Ett tag hände allt på Underjorden i Gamle Stan, nästan varje helg var det bra musik där. Sen kom någon som hyrt in sig där på idén att servera öl till 16-åringar samtidigt som polisen gled förbi... Nu är Underjorden tillbaka för mig och det är med glädje jag ser att stället är ännu bättre än förut! Göteborgs bästa spelställe? Kan mycket väl vara!
-Fan, nu är ljudteknikern borta!
-Det är inte så att du har med dig en tamburin?
Kvällar på Underjorden ska per automatik innehålla minst två-tre märkliga saker. Den här fredagen inget undantag. Först försvinner ljudkillen mystiskt, ungefär precis exakt när det är dags för första bandet. En stund senare letas det frenetiskt efter en tamburin. Tydligen tänkte alla band att tamburin behöver jag inte för det har nog någon annan med sig...
Den tredje märkliga saken var att det blev fullt. Det är ju visserligen en väldigt angenäm sits, men det är ändå väldigt roligt. För några hundra meter bort, i Berget, var det Kolonikalas och enligt uppgift blev det fullt där också. Med andra ord: Sammanlagt runt 500 personer tag sig den här kvällen ut till Gamle Stan för att lyssna på musik! Riktigt kul! Innerstan ajö å dö!
Nåväl, det här var en kväll som skivbolaget Bonjour Recordings fixat och först fram var Ram Di Dam...
Merde!
Ram Di Dam är statcato rockigt, pophoppigt med näven i luften. Det ligger ett moln av galenskap runt bandet, man kan tro att det när som helst spricker och hela högen goes bananas. Eller sätta sig ner på scen och börja dreja. Lekfullhet! Allt verkar så enkelt och bandet skjuter från höften och träffar precis va fan de vill, det är alldeles underbart! Ram Di Dam är the sound of Kellys när ljuset gått sönder, när stoboskoplampan kör halvfart, någon kastar sig rätt ut i havet trots att det är för kallt. En perfekt mix av uppåt och neråt, känslomässigt medgång samtidigt som man ser smutsen.
Efter det här tycker jag att alla konserter skall rangordnas efter hur ofta publiken stormar scen, eller om de stormar scenen över huvud taget!
Band två var Bonnie & Clyde.
När jag förra förra året såg B&Cs första spelning var det så stort, det var så färdigt. Skall jag vara ärlig så har jag undanhållit mig dem, allt för att jag varit rädd för att den där första spelningens perfekta inramning skulle brytas sönder.
Men det går ju som det alltid går med band som är bra bra bra, de blir ÄNNU bättre med tiden! B&C på Underjorden sopar mattan med allt! Här mina vänner, har ni Göteborg 2008! Det blir inte bättre än B&C!
Fanny och Karin längst fram utstrålar så mycket glädje att en konfettibomb framstår larvig, de spastiska rörelserna kan liknas vid dem som små små barn gör när de inte kan kontrollera sig. Karin visualiserar det som alla i lokalen känner: Det här är det roligaste bandet på jorden, och vi gör den bästa poppen i stada!
Även resten av bandet har glädje som smittar, Rikard ler från öra till öra och de andra myser runt.
B&C är själva innehållet i Göteborg, de är hoppet rak fram. En obeskrivlig känsla av mental vår, när allt är möjligt och blommorna kommer upp ur asfalten. Skjut mig, så skjut mig för nu är jag så lycklig!
B&C fick även de en hel hög med folk på scen...
Det här bandet kommer spela sönder Kräftskivefestivalen!
Att gå på en scen efter B&C är faktiskt lite elakt, det kan ju inte jämföras. Om man nu inte råkar heta Bye Bye Bicycle och sitter inne med låtar som...ja, svänger höftbenet ur led.
Se där, ännu en scenstormning!
BBB gör smarta låtar, blandar in det bästa från öarna i Karibien, det finaste från England, trycker ibland in lite gung från Sydamerika och... det blir en förstklassig soppa, en nerkokad fond av det bästa, en crème brulé med hela livet i behåll. Men framför allt är det sväng!
Just liknelsen med en crème brulé är inte så tokig när jag tänker efter, först framstår BBB lite svåra att komma nära. Hjärnan får arbeta en del. Men när man väl kommet igenom det karamelliserade locket öppnar sig en mjuk fin värld. En plats som man inte vill skall ta slut. Så görs bra musik, det är inte så många billiga poänger mer rejält tilltagna genier.
-Alltså, jag köpte två öl nyss och nu är den ena borta, jag har bara skalet kvar så att säga...
Det där uttalandet säger en del om stämningen på Underjorden, foajén var mot slutet ett mindre hav av ölspill. En fritidsgård där drickat fått flöda fritt. Jag höll mig inne i salongen mot slutet. Och väntade på Pats...
Klockan är närmare två när Patrick Jensen med band tillslut kommer igång. Många har gått hem.
Det är synd, så synd.
För Pats kommer ta den här staden med storm, de kommer löpa gatlopp framför horder av trasiga människor. Pats får fulvins konsumtionen att gå i taket, bandet är ljudet av ett efterfests snack som spårar ur. Melodierna som beskriver timmen mellan natt och dag, som så gärna får vara hur länge som helst. Orden är de som bara efterfyllan kan generera, när man för stunden uppnår en slags snövit klarhet. Insikten om att man förmodligen kommer dö för fort och för jävla ensam slår en i huvudet.
Pats är frusterationen över att inte nå hela vägen fram, att se ljuset men inte ha stegen som tar en dit. De är känslan av hur långt det egentligen är till solen, trots att den värmer oss och syns tydligt kommer vi aldrig att få den. Känslan av förgänglighet, och den mörka sidan av kärlek.
Skrikversionen av "Sanningen & Ångesten" är ventilen alla borde ha, nödknappen som man krossar glas för att få tycka på, brandsläckaren som bör ingå i alla människors överlevnadskit. Så mycket skit, så mycket ånger och så mycket självinsikt. Det finns bara en sak att göra, läs texten här och hylla den som hyllas bör!
kära du ge mig ett råd
det finns för många sätt att dö och leva på
snälla ta mig bort härifrån
jag har fått nog av apati och tomma ögon
mamma minns du när jag var fem
på morgnarna hur du låg sönderslagen
du sa att du älskade livet
men jag vet att du drömde om himmelen
den bilden kommer kanske aldrig gå att sudda ut
och det kommer kanske aldrig bli ett lyckligt slut
men jag lovar jag försöker
mycket mer nu än förut
så spill ingen tår för mig bekymra dig inte alls för mig
Karin, Karin lyssna på mig
-Åh nej här kommer sanningen & ångesten!
du vet det där jag sluddrade till dig var inte mina ord
-Håll käft och lämna mig!
ja, jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha
men det känns faktiskt helt okej ibland så glömmer jag
att varenda en av dom som vill ha mig är psychon och idioter
så spill ingen tår för mig, bekymra dig inte alls för mig
Pang, så slog kistlocket igen och vi kan begrava de där andra som försöker beskriva sakernas ordning. Så syns ensamheten bäst.
Så var kvällen över och det hela kan bara sammanfattas med ett ord: BÄST!
Jerry Boman
