mot två under en timme är inte okej. De timmar jag var där så kan jag säga att statistiken stämmer väldigt bra.

Jerry Boman

Hej skivbolag och tack för festen!

Vilken parad! Vilken marsch! En strålande uppvisning i god smak, Bonjour recordings är landets just nu bästa skivbolag. Om man skall hålla på och känna för skivbolag. Men jag gör det. I tider när skivbolag låter lika sexigt som gatsten så älskar jag BR. För det här lilla skivutgivarföretaget drivs av kärlek och passion till bra musik. André Vikingsson har en uppenbar/självklar känsla för musik tydligen, varje band han bjuder in till Bonjourfilten är ju bra. Jävligt bra till och med. Att det sedan ordnas fina fester är ju nästan bara för mycket. Tack finaste skivbolag!

Torsdag kväll har inte varit någon hit på Pustervik. Många har varit kallade men få har dykt upp om man säger så. Men när Erik Dahlbergsgatan har sommarpaus så blir Järntorget punkten. Här är vi och här är kalaset. Väldigt mycket trevliga människor gled runt mellan gula/laxrosa/blåa väggar. Och det var som sagt en dunderkväll som bjöds!



Eller, ja det började faktiskt inte så kul. Nu blir jag tvungen att hugga bort all text jag nyss har skrivit:

Kasban.
Ser ut som Mando Diao och låter som Bo Kaspers Orkester invävt i Dungen. Okej okej, i några få sekunder här och där lät det som Ingenting.
Jag stoppar nu.

Sedan brakar det på!



Mockingbird, wish me luck är till viss del väldigt hemliga. Här står då ett band som efter 20 sekunder får mig på fall. Storslagna melodier, klassiskt låtknåperi utan effekter. Stor intelligens. Tänker på David & the Citizens, fast med ännu mer kollektiv känsla. Det är nog det som gör det här så bra, MWML är en stor organism som fungerar samtidigt. Hela cellen är ett och har en gemensamt medvetande. Höger hand vet när vänster fot rör sig och så vidare. På detta kommer de finaste melodierna. De stora invecklade sakerna avskalade, för att sedan byggas på/upp igen. Legopop, där varje bit är viktig för helheten men där också varje bit är ett stycke design historia.


Jag gillar band som med sin närvaro uppmanar till uppbrott och upplopp. Som får en att slå någon på käften och börja kasta saker omkring sig. Portrait Painters, ni kan redan nu boka tid hos er favorittatuerade och kavla upp skjortarmen, är så överdrivet bra och det här kommer slagsmålet. Det är samma känsla om Bad Cash innan de blev trötta och la ner, Alex slirar runt utan mening eller mål och samtidigt sjunger han släpigt. Näven i luften och vi är störst. Det är inget som sägs från scen men det är underförstått. Jag älskar det! Fy fan vad bra det där var! Jag känner lyckan av att sett det här bandets första spelning, det kommer nu att följa tusen och åter tusen spelningar med Portrait Painetrs runt om i stan. Jag kommer gå på dem alla!

Betray and Sunshine är en överjävlig låt! Körpartiet, som publiken direkt nynnade med i, är psalmklass! Stort!

Nu sätter jag mig och väntar på att det skall komma upp posters på stan om att PP spelar på Underjorden, inträdet är 40 kronor, att ölen kostar 20 spänn och att Portrait Painters spelar sist. Det kommer bli höstens fest! Saker kommer gå sönder, hjärtan kommer brytas och alla får hål i sina huvuden.

Så där, Alexander Gustafsson, nu har jag skrivit om dig på "min jävla blogg". (jag tror ändå att du skrev det där med kärlek) Gör man så bra musik, ställer man till med sådan underbar oreda i mitt huvud, ja du hamnar man här. Förmodligen inte det mest creddiga men skit samma. Vänj dig!

PP var så bra att jag glömde ta bilder...



Debatten har varit stormade om Pats på Bliss var bra eller om det var pinsamt. Jag håller med första laget, det var bra. Riktigt bra. Inte blev det sämre den här gången!
Om jag säger det så här: Ni som avfärdar Pats som dåliga på scen är trötta/äldre/tråkiga och vill egentligen inte se musik live. Ni vill inte tvingas välja sida, ni vill egentligen sitta hemma och kolla på plasman. Alternativt gå ut på något "säkert kort".
Pats är det osäkraste som finns, en pistol fastsatt på en vindflöjel i storm. Hela havet stormar och hitta nålen i höstacken samtidigt. Men om man är öppen slumpen och gillar att "tappa ansiktet", då gillar man Pats live. Det är en föreställning i utlämnade som man få se, rakt in under huden på Patrik Jenssen. Inramat med poplåtar som får Anttila att hoppa högt. Pats är ren och skär frusteration, den nakna strävan efter något bättre. Det är saknaden och längtan mot horisonten. Pats är Ikaros, för nära den lockande solen och störtande i havet.

Det är romantik.

Släpp skivan NU!



Bonnie & Clyde blir större och bättre hela tiden. Nu kom de kanske inte riktigt upp i samma klass som på Bliss, men men det är ändå väldigt bra. Allsången/skriken under Guess there´s no one lyfter bandet över takåsen, och den lilla meningen i Högstadiet, "like some Emoband" kommer förmodligen tryckas på en tröja precis i din närhet. B&C slipar knivarna, laddar om och snart smäller det rejält. Likt att sitta och titta på kvalificeringsloppen på OS, samma folk men alla väntar ändå på finalen och världsrekordet. B&C har ännu inte slagit sitt eget världsrekord, men snart kommer det. Var så säkra. Undertiden kan man njuta av den underbara känslan av ett band som har förbannat kul på scen!



Bye Bye Bicycle är den här gången verkligen ett band! Inte bara en person. Det är dans och disco i hela hallen och ställer väldigt många andra i hörnet. BBB är samban, är kalaset och är mörkret. Allt är inte bara roliga hattar, det finns en melankoli, ett mörker och ett horisontalt västkustregn. En ensam promenad hem från bästa festen, utblottad utan skor. Stan sticker hål på huden, du lämnar blodspår mellan kullerstenen. Men du är glad. För någon log åt dig. Någon såg dig och någon tackade för att du var där. Just då börjar det hagla...



Mitt i Stop, wait or go hoppar Anders Malm ner från scenen och går fram till sin fickvän. Han kysser henne så passionerat att vi nästan rodnar. Bandet låter sången rulla på, samma slinga om och om igen. Det är en över molnen upplevelse, så vackert och så ärligt. Musiken sätts i en viktigare kontext, livet är viktigt och det är därifrån som allt kommer.
Love & Happines uppfinner sig själva varje gång, den här gången blev de ett kärleksånglok. Omtyckta i monotonin. Anders har rösten, har närheten. Jag litar på honom, har säger som det är. Ordet storstadsromantik ligger nära.
När jag senare cyklar hem, hör jag L&Hs gitarrer rulla in från hamnen, ljudet studsar i fraktfartygens gigantiska magar. Det är svart och tomt. Och där inne fladdrar en ficklampa. Batterierna håller på att ta slut, glödtråden flämtar till. Allt är på upphällningen, snart är det över och mörkret omsluter dig.
Då är det viktigt med människor som visar vad det handlar om.
Som hoppar ner från scenen och kysser någon.

Om du missat videon som jag gjorde till L&H:






Eftersom jag tydligen bryr mig ändå så kommer här en liten lista på de trevligaste skivbolagen just nu:

Bonjour-recordings (som sagt)
Luxury (behöver ingen förklaring)
Lovers United Records (för att de släpper Nina Natris skiva)
Fridlyst (släpper bra saker lite från sidan)

Tillsist:
Jag undrar vad BD/The Plan-Theo kommer spela för skivor på Indieanen i kväll? Skall någon med till Ritz och höra efter? Dyrt som fan, med det är snygg inredning.

Jerry Boman