Helgtips och nästa vecka.

Så nu vet du vad du ska göra I helgen.

Nästa vecka blir det besök av Thermostatic i studion, de har med sig en helt färsk video som det alltså blir premiärvisning på! Inte missa!

Jerry Boman

Geniförklaring

Jag var där när det hände. Stod bara meter ifrån faktiskt. Det var en hissnade upplevelse, rysningar genom kroppen och "det här är inte sant" känslor.
Jag var där när Jesper Mossberg spelade på Storan. Det kommer för alltid vara en milstolpe, för den där killen från Frölunda är större än den här stan. Han är för stor för det här landet. Vi som var där och faktiskt lyssnade fick höra ett geni. Vi snackar samma klass som Elton. Jag driver inte med er, det här var stort.

Det är nästan så jag inte kan värdera spelningen, den ligger långt utanför den liga jag brukar lyssna på. Jesper var internationell superklass. Inga märkvärdigheter, bara en fantastisk röst, helt underbara låtar och så en stor stor svart flygel. Ser och hör ni inte storheten i det här kan ni gå hem. Förlåt, men ni andra i Göteborg spelar som sagt inte i samma liga. Jesper kommer flyga långt utanför "jag släpper en liten EP". Herregud!

Jesper är klassik, han har en enorm talang. Inga skojjiga scenkläder, inga trick. Bara helst underbara låtar. Ryktet säger att han sitter inne på 400 låter... Vi snackar det totala geniet här! Fatta att den killen suttit i Frölunda och hållit sig undan!
Nä, nu tar ni och bokar in honom på Konserthuset, rullar fram flygeln och låter storverk skapas.
Det här var lite för stort för att fatta faktiskt.



Innan huvudbandet dundrade in satte sig bästa Karin My Andersson på scen. En svart gitarr var allt som behövdes. Hon spelade UPs "Black Love Song" och det var såklart makalöst fint... Karin lyckas lägga in mycket av sig själv i sina covers. Hon gör ju då klassiska synthlåter akustiskt, och just den här UP låten passade perfekt. Den blev ännu mörkare.
Tyvärr tyvärr tappade det hela lite fart eftersom ljudkillarna inte verkade ha koll på grejjerna, att få ljud från gitarren tog dubbelt så lång tid som låten. Alltså, hur svårt skall det vara att improvisera lite! Skäms ljudkillar!



Universal Poplab kämpar. De släpper sitt tredje album och nu borde det väll ändå lossa! För sanningen är den att varenda spelning nuförtiden med UP är en enda lång hittkavalkad, både nya och gamla låtar. Nu har de tre verkligen materialet som gör dem rättvisa, folk gillar ju att höra låtar de känner igen. Ja, det gör jag med. Hans, Christer och Paul radar upp popigt synthiga låtar en efter en, jag fattar inte hur de gör. Förmodligen handlar det väl om den där kemin, Christer har texterna och tanken, Paul kryddar på med dansen och Hans finputsar med snygga snygga slingor. Förmodligen händer allt det där samtidigt, att hela låten kommer till på en gång, alla tre gör lika mycket. Tillsammans fungerar de numera som en enhet. De är ett band. Ingen tar egentligen mer plats än någon annan, de säger själva att de är väldigt demokratiska. Och jo, det märks! Var och en tillåts ta plats, men inte på bekostnad av någon av de andra två. Däri ligger hela framgången.

Nu var det ju släppkalas för nya skivan Seeds. Som vanligt växer vissa oväntade låtar fram, de som kanske inte är glödhetea på skivan. Självklart är ju tex "Fame and Hate" ännu bättre live men UPs lilla trick med att smyga in låtar på skivan som växer live är bestående. Det började redan på första skivan med "Casanova fall" och nu är det "Summer Struck" som bildar livefyrverkeri. Just den sistnämda låten är också en vändning för bandet. Här är det inte en översmart text, den är på inget sätt sämre än de andra men Christers andra texter har ofta djup och man kan hitta på själv vad det handlar om. Men i Summer Struck är budskapet väldigt enkelt, nu är sommaren här. Pang på bara. Jag börjar le och det är en väldigt härlig låt. Precis som känslan när våren är här och allt exploderar.



Mot slutet fattar man att UP är bandet som inte kommer stanna till nu, de har som sagt släppt tre skivor, i runda slängar 32 låtar har de med sig. Då kan ni ju tänka er att om nästan alla dessa 32 låtar är snygga/bra/catchy/härliga så bränner man av ett slutset med best off som slår det mesta! In finalen kommer också Morrisseycovern We hate it when our friends become sucsessful...jo, tack vi hoppade sönder golvet...

När jag står där och dansar mig varm känner jag att UP kommer vara det där bandet som släpper kanske fyra fem skivor och sen brakar det loss ordentligt. Redan nu snackas det löst om lansering i Asien. Jag tycker ju själv att det borde släppt ordentligt redan från skiva ett, men kanske kanske är det UPs förbannelse att de helt enkelt är lite för bra? Det kan vara svårt att förhålla sig till band som gör det lite för lätt.

Precis som man kanske har svårt att förhålla sig till Jesper. Han är lite för bra. Vad är haken? Vad är haken med UPs dansanta pop? Vad gömmer Jesper för mörka hemligheter?
För det kan väl inte vara så att Hans, Christer, Paul och Jesper, fyra rätt vanliga killar, faktiskt gör något väldigt väldigt bra? Om så är fallet, då kan man ju förstå att vi har svårt med det. För i den här stan måste man ju vara lite cool också för att slå.

Kvällens roligaste var annars den lilla film som visades innan UP gick upp på scen. Det hela skulle beskriva hur skivan kom till i en stuga i Danmark. Så, vad händer när tre snubbar stänger in sig i en stuga mitt på sommaren? Japp, de svassar runt i bar överkropp och dricker öl. Inget märkligt men bara väldigt väldigt roligt att se på storskärm! Att det skapades storstadsmusik där är nästan ett under.

Tillslst:
Yvonne. Yvonne. YVONNE! I Stockholm. Jo, tack du!

Jerry Boman

Låtlista, hopp och Balkan.

Igår spelade jag skivor på Pustervik, Dapony Bros höll hov och det var väl tänkt att jag skulle värma upp. Hur det gick med det vet jag inte, roligt var det iallafall! Jag spelade bland annat detta (inte i ordning):

Once and nerver again - Panthergirls
Constant in motion - Samtidigt Som
Miriam & Johnny - Oh no Miriam
Paperplane - Vargpakten
Grand - Matt & Kim
Sculture me fade - King STR
Zoloft Blues - The Hardliners
Acording to plan - Beep Kitty
I wanna - The Bombetts
Sommer - Der tante renate
Je suis supercool - Miss Mimi & The Mysticals
Atomic beat boy - Helen Love
Comment ca va Marc Hamilton? - JohnE5
WeightlessComatose (Emmon Remix) - Love is not my only crime
Han kommer aldrig hitta hem - De överlevande
Endless summer - They live by night
Det snurrar i min skalle (dance) - Familjen
Daddys´s gone - Glasvegas
Caligula - Hästpojken
Förortsbarn - Isaac Nyberg
Hjärta Göteborg (dans version) - Kapten Hurricane
Week End - Komahtron
All that you are - Lismore
Instead - Slabb
Alice sweet Alice - 64Revolt
C´mon - Backslick
Slangbacken - Carl Carlsson
I could say i´m sorry - (Zeigeist Remix) - Universal Poplab

Det där var en del, spring ut på nätet och leta! Sno inget, köp om du gillar...

Som sagt, Dapony Bros spelade. Jag håller mig från att tycka idag. Det blir så konstigt att tycka om saker som man själv är inblandad i. (jag var ju inbjuden av dem, förmodligen för att jag 2003 gjorde en intervju med dem och sedan alltid har hållit dem närma mitt hjärta)
Men det var som vanligt en jävla stämning när jättebandet spelar. Skasvänget sitter där det ska, "alla hoppar upp och ner på scen"-svänget var bättre än någonsin. Ärligt, ut med Dapony på vägarna! Det här kommer hoppa sönder varenda scen!

Max sjunger, rappar och berättar. Golvet går nästan sönder i djbåset när "Högsbohöjd" spelas, popska på göttebåååska i "Eric Barr"... nej jag skulle ju inte tycka mer, men jag äslkar Dapony Bros! Det kan omöjligt vara så att de här gänget gjort en dålig spelning, så mycket glädje!

Sen är det väldigt roligt med N Synk-covers "Step By Step", i umpa umpa version med rörelser och allt. Stor humor!
Eller ännu mera humor: Vanilla Ice-cover "Ice Ice Baby"! Byte av sångare och ett jävla basparty! Underbart!
Se själva:




Det var ett förband denna kväll oxå:



Inte min påse, men det var ju bara "på skoj". Balkandisco och Drakulatechno. Munkar och kostymdrama på scen, blandat med blod. Låter som vilket Melodifestivalbidrag som helst från öst...



Sons of Jogoslavia (eller The Sons) ligger helt rätt i tiden. Men det är bara märkligt allihopa, för det är ju bara ploj. Men bli inte förvånade om ni kommer höra SOJ på radion, bli inte förvånade om det här kommer på skiva och bli inte förvånade om de här discogänget gör en sommarplåga. Det finns ingen rättvisa i musiken.
SOJ kan bli för balkantechnon vad Tyskarna från Lund var för synthen. En skämt som tillslut visar sig vara bättre än genrenen i övrigt...


Ses i kväll på Universal Poplab på Storan! Lilla spelningen på Bengans i torsdags bollar upp för stordåd!
Missa INTE Jesper som är förband...och missa inte de två akustiska UP låtarna som är förband till förbandet. En helkväll!

Kolla gärna in den lilla intervjun i förra inlägget.

Jerry Boman

Hans, Christer and Paul.

Så där såg det ut när jag sprang på Universal Poplab på Centralen idag. Härliga killar!

Imorgon fredag blir det synthpop, med någon enstaka gitarr, på Storan helt enkelt!

(se allt annat som händer i stan i förra inlägget)

Jerry Boman

I händelsernas centrum

Onsdag: Universal Poplab spelar på Bengans.

Torsdag: Jag träffar Universal Poplab på Centralen. Det hela går att beskåda 09.15 i TV4 Nyhetsmorgon Göteborg Väst.

Jag kommer också spela skivor på Dapony Bros spelning på Pustervik! Det kommer bli grymt roligt att se dem igen, jag har saknat Ponybrödernas uppåt musik! Kom dit du också!

På Svanen blir det Indiekören som sjunger härliga hits, ibland sexstämigt. Jag grämer mig att jag missar detta...

Fredag: Så många val! Vi tar en bunt i alla fall:

Pustervik: Två superband på samma kväll! First Floor Power är tillbaka och likaså Speedmarket Avenue. Det är som det är 2004 igen!

Röda sten: Samtidigt som släpper äntligen skiva och firar med att spela under bron. Jag vet att den där spelningen kommer bli galen! EDGE? fixar ju alltid bra fester!

Storan: Universal Poplab har släppkalas, men den stora händelsen här är Jesper. För första gången live! Det utlovas fina låtar med flygel! (om de får in en flygel...) Sen kommer två personer framföra olika versioner av UP låtar akustiskt, vara en PÅ SVENSKA! Det där vill du fan inte missa! Jag lovar dig! Jesper, UP och så dessa två bonus låtar...ojoj...

Underjorden: Koloni hänger i Gamlestan igen och nu är det bla fina Mount Eerie på schemat. Men ännu roligare är att min vän Erik ställer ut fotografier, "8 av 10 Koloni", bilder som är tryckta på någon form av duk. Bilderna föreställer såklart artister som figurerat på andra Koloni arrangemang.
Det fina är att han sedan lottar ut bilderna! Missa INTE chansen att gå hem med en helt unik tjusig bild! All for free!

Lördag: Ida Redig spelar med kompband, Daniel J spelar på Henriksberg, HolyLisaHoly spelar i en lägenhet på Tegnersgatan... Jag återkommer.

Jerry Boman

Popadelica 3.0

Sommaren börjar i Jönköping, eller rättare sagt i Huskvarna Folkets park. För tredje året drog jag till Popadelica och fick än en gång uppleva världens finaste endagsfestival. För det är allt runt om kring musiken som skapar stämning. Där andra festivaler tvingas lägga krut på bajamajor, leruppsamling eller öltält kan Popadelica lungt smycka den fina folkparken. Det gör att jag trivs väldigt mycket. Kreativitet kommer aldrig kosta pengar.



Det börjar med Wildbirds & Peacedrums, denna ovanliga duo som gör glappet mellan en repig femtiotalsskiva och den moderna bloggmp3an mindre. Det är sånginsatts å det största, rösten från urskogen Miriam Wallentin trippar försiktigt där uppe samtidigt som hon gräver djupa gropar med mycket forntid. Cubasegenerationen möten Cromagnon. Upp till kamp-sånger för taktfasta stor grupps förflyttningar. Sammantaget är det nästan olagligt upproriskt. Det kan leda till fängelse hets mot rocken, men jag tar gärna det straffet bara W&P får fortsätta sprida musik!



Smiter mot slutet över till Sambassadur... och grunnar bara på när de blev tråkiga? Kan det ha varit den gympasals liknade lådan de spelade i? Eller har tiden sprungit i fatt göteborgarna med den fina melodierna? Hur det än var, så stannade jag inte speciellt länge. Det skall mer för att roa mig.



Tar en snabb titt på glasögonmaffian i Bikeman. Gillar det jag hör! Mysigt pinkande och snällt framfört. Han bara höra en och en halv låt dock...



Dricker några öl för hiskliga 50 spänn (helgen stora uch och fy till arrangörerna), byter några ord med den genomtrevlige Kristian Anttila (jag är dock på tok för blyg för att inleda några längre konversationer) och inväntar sedan Kristians konsert.



Den här gången sätter han sig på scen helt själv, bara en bunt med väldigt bra sånger och en gitarr. Jag tycker Anttila borde få pris som alla årens textförfattare, för där andra ständigt letar metaforer och kommer ut med den ena mer krystade än den andra, där står Antilla i en klass för sig. Han har en unik förmåga att få textrader att både vara upplyftade och djupt tragiska på en och samma gång.

Det är jag som är bränderna i Paris
Det är jag som är skotten i Turin
Det är jag som är viljan och vinden och inget rör mig

Det är jag som är drömmen om Amerika
Det är jag som är arvet i Spanien
Det är jag som är viljan och vinden men fann inget mod när jag ville be dig bli kvar

De där raderna blir om ännu vackrare när han sitter där själv, så självförverkligande och självutplånande i samma sekund.

Överlag är det mycket svart, men det är aldrig sökt. Orden rinner ur honom, han jobbar i samma klass som våra stora svenska poeter. Jag har aldrig riktigt förstått dem som inte tycker poplåtar kan innehålla material med hög litterär klass. Det är för er som Anttila spelar akustiskt.

Kristian kommer även spela akustiskt på Frukostpopen på Emmabodadestivalen, det är värt att stiga upp tidigt för.



Går över till lilla Rotumlan och får ännu en gång rysningar genom hela kroppen. Om Ted Ströms "Vintersaga" var ett band, så skulle det vara The Deer Tracks. Här möter man Norrlands alla lastbilar, här möter man det disiga Ullevi. Allt presenterat i ett iskallt blått sken. Det är skogens skrik och storstadens ensamhet. Storslagna känslor med små medel, ibland krävs det bara så lite som en plåtburk till speldosa för att göra saker tydliga. En perfekt dramaturgiskt uppbyggd spelning, med sista dödnade stöten ständigt närvarande. Jag känner mig som en hare jagad av den stora vargen. Ljudkulissen till ett motorstopp med busslinjen Polstjärnan mellan Kiruna och Luleå. Minus tjugofem grader kallt. Innan batteriet dör och radion tystnar hinner jag uppfatta "-Vi varnar för kraftiga vindar och snö längs hela E10an"...



Efter den urladdningen kan jag inte riktigt ta in Alice in Videoland, bandet som gått från popsynth favoriter till att bli anabola pumpade bodysynth förvirringar. Dock är Torilds röst bland de coolaste i landet.

Tar paus i "öltältet" och känner stadsfestivalvibben komma smygande. Har följande utsikt som förstärker känslan av torgfest i valfri bonnhåla:



Hellsongs spelar och det är väldigt synd om dem, de förringas till att vara ett vanligt pubcoverband när de får stå på en scen som angränsar till baren och de skrikande massorna. Tråkigt och synd, jag vet att de är värda ett mycket bättre öde.



Om man skall gå på en konsert så kan man i bakhuvudet önska att man skall få vara med om något helt unikt, en händelse som för evigt skall sitta kvar. När de här tillfällena uppkommer har jag kommit på att det ofta har att göra med ett fysisk minne: det kan vara känslan av genomsvettig skjorta när Håkan sprängde sönder Lisebergshallen, det kan vara halsen som gick sönder när Broder Daniel spelade på Hawaii, den snubblande känslan att stå så nära scen när Almedal gör sin debutspelning på Underjorden att smalbenen får skrubsår eller det kan vara känslan av ett trägolv som gungar flera centimeter uppåt och neråt. Just den sista känslan bjöd brutapopbandet Matt & Kim på.

Det hela är det enklaste av det enklaste, Kim spelar trummor och hon ler hela tiden. Matt spelar synth och har en fristyr som berättar "nyss gått upp". Pang!

Med de enklaste av takter, de hårdaste trummslag och de mest sing-a-long härligaste melodierna fullkomligt brottar de här två amerikanerna ner oss. Hela hopen folk blir lallande barn, vi hoppar studsar klappar och skriker oss igenom hela setet. Det är helt makabert svängigt!

Har man en låt som heter "Yea yeah" och där refrängen går typ "Yeah yeah, yea yea, yeah yeah" så får man skylla sig själv. Golvet kommer i självsväng och jag ler lika mycket som Kim bakom sina trummor! Festivalens bästa och nästan omöjligt att beskriva. För de gör ju inget, de där två där framme. Ofta spelas det bara med ena armen, den andra uppsträckt likt en vimpel som varnar för att "om jag kan skapa det här med en arm, så vänta ni bara när jag låter den andra komma in i matchen".Ibland går det så snabbt att själva tiden tycks stå still!

När Matt sedan berättar att han har svenska rötter men att han föräldrar bytte namn från Johansson till Johnson, då håller den lilla poprotundan på att gå i bitar. Hela hallen stämmer upp i ett taktfast "Johansson, Johansson, Johansson,Johansson", väl värt ett Vm-guld i handboll. Matt & Kim kommer av sig, de skakar på huvudet och sedan bränner de av ytterligare en handfull syntetiska poppunk låtar som får oss att tappa andan totalt. Det här är inte för de med svagt hjärta!

Vila
Paus
Komma ner på jorden.



64Revolt gör en strålande spelning i tältet, men jag kan för mitt liv inte uppbringa lite mycket entusiasm som vanligt efter Matt & Kim. Förlåt, er skrikpop med näven i luften var lika bra som vanligt men mina känslor räckte inte till...



En av festivalen på förhand största höjdpunkter var Soko. Den lilla energiska tjejen från Frankrike som charmade oss alla på Puetrvik i höstas stod nu på scen...
Men det där var nog det hårdaste fall jag någonsin sett. Soko är om inte hög så helt förvirrad, hon spelar nya låtar, låtar som inte tillnärmelsevis är klara. Hon bjuder upp delar ur I´m from Barcelona, en på pappret jätterolig och bra idé, men det hela slutar i total katastrof. Ingen kan låtarna, de spelar i fel takt och låter mest som ett dagis. Soko själv verkar inte märka att några i publiken går, hon skrattar på och försöker envist charma oss. Men det finns en gräns när dumhet går före charm, och den gränsen gick långt innan det här.

Jag gick innan det var slut, det var för plågsamt att se sin idol göra bort sig på det där viset. Note to self: Take no heroes

Resten av festivalen blir ett evigt väntande på...ingenting. För plötsligt kommer Popadelica förbannelsen fram, den som säger att saker och ting måste bli försenade in i absurdum. Går in i den stora hallen när Hästpojken skall börja spela. Bara för att upptäcka att Ebbot och Trummor & Orgel inte på långa vägar vill gå av scen. Över en timme försenade typ...

Väntade utanför stora ladan på The Hidden Cameras, jag såg fram emot dem mycket. Men även där var det över en timme försenat. Förvirrade Soko verkade ha spelat hur länge som helst.

Festivalen slutade där. Jag orkade inte vänta mer.
Snälla, snälla organisera lite bättre och ta reda på hur lång tid olika band behöver för att ställa fram sina grejer. Det är tredje året ni gör samma fel, det är så synd på en annars superbra festival.

Nu till bilderna på den fina utsmyckningen i folkparken:






Tillsist2:

Jönköping visade sig från sin finaste sida på söndagen.

Tillsist:

Sökes i Göteborg: Tjuvar som gillar godis.

Jerry Boman